Dagboksanteckningar från 16-05-29

Jag är en urusel planerare. Eller så är det så att jag inte planerar, utan jag ”go with the flow”. Idag hade jag tänkt städa innan jag åkte (fast egentligen hade jag tänkt städa igår, men det blev liksom inte av…), men det blev inte så. Jag insåg att jag inte hinner städa, duscha, packa och fixa för Minsting (som skulle över till sin pappa) + Milton på bara några timmar. Så kom jag på: ”Aaaaa! Det är Mors Dag och Mellan har inga pengar….Ha haaa! Då kan jag be honom städa och diska som en present till mig på Mors Dag. Så det gjorde jag, och han sa ”Okey!”. Man måste vara smart.

Vilma, på Bonde söker fru, har SMS:at och mailat att man skulle tänka på vad man tog med sig för kläder, och att det både skulle vara ”fina” och ”oömma” samt badkläder, och detta skrev hon flera gånger, så jag förstod att det var viktigt. Så jag packade och packade och packade – typ allt! ”Utifall-att”, liksom….

Sen blev det som det alltid blir – lite ont om tid och lite kaotiskt. Så blir det alltid när jag ska någonstans. Så jag är van.

Först packade vi ihop alla Minstings saker, plus dator och alla andra viktiga attiraljer, och så åkte vi över med honom och Milton till Minstings pappa. Han sa att de absolut inte kunde lämna Milton till dagmatten och daghussen på dagarna utan att han skulle få vara ensam hemma hos dem, och så skulle ett barn åka hem på lunchen och gå ut med honom. Det kändes inte riktigt bra, men vad göra?

Sen åkte jag hem och packade färdigt varvid jag startade min resa mot Sundbyholms slott.

Väl framme ringde jag Vilma, som hon sagt. Hon sa att jag skulle ta mina saker och gå till receptionen och vänta där. Sagt och gjort. Jag släpade alla väskor och kassar uppför en lång backe och in i receptionen. Där satt redan en ung tjej och fyra män. ”Är du nervös?” frågade den unga tjejen. Jag minns inte vad jag svarade. Men ungefär: ”Tja….typ”, fast jag var faktiskt inte det. Det kändes mest bara….konstigt.

Sen fylldes receptionen på av allehanda män och tjejer, och jag funderade på när Per Sundins kvinnor skulle komma. De kom till slut. Det var rätt tydligt vilka som hörde till vem, liksom.

Vi förstod att det var den unga bonden som var en utav de utvalda, Per och tjejbönderna. Det blir en härlig blandning!

Vi fick nycklar och det visade sig att jag skulle bo med en kvinna, men hon utropade ”…men jag har ju hund!”, och jag svarade direkt: ”Men ååååå vad kul! Får jag bo med en hund?!” så då löste det sig. Hunden visade sig vara en glad boxer på 5 år; Brolle.

Nu har vi installerat oss i huset vi ska bo i. Det är ett litet fint hus som står i slottsparken, och det är två rum och vardagsrum och badrum i huset. Jättefint och prydligt. Klockan 20.15 ska vi alla samlas i receptionen för då ska vi informeras om ditten och datten. Sen är det kvällsfika och det är ju jättebra, för jag har inte ätit middag. Jag trodde man skulle få det när man kom. Jag är alltså jättehungrig! Jag får fika för kung och fosterland, helt enkelt.

Nu är vi igång, kan man säga. Kul!

……………………………………………………………………………………

På kvällen var det fika med information, eller information med fika. Vilket som. Alla s k brevskrivare samlades i ett rum, kring bord, tillsammans med ”produktionen” (tror jag det hette, dvs människorna som jobbar med ”Bonde söker fru”). De presenterade sig och informerade oss om nästa steg.

Det kändes lite förvirrande och lite konstigt alltihop. ”Vad gör jag här?” liksom. Man kunde lätt gissa vilka brevskrivare som hörde till vilken bonde. Jag tillhör ju tant-gänget förstås. Tanterna som är utvalda är av alla möjliga sorter. Man kan inte säga att Per har en speciell kvinno-stil som han faller för.

Efter informationen gick vi tillbaka till huset där vi bor, och jag och en annan Per-tant satt och pratade en stund. Jag gosade med hennes hund också. Hon jobbar på ett HVB-hem och jag är familjeterapeut/familjehemskonsulent, så vi hade många gemensamma nämnare i våra liv.

Sen var det natti-natti.

Dagboksanteckning från 16-05-27

Löning! Jag har bestämt mig för att satsa lite på kläder denna löning. Jag köper nästan aldrig kläder och det är verkligen dags att uppdatera min garderob. Dock får jag dåligt samvete, för jag har ju egentligen inte råd. Men man kan väl inte visa sig i TV i kläder som är flera ååår gamla!? Även om folk inte vet att de är gamla, så syns det nog. Om inte annat så känns det.

Sagt och gjort: Idag har jag inhandlat 3 nya bh:ar, en baddräkt (hade slängt den gamla så att jag inte skulle krypa i den igen – den var i form av nät, nästan), två blusar, två t-shirt, en kjol, en klänning, ett par shorts och en liten spetströja (sån där som slutar precis under brösten – de har ett speciellt namn, men minns det inte nu). Det känns bra och fel. Jag hade velat köpa jättemycket mer, för det finns så mycket jag vill ha och behöver pch egentligen vill jag slänga allt som hänger i garderoben.

Jag passar inte i klänning. Jag har inte en ”klänning-kropp” – jag har mer en ”kjol-och-blus-kropp”. Idag köpte jag en klänning ändå, för man bör väl ha en klänning?! Jag vände och vred på mig i provhytten, vände och vred. Tänkte ”tjaaaa” och ”nääää” och ”kanske” och sen köpte jag den. Den var ju på REA. Fast jag provade en annan klänning också – som inte var på rea – som jag passade jättebra i om jag höll in magen. Jag tänkte köpa den, men sen tänkte jag att jag kanske glömmer att hålla in magen, och då ser det ut som om jag är gravid. Dessutom orkar jag inte tänka på att hålla in magen hela tiden, så jag köpte en klänning där man kan släppa ut magen och låta den hänga och slänga hur som helst! Ha ha ha!

Jag har endast två klänningar hemma och båda har jag köpt på second-hand och aldrig använt, för när jag sätter på mig dem ser jag inte ut som ”JAG”. Jag ser ut som ”hej-kom-och-hjälp-mig”, eller som ”en-påse-nötter”. Jag ska lägga dem i klädinsamlingen. Det finns säkert någon kvinna som passar bättre i dem än jag.

En del människor kan sätta på sig en säck och se coola ut. Sån är inte jag. När jag sätter på mig en säck, ser jag ut som en kärring med en säck på sig.

Jag funderar en del på den där fem-minuters-dejten. Den bekymrar mig. Vad säger man på bara fem minuter? En timme hade känts ok, för då är det bara att prata på om allt och inget, men vad säger man på fem minuter?

Ikväll ska jag gå på dejt med min näst äldsta son. Han ska bjuda mig på en Mors-dagsmiddag. Jättekul!

Jag måste förresten köpa ny mascara också. Får inte glömma det.

Det regnar, men det ska bli fint nästa vecka. Säger väderleksrapporten.

Dagboksanteckning från 16-05-25

Idag funderar jag på kläder. Vad ska man ha för kläder? Tänk om det regnar! Fast på varje ”Bonde söker fru” har solen skinit, så kamerateamet kanske väntar på sol, och när det regnar väntar man. Kanske. Jag vet inte. Man kan väl inte ha fina klänningen när man ska söka en bonde, fast ändå kan man det. Vid fem-minuters-dejten ska man nog vara fin. Vad är ”fin”? För vem ska jag klä mig? Mig själv? Bonden? Resten-av-Sverige/tittarna?

Jag vill ha en fin klänning. Vad är fint för mig? Jag vill trivas och känna mig fin.

Det blir dyrt det här.

Alla kläder jag har är gamla och fula. I alla fall gamla. Men det vet ju ingen annan. Vad jag än har på mig är det nytt för ”de andra”. Typ. Fast det är svårt att känna sig fin i kjolen som är 10 år gammal. Syns det att den är 10 år gammal, tro?

                     Oj vad trasig baddräkt! 😛

Idag har jag provat en baddräkt, för jag slängde min gamla nyligen. Jag tänkte att om jag inte slänger den, så kommer jag att använda den igen, och snart är det bara nät kvar av den. Att gå klädd i nät-baddräkt är kanske inte så läckert när man är 50+ och har en mage av typen deg? Man blir så deprimerad när man köper baddräkt. Bikini? Ha ha ha ha! Jag har väntat och fött fyra barn. Say no more.

Givetvis finns det de som har väntat och fött fjorton barn och kan ha bikini, men jag är inte dem och min mage putar. Mycket. Som en nyjäst degklump.

Om jag har bikini hänger magen över bikini-kanten. Det är fult.

Herrmagar får hänga över kanter, trots att de faktiskt inte har ursäkten att ha väntat och fött barn. Men kvinnomagar får inte hänga över kanter. Orättvist!

En man har pondus med sin stora mage. En kvinna är bara tjock.

Jag tror allt är fixat nu inför ledigheten, som kom lite plötsligt. Kanske jag behöver placera ett barn till innan jag går på ledighet. Vi får se.

Vad kommer ”folk” att tycka om att en familjehemskonsulent/terapeut är med i Bonde söker fru? Kommer de att tycka att jag är oseriös? Egentligen tänker jag att det inte spelar någon roll för jag är jag och jag är så här, och jag vill det här. Punkt. Och alla kan inte vara djupa och seriösa jämt och ständigt.

Det här är spännande och jag vet inte om jag kommer att vara med i ETT program, och blir utröstad efter första dejten (5 minuter), eller om jag kommer att få vara med på gruppdejten, och/eller om jag kommer att bjudas hem till bonden. Om jag inte blir hembjuden har jag en semestervecka oplanerat framför mig. Vad ska jag då göra? Vila, troligen. Jag behöver vila. Helst igår.

Det handlar ju faktiskt helt om vad BONDEN känner och tänker och tycker. Just nu känns det inte så jättekul att beblanda sig med ett gäng tanter i min ålder och säkert 10 år yngre, som alla suktar efter samme man. Men men, vi får väl se hur jag, och de, reagerar. Man vet inget innan, och tiden går så fort, så plötsligt är man där och så är allt gjort och så är det höst och så sitter jag och skäms framför TV:n, för skämmas kommer jag att göra. Så fort jag bara ser bilder på mig tänker jag: ”HerreGuuuud!”

Jag känner mig inte som jag ser ut längre. Jag känner mig rätt ung, men när jag ser mig på bilder ser jag antingen ”en köttbulle med ben” eller så ser jag en tant! Det är som att se Någon Annan! Otäckt!

Så jag kommer att sitta med skämskudden i högst hugg i höst framför TV:n och tänka: ”Men guuuud vad löjligt jag låter! Och fy vad jag skrattar fånigt! Men huuuur ser jag ut!?!” Supersjälvfokuserad? Of course!

Och  snart nu är det höst.

Dagboksanteckningar skrivna 16-05-23

Man kan väl inte åka till ”Bonde söker fru” och visa upp sig i skitfula kläder? Eller kan man? Jag har bara ”skitfula kläder”. Punkt. Och egentligen har jag inte råd att uppdatera garderoben….så…Jag vet inte hur jag ska göra.

Jag berättade för mina kollegor idag att jag ska vara med i programmet, och att de måste hålla det hemligt. Jag tror nog att det tyckte att det var lite töntigt, men det är bara var jag TROR, för de sa inte det. De sa bara att ”…sen kommer folk att säga `där är hon som var med i Bonde-söker-fru!” när de ser mig.

Fast nästan ingen ser på Bonde söker fru, säger de. ”Folk ser inte på dokusåpor”, sägs det. Ändå har de så många tittare. Men det kanske bara är Stockholms-folk som är ”folk”.. Resten av landet kanske ser på dokusåpor, för resten av landet kanske inte bryr sig om vad som är ”coolt” och inte. Eller nåt. Jag är inte heller ”folk”, för jag ser på dokusåpor.

Just nu längtar jag bara efter att Komma Bort – att åka långt bort och vara lite ifred. Men ”vara ifred” blir det ju inte med en massa människor och kameror och hela fadderuttan, men Komma Bort blir det.

Det har varit lite för mycket i mitt liv ett tag, och sedan lite för lite. Jag behöver lite Lagom. Först lite action och sedan lite lagom.

Typ.

Idag ringde Vilma från TV-produktionen och frågade om jag skulle vara med i Bonde söker fru och jag sa ”ja” och att jag tagit semester och pratat med jobbet osv. Jag har också avbokat besök och sett till att jag är ledig den tid inspelningen är. Det kan dock hända att jag blir bortvald direkt och då är jag ledig i en massa extradagar ändå, liksom. Men det gör inget – det blir bara en tidigare semester än vad jag tänkt.

Jag vill verkligen träffa fåren. Just det känns viktigt just nu.

Jag har funderat om jag ska köra bil dit eller åka tåg, men tåg blir för dyrt så jag tar nog bilen.

Jag tänker en del på vad ”folk” ska tycka och tänka om min medverkan i ”Bonde söker fru”. ”Folk” kommer kanske att tycka att jag är idiot, konstig och att jag är knäpp som medverkar i en ”dokusåpa”, att jag är patetisk och löjlig och kanske lite korkad.

Kommer det att påverka mitt arbete? Kommer det att påverka mitt privatliv? Kommer det att bli positivt eller negativt? Hur kommer det att påverka mig? Hur kommer det att påverka mina barn?

Jag tänkte att ”WTF! Jag vill göra det här, och strunta i vad folk tänker och tycker. Man lever bara en gång och kör på och gör tokiga saker så länge du kan och orkar!” Typ. Men sen vänder sig hela min inre diskussion och blir tvärtom: ”Vad faan – vad gööör du?!? Är du inte klok?! Folk kommer att prata skit om dig, tycka att du är patetisk och fånig, korkad och löjlig aldrig ta dig på allvar igen – ever!”

Och så snurrar tankarna fram och tillbaka – fram och tillbaka.

Men jag tycker ju att mitt liv just nu är rätt booooring, och inget händer och jag träffar INGA män och OM jag går ut händer det INGENTING där heller. Jag är med i dejtingsiter, men inte heller där händer något. Jag vet inte vad män gör på dejtingsiterna, men inte kontaktar de mig i alla fall. Jo, förresten; De män som är tjocka, töntiga och ser ut som ”hejkomochhjälpmig” kontaktar mig, ELLER riktigt UNGA män, som vill ha en MILF.

Jodå, jag kontaktar män jag tycker verkar intressanta, men de svarar inte tillbaka. Inte ens ett ”nej tack – du är för gammal/ful/töntig…”. Ingenting.

Den normale mannen kontaktar inte mig. Jag är troligen för gammal. För alla vill ha en som är 5-10 år yngre, och om jag ska ha någon som är 5-10 år äldre blir det alltså en 62-67-åring. Jiiihaaaa! Not.

Det var kört då och det är kört nu. Jag vette faan hur kvinnor träffar män!? Hur gööör de? En kollega sa: ”Det är bara att plocka dem! Alla (män) vill ju ha en kvinna!”. Men VAR plockar man dem, och HUR plockar man en man? Min kollega plockade sin på en biograf!

Men om man ”plockar” en man måste man ju veta att han är singel! Hur vet man det?

Nåja. Tillbaka till ”Bonde söker fru”: Någonstans tror jag inte jag kan hitta en man där när jag är en utav 10 kvinnor som vill ha samma. Jag är inte sådan. När det blir kamp, backar jag. Orkar inte fajtas om en man. Å andra sidan kanske han ser mig, och anstränger sig åt det hållet. Å tredje sidan har jag bara 1/10-dels chans att han ska SE mig! Men att få vara ute på landet några dagar, i Jämtland och få träffa får, om jag kommer så långt, skulle vara mysigt. Att vara ute på ett litet äventyr. DET ska bli kul!

Sen blir det vardag och Som Vanligt igen. Allt.

Typ.

Eller nåt.

Den 19/5 ringer Vilma ifrån ”Bonde söker fru” och säger att Per Sundin valt ut mig som en av dem som ska få komma till slottet och gå på speed date. Vilma undrar hur jag känner, och jag säger att det är ”spännande”, för det är precis så jag känner. Jag är dock inte förvånad, vilket låter väldigt självupptaget och arrogant, men så känner jag.

Jag berättar för mina söner att jag ska vara med i Bonde söker fru. De skrattar och tycker att jag är lite galen. Men det är jag ju också. Jag tänker att ”vi lever bara en gång” och ”varför inte göra lite galna saker?” och att jag ska försöka strunta i vad ”alla andra” tänker och tycker. Många tycker att det är knäppt, fånigt och patetiskt, men so what!?

Jag bekymrar mig lite över hur jag ska kunna vara ledig, eftersom semestrarna redan är lagda och hela programmet börjar spelas in redan om drygt en vecka. Jag mailar min chef om vad det är på gång, och han skriver tillbaka att det kan lösa sig om jag lyckas byta bort min jourvecka. Jag mailar de övriga i min grupp om det är någon som kan ta min jourvecka. Det fixas.

Jag tänker att det ska bli skönt att komma bort och bli lite ompysslad, bo på slott och träffa Per Sundin. Sannolikheten att jag ska träffa den rätte är kanske inte så stor, med tanke på att det är 9 kvinnor till där, samt att vi kommer att ha kameror hängande över oss hela tiden.  Jag undrar om det ens GÅR att känna något. Och om det GÅR det att vara ”sig själv” framför kameror och en massa människor? GÅR det att kramas och pussas och prata om ”ditt och datt” när man har en kamera precis intill?

Men det ska bli kul och spännande och se hur allt går till, och få komma bort och göra något annat!

OM jag blir inbjuden till Pers gård ska det bli såååå roligt att få vara på en lantgård och vara med får.

Jag längtar efter fåren redan!

Jag skriver ett mail till ”Bonde söker fru” i början av maj, riktat till Per Sundin, eftersom jag tycker att han verkar mysig och varm när jag ser honom i TV.

Några dagar senare ringer någon från redaktionen och tycker att jag ska skriva ett  handskrivet brev istället för det mail jag skickat. Jag gör så, och skickar det också. Högst upp på brevet kopierar jag in en massa får.

Jag skriver ofta rätt bra och ledigt, så de veckor som går efter min inskickade ansökan tänker jag att det är rätt självklart att jag ska komma med i Bonde söker fru, även om det känns ”konstigt” och ”overkligt”.

Spännande fortsättning följer….