Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Näe, det tar inte slut. Det. Tar. Inte. Slut.

Nu ångrar jag att jag att jag över huvud taget gjorde NÅGOT i lägenheten. Nej, förresten, jag ångrar inte att jag köpte nytt handfat och bytte ut det (inte jag, men ändå) . Men allt annat!

För allt annat var ok. Jag tapetserade om för att få flytta och för att Häxan Surtant inte godkände det. Jag målade om i vitt i kök och vardagsrum för att hon sa att väggarna inte godkändes. Jag borde inte gjort det. Det var fint innan.

Jag har slitit som en jävla idiot med att tapetsera om och måla om, riva ner tapeter och tapetsera om igen. Och golvet lades om med stora besvär. Ovanpå.

”Man kan inte lägga parkett på parkett”, säger Akelius.

”Godkänns ICKE!” säger Häxan Surtant. Hon godkänner INGENTING. Inte målning av dörrar – ”fel vit färg” – och inte tapetseringen – ”bubbligt” – och inte golvet – ”man kan inte lägga parkett på parkett”. Och hon godkänner absolut inte Flyttstädningen.

Kostnaden för all renovering har jag inte räknat på, men den är HÖG. Men den hade varit tre gånger så hög om jag hyrt in proffs. Jag hade inte råd att köpa PROFFS-Flyttstädning, men å andra sidan har jag flyttstädat flera gånger förut och vet vad som krävs.

Men den godkändes INTE.

”Kostnaden för att återställa allt/renovera hela lägenheten ligger på ungefär 50 000 kr för Akelius”, får jag veta.

”Ok”, säger jag och hystar upp 50 000 kr ur fickan.

”Ok”, säger jag och frågar: ”Kan jag swisha?”

Jag förklarar att lägenheten var HELT OKEY innan allt det här. Javisst var det en fläck på vardagsrumsgolvet och en pytteliten fläck på köksgolvet (som en halv 10-krona) plus en större fläck i ett sovrum (ett vattenglas som vällt på en matta och som ingen upptäckt).

”Parkettgolv ska hålla i 45 år”, säger chefen.

”Menar du på allvar att barnfamiljer ska kunna leva och bo på parkettgolv utan att det blir fläckar i 45 år??” frågar jag.

Varför har man ens parkettgolv i kök? 

Jag säger att jag fick två veckor på mej att flytta in och därefter skulle jag betala 3 månaders dubbla hyror där den ena hyran var på 11 200 kr och den andra 9 600 kr.

”Nja, vi var faktiskt snälla och tog bort en månad”, säger chefen.

Och det har han rätt i. Dom var ”jättesnälla”. Jag behövde bara betala TVÅ dubbla hyror.

Jag ifrågasätter detta nu när jag ändå har honom på tråden: ”Varför måste man flytta in på 2 veckor, men har 3 månaders uppsägningstid när det är samma hyresföretag?”

”Om man inte kan betala dubbla hyror/har råd kan man ju låta bli att flytta”. Klok man det där….

”Så du menar att jag skulle ha bott kvar där jag varken trivdes och hade långt till jobbet, trots att jag fick ett erbjudande om en ny lägenhet där jag ville bo, för att Akelius krävde dubbla hyror av mej?”

”Du kunde ju ta en annan lägenhet.”

Det regnade inte lägenheter över mej precis…och varje gång (ca 4 ggr) jag fick ett erbjudande var det samma förutsättningar: Inflytt om 2 veckor, uppsägning 3 mån.

Jag är ledsen. Jag känner mej inte trodd och inte lyssnad på. Häxan Surtants ord mot mina.

”Hon har tagit bilder”.

Ja, men HUR har hon tagit bilder? Närbild på fläck.

”I vilket fall som helst måste du betala för renoveringen. Den kommer att gå på ungefär 50 000 kr….”

Jag börjar gråta. Hur ska jag klara av det här? Jag har inga 50 000 kr någonstans. Ever.

”Nu förstår ju vi att det varit jobbigt för dej och därför vill vi erbjuda dej en mindre summa än dessa 50 000 kr….” (eller var det 150 000 kr han sa? Jag minns att jag hisnade av summan). 

Tystnad.

”Är du kvar?”

”Ja, jag räknar.”

”Vi kommer att kräva att du betalar 18 400 kr för renoveringen och då är vi verkligen snälla.”

Jag gråter.

”Ok. Men jag har ingen aning om hur jag ska få fram 18 400 kr. Jag kan bara säga att jag har inte dom pengarna….”

Gråter.

”Ok. Jag återkommer.”

………………………………………………………………………………………………………

Nu är jag av med lägenheten jag aldrig riktigt trivdes i. Den lägenhet där jag inte kände mej ”hemma” men där jag faktiskt ändå bott längst av alla boenden jag haft…

Den lägenhet där jag inte ville bjuda hem någon, eftersom den inte kändes som ”jag” och där jag aldrig ”fick till det” med möbler etc.

Den lägenheten är jag (nästan) av med nu. Men bara NÄSTAN, för den förföljer mej. Troligen i Tid och Evighet.  😦

Som ni trogna läsare vet var jag tvungen att renovera den för att få flytta ifrån den. Allt var inte färdigt när jag ändå äntligen fick flytta, så det sista – plus lite till – gjordes efter att jag flyttat (med dubbla hyror som följd; tack mamma ❤ ). Var och varannan helg sedan jag flyttade har jag åkt ut till Åkersberga och fixat och donat med lägenheten, eller med mina möbler och saker.

Det sista gjordes nu i helgen som var. På lördagen flyttstädade jag och Söstra Mi lägenheten. Vi började tidigt och slutade sent, oavbrutet. Att flyttstäda är att FLYTTSTÄDA: Bakom, under, över, på sidan och skrubba skrubba skrubba överallt! Vi har gjort det förut, både hon och jag. Jag har flyttat många gånger, jag vet vad som krävs.

På slutet var vi rätt trötta. Vi är ju liksom ”lite till åren” båda två….orken tryter, inte samma energi och ork som för 30 år sedan.

”Har du rengjort den?” frågade jag. ”Eeeeh, TROR det…..” var svaret. ”Har du torkat där?” frågade Söstra Mi. ”Eeeeh, minns inte. Torka igen, utifall att….”. Så vissa saker blev avtorkade flera gånger. Troligen vissa inte alls, men det visste vi inte DÅ. När vi åkte hem var det mörkt. Eon hade stängt av elen, trots att jag bad dom stänga av elen på måndagen…..

På kvällen satt jag trött och smutsig med intorkad svett på krogen med Finaste Fina och drack öl och lyssnade på folk som sjöng Kareoke. När vi senare satt framför TV:n och kollade på någon serie somnade jag i soffan.

Upp tidigt på söndagen och iväg igen. Till Hornbach där vi inhandlade mera golv och nya tapeter för att tapetsera om ett rum som jag redan tapetserat om men som inte blev godkänt i besiktningen. Jag frågade en kille som jobbade där om det var tapeter där man klistrar på väggen, eller på tapeten. Han svarade: ”På väggen”. Bra, tänkte jag och köpte dom.

Väl i Åkersberga var funderingen hur parketten skulle sågas (utan el). Jorå, det går med fogsvans, men blir MYCKET jobbigare. Det är jobbigt nog att lägga golv (har jag lärt mej nu). Sen kom jag på att det fanns ett eluttag i trapphuset, så med förlängningssladd fixade det sej ändå.

”Hur ska jag få till det med golvet runt rören?” funderar Finaste Fina.

Sen var det till att lägga golv (Finaste Fina) och ta bort gamla tapeter (jag). Dessutom kollade jag runt på städningen och insåg att vissa skåp inte blivit rengjorda, samt bakom spisen, så det gjorde jag också. Sågspånen flög över nyrengjorda ytor när parketten fixades till i vinklar och vrår.

När jag tapetserat ca 4 våder var jag dödstrött och jättefrustrerad. Det blev så bubbligt! Jag strök och strök tapeten med allehanda verktyg och drog ut och satte in den om och om igen men det fortsatte vara bubbligt. Det tog sån JÄVLA TIIIID. Jag har ju tapetserat en massa gånger förut och det har blivit SNYGGT, men inte denna gång….

Personerna på bilden är inte dom personer det handlar om i bloggen.

Till slut läste jag på förpackningen och där stod det att man skulle klistra på TAPETEN och sedan vika den och låta den ligga i 5-7 minuter för att den skulle svälla! Jävla personal på Hornbach! Jag frågade juh! Jag orkade inte riva ner dom uppsatta tapeterna, men började sätta klistret på tapeterna och – VOILA! – det funkade! Inga bubblor.

Men det började bli mörkt. Och golvet började bli färdigt. Orken tog slut och ljuset försvann. Golvet var jättefint, men rummet blev bara halvtapetserat. ”Akelius får göra resten”, bestämde jag och tänkte att jag heller betalar än sliter sönder mej själv själsligt och fysiskt. Så kändes det verkligen!

När mörkret lagt sej dammsög jag hela lägenheten och torkade alla golv (igen). Då såg jag dock inte hur det såg ut efteråt eftersom det var mörkt.

Sen skulle två skåp slängas samt två stora sopkassar med sopor. Vi orkade inte! Ett gäng med småpryttlar och städsaker skulle med hem och stackars Finaste Fina var helt slutkörd och ledbruten. Det blödde från knäna och det var sår lite här och där. Han är ju faktiskt inte helt ung han heller längre. Faan, vad han slet! En riktig hjälte. Och snyggt blev det, golvet!

* * * * * * * * * * *

Dagen därpå åkte jag ut till lägenheten IGEN och slängde skåpen och sopsäckarna i soprummet. Jag gick runt i lägenheten och tittade och fick lite halv panik när jag såg ”barfotaspår” på golvet efter städningen….

….och jag visste att lägenheten blivit besiktigad av Häxan Surtant tidigare på dagen.

Jag ser INTE fram emot räkningen! 😦  Denna flytt har kostat MULTUM!

Tusen tack för städningen Söstra Mi! ❤

Tusen tack för golvläggningen och allt annat du hjälpt till med, Finaste Fina! ❤ ❤

Och Tusen Tack mamma för pengarna till hyran, för annars hade inget alls gått vägen. ❤ ❤ ❤

Utan er – ingen flytt.

Jag älskar min nya lägenhet. ÄLSKAR!

Den är jag.

 ❤ Den är HEMMA. ❤

…gör mej så glad!

Att hänga med dom varje tisdag, som jag gör, är en… ynnest (detta är ett gammalt ord som betyder….belöning, gåva, favör). Jag är nästan alltid fylld av energi och lycka när jag går därifrån på tisdagar.

En tjej säger då och då: ”Erviluca, jag älskar dej!” och så får jag en kram. Det värmer i hjärtat. För övrigt kramas vi med alla – när dom kommer och när dom går. Det är liksom en självklarhet – en policy. Man bara gör så.

Nyss satt jag med en 18-årig tjej och hjälpte henne med att svara på några frågor som hon måste klara för att börja sommarjobba på en arbetsplats.

-”Jag kommer ALDRIG att klara det! Frågorna är sååå svåra! Det kommer aldrig att gå! Det är lika bra att jag ringer och säger att jag inte ska jobba där! Jag säger upp mej!”

Hon hade givit upp innan vi startade. Fast jag kände igen dom här känslo-utropen från mina söner….så jag tog det inte så allvarligt.

Vi gick igenom hela häftet med information. Jag läste högt och försökte själv förstå och lära mej, och förklarade när det blev lite för ”vuxet”, stelt och jobbigt….

Sen började vi svara på frågorna. Uj uj uj! Jag trodde vi skulle ha alla rätt första gången….nope! Andra gången….nope! Tredje gången….JAAAAA! We did it! Det blev Give Me Five och lyckorus i magen och hela fadderullan, både för henne och mej! Nu kan hon börja jobba för hon ”kan allt”. Och hon satte sej verkligen in i alla frågor etc när vi pratade om det och diskuterade…

….och jag ska hålla tummarna för att hon kommer att klara av det, trivas och att alla kommer att vara snälla mot henne….

….for ever and ever.

För livet har inte varit så snällt mot henne hittills…..

…men PLÖTSLIGT HÄNDER DET.

Har jag hört.

….på självaste Påskafton. Grattis till mej!

Mamma bakade ALLTID Gula Tårtan till oss när vi fyllde år när vi var barn.

Födelsedagen firades med söner, syster, svåger och systerson med bullar och Gula Tårtan (bakad av Söstra Mi) och stråååålande sol. Supertrevligt!

På kvällen åkte jag in med sönerna till Norr Mälarstrand och så gick vi på Orangeriet. Dit har Äldste Sonen och jag gått flera gånger för det är så myyysigt PLUS att dom har otrooooligt god Cesarsallad (som inte heter Cesarsallad) så det äter jag alltid när jag går dit. Sönerna bjöd sin kära mor.

Sen gick Mellan vidare med kompisar för att ”klubba”, Äldste sonen gick hem och vi andra åkte hem till mej och där satt Storing och jag och drack vin och pratade till 2 på natten! En lyckad födelsedag!

Jag fick bland annat utemöbler (!), en tatuering, en resa till Luleå, en middag, växter och en flaska champagne.

Det ska bli spännande att få göra tatueringen. Mellan har lovat att hålla mej i handen under tiden (och betala). I Luleå ska jag hälsa på Storing som blir färdig Statsvetare i maj. Helt otroligt! Lilla Storing är stor. Liksom.

I helgen är det sista rycket i gamla lägenheten. Då ska ett rum tapetseras om, två dörrar målas och golvet ska läggas om färdigt. Dessutom ska lägenheten flyttstädas. Efter kommande helg är jag FRI! Fri ifrån den gamla lägenheten där jag egentligen aldrig trivdes. Där jag aldrig tyckte det blev fint, dit jag inte ville bjuda hem någon….

NU bor jag jättefint. Jag stortrivs. Jag har en uteplats och en liten gräsmatta och jag har det jättemysigt! NU vill jag bjuda hem folk.

Välkomna!

Igår var det utflykt i jobbet. Tjejerna i vår tjejverksamhet + jag och en kollega åkte till #Laserfortet mitt i Stockholm och skulle skjuta varandra sönder och samman. Jag, och många med mej, hade aldrig varit på ett sånt ställe och aldrig lekt en sån här ”skjutlek”. Jag hade ingen aaaaning om vad jag skulle komma att tycka om det. Men jag är för det mesta positivt inställd och nyfiken till hur det är och på om jag tycker om det eller inte.

Jag tyckte om det.

Guuuuu´vad kul det var!

Jag (snart 60 vårar) och en kollega på ca 30 ”vårar” (?) samt ett gäng 13-20-åriga tjejer från världens alla hörn (om nu världen har hörn….?) sprang runt i mörkret och sköt varandra med röda ljus/lazer. Vi hade blå- eller rödblinkande västar på oss och när vi blev träffade lyste västen vit och sen ”slocknade” den i 3 sekunder.

Tre sekunder var perfekt för att man inte skulle tröttna på att dö.

Vårt lag (som jag hade noll koll på – både vilka dom var och var dom var) hade blåblinkande västar och vi fick gå in först i ”fortet” första omgången. Vi placerade ut oss lite grann, och jag var nervös och tänkte ”Vaaad faan kommer att hända?”. Jag tänkte att om jag gömde mej bakom en grej och stod där och sköt så skulle jag ”vinna”…typ.

Det började och jag stod där bakom ”grejen” och inget hände….så jag började smyga runt…och DÅ ”hände det grejer…” Oj oj oj vad kul det var  blev! Jag smög, rusade, sprang, hoppade (nåja….allt är relativt) bland bunkrar och upp i höga torn och gömde mej bakom saker och väggar och grejer, sköt och sprang och sköt igen. Och blev träffad. Det lät skjutljud (typ ”piooo piooo”) och musik och tjejerna (inklusive jag själv) skrattade, tjoade, skrek, hojtade, ropade på ”MAAAMMAAA!!” (jag) och hade sååå kul! Jag svettades så att det stänkte men hade inte tid att tänka på det.

Så plötsligt var match nr 1 klar. Vi gick ut och tittade på en ”score board” (eller vad det kan heta) och jag, som var säker på att jag ”vunnit” (så smart som jag var och så många som jag sköt)….hade kommit 3:a, vilket väl inte ändå är så illa pinkat av en 60-årig kärring.

Vi drack lite vatten och sen var vi igång igen. Den är gången fick det rödblinkande laget gå in först. Dom gick högst upp i fortet och sköt på allt som rörde sej nedanför. Vi sprang runt, gömde oss och höll i gång i 17 minuter till.

Sååååå kul!

Jag är fortfarande full av endorfiner och lycka efter igår! Lite lagom speedad sådär.

Sååååå kul!

Efteråt gick vi och åt på Asiatisk buffé. Det var okey. Jag sa att jag såååå gärna skulle vilja ha ”vadheterdetnu?”-banan med lite sirap och glass till efterrätt. Så fick vi det! En glad överraskning.

På vägen hem sedan i t-banan var hela gänget tjejer superspeedade och tjöt och skrattade så att man kunde tro att vi alla druckit shotar och varit på värsta festen!

Sååååå kul!

FÖRR kunde man komma med sin spargris och hälla ut mynten på disken i banken och säga att man ville spara pengarna – sätta in på sitt konto. Bankpersonalen log då glatt och tog pengarna och hällde i en räknare, skrev några siffror (ja, för hand!) i ens bankbok som man räckte fram, satte en stämpel och så var det klart.

NU-FÖR-TIDEN sparar man vissa personer jag pengar i en burk…. man inte småmynt. Punkt. För då blir det problem. Varför finns ens småmynt då?

JAG har sparat alla småmynt i en burk hemma. Så fort jag har småmynt i min ficka läggs dom i burken (eller ibland har jag skänkt mynten jag har i fickan till någon tiggare, men är otroligt kluven till detta).

Härom-månaden skulle jag räkna mynten, men tappade räkningen efter att jag räknat alla s a s. Lite typiskt mej. Glömde hur jag tänkte…liksom. Så kan det bli. Men i vilket fall som helst så är det några tusen kronor i burken och nu när jag lagt ut massor av pengar på flytt och renovering och golv och ”faan-och-hans-moster” (gammaldags uttryck) och det dammar i plånboken  på kontot, så kommer burkpengarna väl till pass….

….trots att jag någonstans i bakhuvudet tänkte använda dom till en tatuering eller två. Ja, på mej själv.

Nåja. Tatueringen får vänta. Det behövs mat!

Så jag räknade ihop 1000 kr i 5-kronor och 10-kronor och travade iväg gick till Handelsbankens kontor på Hornsgatan 150-någonting. Där tittade dom på mej som om jag sagt: ”Jag skulle vilja bajsa på er disk!” när jag sa att jag ville sätta in mynten på mitt konto.

Jag förstod inte ansiktsuttrycken och reaktionerna eftersom jag var på en BANK och hade PENGAR i en påse. MYNT är väl PENGAR?!? Eller? När blev dom bajs, liksom?

Den första HB-kvinnan sa: ”Du kan väl ta det?” och tittade på sin kollega. Kollegan tittade på mej och sa: ”MYNT?!?”. ”Ja”, sa jag och funderade på om jag måste FÖRKLARA vad mynt är….Jag var ju liksom på en BANK. Det var nästan som om jag kände för att fråga var jag hamnat…”Har jag hamnat på ett SPA?” liksom. Eller nåt.

En man ställde sej bakom ”HB-kollegan” och tittade misstänksamt på min genomskinliga påse full med mynt. ”Nej, det är inte en bomb…” hade jag lust att säga. Det SYNTES att det var 5-kronor och 10-kronor. ”Är det 5-kronor och 10-kronor?” frågade kvinnan, som jobbar på en BANK. ”Ja”, svarade jag, men hade lust att säga ”Nej, det är kottar och bär.”

”Hur mycket är det?” frågade kvinnan sedan. ”Det är 1000 kronor”, svarade jag.

Sen blev det tyst.

SMÅMYNT på en BANK…..Spänningen stiger….Aldrig hänt förut. VAD ska personalen göra?

”Det kostar 50 kr för att sätta in pengarna på ditt konto”, sa mannen, som stod BAKOM kvinnan, myndigt.

”Kostar det 50 kr att sätta in MINA EGNA MYNT, dvs PENGAR, på mitt eget konto?” frågade jag för att förtydliga.

”Ja. Och så måste vi skicka iväg påsen”, la mannen till.

”Ooookey…..”, svarade jag och funderade fortfarande på om jag faktiskt var på en BANK. ”Hur lång tid tar det då innan pengarna är på mitt konto?” frågade jag sedan.

”Tjaaaa, ca 10 dagar”, svarade mannen BAKOM kvinnan.

Eeeeeh, det tar TIO DAGAR och kostar 50 kr att sätta in 1000 kr i mynt på mitt konto. På en BANK! 

Det var bättre förr.

Förresten såg jag när jag satte mej vid datorn senare att det bankkontor som TAR EMOT och räknar mynt ligger på SAMMA GATA men längre ner (beroende på varifrån man räknar), men DET kunde dom inte berätta där på Handelsbanken, Hornsgatan 150+ någonting. Skäms på er!

Jag tänkte inte hälla bajs på er – jag tänkte bara sätta in mina egna pengar (för det ÄR faktiskt PENGAR) på mitt eget konto!

PS. Låt inte era barn spara pengar/mynt i en spargris! Slopa alla spargrisar! DS.

#mynt #sparapengar #vadärbanken #pengarpåbanken #handelsbanken #bajs #vadärmynt #spargris #varningförspargrisar

Det här skrev jag 2011, men nu när jag hittar det i "Opublicerat"
 så publicerar jag det.

Det finns olika sätt att fly ifrån sina känslor, när man inte vågar/kan/orkar sätta ord på dom:

• Stoppa huvudet i sanden (och låtsas att dom inte finns)
• Stänga av känslorna (då måste man ha mycket träning….och ofta har man tränat på detta länge) helt!
• Sysselsätta sej intensivt med Annat, så att man varken hinner tänka eller känna.
• Hjälpa andra (så att ens egna tankar och känslor hamnar i skymundan)
• Fly iväg fysiskt. Man åker/går ifrån den, eller det, som väcker känslorna.
• Träna intensivt
• Fly in i droger av olika sorter
• Bli/vara aggressiv – slåss/bråka
• Bli kriminell – göra olagliga saker
• Göra den inre smärta utvändig, genom att skada sej själv.

Grejen är dock att känslorna i princip alltid kommer i kapp en, och tar sej andra uttryck genom:

– Ångest

– Huvudvärk

– Ont i magen

– Värk i kroppen

– Psykisk sjukdom (såsom social fobi eller andra fobier eller sjukdomstillstånd)

Så man kan fråga sej:

– Varför är känslor så läskiga?

–  Varför vågar man inte släppa ut dom?

– Varför kan/vågar man inte sätta ord på dom?

Svaren på dessa frågor kan vara att man:

• lärt sej tidigt att ”hålla tyst”
• fogar sej efter dom sociala mönster man växer upp i
• riskerar att bli ”utvisad” ur gemenskap om man släpper ut känslorna
• riskerar att förlora någon man älskar
• man är rädd för att svika någon/några
• rädd för att få stryk/bli utskälld

Men det som ofta händer när man väl vågar släppa ut känslorna man gömt länge är att – precis som ”När trollen kommer ut i solen spricker dom!” –  dvs om man sätter ord på det man känner, och släpper ut det (i ord och/eller genom tårar/sorg…) så släpper det.

Smärtan släpper och ångesten försvinner, och det var inte så farligt som man trodde.

-”Om jag börjar gråta, slutar jag aldrig…” kan det kännas som.

Man gör det. Man slutar gråta. Till slut.

-”Om jag tar av locket, kommer det ett Monster och det finns ingen hejd på skiten som kommer ut. Det känns läskigt. Jag vågar inte…”, kan det kännas som.

Men det tar slut. Och Monstret var inte så stort som man trodde.

-”Det jag vill släppa ut är värre än allt alla andra burit på…”, kan man tänka.

Men det finns inget sånt.

Allt har hänt och nästan ingen är ensam om att ha upplevt olika saker.

-”Orden jag vill säga är så knäppa och bakvända”, kan man tänka.

När man släpper  ut orden –  även om dom kommer i ”fel ordning” och på ”fel sätt” –  så kan man alltid prata vidare…

….. och till slut få till det i slutänden.

 Bara man pratar med någon man litar på och som kan ta emot det.

Och såna finns, kanske nära dej….kanske inte. Men dom finns.

Och ändå är det så svårt….

I flera år har jag tagit en Metro på morgonen och läst på väg till jobbet, i tåget/bussen/pedeltåget. Det har varit en mycket bra morgontidning och man har fått veta lite av varje. Speciellt har jag gillat att läsa krönikörernas spalt. Ett par har jag inte gillat alls, och då har jag inte ens brytt mej om att läsa dom, men dom flesta har jag gillat. Speciellt……#minnsaldrignågranamn , Googlade: Abdulla Ahmad Miri. Han är bra. Och så en kille i 30-40-årsåldern som har skägg….han heter….eeeeh….minns inte. Men jag gillade verkligen hans kolumner.

Jag saknar nu Metro. Från och med förra veckan var dom gröna metallboxarna med Metro tomma. Jag har helt missat varför Metro slutat ges ut.

Så: Var är Metro? Kommer den tillbaka?

Jag saknar Metro. Kom tillbaka!!

#saknarmetro #komtillbakametro #varärmetro #metro

……………………………………………………………………………………………………………………………………

PS. Nu hittade jag den andra jättebraiga krönikörens namn: Nisse Edwall. Se ett exempel nedan:

https://www.metro.se/artikel/nisse-edwall-l%C3%A5ga-l%C3%A4rarl%C3%B6ner-%C3%A4r-helt-enkelt-osmart

Om jag vore man och socionomutbildad samt familjeterapeututbildad (+ alla andra utbildningar jag har: Marte Meo, ART, FFT och en massa andra förkortningar) skulle jag vara CHEF över mitt eget företag som jag skulle ha i en lägenhet mitt i Stockholm med anställda som kör olika terapier och jag hade givit ut böcker om familjeterapi, barns utveckling och behandling….

….eftersom mina barn till mestadels fötts och tagits hand om av min fru, som också skulle vara välutbildad inom en liknande bransch. Och även om jag själv tyckte (var övertygad om) att jag delat alla hemuppgifter rättvist med min fru, som jobbat deltid i många år (”pga barnen”), så skulle jag ha ägnat en större del av min tid åt att skapa mitt eget företag samt skriva mina böcker….

…men jag skulle ändå ha mycket god relation till mina barn, eftersom jag skulle tycka att KVALITETSTID är viktigare än KVANTITETSTID….Jag hade dessutom tagit ut min beskärda del av pappaledighet för varje barn, vilket jag var glad, tacksam och stolt över….

…och jag skulle tjäna minst det dubbla mot det jag gör nu! Och bo i en stor villa i….Täby.

Jag skulle också ha en mycket kärleksfull och varm relation till min fru, eftersom jag skulle vara duktig på att SE och LYSSNA på henne aktivt samt stötta henne i allt hon ville företa sej. Jag skulle också lägga vikt vid vår tid tillsammans och ibland bjuda henne på en helg på ett SPA, en helgresa till någonstans (utan barnen, som skulle vara hos sina far- eller morföräldrar el dyl) och längre familje-semestrar där vi skulle åka skidor eller bada och ha det mysigt med barnen.

Jag skulle vara en aktiv jämlikhetsförespråkare utan att för den skull förstå det fullt ut (eftersom jag är man).

Jag och min fru skulle ha en bra och aktivt sexliv, och vi skulle båda vara noga med att ta hand om våra kroppar genom att löpträna regelbundet, och min fru skulle gå på afrikansk dans en gång i veckan,  och vi skulle vara bra på att kramas och ”ta på varandra” i vardagen och vara intresserade av, och nyfikna på, varandra trots att vi levt ihop i många år….

Vi skulle ha några härliga gemensamma kompisar/familjer som vi umgicks med allihop då och då, och jag skulle ha några killkompisar som jag känt sedan jag var ung som jag träffade då och då på en ”killkväll” och min fru skulle ha sitt tjejgäng.

FY FAAN VAD BRA JAG SKULLE HAFT DET OM JAG VARIT MAN!

Jag skulle vara känd för alla mina böcker också, och för att jag uppfann #ericamodellen. Troligen utan a. Ericmodellen, för troligen skulle jag ha hetat Eric.

Men nu är jag ju inte man, och får stå ut med det.

Jag är ändå tacksam för att ha fötts i Sverige, för att om jag varit JAG och fötts i Indien, Afghanistan, Pakistan eller något annat kvinnofientligt land…..OJ OJ OJ! Då hade jag nog eldats upp, tror jag.

Vad ÄR egentligen signalfel? Vad BETYDER det? Vad INNEBÄR det?

Och HUR kan det vara SIGNALFEL i princip varje dag i pendeltågstrafiken? Är det inte dags att byta ut alla signaler?

Signaler som alltid har fel borde få sparken, bytas ut, lagas, fixas. Men icke sa Nicke. Signalfelen fortsätter dag ut och dag in. Och får stå kvar. Trots alla fel. Konstigt.

Jag har bara åkt pendeltåg någon månad nu, men jag lovar; Det är signalfel som gör att tåget står stilla – allt ifrån några minuter till flera timmar (!) – MINST varannan gång jag åker.

Jag är helt förundrad över alla signalfel.

Betyder verkligen signalfel signalfel eller betyder det något annat? DET undrar jag.

Man blir liksom lite paranoid när det hela tiden skylls på signalfel. Det KAN INTE vara signalfel jämt. För OM det var det borde man laga felen. Signaler borde funka. Det är liksom 2019.

Betyder signalfel:

• att någon hoppat ner på spåret och blivit överkörd?
• att det är något i vägen (på spåret)?
• att någon i personalen försovit sej och man måste vänta in henom?
• att någon just tog en rast?
• att någon i personalen har migrän/är sjuk?
• att personal sittstrejkar (i tåget)?
• att folk tar livet av sig framför tåget stup i kvarten?
• att personalen tagit en lite kafferast
• att personalen gått på toa?
• att det borde lysa grönt, men lyser….blått? gult? orange? rutigt? vitt? rött?

….eller betyder det faktiskt att det lyser ett rött ljus istället för grönt och att tåget inte får åka? Men att det BORDE lysa grönt, men eftersom man inte vet om det är rätt så är det ”signalfel”?

Berätta för mej vad signalfel är och varför man inte åtgärdar det NU kära SL. För snart får jag KRUPP på alla dagliga signalfel.

Och då har jag bara åkt pendeltåg i 1 månad och bara två gånger om dagen.

Det är ett UNDER att alla andra pendeltågspendlare inte blivit helt CRAZY!

….eller åker bil istället.

#signalfel