Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Alla dessa Beslut!

Det är Små Beslut, Stora Beslut, Ointressanta Beslut, Ovidkommande Beslut, Löjliga Beslut, Ansvarsfulla Beslut, Livsavgörande Beslut, Tramsiga Beslut, Gränsöverskridande Beslut, Ekonomiska Beslut, Känslomässiga Beslut, Mammiga Beslut, Vuxna Beslut,  Barnsliga Beslut, Elbeslut, Utomhusbeslut, Inomhusbeslut, Beslut för kropp, Beslut för själ, Kortvariga Beslut, Spontana Beslut, Genomtänkta Beslut……

Jag vill inte!

Jag vill vara BARN igen och låta någon ANNAN besluta!

Not.

För jag vill bestämma själv!

Om man kryper under täcket och gömmer sej där ett tag – går det över då?

Ååååååh!

Jag begriper det inte alls – inte på något sätt! Hur kan ett räknande av ens namn få fram ens personlighet? Obegripligt! Och även om en Numerolog försöker förklara så förstår jag inte. Jag förstår ju knappt ens siffror när dom inte ingår i numerologi! Kan knappt klockan….Jo, det kan jag, men jag tänker ofta fel när det gäller klockan; Tex kan kl. 16.15 bli klockan sex, för mej….eller så kan 18.30 bli halv åtta i mitt huvud. Om jag är för snabb, eller bara tänker fel.

Nåja.

Nu skulle det handla om numerologi.

Vi sitter och pratar – några FQ:are (Fantastiska Quinnor…) – då någon plötsligt börjar prata om numerologi. Och då säger en av FQ:arna att hon ÄR numerolog (!). Jag och en FQ till, blir alldeles till oss i trasorna och vill ha oss ”numerologiserade” directly. Sånt kan inte ske ”direkt”, men hon får våra HELA namn (stavade som dom var ursprungligen) på en papperslapp, och ska senare återkomma med vår ”spåning”.

Någon vecka senare sitter jag med min Numerologi på ett papper. Det mesta är på engelska, så jag laddar i ett par dagar innan jag läser det.

Men Guuuuuuuud, vad det stämmer kring HUR jag är, VEM jag är, HUR jag tänker, VAD jag gjort osv. Unbelivable! Det är verkligen mitt i prick!

Men det bästa av allt är att 2014 kommer att bli ett år som går i romantikens och kärlekens tecken! Och jag bah: ”Äntligen!”.

Det står också att jag ska satsa på att uttrycka mej i skrift, eftersom jag är så duktig på det och att jag bör uttrycka min kreativa sida, eftersom jag mår dåligt annars, och att jag mår speciellt bra av att dansa och av rytmer (!). Jag som äääälskar att dansa och ääääälskar RYTMER! Jag borde ha blivit trummis (men det står inte). Också.

Puh, vad det är skönt att bli bekräftad.

Nu kan jag sätta mej ner och vänta på att Kärleken ska knacka på dörren.

😉

På sjuttiotalet kände vi efter hur det skulle vara. Det var Den Goda Viljan/Känslan, som räknades.

 Det fanns många eldsjälar som ville Rädda Världen, Stoppa Alla Krig och som levde i någon slags Gemensam Kärleks Flower-Power-bubbla. Det fanns inga könssjukdomar (nästan) och p-pillren hade nyss kommit….och plötsligt skulle män och kvinnor vara JÄMLIKA. Samma likadana.

Det var då jag utvecklades från barn till ungdom och vidare till vuxen. Den nästan viktigaste perioden i livet, kan jag tycka….

….fast jag VET att barndomen präglar en än mer!

Barndomen är Grunden och är URVIKTIG.

Jag växte alltså upp under Kärlekstiden – då när vi trodde att människor ville gott, att människor egentligen ville upphöra med krig, att ”vi” slogs (ha ha ha!) för detta. Det var”Vi-skapar-tillsammans-åren”. När man då arbetade så utgick människor ifrån att man gjorde sitt bästa, och man gjorde det på Sitt Eget Sätt, eller i samråd med andra. I Kärlekens namn. I Godhetens namn. Amen.

Sen kom 80-talet, och då hade jag fullt upp med småbarn, så det försvann. Jag var MAMMA. Men singel också. Så jag delade upp livet i ”festa-och-ha-kul-och-vara-singel” med att vara MAMMA. Mammarollen var VIKTIGAST x 1000.

På arbetsmarknaden utvecklades då (80-talet) ”JAG-åren”; Me, myself and I! Hela 90-talet präglades sedan av ”JAG FÖRST!”. Egocentrikernas tid. JAG är viktigast. Kostymer, strikt och högklackat. Långa naglar, fixat hår och vax i håret.

Sen kom den här tiden på 2000-talet då allt ska BEVISAS. Är det dom som utvecklades och blev vuxna under 80-90-talet som nu ifrågasätter flummarna från 70-talet? Vi som trodde på kärlek, och på Varandra! På 80-90-talet hade man nog av sej själv (dom som var vuxna då alltså!).

Nu vill ”dom” att ”vi” ska BEVISA allt genom en massa papper  och scheman (eller konton och filer på nätet) som ska fyllas i och undertecknas och bevisas  och understrykas, och delas i småbitar och struktureras upp och bevisas igen för allt och alla……

….. och alla sekreterare som vi hade på 70-talet har slutat/avskedats/gått i pension/”behövs inte mer”, så det är inte någon administrativ personal som ska göra det – nej, det är den Befintliga personalen som ska ”bevisa” att dom ”behandlar/agerar rätt”, ”undervisar rätt”, ”gör rätt saker”. In absurdum.

Det ska fyllas i alla möjliga blanketter och avtal och behandlingsplaner. Förut PRATADE man med sina klienter och patienter, nu frågar man dom 40 frågor och sedan sammanställer man det i en blankett (eller tvåhundra), och så skapar man en ”trolig diagnos” och därefter en ”behandlingsplan” eller en ”Åtgärdsplan” och sen ska man genomföra detta i ”Genomförandeplanen” , för att sedan träffas och fylla i ”Uppföljningsplanen” och till slut ska man träffas för att fylla i Avslut, med ”datum, tid och plats och närvarande personer”. 

Och mellan dessa ifyllande av planer och blanketter, ska man träffa Viktiga Personer och prata om OM man gör ”rätt saker” på ”rätt sätt” och OM man under tiden fyller i ”rätt blanketter”. Dessa möten tar TID. Värdefull tid.

Detta blankett-skrivande och mötesträffande tar MYCKET längre tid än alla samtal man hade tid med förr.

Det viktiga är INTE att man gör ett BRA jobb utifrån MÄNSKLIGA känslor, utan det VIKTIGA är att man kan BEVISA för Övermyndigheter (eller chefer) ATT man följt STRUKTUREN.

”VA? Mådde den behandlade personen skitdåligt under hela processen, och sedan efteråt också? Eeeeeh…..men det spelar ingen roll, för VI har iallafall ryggarna fria och har gjort det som är ålagt oss!”

Och allt ska fyllas i på datorer, OCH på papper. För vi som började förstå oss på datorer som Jättevuxna, har inte allt i ryggmärgen, som dom yngre har, så vi vill ha det på papper OCKSÅ, så att vi ”kan ta fram det och titta på det – på riktigt! I verkligheten.”

Diskussionerna handlar nästan mer om om man har fyllt i rätt papper, än om hur en människa verkligen MÅR, och om man hjälpt människan i PRAKTIKEN. I VERKLIGHETEN.

För vi lever inte efter våra mallar, blanketter och Vårdplaner – vi lever På Riktigt.

En människa är en hel kropp med alla sina sinnen. Och ALLT i  en människas både inre, yttre och omgivning, spelar roll.

DET måste vi tänka på. Men det gör ”vi”* inte.

”Vi” tänker bara på att rätt blanketter är ifyllda.

……………………………..

*PS. ”dom”.

För länge sedan började man räkna ut hur fort barn kan lära sej ”i snitt”. Sen måste man ha funderat på VAD barn i olika åldrar ska lära sej. Och så gjorde man en läroplan där SNITTBARNET skulle klara av det som läroplanen bestämde.

Men jag undrar om snittbarnet finns! Finns hen?

Fler och fler barn visar sej ha diagnoser. Vem hittade på dom, för dom syns ju inte? Dom märks. Men tänk om Snittbarnet inte finns! Tänk om Diagnosbarnen reagerar Normalt på att man försöker trycka in dom i en fyrkantig form när dom faktiskt är runda – eller tvärtom.

Tänk om skolan skulle vara på ett Helt Annat Sätt så att den passade ALLA barn, och att alla barn fick utvecklas på sitt eget sätt i sin egen takt, och när barn blev för pressade kunde dom gå till Stora Kudd- och Hopprummet och kasta sej runt bland en massa lianer, kuddar och studsa på hoppmattor.

Eller sitta en stund i Lugnrummet och bara hämta andan i lugn och ro.

Och tänk om alla barngrupper var rätt små, så att alla barn blev Sedda för den dom ÄR.

Skulle behovet av diagnoser minska då?

När jag började jobba på dagis, tex, för ”hundra år sedan”, var MAXantalet i en åldersblandad grupp 15 barn. I en småbarnsgrupp var maxantalet 12 barn, och i dessa grupper var det TRE personal. Man kunde inte ens ta in ETT extrabarn i dessa grupper, eftersom det var FULLT och DET GICK INTE att trycka in fler barn.

Några år senare var det uppåt 29 barn i en åldersblandad grupp, och plötsligt finns det inget TAK för hur många barn man kan vara i samma lokaler som det MAX fick plats 15 i några år tidigare.

KAN det vara så att barn far så illa av dessa stora grupper och stressen det innebär att dom får symtom som liknar diagnoser, ELLER kan barn (som har en växande hjärna) utveckla svårigheter när man pressar dom för mycket?

Eller fanns det så här många barn med diagnoser när jag var liten, fast vi inte visste att dom fanns, utan dom fick gå i obs-klassen? Fast det fanns ju bara EN obs-klass och den innehöll inte många elever. Då.

Vilket barn är Normalt?

Får man vara långsam, seg, blyg (inte våga räcka upp handen), snabb, inkännande, utåtriktad, energisk, pigg, glad, superintelligent nuförtiden eller måste alla vara LAGOM?

Jag bara undrar.

Tyckte du verkligen OM att gå i skolan när du gick i grundskolan? Tyckte du verkligen DÅ att det var VIKTIGT att lära sej saker? Tyckte du att det var INTRESSANT att plugga? Tyckte du att ämnena var roliga?

Seriöst, alltså?

Jag är nästan säker på att Tobbe i vår klass tyckte det var viktigt att plugga, och kanske t o m tyckte det var kul. Det var iallafall viktigt för honom att få alla rätt jämt, på alla prov, och det var nästan bara han som räckte upp handen (vad jag minns) och kunde alla svaren jämt. Kanske var det någon mer i klassen som verkade tycka det var viktigt och intressant…Carola?

Men resten….?

Jag tror dom flesta var lite som jag, och kände lite som jag….? Eller var jag helt ensam om att tycka att det var tråkigt med ämnena, och att lära sej mest var ett nödvändigt ont. Jag pluggade för att jag måste-de, och tryckte i mej kunskapen inför prov, öste ur mej, och glömde allt sen…Typ. Näe, jag minns lite grann. Faktiskt. Det insåg jag häromdagen – att en del kunskap faktiskt fastnade – men oj vad mycket som runnit rätt igenom…

Jag tror att jag inte var MOGEN nog att förstå att ”Kunskap är makt” och att det är KUL att VETA saker. Jag satt mest och funderade på killar jag var kär i och vem jag skulle vara med på rasten och sånt. Rasterna var kul! Jag tror  jag minns dom bäst: Hoppa twist, kasta boll, hoppa långrep, hopprep, spela hockeybockey, leka Herre på Täppan, skriva lappar om ”får jag chans på dej?” och sånt….

Om man vuxit upp i Ett Fattigt Land och inte FÅTT gå i skolan, tror jag man nog FÖRSTÅR vikten av att plugga, och UPPSKATTAR att man FÅR gå i skolan. Men inte var jag speciellt tacksam över att jag fick gå i skolan när jag var barn, inte.

Dom här tankarna kom igång när vi satt i möte på skolan och en liten skrutta meddelade sina lärare att ”ALLA ämnen är jättetråkiga” och att ”RASTERNA är BÄST”. Lärarna höll på att sätta i halsen, och efteråt förfärade dom sej, medan jag mest tänkte att ”ja, men så kändes det ju att vara 11-12 år!” och tyckte inte det var ett dugg konstigt.

Däremot var jag imponerad av den lilla skruttans MOD – att våga säga precis som hon kände inför sina lärare. Hon vågade säga Sanningen. Sin sanning.

OM vi människor värderas, via det vi arbetar med, genom hur hög lönen är, så tycker vi att Människor som arbetar med SAKER är VIKTIGAST.

Men även Människor som hanterar en boll VÄLDIGT BRA, tycker vi är väldigt väldigt VIKTIGA.

Storleken på bollen tycks inte spela någon roll….

Vi tycker att människor som har hand om pengar är ganska viktiga. Men har man hand om papper som är värderade som pengar och köper och säljer dem, fast aldrig håller i dem, utan mer skriver summor på datorer – DET är viktiga människor! Att flytta runt siffror på datorer = Mycket viktigt!

Spela in filmer som vi andra människor kan titta på, och roas av, är viktigt! Fast bara såna som ses av många människor, och bara sådana skådespelare som är extra snygga och/eller duktiga. Och är man både snygg och duktig så är man LIVSVIKTIG!

Chefer är viktiga. Dom styr ju, och bestämmer över grupper och ibland också saker och prylar och pengar. Om de är duktiga eller inte spelar inte så stor roll, när man är chef – det viktiga är att Chefer sparar pengar. Om en chef är dum-i-huvet, elak, kan-ingenting-om-människor, känner förakt för sina ”undersåtar”, rör till allt och är allmänt vedervärdiga, spelar inte så stor roll (jo, det spelar sådan roll att människor på den arbetsplatsen inte trivs, och ofta blir det otrevlig stämning och folk mår dåligt, men skitsamma!) – bara de kan SPARA PENGAR! DET är det som gör en bra chef.

Människor som tar hand om människor är inte så viktiga.

Människor som tar hand om små barn är inte ett dugg viktiga. Visserligen tar de hand om ”morgondagens vuxna”, men det är ju långt dit, och då är förmodligen dagens bestämmande, och pengahungriga vuxna/chefer döda.

Människor som tar hand om, och undervisar lite äldre barn, är inte så viktiga heller. Barn är inte så viktiga. Dom är ju ganska onyttiga faktiskt – dom tjänar ju inga pengar! Och DET är onyttigt!

Människor som tar hand om sjuka människor och gör dom friska är inte heller viktiga. Jo, kanske lite grann dom som faktiskt får dom friska, men dom som gör det mesta med dom sjuka människor är inte alls viktiga. Inte ens dom som tar hand om människor som kanske t o m kommer att dö – dom är inte ett dugg viktiga. Människorna dom tar hand om är ju helt oviktiga, eftersom dom ska dö! Att dö är onyttigt. Då tjänar man verkligen inga pengar.

Människor som håller rent kring människor är inte viktiga. ”Lite skit rensar magen”…eller hur det nu var? ”Bättre skit i helvetet än ett rent….?” Nä!

Nåja.

Nu vet du hur (o-?)viktig du är.

Hon är för rolig, Fiona. Hon tränar på det hon lärde sej på hundkursen, alldeles själv!

Jag frågade tränaren vad jag skulle göra när hon kommer på inkallning utan att jag kallat in  och då sa tränaren att jag skulle tjoa och berömma ”precis som vanligt”, för att Fiona då lär sej att komma till mej då och då, fast jag inte ropar, och det är ju jättebra! Att hon håller koll liksom….

Men sen har hon börjat med fler ”övningar” utan att jag startat dom. Tex ”Gå fint!” (med förra hunden sa jag ”FOT!”, men jag tycker att ”Gå fint!” låter trevligare). Då ska hon gå intill min vänstra sida ”jättefint” och när jag stannar ska hon sätta sig, direkt. När jag tränat henne på det har jag tyckt att hon gjort det GANSKA bra – inte jättebra, utan GANSKA bra.

Men NU! Ha ha ha! Hon ”tränar” hela tiden när vi är ute och går! Hon går intill min vänstra sida lääänge, och märker jag inte det så puffar hon på min hand med nosen: ”Puff-puff”. För det är ju ingen idé att vara SKITDUKTIG när matte inte märker det! Ha ha ha! När jag märkt hur FINT hon går, så har jag sagt ”Ååååååh, vad du är duktig!” och så har jag stannat, och då har hon satt sej. Då får hon godis (hundgodis!).

Sen börjar vi om!

Risken är bara att hon är så upptagen med att ”gå fint” att hon glömmer bort att bajsa och kissa! Så snart måste jag väl lära henne att INTE gå fint….

….hur man nu gör det?

Hon fick också lära sej att TITTA MEJ I ÖGONEN innan och efter övningar, vilket hon också har FÖRSTÅTT och när hon tittar sådär i mina ögon, så är hon så gullig, att det varje gång värker till i mitt hjärta av kärlek.

   Kan hjärtat ta skada av att ”skutta till av kärlek” flera gånger varje dag, tro?

Jag tror att det är när jag blir väckt ”mitt i” som jag minns så tydligt, ELLER så är det drömmar som ”säger något” – som vill tala om något viktigt för mej – som jag minns.

Jag skulle åka på semester med min uppväxtfamilj: Mamma, pappa, två systrar, 3 hundar. Vi åkte i en STOR vit husbilsliknande bil, och det var min lillasyster som körde. Semestern skulle tillbringas på en slags ”camping” men istället för tält och husvagnar fanns det fullt av små små trä”hyddor”, som stod tätt-tätt (som i indiska kåk-städer), och där skulle vi installera oss. Vi hade varit där året innan också, och då haft det jättebra.

När vi kom fram parkerades bilen på en p-plats utanför, varefter vi packade ur bilen och gick med alla väskor till vår lilla lilla trähydda/stuga. Vi gick i små små gränder mellan alla dessa trähyddor, som låg otroligt tätt och huller-om-buller. Det var människor överallt, pratandes, skrattandes, lekandes osv. Det var rörigt och hög ljudnivå.

 När vi kom fram till vår hydda, och började packa upp våra grejer, hörde jag genom ”bullret” ett brandlarm. Jag  frågade dom andra i familjen  om dom hörde det. Alla stannade upp med sina sysslor och lyssnade. Jo, det var ett brandlarm. Och det var På Riktigt. Allvar, liksom. Mamma, pappa och systrarna började springa, bort – iväg! Jag fångade in hundarna, kopplade dom och började springa efter dom andra, men det var svårt eftersom hundarna var stressade och ”röriga” och det var saker och grejer ivägen och hus, och rörigt, överallt. Jag kom längre och längre ifrån resten av familjen. Jag ropade på dom – att jag behövde hjälp med hundarna, men dom hörde inte. Dom bara sprang. Jag stannade upp och tittade noga om dom tittade efter mej – om dom vände sej om – men ingen gjorde det. Dom bara sprang.

Då blev jag arg, besviken och ledsen, och tänkte att jag skulle kolla om dom överhuvudtaget märkte att jag inte hann med. Så jag sprang till en helt annan uppsamlingsplats, där jag efter en ganska lång stund fick veta att det inte var någon fara och att man kunde gå tillbaka till stugan. Faran var över, liksom. Jag var väldigt arg, upprörd och besviken på att resten av familjen inte ens vänt sej om när dom sprang, för att kolla om jag/alla var med.

På vägen tillbaka till hyddan/stugan, var jag hungrig och skulle köpa en korv i en korvkiosk. Jag grävde i plånboken, och fick tag på ett gäng kronor som jag la i handen på tjejen i korvkiosken (utan att räkna dom). Hon räknade pengarna och sa sedan att det var en krona för lite, men la samtidigt till att  jag kunde få korven ändå eftersom det var just JAG, eftersom hon gillade mej. Jag minns inte varför. Jag rotade lite mer i plånboken, för jag trodde att det låg mer småpengar där, men hittade bara en massa andra saker. Bl a ett hjärta av guld, som var lite snett och vint, som såg handgjort ut, och med en fin inskription.

Det hade jag hittat/köpt billigt på en loppmarknad, och jag önskade få veta vem som hade tillverkat det och vad inskriptionen betydde. Hjärtat var betydelsefullt för mej, och skulle bli ännu mer betydelsefullt om jag fick veta vem det tillhört och vad inskriptionen betydde. Jag hoppades dock att den som ägt hjärtat var död (!) eftersom jag ville behålla det. Jag tänkte att OM ägaren till hjärtat levde, skulle jag vara tvungen att lämna tillbaka det. Jag frågade korvkiosktjejen om hon ville ha hjärtat (som betalning), men hon tyckte att jag skulle behålla det, och samtidigt kände jag att jag hoppats att hon skulle säga ”nej”, och OM hon sagt ”jatack” hade hon inte fått det ändå (!).

När jag kom tillbaka till huset vi skulle bo i, satt mamma och pappa och mina systrar där, ”som om inget hänt”, och pratade. Dom tittade knappt upp och sa ”hej”, när jag kom. Inte för att dom var sura eller något, utan bara för att dom tyckte att allt ”var som vanligt”. Jag tänkte på att det  faktiskt hade varit KRIS nyss och ATT jag hade kunnat brinna upp, utan att dom hade brytt sej, så jag berättade hur upprörd jag blev när alla bara sprang iväg och att ingen vände sej om för att kolla om jag var med, och att ingen hjälpte mej med hundarna.

Jag sa att vi måste ha en plan för hur vi ska göra nästa gång vi måste fly – hur vi skulle dela upp ansvaret, och se till så att alla var med. Ingen var speciellt intresserad av det. Alla menade att det hade ju gått bra – vad var PROBLEMET, liksom?!

Jag sa till mamma att jag tyckte det var konstigt att hon bara sprang, utan att vända sej om, och kolla om jag var med (!) och att hon inte ens verkade upprörd nu, när jag faktiskt varit borta en lång stund utan att någon av dom visste var jag var (eller om jag blivit skadad eller brunnit upp!). Jag kunde ju faktiskt ligga död eller skadad någonstans!

Ingen förstod min upprördhet och alla ryckte bara på axlarna och tyckte att jag gjorde ”en höna av en fjäder”. Jag kände mej otroligt ledsen och betydelselös och oälskad. Och ensam.

Jag kom sedan på att jag inte tagit med någon tjocktröja eller filt, utan bara ett tunt linne, och tänkte på hur nätterna skulle bli – att dom skulle bli jättekalla. Jag är ju van att ha flera täcken och filtar på natten! Hur kunde jag välja bort att ta med filt och tjocktröja, tänkte jag. För jag hade VALT mellan att ta ett linne eller en tjocktröja. Och jag hade TÄNKT att jag inte behövde någon filt, eftersom jag trodde att det skulle bli varmt. Jag förstod inte hur jag kunnat tänka så fel.

Sen vaknade jag.

Omtumlande dröm, kan jag säga.

Antingen är han lika förvirrad som jag (!) och gick vilse, ELLER så sprang han bort bara för att han ville och hade lust!

Jag funderade en del innan jag åkte iväg till skogen. För hundarna börjar bli så trygga i just DEN skogen att dom skuttar hit och dit –  lite för långt och lite för länge och lite för mycket. Inte direkt så att jag blir orolig över DERAS välbefinnande, utan mer egoistiskt, utifrån mitt eget – eller andras – välbefinnande.

För jag har en Stor Svart Hund, och dom tycks vara farliga. Punkt. Många säger att dom är rädda för ”Stora Svarta Hundar”. Stackars lilla (…?) Fiona. Hon är ju världens snällaste och vill bara gosa och pussas! HON, däremot är rädd för rädda människor och människor som beter sej konstigt, vilket rädda människor gör. Eller människor som ska ”skydda sin hund” och börjar sparka och  hoppa och bete sej som idioter. Då blir Fiona rädd och börjar skälla.

Sånt vill jag inte vara med om.

Så jag tränar hundarna på inkallning,  hela tiden. Fiona kommer för det mesta. Milton håller sej ändå mest intill mej och gör inte så långa utflykter. Fionas inkallningsvilja är dock föränderlig. ”Igår” kom hon på VARJE inkallning, ”nästa dag” kom hon nästan inte någon inkallning, nu kommer hon ca 75% av inkallningarna. Näe, hon kommer ALLTID (100%) faktiskt, men 75% kommer hon direkt, resten 25% kommer hon efter en stund.

Nåja.

HON börjar bli så TRYGG i just den här skogen, som vi nästan alltid går i, att hennes EGNA turer börjar bli för stora/långa, så jag funderade (igår) på att byta skog. Grejen är ju bara att då går ju troligen JAG vilse. Eftersom jag är Ledande Världsmästare på det. Och så går jag vilse ca 5-6 ggr innan jag hittar mina rundor i en ”ny” skog. Och dom där vilsegångerna är så jobbiga. Pust! Igår orkade jag inte ha en vilsedag.

Men, a girl gotta do what a girl gotta do!

Nåja.

IGÅR försvann Milton i en kurva. Han försvinner alltid där en liten stund, men kommer sedan skuttande efter en liten kort stund. Jag tror någon kanske lägger ut mat till djur där, eller vad det nu är som luktar så gott där. Det måtte lukta starkt iallafall, för Milton har väldigt dåligt luktsinne. Fiona ”försvann” också ner där i kurvan, men när jag visslade, kom hon sättande som en kanonkula skjuten ur Värsta Kanonen! Men inte Milton. ”Han kommer väl…”, tänkte jag (inte ett dugg orolig) och lufsade vidare, men kopplade Fiona, för när EN hund är ”borta” kopplar jag den andra, ”utifall att….” ( vaddå?? vet ej).

Jag fortsatte busvissla  och ropa efter Milton, och Fiona stannade flera gånger och satte sej och liksom väntade. Men ingen Milton. Till slut hade vi lufsat så långt så vi kommit tillbaka till bilen igen. Jag satte mej på en stubbe, och Fiona satte sej bredvid och så satt vi där och filosoferade om Lifvet. Många intressanta tankar. Och funderingar. ”Samtalen” avbröts av mitt visslande och ropande, av och till.

Ingen Milton.

Jag blev blöt i rumpan av stubben, så då gick vi till bilen. Vi gick in i bilen och Fiona satte sej och stirrade ut, letande med blicken efter Milton. Jag ömsom satt i förarsätet (med öppen dörr), ömsom stod upp i dörren och ropade och visslade.

Ingen Milton.

Jag började fundera på vad jag skulle göra OM han inte kom, OM jag skulle gå tillbaka in i skogen och leta, OM jag skulle åka med bilen runt området, till ”kurvan” och titta nedanför kurvan, där vid skogen, OCH hur länge jag kunde tänka mej att sitta där och vänta osv. Konstigt nog hade jag ingen större oro, utan mer ”usch-vad-jobbigt” och ”dumma-hund” – känslor. Men å andra sidan har han både en liten bricka på halsbandet där det står hans namn och telefonnummer (mitt tfn, inte hans) samt att han är chippad. Han KAN liksom inte komma bort. Tänkte jag.

Vi satt och satt. Visslade och ropade (jag). Satt och satt. Gosade lite. Satte på radion, stängde av igen, för det är inte bra för naturen (att ha bilen igång). Funderade på om jag skulle tuta, men tänkte sedan att Milton väl aldrig hört en tuta och skulle inte tänka ”Åh, matte!!” utan mer ”Hjälp!”, tror jag.

Ringde Minsting och pratade lite. Ringde Storing och pratade lite. Försökte ställa in min knäppa Samsung-mobil, men det gick inte. Pratade lite med Fiona och frågade henne vad hon tyckte att vi skulle göra. Hon tyckte vi skulle vänta och se. Inte lämna skogen iallafall. Hon tyckte sej se Milton hela tiden: ”Där! Nej….DÄR! Nej….DÄR!”. Det såg jag på hennes öron.

Så, när jag nästan givit upp, började det regna. ”Aaaah, regn! Bra! DET gillar inte Milton!” tänkte jag.

Väntade en stund till. Ropade, visslade.

Så hör jag någon skaka på sej och vänder mej om och tittar bakom bilen (han skulle ha kommit från ANDRA hållet, tänkte jag): Där står Milton. Han ser ut som: ”Hej! Här är jag!” och sen hoppade han in i bilen och verkade rätt nöjd med sina upplevelser.

”Hej, din gamla skitkorv! VAR  har du varit??” sa jag. Och försökte låta lite arg.

”Ingenstans!” sa Milton, som en jävla tonåring.

Gaaaaaaaaah!

Nu är han iallafall hemma.

Och jag måste byta skog.

Åååååh, vad vi är jämlika säger ”vi” och slår oss på bröstet, MEN:

– pojkar ska helst inte ha rosa på sej

– pojkar ska helst inte ha blommiga eller prickiga kläder,

– pojkar får inte ha högklackade skor

– pojkar får inte ha kjol eller klänning

– pojkar får inte ha för mycket smycken

– pojkar ska helst inte ha små hundar (om dom har hund) – iallafall inte pudlar eller chihuahua eller någon annan liten nätt sort, och OM dom ändå har en sådan hund får killen inte bära hunden hela tiden.

– pojkar går inte på SPA tillsammans med sina kompisar, och det är bara tjejerna som får gå på SPA i åk 4-6 när det bjuds in till sådant.

– pojkar kan inte krama om sina kompisar och tjuta ”jag älskar dej!”, bara för att dom tycker så mycket om sin kompis, just då!

– pojkar får över huvud taget inte ha ”tjejkläder” (men tjejer får ha killkläder…).

– pojkar får inte gilla ”mjuk” musik, såsom pop och schlager.

– pojkar får inte gilla att dansa – iallafall inte jazzdans, balett eller pardans, och iallafall inte under unga år – KANSKE när dom blir äldre, men då måste dom vara bäst från början….

Det är mycket som pojkar inte får….

JAG tror att jämlikheten blir mer jämlik om det anses att ”tjejtyckande/tjejgrejer” är lika coola som ”killgrejer” är, och tvärtom….

Vi har en bit kvar…