Författararkiv: Erica Leijonhufvud

"Brinn då, jävla idioter!!"

Jag tror inte jag är beredd att vara med i Världsmästerskapet i Grillning riktigt än…

"På med allt kött! Eller ska man ta lite i taget?"

…men man vet ju aldrig.

Jag hade köpt MYCKET kött och det var bara en tredje del som blev så här:

"Jävla köttjävlar att bli brända!"

Resten blev faktiskt ätbart.

Potatisklyftor, tomater och lök.

Och t o m jättegott!

"Rätt gott faktiskt!"

"Mums!"

Skam den som ger sej!

När jag var liten var Fredagsmyset livsviktigt! Att missa fredagsmyset var som att förlora en bit av sej själv, nästan. Man visste att resten av familjen satt där framför TV:n och åt grillad kyckling, eller revbensspjäll, med pommes frites, drack läsk, åt chips och godis framför någon familjeunderhållning på TV, som Hylands Hörna.

OM jag valde att ”gå ut/gå hem till en kompis/gå på fest” istället för fredagsmys, så var det som om det satt en tagg av längtan hem, och att jag missade något viktigt, hela kvällen.

Det gick ju över med åren, förstås, men tidigt visste jag att jag skulle skapa en sådan rutin i min egen familj också.

Jag skapade den först  med Äldste sonen. Vi levde ju ensamma, han och jag, under 10 år, men fredagsmyset blev lika viktigt för honom (tror jag) som det var för mej när jag var barn.

Sen kom det in en man i mitt liv, och han förstod inte riktigt ”grejen” med fredagsmyset och hur det skulle gå till – för HUR det går till är ju givetvis VIKTIGT! – men han var tvungen att lära sej. För mej och Äldste Sonen var fredagsmyset Heligt och kunde INTE ändras.

Sen kom resten av grabbarna grus och klev också in i fredagsmysets viktighet.

Som vuxen har jag inte upplevt fredagsmyset lika livsviktigt som jag gjorde som barn, MEN mina barn gör det, och det gillar jag.

När jag igår sa:

”Jag kanske skulle göra lite hemmagjord pizza till ikväll istället för den grillade kycklingen?!” blev det stooooora protester och dom tittade på mej som om jag vore….dum!

”Det är ju FREDAG!” sa dom.

Jag vet att dom hemma hos sin pappa inte har samma rutiner alls, men det är DÄR! Hos mej är Fredagsmyset VIKTIGT!

Ofta fredagsmyser jag även när jag är ensam. Det går det med och är helt okey. Men givetvis är det mysigast att mysa TILLSAMMANS med sin familj och dom man älskar.

Vi lyckades mysa till det invid poolen igår (se bild) , med grillad kyckling och pommes frites och läsk!

Myyyyyyyyyyyys!

…och tro att man är så jävla bra!

Jo, man ska tro att man är bra, MEN man ska inte tro att ”dom andra” är sämre!

Man ska inte sitta där och säga ”JAG skulle minsann ALDRIG göra så DUMT”, för du vet inte! Du vet inte vad du skulle göra, och hur du skulle agera förrän du varit i precis den människans situation!

Dessutom är det lika illa att tro sej vara Förmer, eller att man tror att man är Godare än andra, som att tillhöra Dom Onda……

….. för om du tror att du ALDRIG skulle ha varit ”judehatare” i Tyskland under Hitler, så tror du att du är förmer än flera miljoner tyskar. DESSUTOM kan du hamna i en SÅN situation, eftersom du inte är uppmärksam, och inte tror att du kan det.

Eller tänk dej att vara född för flera hundra år sedan, och åka i en båt över Det Stora Havet, och komma till en ö där det går omkring ”svarta, hårlösa apor” och du TROR VERKLIGEN att det är apor, för du har aldrig sett såna människor! Skulle inte du då tänka att dom här ”apliknande människorna verkar kunna mer än vanliga apor, så vi tar dom till vårt land så får dom jobba för oss!”

Om du tror att du direkt skulle förstå att det var människor, men bara med annan hudfärg, och annat sätt att bete´sej, och därför skulle du behandla dom som jämlikar, för att du är så GOD och KLOK, så tror du att du är förmer än dom flesta.

Inse att du agerar och reagerar utifrån var och hur du är uppväxt, och inse att du också skulle kunna trampa i klaveret rejält utifrån detta. Och om du förstår det, blir du mer uppmärksam och mer tänkande, än du är om du bara slår ifrån dej och säger: ”DOM är DUMMA/ONDA och jag är GOD!” och ”SÅÅÅ SKULLE JAG AAAALDRIG göra!”.

Om man förstår dom ”onda”, utan att tycka om, eller godkänna, dom onda handlingarna, kan man också undvika det onda att hända, eller stoppa det, eftersom man då förstår att alla kan ”agera fel” eller ”jag är inte bättre än dom – jag bara tänker ett varv till när det behövs!” För det jag förstått är att jag, precis som alla andra, behöver tänka ett varv till, och lyssna till mitt hjärta, och våga säga ifrån, även om ”alla andra” halkar snett.

Jag tror det är det som behövs, för att det inte ska bli så FEL, som det blivit flera gånger i vår historia. Och fortsätter bli.

Typ.

Var det begripligt, det här?

Vi har varit i Huset med Poolen hela dagen, och nu bestämt att åka hem en sväng. Vi = vår familj. Hundarna som bor i huset ska få stanna i huset. Har vi bestämt.

Dom ser Förvånade, och Ledsna, ut när vi stänger dörren framför deras nosar, och säger ”Hejdå! Vi ses sen!”.

Vi går nedför backen mot bilen och hör hur hundarna,  som är kvar hemma, börjar ”gråta”.

”Jag får dåligt samvete!” säger Storing.

”Jag med!” säger jag.

”Det känns inte bra!” fortsätter Storing när vi går ner för backen.

”Näe, det känns inte bra alls!” säger jag.

”Kom då!!!” ropar Mellan.

”Kan vi inte ta med dom?” frågar Storing.

*tänker*

*känner efter*

”Ja, vi tar med dom!” säger jag.

Sen blir jag alldeles glad i hela hjärtat!

För jag tänker att Storing har ett stort kärleksfullt hjärta, och han kommer att bli en fantastisk och kärleksfull och omtänksam pappa!

Det gör mej gladare än allt annat i den stunden.

Och jag går tillbaka till huset och hämtar hundarna, som får följa med oss hem.

Men det är en annan historia.

Hela Sverige har tjatat om att det regnat och varit Dåligt Väder hela sommaren, och det stämmer säkert, men jag har inte UPPLEVT det så. Där jag bor har det inte regnat så mycket, utan solen har skinit för det mesta, är min upplevelse.

Men NU skulle JAG ”ha sommar” var det bestämt. JAG skulle vara på landet och tillbringa dagarna i SOLEN vid POOLEN.

JAG! Moi! Me!

Och solen skulle skina. Så var det bestämt.

Jag vet inte var missen skett, men jag satt i baddräkt vid poolen på f m och tittade förvånat på  himlen, som var jämngrå. Eeeeeh….VA?!  Meh! ”????????”

Det stämmer inte!

Jag badade två gånger faktiskt, men himlen fortsatte vara grå. Jämngrå.

Sen badade Minsting, Flisa och därefter också Storing och Mellan. Men himlen fortsatte vara jämngrå.

Nu sitter jag här, förvånad, och undrar: ”Kan det stämma?!” Solen skulle ju lysa. Vi var ju överens om det. Vi hade, typ, tummat.

Jag ska ta ett allvarligt Snack med XXXXX i kväll.

I morgon ska solen lysa!

Iallafall här!

OJ, vad Flisa är Populär bland killarna i huset. Oj oj oj!

Men Flisa älskar bara EN hundkille i Hela Världen och det är Duffe (omdöpt till Einar, men Flisas värld heter han Duffe). Duffe är min syster och svågers rumänska gathund. Flisa ÄLSKAR honom! Hon ser nästan i kors när hon tittar på honom, och han är DEN ENDA som får nosa henne i stjärten, och var han vill (!), utan att hon rör en fena!

Alla andra fräser hon på när dom försöker nosa henne i baken. ”BORT!” fräser hon.

Utom när hon löper. Då vill hon ha ALLA killar! A L L A ! ! Då beter hon sej som värsta Hyndan. Då skäms man när man är ute med henne. Hon viiiiker svansen snyggt åt sidan och trycker upp sitt underliv i nosen på Vilken Hund Som Helst! Helt utan urskiljning.

Men när hon INTE löper duger BARA Duffe.

Nu är vi på ”landet” med två hanhundar. Dom följer Flisa som skuggor. Hela. Tiden. Då och då vänder sej Flisa om och fräser: ”STICK!” (på hundspråket). Hanhundarna ”hör inte”. Dom fortsätter vara skuggor.

För en stund sedan, när Minsting hoppade i poolen och badade, hoppade också Flisa i och började simma runt och hugga efter (inbillade) flugor – en av hennes älsklingssysselsättningar! Killarna blev som galna! Dom hatar vatten, av vad jag förstår, men VILLE HAAAA Flisa. Jag såg hur dom riktigt Övervägde om dom skulle hoppa i dom också….

…men det gjort dom inte. Som tur var. För dom har ju TRE TON hår på sej och det skulle ha tagit TVÅ VECKOR för att få dom torra. Tror jag.

Nu ligger Flisa vid mina ben. Unghanen har inte givit upp än. Han går i cirklar runt henne och smågnäller. Flisa morrar hotfullt, och fräser till då och då, men han fortsätter: ”SNÄÄÄÄLLLAAAAAA!!! SNÄÄÄÄLLLAAAAA!”. Jag undrar om  han vet vad han vill. EGENTLIGEN.

Av och till kliver Milton in i spelet och säger till unghunden: ”Nu får du fanemej lägga av!!!” Då blir unghunden ARG och så bråkar dom en stund.

”Är det för att dom har ballar som dom håller på sådär?” frågar Minsting.

”Ja”, svarar jag.

”Då borde dom ta bort dom!” suckar Minsting. ”Ballarna alltså.”

”Ja”, svarar jag.

”Vi får väl hoppas att dom ”vänjer sej” vid den Härliga Doften av Flisa innan veckan är slut”, säger jag sen.

”Tänk att ballarna kan styra en hel hund”, funderar Minsting.

Ja, du skulle bara VETA hur mycket ballar kan styra….tänker jag.

Som den otroligt Positiva Optimist jag är (för det mesta) är nästan allt Roligt och Underbart innan det skett! Jag njuter och ser fram emot saker så att Före – upplevelsen blir Helt Underbar…..

….. och jag njuuuter i förväg när jag ser framför mej hur roligt och härligt och spännande det Troligen Kommer att Bli.

Sen kommer Verkligheten.

Den är Verklig.

Ibland är den Underbar.

Ibland är den bara Vanlig.

Och ibland för Jävlig!

När den är ”för jävlig” eller ”skitmisslyckad” så mår jag SKITDÅLIGT i kubik något dygn,  hatar allt och alla en stund och gråter stora krokodiltårar. Sen är det över. Och troligen har jag lärt mej något, tror jag. Så i slutänden blir det ändå en ”rätt-så-bra” upplevelse, för jag LÄRDE mej något.

Fast sen gör jag om det iallafall, för jag har glömt vad jag lärde mej. Typ. Ibland är livsläxorna många och långa. Och upprepas  om och om igen.

Och i himlen sitter Gud och tänker: ”När faan ska hon lära sej det där?!?” . Jag svarar då: ”Inte vet jag!? Det var DU som skapade mej, så DU borde veta hur många gånger jag måste utsättas för Vissa Saker för att Lära Mej Läxan!!”

Jag är nämligen lite uppkäftig också. Ibland.

Ibland är jag väldigt mesig. Töntig, rent ut sagt.

Men jag kan också vara obstinat. Och superenvis.

Det beror på vad det handlar om.

Näe, men HerreGud vad jag spårar ur nu.

Jag hade tänkt att skriva om Tallinn-resan.

Men så blev det inte.

Tough shit…..

….eller Shit Happens!

😉

Nu åker vi snart.

Bara Mellan duschat färdigt. ”Du får duscha snabbt idag!” säger jag innan han går in i duschen.

Men jag VET ju att ”snabbt” + ”Mellan” = finns inte. Mellan KAN INTE snabbt. Han är en Äkta ”Slow-motion-människa”, och har alltid varit. Han rör sej i Slow Motion och gör allt i slow motion. Ultra Rapid. Lååångsamt. Och ju mer man stressar honom desto långsammare går det.

”Duscha snabbt”….ha ha ha!

Vad trodde jag?!

Nåja.

Jag blir lite av en Speedy Gonzales när jag ska åka någonstans. Lite lätt hyperstressad och supernervig. Lite småirriterad och småhysterisk. Ibland Storhysterisk. Troligen för att jag i alla år haft ANSVARET för ALLT vid ALLA resor ÖVERALLT och det är som om det dom senaste åren helt enkelt Slagit Över. Eller så kan man säga att jag ”gått-in-i-väggen” vad gäller planera för resor och packa och förbereda och sånt. Det säger TILT i huvet, och det är inte så kul, när jag fortfarande har ANSVARET för Nästan-Allt, nuförtiden.

Ååååh, vad skönt det skulle vara att bara lyfta en färdigpackad väska och sätta mej i en bil och åka iväg! Och NÅGON ANNAN har bokat, köpt biljett, ser till att passen är med, fixat, packat, ordnat, håller reda på tider och väg osv. Ååååååh!

Men det kommer troligen inte att ske under min livstid. Det är bara att Gilla Läget och fortsätta Ta Ansvar och Hålla i alla trådar.

Ibland blir det FEL, när jag ska hålla i alla trådar, men jag lyckas ju alltid fixa till det i slutänden, så det är ju bra….men ändå! Med TILT i hjärnan är det inte lätt att hålla i alla trådar.

Snabbduschen har nu pågått ……länge!

Snart ska alla väskor bäras till bilen, hundarna ska skjutsas till hundvakterna på landet, pass ska hämtas hos Täby polisen och sen ska färden gå vidare mot Värtahamnen, där bilen ska parkeras och vi ska checka in på Tallink Silja för att kryssa oss över havet till Estland!

Jag hoppas hoppas hoppas vi får det MYSIGT med VARANDRA! För DET är det viktigaste!

Vi ses på söndag!

Det finns ett FÖRSTA för allt, och det är underbart att få dela dessa Första-Stunder med sitt/sina barn (för det mesta). Men dom tillfällena blir färre och färre ju äldre barnen blir….

…och till slut får man nästan LETA efter dom – tillfällena.

Men nyss, fick jag vara med om en Första-Upplevelse med både Minsting och Mellan, SAMTIDIGT.

Jag åkte till Jysk och köpte varsin skön kontorsstol till dom (så dom slipper sitta på en pinnstol framför datorn, som dom hittills gjort). Kontorsstolen, som hette Oscar, var inpaketerad i en låda och skulle monteras ihop.

”Den ena är 13 och den andra är 16, så dom borde kunna få ihop stolarna själva”, tänkte jag och sa det också.

Själv HATAR jag att skruva ihop möbler och grejer, för jag har gjort det ALLDELES FÖR MÅNGA GÅNGER! Och varje gång har jag gjort NÅGOT fel.

”Titta på bruksanvisningen!” uppmanade jag båda killarna.

Ingen av dom gjorde det.

Dom är såååå lika sin mamma (ibland)!

Mellan SVOR inne i sitt rum när armstödet inte passade med sitsen. Jag konstaterade lugnt att han vänt på hela stolen och fått sitsen till rygg och ryggen till sits. Han SVOR igen! Och sen sa han att han HATADE stolen och att Storing kunde få den! Sen började han skruva loss armstödet….

Minsting jobbade på tyst och energiskt.  Inga ljud från det rummet.

I Mellans rum lät det ”FAN!” eller ”DONK!” när han slog på något när det inte passade eller när det blev fel. Jag gick in och höll en liten föreläsning om hur det är att sätta ihop IKEA-möbler…..

…. och när man sätter något bak-och-fram eller upp-och-ner…..

….. och att det tillhör liksom Livet.

Vet inte om han lyssnade alls.

I Minstings rum var det tyst.

Så plötsligt är det HELT TYST i bådas rum. Jag knackar på Mellans rum och öppnar dörren. Där sitter han på sin NYA FINA kontorsstol framför datorn och ser OTROLIGT NÖJD ut. Han ler. Ingen av oss säger något. Båda VET.

 När jag tittar in till Minsting frågar hur man ställer in olika höjder osv och när han förstått det, är han också OTROLIGT NÖJD. ”Äntligen!”, liksom, för OJ vad han pratat om vad han vill ha en RIKTIG kontorsstol. Länge.

Storing är Ytterst Missnöjd. Han fick ingen stol. Han ska få åka till England istället. Typ.

Näe, det är klart han också ska få en stol endera dagen. Och det ska bli spännande att se hur han lyckas sätta ihop stolen.

Fr o m NU kanske jag kan anlita SÖNERNA till att sätta ihop saker och skruva och spika och hamra och tejpa med silvertejp!

Vilken LYCKA i så fall!