Ella och Simon sitter i sandlådan och leker. Dom brukar alltid sitta i just den sandlådan. Det är liksom ”deras” sandlåda, men sedan några dagar kommer det ett gäng bråkiga killar som stökar, kastar sand, tar deras spadar och hinkar och förstör deras lek – om och om igen. Ella och Simon är rädda för killarna, och när dom börjar slå Ella och Simon och kastar sten på dom, går Ella och Simon därifrån.

Dom går till sandlådan en bit därifrån, för dom vill fortsätta leka sin lek och dom trivs i sandlådan. Nästa sandlåda är helt full med barn, för alla barn som tidigare lekte i samma sandlåda som Ella och Simon har flyttat över till den här sandlådan. Ella och Simon får inte plats med sin lek där. Dom står och tittar en stund, men bestämmer sej sedan för att gå vidare, till en annan sandlåda.

Barnen i den andra sandlådan säger att det finns en jättefin och stor sandlåda bakom berget, och sedan finns det än ännu större och ännu finare sandlåda borta vid en liten skog, fast det är långt att gå.

Ella och Simon får egentligen inte gå så långt bort, men dom gör det ändå. För dom vill ju leka!

Dom går igenom en park, och där kommer en stor hund springande och skäller på dom så att dom får springa jättefort. Sen kommer dom till en liten bäck och där måste dom balansera över på en planka. Simon ramlar i men Ella drar upp honom igen. På andra sidan bäcken sitter det Fyllgubbar. Ella och Simon springer fort förbi fyllgubbarna, som skriker och tjoar och säger konstiga saker.

Nu är dom framme vid den fina sandlådan. Den är jättefin. Och stor. Där får dom faktiskt plats! Och det finns en massa hinkar och spadar som både räcker och blir över till alla. Det sitter några barn i sandlådan, men Ella och Simon får plats. Dom sätter sej där och börjar leka.

Då kommer en tant och säger att barn från Storskogsvägen inte får leka i den sandlådan. Den sandlådan är bara för barnen som bor på Rimfrostvägen. ”Men vi får ju plats!” säger Ella. ”Det spelar ingen roll! Gå tillbaka till er egen sandlåda!” fräser tanten. ”Men i vår sandlåda är det elaka killar som kastar sten och slåss!” säger Simon och har inte långt till tårarna. ”Om ni inte OMEDELBART går tillbaka till er egen sandlåda, så ber jag min man bära er tillbaka!” skriker tanten ilsket.

Ella och Simon vet inte hur dom ska våga gå tillbaka hela vägen, förbi fyllegubbarna, över bäcken balanserande på plankan och genom parken med den farliga hunden.

”Men…!” säger Ella.

”Inga men! GÅ TILLBAKA NU!” säger tanten. ”Vi vill inte ha barn från Storskogsvägen här! Ni får inte plats!”.

Simon och Ella tittar sej omkring. Sandlådan är den största dom sett och det sitter två barn i den och leker tyst för sej själva.

”Hur menar du ìngen plats?” frågar Simon tyst.

”GÅ!” säger tanten och knuffar iväg dom två små barnen, som med slokande huvuden börjar gå hela den långa och läskiga vägen tillbaka.

Tillbaka till den lilla sandlådan med dom elaka killarna som kastar sten och slåss.

Dom förstår ingenting. Varför får dom inte leka i sandlådan där det finns plats, och där inga elaka killar bråkar med dom?

Vuxna är konstiga.

Varje kväll somnar jag i sked med Milton. Jag bakom, han framför.

Varje kväll hoppar han upp i min säng, snurrar några varv och lägger sej tillrätta med rumpan uppåt. Varje kväll vänder jag på honom, eftersom jag föredrar att han hans huvud uppåt (av någon underlig anledning…tycker han antagligen).

Han är inte så smart min lilla kille.

Ibland händer det att han snurrar runt, ställer sej en stund, och jag ser hur han TÄNKER med sin lilla hjärna: ”Det var något hon ville….vad var det nu???” och så får han till det och lägger sej med huvudet uppåt. Då är det ett litet Hallelujah-moment – både för mej, som blir stolt över min lilla korkade kille, och för Milton som känner sej stolt när jag berömmer honom.

Jag är så van att somna sked med Milton så jag knappt kan somna utan honom numera. Han är min lilla sked-liggare.

Det finns många vårtecken. En del är så självklara så att dom liksom är ”allas”; typ vårblommor, solen och värmen. Men det finns andra härliga vårtecken – kanske har vi var och en, våra egna som vi njuter av och fylls med lycka av?

Två av mina vårtecken är:

1. När gator och trottoarer sopas. Det har jag skrivit om förut, så det ska jag inte göra igen. I år är jag dock liiiite besviken det har sopats så tidigt. Jag brukar alltid längta efter det, gå i gruset och irritera mej och tänka ”När ska dom egentligen sopa?!” men i år sopade dom innan jag hann tänka så. Antingen är jag sen med längtan, eller så är dom tidiga med sopningen. Jag ska kolla med mina tidigare inlägg hur det är med det.

1. När människor kommer ur sina hus och FINNS utomhus. Dom som kommer ut först är BARNEN – iallafall på vår gård – och det är helt underbart! DET ska jag skriva om nu:

”På vår gata i staaaan” (som Stina i Saltkråkan alltid sa) bor det en massa barn i alla åldrar och från alla möjliga länder. Så fort det börjar bli liiiite ljusare på kvällarna börjar dom leka på gården mellan husen. Och OJ vad dom leker! Och OJ vad många dom är! Och OJ vad det blandas med åldrar och kön och nationaliteter! Den yngsta ser ut att vara 2-3 år och den äldsta är 14-15!

Det är en underbar samling som tjoar och räknar hög: ”ETT två tre fyra fem sex…..” och ”DU ÄÄÄR!” och ”DU blev tagen!!” och ”AKTA!!!” och allt möjligt annat. Dom HÖRS och SYNS (när dom inte gömmer sej, men då syns dom också – iallafall från balkongen) och dom har så KUUUUL!

Ibland blir dom osams, men att höra dom lösa sina meningsskiljaktigheter är också underbart.

Det är en lycka att höra tjuten och skratten och skriken från gården varje vår och sommar!

Ett HÄRLIGT vårtecken!

Han berättar om sin upplevelse när han var hos en läkare som kränkte honom, och trots att det är en för jävlig berättelse, så berättar han den på ett sätt så att jag börjar gapskratta. Det var länge sedan jag skrattade så! Jag skrattar så att jag gråter, och jag har ganska nära till gråten, för jag grät nyss – av ilska och frustration. För jag kommer precis från en läkare som behandlat mej som SKIT, som något katten släpat in, och det är därför jag får det här stödet ifrån en som upplevt något liknande.

Tack Gode Gud för alla stöttande människor på internet! Utan dom, idag, hade jag varit en liten blöt fläck.

Nåja.

IF

Han berättar att läkaren frågar honom om han ”…har något hor på sjöööön”. Läkaren är inte svensk och ”…kan troligen bara FEM ORD på svenska”, säger han. Han står där framför läkaren och undrar varför läkaren undrar vad sjön har med hans mående att göra. ”Frågar han om jag varit på sjön?” och vaddå ”hor?”, tänker han. Liksom.

Sedan förstår han att läkaren frågar om han har något hår på könet, för läkaren ber honom dra ner byxorna för att studera könet, och medan mannen drar ner byxorna funderar han på vad denna undersökning kan ha med något att göra.

När han står där med byxorna vid knävecken ska läkaren studera ”sjöööön” väldigt närgånget och när han (läkaren) sedan ”tappar” instrumentet han ska undersöka ”sjööön” med, och ”råkar” stöta ihop med ”sjööön” när han sträcker sej efter instrumentet, så drar mannen upp byxorna och går därifrån.

Jag hoppas han anmälde detta till Patientnämnden, eller vad det heter.

Och mitt i allt gapskrattar jag. Det är sorgligt och för jävligt (!) men jag liksom hör hur  läkaren låter när han frågar ”har du något hor på sjöööön!” och så ser jag mannen framför mej, hur han förvånad står och fundera på vad sjön har att göra med allt, och så skrattar jag så att jag gråter.

Fast han tycker inte att det gör något. Han ler. Jag tror han är glad för att jag blev glad igen, efter att ha varit både arg och ledsen efter mitt besök hos en IDIOT till läkare idag. En ARROGANT JÄVLA ÖVERSITTARE som var iskall och elak och helt dum i huvet!

EN riktig skitläkare, som jag slösade 400 kr på!

Piss!

Detta tids-flyttande! HerreGud! Man är ju trött innan liksom, och så ska man flytta på tiden och så blir allt ur led. Ännu mer!

Jag flyttade på allehanda visare på klockor på väggar och golv , och allt som var dataanslutet flyttade på sej själv.

Så skulle jag och Minsting åka till IKEA för att inhandla två bockar. Jag tittade på klockan och sa: ”Kom nu!” Svaret blev det klassiska….. GISSA!……. ”Inte NU! SEN!” Jag sa att ”SEN” inte finns idag, utan då blir det en annan dag. Minsting drog då till med ”…om 10 minuter”, vilket jag sa ja till, och så passade jag på att diska i 10 minuter – eller om det blev 20…nåja. Sen åkte vi.

ALLTID när jag ska till IKEA åker jag VILSE. Det går troll i detta. TROTS att jag laddade GPS:en så körde jag vilse. Minsting var med så han är VITTNE på att man KAN köra vilse TROTS GPS.

Men fram kom vi. Det gör jag alltid.

In på IK…..NEJ! Först gick vi in på Stadium, för Minsting anser att han behöver en ny mössa. Och när han önskar något nytt i klädväg – även om det bara är en mössa – så öppnar sej himlen och Jesus kommer ner. Nästan. Iallafall en ängel.

Så vi köpte en mössa.

Bevis:     

Sen gick vi in på IKEA. Där skulle man följa pilar på golvet. Minsting sa till mej att jag INTE fick titta på något annat! Vilken PLÅGA! Fast jag VET ju….Jag har inte råd. Men ååååh, vad jag skulle vilja ha en massa pengar och bara gå och plocka på mej grejer! ALLT jag har hemma är fult. ALLT. Och gammalt. Och fult. 

Minsting gick framför mej och plötsligt gick han liksom som ett lok: Tuffade framåt utan att titta åt något håll – följde bara pilarna. Vi bockade av två bockar (ha ha ha!) och sedan gick vi till Lagret och hämtade dom. Minsting plöjde vidare, med kartongerna med bockarna. Han blev något irriterad när jag bara skulle titta i fyndhörnan, men han gick muttrande med på det när jag sa att ”Tänk om det finns extra billiga bockar där!”.

Sen betalade vi och gick mot bilen.

Då säger Minsting något av sina bevingade uttryck (han är så underbar med sina tankar och uttryck!): ”Mamma, märkte du att jag liksom hamnade i någon slags….eeeh…FOKUS, eller typ Nirvana – där allt omkring bara försvann och jag bara gick framåt…”

”Ja, det märkte jag”.

”Man kan liksom säga att jag blev som en MAN då. Jag blev en MAN!”

Helt underbart! För detta beteende har jag märkt många gånger med just män; Att dom liksom fokuserar framåt och glömmer allt omkring och bara har ett MÅL i sikte.

Igår blev Minsting Man.

När vi kom hem upptäckte jag att klockan som jag tittat på, och följt, hela dagen, som satt på armen, inte hade flyttats fram! Eeeeeh, va?! Jag hade ändrat och flyttat på alla möjliga klockor, men inte den på armen!

Thats me in a nut shell! 

Vi sitter framför TV:n och slö-tittar på ”Millionaire Matchmaker”. Ja, jag vet; vi (jag, för Minsting liksom bara ramlade ner i soffan bredvid mej en stund) har väldigt avancerad och god smak gällande TV-program… Det är en miljonär/man på 48 år som dejtar en 30-årig kvinna.

”Oj, han är ju 18 år äldre än henne!” konstaterar Minsting. ”Ja, men hennes förra man var ju 57 år!” säger jag, och Minsting börjar räkna i huvudet: ”….27 år äldre!!” säger han upprört. ”Ja, det är ju så i världen – att män får – och bör – vara äldre än kvinnan”, suckar jag….och lägger till: ”….och det är skittråkigt! Jag ska alltså dejta, eller vara ihop med någon som är typ 70!! Och det vill jag inte!”

Min erfarenhet från att nätdejta är att män som är alltifrån fem till tjugo år äldre gärna vill dejta mej. Och jag är ju inte GAMMAL! Jag är ju…JAG! Jag vill inte ha en…gubbe! Förlåt alla gubbar, men jag vill inte det! Och jag vill inte vara 60 när min man är 80! Men ursäkta då!

Sen finns det ju varianten av UNGA män som vill dejta en ”äldre kvinna”…Pust! Man (jag) får massor av beundrande mail ifrån 20 till 27-åringar. Även där säger jag ”Nej tack!”. Jag är ingen ”äldre kvinna” som vill ”leka med” en yngre man. Mina söner är ju i den åldern! Herre Gud! 

Då får jag det härliga rådet av Minsting:

”Go lesbian!”

Vi lever i ett fritt land. Den friheten är livsviktig – lika viktig som luften vi andas. I ett fritt land får man tycka och tänka vad man vill, och man får också uttrycka det. Man får säga ”rätt saker” och ”fel saker”, och man får tycka ”högt” och ”lågt”.

Inget är fel eller rätt. Så länge man inte gör någon illa. Riktigt illa.

Men det händer hela tiden. På nätet.

På nätet får man tydligen skriva riktigt elaka saker. Man får kränka och skada och förfölja. Utan repressalier.

Det är som om ”fegisarna” passar på där på nätet. Dom ”skriker” och gormar och bär sej åt. Säger elaka saker, skriver att kvinnor borde våldtas och sprättas upp så fort man andas åt fel håll. Även killar blir illa utsatta, om dom säger fel ord.

Jag trodde man FICK säga ”fel ord” i Sverige. Jag trodde vi levde i ett fritt land!

i

Man borde få tycka att VISSA människor är knäppa utan att vilja avrätta, eller våldta, dom. Att skriva att ”jag tycker att XX gör fel när han…..” borde vara okey. Och då ska det gälla vem-som-helst. Alltså måste man få tycka att även den afghanska killen gör fel utan att bli stämplad som rasist. Precis som man kan tycka att den svenska killen gör fel.

Men det är som om man inte får det.

Och OM man kastar ur sej något tokigt, och sedan ångrar sej, BORDE man få göra det – ångra sej alltså. Orden man säger (eller skriver) är ju inte sagda (eller skrivna) i sten. Man BORDE få säga ”Oj, förlåt! Jag tänkte mej inte för!” Vi är ju MÄNNISKOR och människor gör fel. Vi har våra fel och brister – allihop!

Så varför är ”ni” så snabba att döma, så snabba att ”halshugga” eller ”vilja våldta” eller fördöma För Evigt?!?

Om man fördömer på det sättet är man ju inte bättre än dom som stenar någon för ett litet misstag, som hen kanske inte ens begått!

”Låt den som är utan skuld…..”

När blir blir man vuxen?

Vad är vuxen?

Vad jag menar med ny-vuxen, är att man ska börja försörja sej själv och ta hand om sej själv. Det är svårt. Jag minns dom där ny-vuxna åren med ”fasa”:

Plötsligt skulle man tänka alla tankar själv, liksom; Planera, tänka framåt, ta ansvar, veta vad man vill, bestämma sej och sedan ta konsekvenserna av sina beslut.

Och detta skulle ske när man kände sej som mest osäker på sej själv och sitt utseende och all denna oro för kärlekar och framtiden:

”Vad ska jag bli? Vem ska jag bli? Vem ÄR jag? Kommer jag någonsin att bli kär/träffa någon/gifta mej/få barn? Kommer jag att få ett jobb? Vad ska jag jobba med? Vad vill jag bli? Vem ÄR jag? Duger jag? Är jag för tjock/smal? Har jag för små bröst och för stor mage eller tvärtom? Vad har jag för klädsmak? Tycker jag om smala jeans, kjol eller stickad tröja? Vill jag sminka mej eller inte? Vill jag kämpa med att bli något artistiskt, såsom dansare, sångare eller skådespelare eller ska jag satsa på att bli Något Riktigt? Vem är jag? Duger jag? Ska man ha sex på första dejten eller tionde eller när jag känner för det eller när han känner för det? Ska jag sova över hos honom eller han hos mej? Ska jag bo ensam i en lägenhet eller med en kompis, eller ska jag bo kvar hemma? Ska jag flytta långt bort och gå i skolan eller ska jag plugga nära hemma och bo kvar hos mamma och pappa? Ska jag bo hos mamma eller pappa? Kan jag skaffa hund nu eller ska jag vänta tills sen? Ska en katt bo hos mej nu eller ska jag vänta? Kan jag dricka alkohol mitt i veckan eller varje helg, eller ska jag dricka alkohol varannan helg? Hur ska jag ha råd med hyra? Vad ska jag handla för mat? Varför är tvättmedlet slut plötsligt? Jävlar, det finns inget toapapper – vad ska jag nu torka mej med? Kan man torka sej med handuken?….”

Mitt i alla frågor känns det så VIKTIGT att liksom BEVISA att man är vuxen, att man kan tas på allvar, att man KAN ALLT och att man är att lita på. Dessutom vill man passa på att festa, och ”det är ju NU jag ska hitta min man/kvinna!” – eller inte. Och så tror man att INGEN ANNAN är singel så länge som jag och jag kommer ALDRIG att hitta någon och det beror nog på att jag har så ”stor rumpa/liten snopp/krusigt hår/är för kort/lång/töntig/feg/blyg….” etc. Och OM man är ihop med någon är man stressad över det, för ”ska jag bara vara med honom/henne resten av livet?? – det verkar ju inte klokt! Man ska väl pröva på andra också medan man KAN liksom?”

Och det där med VAD SKA JAG BLI NÄR JAG BLIR STOR? Det känns som om det är NU det ska bestämmas och bestämmer jag fel är det kört för hela min framtid. Liksom. ”I morgon är det för sent”. Och Carpe Diem och sånt.

För att inte tala om hur alla äldre hela tiden säger att man ska ”passa på” och att ”tiden går så fort” och ”du har tiden för dej” och ”du behöver verkligen inte ha bråttom – du är ju så ung!” och att ”tiden går så FORT!” (igen).

Och alla andra råd kring hur man ska tillbringa sin framtid, genom att ”göra rätt” NU. ”Du borde plugga/jobba/resa/hitta någon tidigt/passa på att leva livet/bestämma dej NU/…inte göra si och så och hela fadderullan och ”gör inte om mina fel”. Och ”…så kan man inte göra”.

Pust, vad skönt det är när man landat.

Tror jag.

För NÄR landar ”man”?

När det är över, liksom?

Det är som om man hoppade in i en tvättmaskin, kördes runt i 180 knutar, slängdes ut och sedan in i en torktumlare (när man trodde det var över) och så kördes man runt där på ”max-hetta” och så plötsligt är man ”torr bakom öronen” och ”färdig”och så står man där/här och undrar:

”VAD HÄNDE?!?”

Liksom.

SÅ är livet.

Lite grann.

Mitt i natten ringer mobilen. Sömndrucken svarar jag, men blir klarvaken på en hundradels sekund när jag hör Mellans röst flämtande ropa: ”En turkjävel jagar mej! Kom!”. Jag reser mej upp, går ut i hallen, slänger på mej kappa och stövlar samtidigt som jag ställer frågor: ”Var är du? Vart ska jag komma? Vad har hänt?”…. Jag hör hur han springer och flämtar och jag får någon slags stackato-svar: ”….i Åkersberga….. på väg från Centrum….jag närmar mej fotbollsplanen….”

Jag frågar om jag ska ringa polisen, men förstår egentligen inte hur, eftersom jag pratar i mobilen och vill inte förlora kontakten med Mellan….men han svarar inte på den frågan utan frågar istället – flämtande – var jag är. Jag beskriver var jag är och efter en kort stund ser jag honom komma springande.

Jag är beredd på att SLÅ NER eventuell förföljare och är till hundra procent övertygad om att jag kommer att göra det, oavsett storlek på förföljare: INGEN rör mina söner! Jag kan lyfta en bil om det behövs om sönerna är utsatta. Så känns det. Jag är INTE rädd – bara adrenalinstinn. Och arg: ”Jävla turk!” liksom.

Förlåt alla turkar. Jag förstår att förföljaren troligen inte är turk, men i sitt upprörda tillstånd kallar Mellan förföljaren för ”turk” och jag förstår att han menar ”en mörkhårig man/kille som inte har ett svenskt utseende”. Just i denna stund känns det inte motiverat att börja prata om ”rasistiska sätt att uttrycka sej…” etc.

Mellan blöder ifrån händerna och knäna, och det är blod på hans vita skjorta. Han har ramlat i flykten, men reste sej snabbt upp och sprang vidare (berättar han). Han skakar och vi går tillsammans hem, medan han osammanhängande berättar vad som hänt:

En man/kille grabbade tag i honom när han var på väg hem, men eftersom han redan tänkt igenom vad han ska göra OM han någon gång blir påhoppad (eller provocerad) så fullföljer han den planen: Han SPRINGER! Han sliter sej loss och springer. Han har långa ben så han lyckas springa ifrån killen, som inledningsvis springer efter och skriker fula ord, som jag inte ska skriva här (men jag förstår inte vad kvinnliga könsorgan har med ilska att göra….och kommer aldrig att förstå det…). Troligen ger han upp på vägen, för han syns inte till.

Väl hemma tvättar jag rent i alla sår, och sätter på allehanda plåster och förband. Han har rivit upp det högra knät rätt rejält och det är djupa spår, fyllda med grus, på knät. Dessa förband byter jag därefter två-tre gånger innan kvällen eftersom det vätskar sej och blöder. Alla fingrar har sår, och inuti ena handen har det yttersta lagret av hyn slitits loss…”AJ!”.

Mellan kräks i handfatet i pauserna mellan omplåstringen – troligen både av ett överintag av alkohol (!) men kanske också av chock.

Han hade en plan: ”Om någon försöker provocera mej, eller bråka med mej el dyl så SPRINGER jag”, men man tror nog ändå aldrig att det ska hända en själv.

Jag är glad för att Mellan hade en plan, och för att han har långa ben.

OM jag var gift eller sambo:

• skulle jag vara tillsammans-med-någon fast jag var hemma.

• tror jag ingen skulle bry sej om, om jag sa att jag inte hade lust att gå på körer, fester och bjudningar, utan att jag trivdes mest hemma, tillsammans med min sambo.

• tror jag att varken jag eller ”alla andra” skulle bekymra sej speciellt mycket om jag mest gillade att vara hemma och sitta framför TV:n eller sitta och skriva på kvällarna.

• skulle jag kunna sucka ”Ååååh, vad jag tycker det är skööönt att vara ensam!”, och ”folk” skulle tycka att det lät…bra!

• skulle jag kunna sucka ”Ååååååh, vad det är tråååkigt att vara ensam – jag HATAR det!” och folk skulle tycka att det var…okey.

• skulle jag kunna säga till någon singeltyp: ”Hen kommer när du MINST ANAR det”, och tro på det.

• skulle jag inte känna mig så ENSAM och ÖVERGIVEN när någon skällde ut mig, för jag skulle kunna komma hem och häva ur mig skiten som Den Dumma Personen sagt, och få medhåll av min sambo/man: ”Vilken jävla idiotisk kärringjävel!” skulle min sambo säga och krama om mig….eller så skulle han säga ”Mmmmhmmmm” och fortsätta titta på TV……..men han skulle iallafall FINNAS där, för mej.

• skulle det inte kännas lika hemskt att bli SVÅRT sjuk, med sjukhusvistelse som följd, för jag skulle ha NÅGON som saknar mig, hälsar på mig, bryr sig om mig och längtade efter att jag skulle komma hem igen.

• skulle jag kunna säga ”vi” i alla meningar, och alla oplanerade helger skulle vara ”våra”.

• skulle vi kunna planera för Framtiden tillsammans, fast jag inte är mycket för att Planera….men VI skulle kunna drömma om framtiden tillsammans.

• skulle det inte kännas lika svårt att ”falla”, för jag skulle inte falla ensam – någon skulle finnas där och antingen falla med mej, eller fånga upp mej, eller bara trösta mej.

• skulle jag DELA ansvaret över Allt med en vuxen person, och bördan över Ansvaret skulle lätta. Enormt. TVÅ som bär tillsammans är en nästan hundraprocentig avlastning jämfört med att ”bära” ensam.

• skulle jag kunna dela oron med honom, och den skulle då bli mindre och lättare att bära.

• skulle jag känna mej älskad.

• skulle jag kunna älska när jag känner för det (så länge han ville också, förstås…)

• skulle jag aldrig gå ensam på en fest eller en bjudning – jag skulle alltid ”vara två” (ha någon i ryggen, eller att hålla i  handen).

• skulle jag vara Utvald av Någon….