Vi har träffat en tonårstjej nästan varje dag en längre tid i vår tjejgrupp. I höstas var hon väldigt trött och ibland mådde hon illa, men vi tänkte att det kunde vara ”vanlig tonårströtthet” blandat med att hon faktiskt hade, och framförallt hade haft, ett väldigt jobbigt liv….så vi pratade med henne lite löst om att hon ”kanske borde kolla upp om du har järnbrist” och såna saker, men vi tyckte väl att det inte var någon större fara då, liksom….
Så åkte hon till Ett Annat Land och var borta i 1 månad. När hon kom hem var hon ÄNNU tröttare, mådde illa och hade kräkts vid några tillfällen. Hon hade feber och den höll i sej rätt länge och illamåendet gick inte över. Då blev vi lite oroliga. ”Kan hon ha drabbats av en sjukdom där i Det Andra Landet, tex malaria?”.
Tjejen slutade komma till oss för hon ”orkade inte”. Hon låg mest hemma och sov och mådde illa hela tiden.
Vi bestämde oss för att ta henne till en läkare för prover och kontroll vad det kunde vara. A piece of cake. Trodde vi.
Först googlade vi husläkare och läkare i närheten. Sen ringde vi till allehanda mottagningar och läkare i närheten. Inget napp, ELLER så sa dom att dom hade en tid ”om två månader”. Vi ville ha en tid för henne NU.
Då bestämde vi oss för att åka till ”Lättakuten” (eller var det ”Svårakuten”?) vid Huddinge sjukhus (eller hette det ”Närakuten”?). Det lät lagom och bra.
Först var det svårt att hitta dit. Ingen skyltning. ”Dom vill nog inte ha några besökare”, tänkte jag. Den skylt som fanns stod precis utanför mottagningen och på den skylten stod det också vilka sjukdomar man skulle ha för att få ”komma in”.
Man skulle ha ”brutna ben” eller ”hjärtproblem” och vad det nu stod. Illamående stod inte med. Det skulle inte vara ”livshotande”, men akut. Vi tyckte det var akut så vi gick in och tog en nummerlapp. Och väntade.
Väl i luckan (receptionen) blev kvinnan som satt där lite misstänksam. ”Illamående låter inte akut. Har hon mått så i flera veckor? Då är det ju inte akut”. Vi sa att vi trodde det kunde vara malaria. ”Det är det inte. Det är jag rätt säker på” sa kvinnan i kassan (som troligen var utbildad läkare….NOT). Vi fick inte träffa någon läkare. Vi blev helt enkelt portade.
Kvinnan i kassan sa dessutom: ”Det kan ju vara psykiskt”, och så drog hon en harang om ungdomar och hur dom mår osv, på ett väldigt undervisande sätt…..och det kröööööp i mej för att inte säga något dräpande. Jag bah: ”Jahaaaa! Kan det vara PSYKISKT?!? Åh! Kan ungdomar må dåligt?? Vad SÄGER du??”.
Vi gick därifrån och bestämde oss för att åka till tjejens husläkarmottagning (fast hon inte är ”listad” där eftersom hon är nyinflyttad i det området). Vi tog bussen ditåt. Min kollega ringde till husläkarmottagningen och fick tag på en sur receptionist som ifrågasatte allt från A till Ö. Där fick tjejen ingen tid inom snar framtid heller – det var fullbokat – men ”om 1 månad har vi en tid hos en läkare”.
När vi klev av ringde jag en läkare i Stockholm igen, som jag tidigare haft kontakt med, men som inte svarat i telefonen mina sista 10 försök att ringa. Hon svarade! Jag berättade om flickan och frågade om hon kunde få en tid nu NU.
Läkaren rådgjorde med en läkare som stod intill och dom kom fram till: ”Åk till Infektionskliniken akut på Huddinge sjukhus. Vi tänker att det kan vara malaria.”
Vi ringde Infektionskliniken (för att höra oss för, och slippa ta bussen tillbaka och bli portade igen) och blev kopplade till en Infektionsavdelning. Vi pratade lite med dom varefter dom kopplade oss till Infektionskliniken. Där sa dom att för att få komma dit måste vi först gå till akuten och sitta där och vänta för att träffa en doktor som skulle hänvisa oss till infektionskliniken. ”Men vi är ju inte välkomna på akuten!”
Då bestämde vi att GE UPP för den dagen. Vi hade hållit på i flera timmar och var trötta och hungriga.
Summa av kardemumma är att tjejen har fortfarande inte fått träffa någon läkare och mår fortfarande dåligt.
Våra försök att hitta en läkare åt henne fortsätter.
erviluca #mammatillfyrakillar 