Författararkiv: Erica Leijonhufvud

PLÖTSLIGT infinner sej bara en ”Ålder”, liksom. Jag hinner inte med! Jag är aldrig beredd, fast jag BORDE vara det. För jag ser ju…runtomkring…Jag hör ju och FÖRSTÅR ju…ändå är jag inte BEREDD.

Jag minns min första ”Vet tant vad klockan är?” när jag var 25 år….och hur jag tittade mej omkring för att se VEM barnen frågade…och insåg att det var JAG som var ”tant”….

Allt blir mer och mer PLÖTSLIGT! Det går fortare och fortare. Livet.

Jag har hört att det stannar av lite när man blir (ännu) äldre, men just nu går det i 180 knutar. Livet.

Mina vänner här och där blir mor- och farföräldrar. Det är inte så konstigt. Egentligen. Eller så är det liiite konstigt, fast jag börjar vänja mej. Det konstiga är att dom får barnbarn, är lyckliga över det och visar bilder på FB…och så går det typ 1 månad, så har barnbarnet blivit 3 år!! Det är DET jag inte fattar. HUR kan barnbarnet ha blivit 3 år när det föddes nyss!?! DESSUTOM blir det fler barnbarn plötsligt. Liksom.

Men det konstigaste hände igår. Jag cyklade till Färgaffären för att köpa färg till en byrå jag skulle måla om. När jag var på väg hem var det någon som tutade och tutade på en sån där cykeltuta, bakom mej. Jag brydde mej inte, för tänkte inte att det gällde mej. Men det fortsatte tuta, så jag vände mej om, och där kom två killar cyklande (i 12-14 årsåldern) tjoandes. Jag tittade förvånat på dom när jag insåg att det var mej dom tutade åt, varvid dom såg både förvånade och generade ut. Dom cyklade förbi och mumlade till varandra ”…det VAR inte farmor…”.

FARMOR!! JAG?!?

Sen insåg jag att jag ÄR i ”farmor/mormor-åldern”. Men hur FAAN ska man fatta det?! När man känner sej som 27 och precis har kommit i ”vuxen-åldern”?!?

Pust!

Life is hard.

Grymt sa

När jag var barn fanns det något som hette Barnens Dag i Sala. Jag tänkte nog inte då på om denna dag fanns Överallt (i hela Sverige, men barn tänker ju ofta att ”så här ska det vara” eller ”så här är det överallt”), men den slutade i alla fall finnas i Sala. När vet jag inte. Varför vet jag inte.

Jag försökte förklara för Storing häromdagen min upplevelse av Barnens Dag, men han förstod inte och började prata allmänt om tivoli och såna saker så att jag insåg att ”han fattar inte…grejen!”.

Eftersom jag minns denna dag som en FANTASTISK DAG för mej, som barn i Sala, antar jag att den återkom i flera år. Jag minns den Förväntan jag kände innan och jag minns Det Fantastiska att vara på, och uppleva, Barnens Dag i Sala.

På Barnens Dag kom det ett Tivoli till Sala. Där fanns det lotteristånd och andra stånd där det såldes godis och glass och allt möjligt annat. I mitt minne gick ALLA dit. ALLA barn, tillsammans med sina föräldrar eller andra vuxna. Jag minns inte om mina föräldrar gick dit, men jag minns att jag var där.

Jag minns den gången jag gick på Barnens Dag utan någon vuxen (med Ann och Karin:arna) och att jag blev förälskad i Uffe. Jag var kanske 12-13 år och Uffe var där med en kompis, Micke (?). Båda hade slokhattar på sej. Uffe hade en blå hatt med vita blommor och Micke hade en röd hatt med vita blommor. Dom var såååå coola! Tyckte jag. Och förmodligen dom också. Och jag blev kär. Jag visste inte då vem Uffe var, men givetvis tog jag reda på det.

Men sen visade det sej att Lilian (som jag inte kände då) också var förälskad i Uffe. Uj uj uj. Och dom gick i samma skola. Det gjorde inte jag. Jag gick i en annan skola. Uj uj uj! Livet är hårt.

Jag skrev i min dagbok att ”Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar Uffe!”.

Vad bidde det av den kärleken då? Det bidde inte ens en tummetott!

(observera ovanstående annons från tidningen i Sala:

Sala Allehanda: "Kl.15.00 Uppvisning av Gun Nilssons RYTMISKA FLICKOR".   
DÄR VAR JAG MED!!

Men, för att återgå till Barnens Dag, så FANNS den, i SALA, när jag var barn. Och sen försvann den. Och det är tråkigt och den borde komma tillbaka. Överallt.

ALLA barn borde få firas tillsammans på en Barnens Dag! Den dagen skulle vara fylld av kärlek till alla barn, omtanke, lekar, tivoli, godis och saft! Och dom vuxna skulle vara TVUNGNA att umgås/leka med sina barn (eller andras) den dagen.

Vad tycker du?

Minns du Barnens Dag?

Dagarna i ända träffar jag människor som har, och har haft det, svårt i livet. Det är såna som flytt ifrån krig och elände, såna som vuxit upp utan mat för dagen, såna som åkt båt över hav och bevittnat våld och död….Såna som inte har någonstans att bo, som flyttar varje vecka till något nytt torftigt rum någonstans, och som inte vet om dom kommer att ha pengar till mat nästa vecka.

Det är såna som tycker att torsdagar är den bästa dagen på hela veckan för då får dom komma till Unga Station, Stadsmissionen och umgås och äta soppa, och så får barnen leka med andra barn i fina och mysiga lokaler.

Det är såna som är oerhört tacksamma över ett presentkort på 500 kr till ICA och som gråter av glädje över att vi har nallar vi kan skänka till deras barn, som dom inte hade födelsedagspresenter till.

Det är såna vars högsta önskan är att ha ett fast ställe att bo på och ett arbete där dom kan få en fast lön.

Det är såna som inte kan resa någonstans eftersom dom varken har pengar till det eller ett fungerande pass.

Det är såna som aldrig fått kärlek från sina föräldrar, eftersom föräldern haft fullt upp med sitt drogmissbruk.

Det är såna som förlorat sina föräldrar och /eller barn i hemlandet eller på vägen till Friheten och som inte förstår språket som alla pratar runtom.

Det är såna som lever med en ständig oro och rädsla över att inte få stanna i vårt land.

Det är mamman som tar tunnelbana och tåg i flera timmar runtom kring Stockholm med sina småbarn för att lämna på olika skolor och dagis varje morgon, och sedan tar samma tur varje eftermiddag, för att barnen ska få en chans här i livet, lära sej svenska och ”bli svenskar”, och som blir överlycklig när jag lyckas fixa en barnvagn till henne (eftersom jag tycker det inte är klokt att hon drar runt på en 2-åring, en 3-åring och en 7-åring på tåg och tunnelbana i timmar varje dag, utan vagn!).

Det är mamman som kommer med stelfrusna händer till oss en dag när det är -7 grader ute och bara vill komma in och ”värma händerna”, och jag frågar om hon inte har några vantar, vilket hon inte har, och då jag fixar ett par åt henne – medan hon får en kopp the och får värma sina händer – blir hon så glad så att hon får tårar i ögonen.

Det är tonårsflickan som berättar att hennes mamma och syster bråkade om strumpor på morgonen innan skolan, eftersom de har ett par var, och systern tog sin mammas strumpor….

…..och jag vet att något företag skänkt oss en massa strumpor, så jag hämtar några stycken i vårt förråd och ger till flickan, som lyser upp och blir så glad att det känns som om jag givit henne en miljon (!).

Dessa människor träffar jag varje dag.

När jag sedan sitter på tunnelbanan/tåget på väg hem, och hör hur folk suckar över att det blev fel färg på tapeten i vardagsrummet i huset där dom bor, eller när dom beklagar sej över att det är sååå långt till nästa lov då dom ska åka till Thailand, Seychellerna eller Bali och när dom klagar över att dom fick en vanlig semla och inte en wienersemla på semmeldagen…

……då kryyyper det i mej!

Jag VET att människor föds med olika förutsättningar här i livet och problem är relativa…

….men jag kan ändå inte låta bli att ibland både reta mej på, och förundras över, människors olika preferenser till vad problem är.

Hej!

Jag har inte skrivit här på länge nu. Det beror på flera saker; en sak är att jag tappade fart, kan man säga….fick lite mänsklig soppatorsk. En annan sak är att jag inte har någon vettig dator hemma…bara någon gammal ”från 1800-talet” (”FANNS ens datorer då?!?”… ” Ja, typ…hemma på min gata i staaan…” 😁). 

Min braiga lap top, som var med mej dygnet runt, försvann när jag bytte jobb….

Nu skriver jag på en min iPad, vilket gör att det blir en långsam pekfingervals, vilket gör att jag inte kan skriva utan att tänka, vilket är så underbart härligt. Det känns segt. Plus att det är ett helt jävla företag att plocka in bilder på iPaden, vilket gör att detta inlägg kanske blir bildlöst, vilket gör att det blir mindre lättsamt att läsa, vilket gör att mina härliga läsare somnat vid det här laget…..VAKNA!!!

Jag är mitt i min sista semestervecka (😱) och skulle vilja ha fyra till (men så känner man ju alltid), och jag har faktiskt GJORT NÅGOT dena semester, dvs både hälsat på Storing som numera är bosatt i Luleå (pluggar där), varit i Kiruna och blivit guidad runt i Norrland. Härligt! Tack Börje! Nu måste jag dock starta en Ny Dröm om vad jag vill se och uppleva….pust!

”Livet e hårt”, sa bonden.

”Nöff”, sa 🐷

😂

Jag idag och nu. Typ (min kära lillasyster gillar inte ordet ”typ”, men I love it! Så jag fortsätter med det).

Jag väcks av iPad och mobil vid klockan 6. Nuförtiden är jag alltid DÖDSTRÖTT när jag vaknar – ”förritiden” skuttade jag upp som en liten lärka precis INNAN väckarklockan ringde och kunde t o m börja sjunga direkt (minns känslan – saknar den…).

Jag tråcklar mej ur sängen, för jag har en liten sötkorv som ligger tättintill mej kring överkroppen och en liten sötkorv som ligger tätt slingrad kring mina ben. Dom ligger kvar när jag tråcklat mej upp.

Sitter på sängkanten en stund och funderar på om jag ska orka gå upp eller inte. Är vuxen nog att bestämma mej för att gå upp, eftersom jag fortfarande har ett jobb…och då måste man.

Jag går mot badrummet. Det är inte långt, men badrummet är i sju fall av tio stängt och låst och där inne står/sitter Mellan och fixar sej i ordning. Det tar TID, och det är ingen idé att jaga på honom, för då blir det TILT i honom.

OM badrummet är ledigt går jag in och utför ett kroppsbehov, och tittar mej i spegeln, skräms av synen eftersom håret står åt alla håll och jag ser ut som ”hej-kom-och-hjälp-mej” x 37,  och tvättar mej sedan.

Sen slänger jag på mej en jacka el dyl och åker hiss fyra trappor ner med Ceci och släpper ut henne på gården för en liten kiss. Detta utför hon på 3 sekunder, och sedan åker vi upp igen. Glömmer jag detta, kissar hon inne. Så enkelt är det.

Därefter går jag ut i köket och smörar fyra hårda brödbitar och gör the, sätter mej i vardagsrummet (som liksom är ”mitt” rum, eftersom jag sover där också) och sätter på TV:n. Ceci har redan lagt sej tillrätta i soffan och ligger där och väntar på mej.  Hon vill att jag lägger på henne ett täcke och så kurar hon ihop sej där och sover vidare. Milton ligger kvar i min säng.

Mellan gör sitt och vi är ganska bra på att inte krocka. Han börjar oftast jättetidigt på sitt jobb (förskola) så han försvinner efter en stund. Minsting gick i skolan tills härom dagen och då började han senare, så han går alltid upp sist och där blir det inga krockar alls. Fr o m igår har han börjat på sitt sommarjobb så nu är vi tre som ska göra oss i ordning på mornarna…Vi får se hur det blir…Dom första två dagarna har det flutit på bra.

Efter intag av mackor och the, sminkar jag mej sittandes i soffan. Det går rätt fort. Sen är det dags för klädval. Ibland har jag ”inget att ta på mej” – speciellt när vi byter årstid. Sen vänjer jag mej…och så plötsligt får jag till det med val av kläder i alla fall…

Hur ofta byter folk ut sina kläder egentligen? Jag tittar in i garderoben och minns att jag hade ”den blusen” på sönernas skolavslutning för 8 år sen…liksom… Ska man slänga så gamla blusar, tro? Om dom inte luktar…

Tandborstning. Sen säger jag ”….SSA!!” till hundarna och dom flyger upp ur sina respektive sovställen för att få gå ut och kissa. Så det gör vi. En liten kiss- och bajs-runda runt husen. Tillbaka in. Lämnar hundarna inne, tar min handväska, åker ner fyra trappor och tar min cykel, som är ”född -95” och som numera bara har EN växel (från att förut haft SJU) och det är den lättaste växeln så i nedförsbackar trampar jag på att bara sjutton!

Jag kollar aldrig när tåget går, eftersom det bara medför en stresskänsla i mej, så jag kommer till stationen när jag kommer till stationen s a s. Om tåget precis går, och jag missar det, går nästa inom 10 minuter. Nema problema.

Åker Roslagsbanetåget från Åkersberga in till Östra Station i Stockholm. Får i princip alltid sittplats. Det värsta är när det är svettigt i tåget. Fy bubblan! Men allt går.

På tåget brukar jag sitta och spela spel på Ipaden. I början när jag åkte läste jag, men just nu har jag en liten paus i allt mitt läsande. Varför? Vet inte. Det bara blev så. En period läste jag ca 2 böcker i veckan, men så plötsligt gjorde jag inte det. Det var inget medvetet val utan ”det bara blev så”. Kanske efter att jag läst typ (lillsis!) två tråkiga och sega böcker….För det ääär så tråkigt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det tar ca 40 minuter med tåget. Vid Östra Station följer jag lemmeltåget till tunnelbanan. Där tar jag t-tåget från Tekniska Högskolan till Mariatorget. Det är cirka 8 stationer. Raka spåret. Nej, det svänger nog lite också, men ni fattar…?!

Jag kliver av vid Mariatorget och därifrån går jag sista biten till Unga Station som ligger vid Södra Station.

Hela min resa in till jobbet TITTAR och LYSSNAR jag på människor. Ser jag en hund, vill jag klappa den och prata lite med ägaren. Det går för det mesta – dock inte alltid. Det finns människor som inte är intresserade av ”lite prat”, och det finns hundar som inte vill bli klappade på.

Äldste sonen sa någon gång; ”Men hur ORKAR du titta och lyssna på människor när du är i stan?? Man blir ju helt slut av det!”. Ja, man blir rätt trött, men det är så spännande och intressant. Jag skulle kunna bli MÄNNISKO-FORSKARE. Vi människor är så intressanta och spännande, och alla har en historia att berätta om sej själv och sitt liv, och tankar som människor delar via sina mobiler eller i andra samtal är ibland så intressanta.

Så kommer jag till mitt härliga jobb på Unga Station! Hela miljön och energin där är så Kärleksfull och Välkomnande!

Jag har tamejfaan världens bästa jobb!

Så börjar min dag.

❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤

Det är så mycket som ni inte vet

Sånt som sker i hemlighet

Bakom lyckta dörrar och i stängda rum

De ser vanliga ut men rubbas inte en tum

när de blir anklagade utfrysta nedslagna och står utanför

väntande hoppandes på någon som hör

deras röster som ropar och skriker helt stumt

i denna värld av stress och likgiltighet blir det dumt

att några har allt och kan sitta och slappa

andra har inget och blir utslitna av att tappa

sitt omdöme sin integritet sitt hopp och sin tro

andra sitter med feta magar helt i lugn och ro

Bakom dörrar till hemliga rum runtomkring

Pågår det småkrig och ni fattar ingenting

Ignoranta människor skriker att det är terrorister som slagit sig ner

När jag och många andra bara vanliga människor ser

Små barn som vill leka och bara ha det kul

Ungdomar som är coola och vill fira vanlig jul

Föräldrar som vill att deras barn ska få en morgondag

Jag gör vad jag kan men jag är ju bara jag

Vad gör du för dina medmänniskor som är både vita och bruna

För de som levt i krig och de som flytt ifrån de sina

Vad gör du för att förstå vad det är som händer

Vad gör du för att hjälpa och sträcka ut dina händer?

 1. Vid gång gäller högertrafik. Om du behöver stanna och prata med någon eller bara stå still; ta då ett steg åt sidan – gärna vid en stolpe eller vid en vägg och stanna. STANNA INTE MITT I GÅNGTRAFIKEN!

2. Om du vill stå och prata med andra människor i tunnelbanan, på affären etc; TA ETT STEG ÅT SIDAN och stå inte MITT I VÄGEN där andra människor ska gå, eller ta varor.

3. Att stå i kö:

– Stå så pass nära framförvarande människa att ANDRA människor förstår att du står i kön! När den framförvarande människan tar ett steg framåt, ska du OCKSÅ göra det, så att du inte skapar ett avstånd som gör att man tror att bakomvarande INTE står i kö.

Speciellt svårt verkar människor ha att stå i kö vid en Bankomat. Jag förståååår att man inte vill vara för nära eftersom det kan kännas jobbigt för den som tar ut pengar, men man behöver för den sakens skull inte stå FEM meter ifrån framförvarande Bankomatuttagare.

–   Var beredd när det är din tur. Gör det du ska och ta sedan ett steg åt sidan så att nästa person kan göra sitt, dvs fippla inte med kvitton etc mitt i vägen, utan TA ETT STEG ÅT SIDAN.

4. ALLA vet att man ska stå på HÖGER sida i rulltrappan. Gör det. Bara gör det. OM du behöver gå, och har bråttom, så håller du dig till VÄNSTER och där får du INTE stanna och stå still. Punkt.

5. Om det är mycket människor som vill åka tunnelbana eller buss: GÅ längre IN i bussen/tunnelbanetåget! Så långt in som du kan! Det är stört-irriterande när man står utanför och ser att det finns MASSOR av plats i gångarna i tunnelbanetåget/bussen, men folk trängs precis innanför dörrarna. HUR SVÅRT KAN DET VA?

6. BRESA INTE MED BENEN i tunnelbana eller buss! Punkt.

TACK PÅ FÖRHAND!

Jag är allt

Jag är männen som jag älskat

Jag är barnen som jag fött

Jag är livet som har levats

Jag är in i Norden trött

Jag är resorna jag upplevt

Jag är mänskorna jag mött

Jag är tårarna jag gråtit

Jag är skorna som jag nött

Jag är kamperna jag vunnit

Jag är utbildningar jag gått

Jag är vännen som försvunnit

Jag är allting som jag sått

Jag är alla mina minnen

Jag är vägarna jag valt

Jag är alla mina sinnen

Jag är säden som jag malt

Jag är livet Jag är döden

Jag tar klivet Jag ser nöden

Jag är nu och jag är då

Jag kan skörda Jag kan så

Jag är en ett litet knytt på jorden

Jag kan vara stor i orden

Jag är livet jag är döden

Jag är vännen din i nöden

Det verkar som om att dom som har det fattigt är mer generösa än dom som är rika, att dom som har lite ger av det lilla dom har, medan dom som har mycket håller hårt i det.

Jag tror jag aldrig träffat så många vänliga och generösa själar som jag gjort sedan jag började på mitt nya jobb.

I tjejgruppen (som jag jobbar med) finns tjejer som haft det riktigt svårt, men oj vad dom sträcker ut sina händer och är vänliga mot andra, och hjälper och stöttar andra som har det jobbigt. Jag blir rörd av deras mänskliga generositet.

För att inte tala om alla dessa familjer som har det så knapert så att dom inte vet hur dom ska få mat på borden (om dom har något) till sina barn när det är lov, eller helg… (för barnen får ju i alla fall EN måltid varje dag om dom går i skolan…). Dom stöttar och hjälper varandra och andra så mycket dom kan och orkar – KAN dom så hjälper dom.

Sen är det ”alla andra”…Dom som faktiskt HAR…. Jag funderar ofta på hur man kan ha miljoners miljoner och lägga varje slant på sej själv och ”de sina” – alternativt på att få förmögenheten att växa…. Hur har man SAMVETE att köpa köpa köpa när det ser ut som det gör i världen…..?

….men det är väl så enkelt att man vänder huvudet åt andra hållet.

Två män går framför mej,  högt pratandes på härlig svengelska, och skrattandes. Båda pratar samtidigt låter det som, men jag antar att båda lyssnar på varandra också på något sätt och dom är sååååå glada och nöjda. Multitaskingkommunikation, typ.  Jag börjar lyssna och det blir en underhållande stund på väg till jobbet. Dessutom pratar dom så högt så jag tror att det hörs från Mariatorget till Skanstull, ungefär (!):

• I knew first time I såg dej that I would like you a lot! I love you, man! A saw in your ögon that you had a lot of sympati for mänskor and that you var emapti! I knew we skulle bli friends, man! I love you, man! You´re the best!
• Ha ha ha! I love you, man!
• Remember when we met, jag tyckte du var sån goodfeeling, man, and jag trodde vi would be like bästa vänner, man!
• Ha ha ha! I like that you are so generös and give of yourself and I Think you would hjälpa mig with anything I ask you for.
• I sure would! Du skulle hälpa mig too, I knoW!
• Yeh man for sure!

Dom kramar och klappar om varandra i farten och skrattar högt över att ha funnit vänskap i varandra (I guess!) och jag älskar att lyssna på deras lycka och glädje i ett sammelsurium av engelska och svenska!

Så försvinner dom i fjärran….