Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Jag har bott i min nya lägenhet i 3 dygn. Givetvis är det KAOTISKT inomhus. Givetvis funkar typ nästan ingenting. Jodå, förresten, vi har varsin säng att sova i, Minsting och jag, och vi har en soffa att sitta i, ett fungerande internet (Hallelujah!) och en fungerande TV. Kan man önska sej mer här i livet?

Jag älskar min nya lägenhet. Den är så himla bra planerad och så fräsch. Och den kommer att bli så fin när saker står där dom ska och allt är färdigt! Plus att jag har uteplats! Jag kan öppna altandörren och gå rakt ut. Åh, vad jag njuter av det!

I morse tog jag en promenad med Milton. Jag tittade mej omkring och tänkte att jag inte visste nåt om nåt i det området. Hittar ingenstans. Vet inget om något. Men jag ser gångvägar och skog när jag ser mej omkring. DET gillar jag. ”Här kan jag gå vilse.” Jag är ju världsbäst på att gå vilse. Eller urusel på att hitta. Jag är begåvad med NOLL lokalsinne.

Så kom jag att tänka på dom som flytt från Andra Länder och från Elände och Skit och som jag ofta träffar på jobbet. Dom som inte förstår den svenska kulturen, språket och känner sej så otroligt bortkomna och eländiga så att jag bara kan gå och lägga mej i en buske och hålla käften i jämförelse. Så det ska jag göra nu.

*trasslarmejinienbuske*

#detärmycketnu

Månader av…..

#renovering, #lägenhetsförsöktillbyte, #plötslignylägenhet, #packning, #packning igen, #hurskajagfåhempackkartonger, #hämtapackkartonger, #packapackapacka, #dödhund, #varskajaggöraavdendödahunden, #hurskajaghinnasörja, #stoppainifrysen, #makabertmedhundifrys, #varförgråterjaginte, #tillveterinärenmeddödhund, #lämnaindödhund, #1940krförattlämnaindödhund, #pengapanik, #gråtstartaravdödhund, #hemochpacka, #packapackapacka, #flyttdagen, #stressigt, #rörigt, #vadskadutamed, #bäratungtochmycket, #organisera, #kaotiskt, #flyttatillnylägenhet, #kaos, #skruvaihopsaker, #öppnakartonger, #varärminatrosorstrumpor, #varärmobilladdarna, #varärgalgarna, #varförfungerarinteinternet, #argson, #VARFÖRFUNGERARINTEINTERNET, #näradödenupplevelseutaninternet, #mello, #vaknatidigtikaoset, #åkakommunaltifleratimmar, #hämtarouter, #hämtatrosor, #hämtagalgar, #behövergardinstänger, #åkakommunaltifleratimmar, #kommahem, #varärhemma, #inteorka, #liggaisoffanmittiröran, #varärtallrikarna, #varärglasen, #hittabesticken, #sovaisängutanben, #sova, #vaknatidigt, #gåtilljobbet, #heltslut, #jobba, #allvarligtsamtal, #gråtstart, #samtalmedledsenbesökare, #meragråt, #gråtsmittar, #chefenbörjargråta.

#detärsomomgråtkranenöppnatsnu #gråtvidfeltillfällen #fårmangråtapåjobbet.

Och hjärtat rusar.

Jag är imponerad av kvinnor. Kvinnor KAN verkligen. Om man ska generalisera – #draallaöverenkam – så är det verkligen så; Kvinnor kan!

Jag sitter mittemot 4 unga kvinnor – ”igår” var dom tjejer, idag är dom mammor. Nyblivna mammor. ”Igår” hade dom pojkvänner (pappor till barnen), idag är dom ensamstående mammor. Att bli mamma förändrar ALLT. Man fokus-förändras: Från att ha haft fokus på MEJ-SJÄLV eller MIN-KILLE, så hamnar fokuset på BARNET (-S ÖVERLEVNAD).

Här sitter dom framför mej, nyseparerade, utan vettig försörjning, ofta bostadslösa (”bor hos kompis/mamma/pappa/i tredje hand”) som nyblivna mammor och trots att papporna till babysarna ibland bråkar med dom, pappornas föräldrar likaså, alla hårda ord ”skyll dej själv”…..

….så fixar dom det. För dom har fått Ett Nytt Fokus: Barnets väl och ve.

Det här sker överallt i hela världen.

Men nu skulle jag inte skriva om mammor, utan om KVINNOR. För idag firar vi KVINNORNA!

I hela världen utsätt flickor, tjejer, kvinnor för SVÅRA saker just för att dom är kvinnor. Vi stoppas, hindras, förnedras, misshandlas och utsätts för otroliga orättvisor just för att vi fötts som kvinnor. I många länder stängs kvinnor in, hindras i sina utvecklingar, anses som andra-hands-människor.

Och ändå…

Kvinnor kan! Kvinnor gör! Ändå. Och trots alla svårigheter och hinder.

Och JAG är för min del OERHÖRT TACKSAM över att ha råkat bli född i SVERIGE!

För jag har fått MER – och fått VARA MER JAG – än MÅNGA ANDRA kvinnor i världen.

Och trots att jag varit utsatt för vidriga mansgrisar som överlägset tryckt till mej, blivit blottad för X antal gånger, och inte blivit lyssnad på endast pga Mitt kön så är det INGENTING jämfört med vad mina medsystrar i Resten av Världen blivit, och blir, utsatta för.

Men vi kvinnor KAN, och tillsammans med KLOKA och mänskliga MÄN kan vi förändra världen.

Och OJ vad jag beundrar alla dessa kämpande och duktiga kvinnor på alla nivåer och överallt i världen!

Jag har tagit ledigt för att packa inför flytten. Då händer det: Cecy dör. Cecy är död. Hon har haft det jobbigt med allehanda kroppsliga funktioner länge; har hostat och kissat inne mer och mer tex. Den här sista veckan tycker jag det har runnit kiss ur henne hela tiden. Kisspölar överall. Otroligt jobbigt! Och jag har svurit åt henne inuti och ilsket tänkt ”dina dagar är räknade”….

Nu ligger hon här i soffan. Död. Nyss slog hjärtat. Nu är kroppen helt stilla, tungan hänger ut och det har runnit lite blod ur munnen. Hon blev 13 år.

Jag tror jag befinner mej i nån slags chock. Jag skakar och mår illa och har svårt att ta in det. Gråter inte. Konstigt.

Fast jag vet ju: I fas 1 av sorgereaktioner är Förnekelse, chock, skakningar, konstiga beteenden/reaktioner.

Jag vill komma till fas 2: Ta in det som hänt och sörja/gråta.

Det här känns bara….FEL. Obehaglig.

OCH så har jag dåligt samvete.

Jag HAR bokat avlivning för henne flera gånger, men avbokat i sista minuten, eftersom jag inte klarat av att genomföra det. Nu skäms jag. Hon led innan hon dog: Hon sprang först runt och pep – jätteorolig och verkade rädd. Jag fångade in henne och höll om henne. Efter en stund la jag henne i soffan. Då var hon liksom ”borta” men hjärtat slog. Sen kom det blod ur munnen och bajs ur stjärten och så slutade hjärtat slå.

Förlåt Cecy! 😓😔🙏🏼❤️

Det slår mej på morgonen när jag sitter på Roslagsbanan på väg mot jobbet i stan att det är troligen SISTA gången jag åker detta tåg på morgonen till jobbet…..

”Bäst att njuta….eller nåt”, tänker jag. Att liksom FÅNGA dagen, eller stunden…Så jag fångar den via mobilen. Hela vägen till jobbet. Eller NÄSTAN hela vägen, eftersom jag struntade i att filma den biten jag går från Mariatorget till Fatburs Brunnsgatan. Det är en promenad på ca 10 minuter. Den får enbart bli ett minne i huvudet.

#försökerläggautmobilfilmerna #misslyckas #försökerigen #misslyckasigen

Jaha. Jag tänkte lägga ut filmsnuttarna här, som visserligen varken är högteknologiska, eller ens sevärda EGENTLIGEN, men som ändå är ett Tidsdokument på nåt vis….

…MEN webläsaren, eller någon annan/annat ”stöder inte….” eller nåt, och jag måste ”uppgradera till PREMIUM” för att få göra det här…

….och trots att det vore rätt roligt att ”uppgradera till PREMIUM” (för då händer det MASSOR av spännande saker!) så kan jag inte göra det nu – mitt i flytt (-kostnader!) och sånt – så jag avstår för nu….

…..och ni får TÄNKA er resan från Åkersberga till Mariatorget….

Wohoooo! Värsta Netflix-fantasifilmen.

Eller inte.

#taköverhuvudetgaranti #hemlöskvinna #utslagen #vårtnyasverige #domgamlaharinteråd

Det sitter en tant vid Östra Station. Hon sitter där på en bänk med sina kassar och grejer omkring sej. Ibland sover hon (som hon gör på bilden ovan. Bara toppen av huvudet sticker upp ur filtarna) och ibland löser hon korsord.

Hon sitter där när jag åker TILL jobbet och hon sitter där när jag åker HEM från jobbet.

Är det det här som kallas för ”Tak-över-huvudet-garanti”?

Det är nästan smärtsamt att se hur vissa har det. Sover hon där på natten, eller stänger dom Östra Station och var sover hon då? Vad jag ser får hon mat ifrån förbipasserande för det ligger alltid någon macka där, drickor och frukt bredvid henne. Hon tigger inte.

Får hon någonsin duscha, tvätta sej och var går hon på toaletten? Har hon någon i sitt  liv som BRYR SEJ?  Hur hamnade hon där? Och varför?

Och hur kan det har blivit så i vårt samhälle att människor kan få sitta på en bänk, eller på marken, och ingen bryr sej?

Jag vet; jag går också förbi utan att göra något.

Det är väl det där: ”Varför ska jaaag?” eller ”Jag har fullt upp med mitt. Någon annan få ta tag i det där”.

Jag jobbar ju med bostadslösa familjer dagligdags så jag tycker faktiskt att ”Någon Annan borde….”.

Men då kastar jag sten i glashus. Vet.

Men jag tycker det är för sorgligt att en gammal (?) tant kan få bli sittande dag ut och dag in, i alla årstider, på en station i Stockholm utan att NÅGON GÖR NÅGOT och utan att hon får RIKTIG HJÄLP.

Antagligen måste hon ”söka 20 jobb om dagen” eller ”har inget dugligt läkarintyg” för att få hjälp av Socialtjänsten….eller nåt. För dom har inte förstått att det finns dom som inte KAN uppfylla några kriterier.

Eller så har dom förstått det och skiter i såna människor. För det har POLITIKERNA sagt: ”Sköt dej själv och skit i andra”  – i alla fall dom som inte är unga, starka och klarar av vårt (ibland för komplicerade) system.

#roslagsbanan #trångt #svimmar #kaninteandas #kollektivtrafik #SL

När jag kommer till tågstationen i Åkersberga på morgonen anar jag ugglor i mossen. Det är FULLT av folk på perrongen vid ”Spår 2” varifrån VISSA tåg går mot Stockholm på morgonen. Ungefär vart fjärde tåg går från perrong två, resten från perrong ett. Varför? För att förvirra för oss resenärer, förstås!

Jag ställer mej på perrong två och väntar. Och väntar. Något sägs i högtalarna som sitter på perrong ett, så att inget hörs när man står på perrong två…..

Vi väntar. Och väntar. Sen plingar det och ett tåg kommer till perrong ett. Alla går och springer över spåret till perrong ett. Tåget blir PROPPFULLT. Jag får stå. Hatar att stå hela vägen till Stockholm. Det är svettigt och man har liksom inget att göra och man blir trött i benen och ryggen.

Vid varje station fylls tåget på lite mer….och sen lite mer…. När jag har lust att ropa att det inte finns mer plats, kliver det in några till. Vi står tätt ihop som packade sillar. Dörrarna stängs och tåget står still. Det sägs något i högtalarna, men det är svårt att höra. Jag tror det är ”ett tåg framför” eller nåt….

Det börjar bli ont om syre i vagnen. ”Öppna fönstren!” ropar någon. ”Öppna dörren!” ropar någon annan. Bredvid mej håller en liten kvinna på att svimma. Jag knackar på en sittande mans axel och säger: ”Det är en kvinna som svimmar. Hon behöver få sitta.” Vi forslar kvinnan till sätet och hon sätter sej med huvudet mellan benen.

Jag börjar också känna mej lite snurrig. Det är så trångt! Tåget åker och jag försöker ANDAS DJUUUUPT, men hur bra går det när man har näsan mot någons rygg och syret håller på att ta slut? Jag bestämmer mej för att gå av vid nästa station, bara för att få andas!

Jag tränger mej ut genom raden av människor och står plötsligt på en station i ”no-mans-land”. Närå, det är Djursholms Ekeby där alla rika människor bor.

Där står en man som säger att flera tåg åkt förbi fulla. Medan han säger det åker ett tåg förbi utan att stanna. Nästa tåg stannar och jag kliver på. Även det är rätt fullt, men det är inte packat. Jag får stå. Igen.

Väl framme har jag svettats ungefär 3 dl, resan har tagit ungefär 2 timmar och jag kommer dessutom 30 minuter för sent till jobbet, med svett-torkade kläder.

Fi faan!

Vi har träffat en tonårstjej nästan varje dag en längre tid i vår tjejgrupp. I höstas var hon väldigt trött och ibland mådde hon illa, men vi tänkte att det kunde vara ”vanlig tonårströtthet” blandat med att hon faktiskt hade, och framförallt hade haft, ett väldigt jobbigt liv….så vi pratade med henne lite löst om att hon ”kanske borde kolla upp om du har järnbrist” och såna saker, men vi tyckte väl att det inte var någon större fara då, liksom….

Så åkte hon till Ett Annat Land och var borta i 1 månad. När hon kom hem var hon ÄNNU tröttare, mådde illa och hade kräkts vid några tillfällen. Hon hade feber och den höll i sej rätt länge och illamåendet gick inte över. Då blev vi lite oroliga. ”Kan hon ha drabbats av en sjukdom där i Det Andra Landet, tex malaria?”.

Tjejen slutade komma till oss för hon ”orkade inte”.  Hon låg mest hemma och sov och mådde illa hela tiden.

Vi bestämde oss för att ta henne till en läkare för prover och kontroll vad det kunde vara. A piece of cake. Trodde vi.

Först googlade vi husläkare och läkare i närheten. Sen ringde vi till allehanda mottagningar och läkare i närheten. Inget napp, ELLER så sa dom att dom hade en tid ”om två månader”. Vi ville ha en tid för henne NU.

Då bestämde vi oss för att åka till ”Lättakuten” (eller var det ”Svårakuten”?) vid Huddinge sjukhus (eller hette det ”Närakuten”?). Det lät lagom och bra.

Först var det svårt att hitta dit. Ingen skyltning. ”Dom vill nog inte ha några besökare”, tänkte jag. Den skylt som fanns stod precis utanför mottagningen och på den skylten stod det också vilka sjukdomar man skulle ha för att få ”komma in”.

Man skulle ha ”brutna ben” eller ”hjärtproblem” och vad det nu stod. Illamående stod inte med. Det skulle inte vara ”livshotande”, men akut. Vi tyckte det var akut så vi gick in och tog en nummerlapp. Och väntade.

Väl i luckan (receptionen) blev kvinnan som satt där lite misstänksam. ”Illamående låter inte akut. Har  hon mått så i flera veckor? Då är det ju inte akut”. Vi sa att vi trodde det kunde vara malaria. ”Det är det inte. Det är jag rätt säker på” sa kvinnan i kassan (som troligen var utbildad läkare….NOT). Vi fick inte träffa någon läkare. Vi blev helt enkelt portade.

Kvinnan i kassan sa dessutom: ”Det kan ju vara psykiskt”, och så drog hon en harang om ungdomar och hur dom mår osv, på ett väldigt undervisande sätt…..och det kröööööp i mej för att inte säga något dräpande. Jag bah: ”Jahaaaa! Kan det vara PSYKISKT?!? Åh! Kan ungdomar må dåligt?? Vad SÄGER du??”.

Vi gick därifrån och bestämde oss för att åka till tjejens husläkarmottagning (fast hon inte är ”listad” där eftersom hon är nyinflyttad i det området). Vi tog bussen ditåt. Min kollega ringde till husläkarmottagningen och fick tag på en sur receptionist som ifrågasatte allt från A till Ö. Där fick tjejen ingen tid inom snar framtid heller – det var fullbokat – men ”om 1 månad har vi en tid hos en läkare”.

När vi klev av ringde jag en läkare i Stockholm igen, som jag tidigare haft kontakt med, men som inte svarat i telefonen mina sista 10 försök att ringa. Hon svarade! Jag berättade om flickan och frågade om hon kunde få en tid nu NU.

Läkaren rådgjorde med en läkare som stod intill och dom kom fram till: ”Åk till Infektionskliniken akut på Huddinge sjukhus. Vi tänker att det kan vara malaria.”

Vi ringde Infektionskliniken (för att höra oss för, och slippa ta bussen tillbaka och bli portade igen) och blev kopplade till en Infektionsavdelning. Vi pratade lite med dom varefter dom kopplade oss till Infektionskliniken. Där sa dom att för att få komma dit måste vi först gå till akuten och sitta där och vänta för att träffa en doktor som skulle hänvisa oss till infektionskliniken. ”Men vi är ju inte välkomna på akuten!”

Då bestämde vi att GE UPP för den dagen. Vi hade hållit på i flera timmar och var trötta och hungriga.

Summa av kardemumma är att tjejen har fortfarande inte fått träffa någon läkare och mår fortfarande dåligt.

Våra försök att hitta en läkare åt henne fortsätter.

ALLA unga människor (under 40) och 85% av alla andra har hörlurar i öronen (egen statistisk undersökning). En del har det JÄMT – även när dom inte lyssnar på något eller pratar – och andra bara när dom tar emot ljud i någon form.

Någon har hörlurar på sej för att ”slippa prata med andra/stänga ute världen” fast dom inte lyssnar på något (har jag hört).

Jag har ALDRIG hörlurar på mej. Jag känner mej instängd och blir svettig i öronen. Jag tycker också det är jobbigt att inte höra dom Naturliga Ljuden i omgivningen.

Nu undrar jag:

Var är alla ”VARNING! VARNING!” och ”FARA!” -rop som brukar uppstå när något nytt uppstår? För inte kan det vara bra (för öronen) att alltid ha en propp i/på dom? Eller? Och hur blir det att ha (ofta högt) LJUD in i huvudet JÄMT? Hur blir det för öronsnäckan och #vaddetnuheter där inne?

Blir det inte SVAMP i öronen till slut, när det är så instängt och tilltäppt jämt?

Jag undrar också över alla OLYCKOR som blir när folk inte hör. För visst måste såna finnas? Det höll på att bli en idag: Jag cyklade nedför en backe och plingade åt två fotgängare som gick på cykelvägen. Den ena tog ett steg undan men den andra tog ett steg åt ANDRA hållet, för att gå över gatan, och hon hade HÖRLURAR för öronen och hade inte hört min plinga.

Jag tvärnitade (i gruset) och sladdade skitcoolt  och fick stopp på cykeln, utan att ramla, men fick hjärtinfarkt på köpet och fick ringa 112 och åka ambulans till akuten där dom inte tog emot eftersom jag hade fel slags hjärtinfarkt (se nästa blogginlägg) . Tjejen log lite snett och sa ”Oj, förlåt!” och gick sedan vidare.

Ni, som har hörlurar i/över öronen jämt; Ni HÖR ju inte världen utanför!!

Och så alla ni som går med små vita proppar (som ser ut som droppar) i öronen JÄMT, IFALL någon ringer eller OM ni ska lyssna igen på något….VARFÖR?

Och hur farligt är det egentligen?

Vad säger experterna?

Jag hittar en ihopknölad dikt när jag rensar bland mina papper. Jag vet vem den handlar om och lägger nu ut den. Tänk så frustrerad hon gjorde mej….

Jag ljuger aldrig

säger lögnernas mästare

osanningarna bygger marken

hon går på

Hon gungar i falskhetens gunga

fram och tillbaka

fram och tillbaka

Jag ljuger aldrig ljuger hon

så insnärjd i lögner

att hon tror sig själv

Ljuger om små saker

Ljuger och hittar på

Lögner som snurras in i härvor

av trådar

Trasslar in sig själv i livet

Obegriplig snurrig värld

lögnaktigt falsk

Låtsasleenden som tror

att de är sanna