IGÅR slog det mej hur FANTASTISK världen är och hur ENASTÅENDE människosläktet är, som ifrån att ha levt i grottor och i hyddor, skapat hela samhällen där vi faktiskt för det mesta FUNGERAR tillsammans.  Tänk att vi fått till det med en massa regler och lagar som gör att dom flesta människorna beter sej rätt okey ändå. Det är ju faktiskt ett himla jobb att fixa till med alla dessa människor!

Jag tänkte att det väl var RELIGIONERNA som skapade alla regler.

Man får tro på vad man vill, och jag tror, men jag tror INTE att alla regler som Gud/Allah eller vem det nu skulle vara, stämmer. Jag tror INTE att guden är ond och jag tror inte att hen straffar och kräver hucklen på kvinnor eller utkräver hämnd. Det gör bara människan.

Utifrån dessa tankar tänkte jag att det var BRA att människan hittade på religionen och fick folk att lyda utifrån denna, eftersom det kanske annars hade blivit kaos.

Men sen spårade världen ur. Iallafall religionerna, eftersom människor inbillar sej att den ena religionen är bättre/sämre än den andra. Och sen passade Onda Män på att hitta på en massa regler för att hålla folk i hårda tyglar (speciellt kvinnor, eftersom det var MÄN som kom på det) och liksom utnyttjade religionen för detta ändamål. Fult och elakt. Men det finns ju såna människor. Också.

Nåja.

Jag gick och var fascinerad över att vi FUNKAR ihop alla vi människor. Att vi skapat samhällen och stora städer, att vi bor tätt ihop, på vissa ställen, och att dom flesta överlever. Så tänkte jag. Igår.

Men idag hade hela hjärnan vänt på sej. För idag började jag tänka på hur JÄVLIGT det är för många här i världen. Att det är så många krig om absolut ingenting (”sandlådekrig”: ”JAAAAAG vill bestämma!” –  ”NEJ!!! JAAAAAG!!” Eller: ”TA INTE MIN SPADE MITT LAND!!” – ”JOHOOOOO!!!” Eller ”JAG VILL HA ALLA PENGAR OCH ALL MAKT FÄLV!!” –  ”NEEEEJ! DUMMA DEJ!!!” osv).

Och så tänkte jag att vi har tur här i Skandinavien…som slipper skiten. Andra länder har otrooolig otur, för dom håller på och håller på och håller på, och det tar aldrig slut!

Men jag tror INTE kvinnorna och barnen vill bråka, och inte heller många av männen. Kan inte dom (som inte vill vara med i kriget) få ett eget land och få vara ifred, så kan dom som vill bråka och ha ihjäl varandra hålla på med det i ”Bråklandet”?

Näe, jag är inte fem år. Jo, om man gångrar med 10, typ. Men ibland tror jag att Det Enkla Sättet att tänka är Lösningen. Faktiskt.

Ofta ber jag barn om  hjälp  när jag ska hjälpa och stötta barn, faktiskt, för barn är så kloka och ”raka”, och inte så komplicerade som vuxna…

Så igår var jag Positiv i tanken – idag Negativ.

I  morgon…..

…..är det FREEEEEDAG!

….tror jag.

Jag har iallafall gjort en lista.

En lista på mina (närmaste) drömmar. Eftersom jag har Förverklingsbara drömmar, ska jag förverkliga dom. Inom sinom tid. Typ. Det kändes lite tjusigt att skriva så, plötsligt. Inom sinom tid. Lite gammaldags sådär…

Anyway.

Jag har – *räknar* – 3 vuxenmanuskript, 1 ungdomsmanuskript och 8 barnboksmanuskript liggande. Dom ska jag ”damma av” och börja skicka in till bokförlag igen. Ett av vuxenmanuskripten måste jag nog ändra slutet på, för det är verkligen inte bra. Jag liksom bara tröttnade och så blev det ett ganska abrupt slut. Det ska jag alltså fixa till först. Men ska jag göra det FÖRST, eller ska jag börja skriva det nya först. HUR ska jag börja liksom? Hm….

Sen har jag sååååå många manuskript som ligger och skramlar i hjärnan. Dom tar plats och stökar till där uppe i huvudkontoret. Om jag får ut dom på papper så kanske det blir lite mer rum för Andra Viktiga Saker där.

Alla Titlar och idéer har länge liksom KROCKAT. Så fort jag bara tänkt TANKEN att jag ska börja med ”Den boken”, så har dom andra börjat tjaffsa och bråka och tyckt att ”Näe, jag är MYCKET viktigare!”, och så har det bara blivit ett enda röra i skallen. Och skrivstopp. Handlingsförlamning.

Men när jag satte mej ner i helgen och tänkte att jag ska börja med att skriva det som är VIKTIGT för MEJ. MOI. Jag måste lära mej att bli mer egoistisk och ta hand om mej själv, så då  ska jag inte tänka: ”Vad är viktigt för ANDRA?” utan jag ska tänka ”Vad är VIKTIGT för mej?”. Så då gjorde jag det, och bestämde mej för att skriva en bok till mina söner.

Det blev liksom en helt NY bok-idé av alla röriga tankar. Och det känns väldigt bra.

Men NÄR ska jag börja? Vilket datum? Vilken dag och tid?

Jag måste kanske skriva ner det i blocket också? Eller skriva ett slut-datum – när boken ska vara färdig. Jag skrev i blocket att jag måste skriva minst 2 sidor om dagen, men eftersom jag inte börjat än, eftersom jag inte visste vilket datum jag skulle börja, har jag inte behövt det än.

Lurad!

Av mej själv!

Grejen är att det är såååååååååååååååå segt att skriva på min dator hemma, OCH på datorn på jobbet också (för den delen). Sååååå segt. EN bokstav i minuten. Nästan.

Pust!

Det blir en seeeeeeg bok.

Jag skriver ju så fort och det är liksom det som är GREJEN – att tanken inte hinner ”fixas till” i hjärnan, utan den går liksom direkt ut i fingrarna, så att jag själv sitter och blir förvånad över vad jag skriver. DET är det bästa sättet, för mej, att skriva på. Och det roligaste. Och mest spännande.

Guuuuuud, vad bra boken kommer att bli!

Böckerna.

Ofta är saker bättre INNAN man gör dom. Fester är roligare INNAN man varit på dom, äktenskap roligare INNAN man gift sej, en film bättre INNAN man sett den, en förlossning är mycket bättre INNAN man fött barnet….he he he…osv.

Get it!?

Get it.

Sen kan jag bara tala om att min nya arbetsplats renoveras nu för 240 miljoner kronor!

Överträffa det om ni kan!

Jag tittar på ”Akuten” på TV . Det är en serie från Verkligheten: De satte upp en massa kameror under en tid på en akutmottagning i England, och utifrån dessa har man gjort en serie.

Me like.

Människor är härliga.

OM jag blir akut sjuk vill jag åka till just Den Akuten i England. Jag tror det är i London, men jag är inte säker…minns inte. Dom säger namnet på sjukhuset flera gånger, men jag och namn….

Personalen är helt underbar, och dom kallar sina patienter för ”Darling” och ”Honey” och det låter så fint och gulligt.

Jag får också lust att åka till England. Jag har aldrig varit i England. Jag gillar ENGELSKA också. Jag är en utav dom, från ”Förritiden” som lärde med ENGELSK engelska i skolan – inte amerikansk engelska.

Men sen undrar jag: Har dom ingen tandkräm i England? Inga tandborstar? Inga tandläkare?

Jag tror jag nästan ALDRIG sett så dåliga tänder som engelsmännen har! HerreGud! Dom har inte bara ruttna tänder, eller är tandlösa – tänderna sitter ju lite hipp som happ också. Oj oj oj!

Jag minns när jag och någon son för något år sedan gick och funderade tillsammans på varför människor ser så olika ut i olika världsdelar – vad SYFTET är liksom:

Jo, vi kunde ju snabbt förstå det där med mycket pigment/brun hud (pga att tåla solen) och lite pigment/vit hud (suga åt sej solen). Men sen funderade vi på varför sneda, smala ögon (sandstormar? skydda ögone?) ? Så höll vi på och försökte gissa Det Biologiska ursprunget, liksom…

Nu kan jag lägga till en fråga till: Varför ser dom ut som dom gör i England? Varför står tänderna åt ALLA håll och kors och tvärs? Det kanske har något djupare Syfte….hm…..?

Såja.

Nu har jag tänkt färdigt för ikväll…..

…… med mitt värkande huvud.

När jag gick min hundpromenad idag tänkte jag på Människor som ÄR ”rätt”.

Det finns såna, som vad dom än sätter på sej och vad dom  än gör, så är dom Rätt.

När DOM sätter på sej ”mormors gamla spruckna gummistövlar”, så ser det Rätt ut. Hur dom än gör, och vart dom än vänder sej, så blir det bara Rätt.

Jag vet inte om det är deras Energi eller om det är Utseendet eller  VAD, men dom skulle kunna bli ”Rätt” med en soppåse på sej.

Min ex kallade dom för ”TV4-personligheter”. Och det stämmer: I princip ALLA på TV4 är såna där ”Rätt-Personer”.

Dom säger rätt saker, ser rätt ut, ler på rätt sätt, är ledsna på rätt sätt och vid rätt tillfällen – DOM GÖR T O M FEL RÄTT!

Jag undrar: Vet dom själva om hur RÄTT dom är? Jobbar dom med att BLI så Rätt:iga, eller ÄR dom bara såna?

När jag sitter och tittar på bilder på Google hittar jag ovanstående bild och tänker: ”Kan det helt enkelt ha med hållningen att göra?” Om man är rak i ryggen och ser stolt och stark ut, så kanske man SER bra ut. Hm…..

Sen finns det ju dom  som är Fel också. Även när dom sätter på sej dom Rätta Jeansen och Dom Rätta bootsen, så blir det bara Fel. Frisyren, som ser så Rätt ut på tv4-personligheten, blir helt FEL på Fel-personen.

Det spelar ingen roll hur mycket dom än försöker – det blir bara FEL. Jämt.

Jag undrar: Vet dom själva hur FEL dom är? Och lider dom isåfall av det?

Vad jag är?

Vet inte.

Kanske någonstans mittemellan?

VET man vad man är för typ?

Just nu KASTAR jag liksom bort tiden.

Eller inte.

Förr om åren levde jag antingen I tiden och gjorde allt och inget på samma sekund, i kvadrat. I kubik. Zzzitt, liksom. Jag carpade diem allt vad jag orkade. Hej och hå, vad jag upplevde i NUET och kastade inte bort en enda sekund. Jo, det kanske jag gjorde, för jag hann ju inte uppleva hela tiden. Det är rätt kämpigt att uppleva NUet hela tiden.

Ibland vill man faktiskt bara vila, och skita i att uppleva en liten stund.

Jag hoppade på tågen som for förbi, i farten, eftersom jag var nyfiken, ville vidare, och skulle fånga dagen och livet och nuet och hela tjottablängen, och så vågade jag. Hej och hå vad jag vågade! Och oj vad jag åkte, och kom fram, och ville vidare. Och kastade mej på nästa tåg, och tänkte att ”när jag blir 70 (sen höjde jag till 80) år ska jag inte ångra att jag inte vågade”, typ.

Jag ville fånga varje sekund av mina barn när dom var små. Jag ville inte missa en millisekund! Jag ville uppleva allt, och vara med hela tiden. Jag ville njuta. Och jag njöt. Oj, vad jag njöt, men inte varje sekund. Inte ens varje minut. Det fanns t o m stunder då jag ville flytta hemifrån, gömma mej eller upphöra existera. Så jobbigt var det ibland.  Det var slitigt att vara småbarnsmamma till tre små killar. Och dessutom vara klok, snäll, pedagogisk, psykologisk, kärleksfull, och helt enkelt underbar! För det var – och är – mina fantastiska söner värda – dom skulle få ha Den Bästa Mamman. Och jag njöt och slet, var pedagogisk och psykologisk och kärleksfull, och försökte fånga varenda jävla dag.

Ändå flög dom iväg och försvann bakom knuten. Dagarna. Tiden. På något vis.

Nyss låg sönerna i mina armar, som små knyten och sparkade med sina små mulliga ben,  och nu tittar dom ner på mej, uppifrån sina 185 centimetrar, rakar sej och pratar med mörka röster ”ÖH!” och ”UFF!” och ”ÖH??”.

VAD HÄNDE liksom??

Vart tog tiden vägen??

Jag försökte fånga den, men det gick inte.

Och du kastar jag bara bort den. Tiden.

Eller inte.

För nu jagar jag den inte längre. Jag bara ÄR. För jag orkar inget annat.

Jagandet efter Njutningen mitt i Livet tog musten ur mej….

Nu måste jag vila.

Pusta ut.

Hämta andan.

😉

En del människor gör aldrig fel, dom säger inga fel, handlar inte fel, går inte fel, står inte fel, tappar inte bort saker och är helt enkelt Perfekta.

Dom ”som-aldrig-gör-fel” (SAGF):

– hamnar i försvar när man ifrågasätter något dom sagt, oavsett om det handlar om att skrynkla eller vika toalettpappret , eller om andra triviala saker. För att inte hamna i konflikt med en SAGF bör man nicka godkännande, fast man inte håller med, eller iallafall inte ifrågasätta. Ibland inte ens fråga (om det är en dagisfröken tex. Då kan man inte fråga en SAGF-dagisfröken: ”Har barnen varit ute idag?”, för OM barnen inte varit ute, hamnar SAGF-fröken i Superförsvar! Akta´re!).

– säger saker som om det vore Sanningen och Fakta, trots att dom bara gissar: ”Folk i Afghanistan tycker inte om glass”, kan dom tex säga, och när man frågar hur dom vet det, så svarar dom antingen lite luddigt, alternativt med många svåra ord, som om det vore en avancerad utredning dom hänvisar till, eller så har dom mött EN person från Afghanistan (”eller var det Pakistan?”) som inte tyckte om glass (”…eller var det grädde?”).

– tappar inte bort saker: OM deras nycklar är försvunna, ropar dom rätt ut: ”VEM har tagit mina nycklar?!” ELLER ”Har DU tagit mina nycklar?!?” ELLER anklagar någon (vemsomhelst): ”DU har tagit mina nycklar!!” ELLER ”VARFÖR har du tagit mina nycklar?!” ELLER ”ADAM har tagit mina nycklar!!” osv i all oändlighet. Dom. Tappar. ALDRIG. Bort. Saker.

…ELLER ”VEM har lagt mina nycklar på hatthyllan??” (när/om dom hittar dom där)….

– gör inga fel. Lägger tex aldrig en blöt handduk i soffan, glömmer aldrig att ställa tillbaka ett glas , som-de-haft-stående-på-vardagsrumsbordet-med- glasunderlägg-så-att-det-inte-blir-ringar/fläckar-på-bordet-en-liiiiiten-stund, så OM de hittar ett glas på vardagsrumsbordet, ropar dom direkt: ”VEM har ställt ett glas på vardagsrumsbordet?!?” och så kräver dom att den som ställt glaset där OMEDELBART ska bära ut det i köket och diska det (!). På sekunden. Basta!

– har ALDRIG i hela sina liv (!) lagt en handduk på golvet, ställt ett glas på vardagsrumsbordet (och glömt där), ”tappat” kläder på golvet osv. Inte ens när dom var tonåringar, eftersom just DOM var så väldigt kloka och hjälpsamma som unga….eftersom dom är FÖDDA perfekta!

– glömmer inte bort möten och datum och tider. Och OM de någon gång missat ett möte så är det BARA därför att personen som bokat mötet har gjort något fel, sagt något fel, sagt fel datum, fel tid etc. ÄVEN OM det är ett helt gäng andra som bokat den tiden som SAGF (inte) missat, så har SAGF inte missat mötet eller gjort något fel! Det är ALLA ANDRA som ”skrivit fel/sagt fel/hört fel/inte talat om rätt datum och tid” osv.

– står inte vid fel busshållplats. OM bussen inte går dit som det var tänkt, har någon givit SAGF fel information, busschauffören kör åt fel håll, bussinformationen var inte tydlig, det är fel i busslistan etc. Men SAGF har inte gjort något fel. SAGF står inte vid fel busshållplats! Så enkelt är det.

SAGF gör/säger/står/går/agerar ALDRIG fel.

PUNKT.

Bara så du vet.

SAGF är dessutom inte en SAGF. Hen har bara alltid rätt, gör rätt, står rätt och går rätt.

Så enkelt är det.

Punkt.

–

Näe, jag är inte pryd!

Näe, jag är (i detta fall) INTE ”gammaldags”!

Näe, jag blir bara arg, frustrerad och…..irriterad!

Har vi inte kommit längre?? Det är som om jämlikheten mellan könen går bakåt nu ett tag! Men det kanske är så: Först är pendeln åt ena hållet JÄTTEMYCKET och sen är den åt andra hållet JÄTTEMYCKET? Eller, varför är det som det är?

Jag hade mina tonår, och blev vuxen, under 70-talet; Då när det var flower power och Unisex och jämnlikhet, och då skulle det vara så jämnlikt så att könen nästan blev utsuddade. Alla kunde knulla med alla för p-pillren hade kommit och det fanns nästan inga könssjukdomar. Det PRESSADES in i oss att vi var så LIKA…….

…… men någonstans där inuti kände ”vi” väl att vi ändå var lite ”olika”. Iallafall när ”vi” sen blev gravida. Det var liksom bara tjejen som blev det, även fast killarna försökte anstränga sej och ”hänga med på tåget”.

Färgerna var orange, bruna, röda och mönstrerna var för ALLA. Killar fick, och skulle, ha blommor. Också. Rosa var nästan bannlyst. Tjejer skulle INTE ha rosa, för det var ”ojämnlikt”.

Men nu har pendeln slagit över så hejdundrande mycket! Tycker jag.

Tjejer ska ha HÖÖÖÖGA klackar, stora silikontuttar och vara Sexobjekt in absurdum. Killar ska vara Coola, klädda i svart och omönstrat, se ointresserade ut och Spana mot Framtiden.

Titta på alla musikvideor!

Jag kräks!

SER ni inte??

Jag blir beklämd, arg, bekymrad, ledsen och frustrerad!

OM jag hade en tonårsdotter skulle jag….grååååta av alla synintryck hon skulle TVINGAS proppa in i sin hjärna, på juckande, storbröstade tjejer som suckar och smeker sej över sina kroppar, tråååååånande efter….?

Sex är bra. Sex ska man ha. Om man kan. Och får. Och vill. Det handlar inte om det.

DET HANDLAR OM ATT TJEJER GÖRS TILL SEXOBJEKT.

Tjejer blir Någon-Att-Knulla!

Tänk om tjejer vill prata, gosa, vara med, umgås med, diskutera med, ha kul med, älska med en kille…Är dom ”fel” då?

Tänk om dom  är lite mulliga och har små bröst – får dom inte vara med då?

Och killarna då?

DET HANDLAR OM ATT KILLAR GÖRS TILL SÅNA SOM SKA ”SÄTTA PÅ”, OCH SEN FÖRSVINNA IN I FRAMTIDEN.

 Tänk om killar vill prata, gosa, vara med, umgås med, diskutera med, ha kul med, älska med en tjej….Är dom ”fel” då?

Tänk om dom är otränade och lite mulliga – får dom inte vara med då?

*suckar*

Jag såg lite av Eric Saades och den där norskans musikvideo på ”Att vara” igår (på TV), där kameran sveper över tjejens kropp, nära nära, och hon krååååmar sej, smeker sej själv och och och …… och vad gör Killen (i detta fall Eric Saade)?!? Han KÖR BÅTEN! Framåt. Mot nya mål.

Sen ser jag en snutt av Maria Carry (?? – vad heter hon nu igen???) Mariah Carrey och en killes pop-video, och så ”gråter” jag lite till: Maria ååååmar och åååålar sej, smeker sin kropp, sitter bak på en MC VÄLDIGT AVKLÄDD (fy så opraktiskt när man ska åka MC!), medan killen är helt påklädd och KÖR MC/bil Framåt – mot Nya Mål. Mot Framtiden.

Näe, jag orkar inte!

Hade vi inte kommit längre???

*suckar*

Stackars småtjejer! Media säger: Bli Snygga Sexobjekt.

Punkt.

*dubbelsuckar*

😦

I flera månader har min andra blogg ”legat nere/sovit/vilat”. Jag har varken orkat eller velat uppdatera den med nya inlägg. Det är som om jag ”skrivit allt”, och det tog slut….orden tog slut. Eller så orkade jag inte…. vet inte. Jag bara slutade skriva….

Eller något.

Och så plötsligt får jag meddelanden på min mail att flera människor läst den igen, och kommenterat dom olika inläggen, och jag blir så GLAD! Någon/några läser min blogg, och tycker om den! Tjohoooo!

Ett tag var den bloggen lite ”jobbig”, för jag fick lite mothugg från ”vissa” som tyckte att det var ”socialpornografi”. Jag behövde ta ett varv i hjärnan till kring varför jag skrev om dessa svåra saker och ämnen, men kom ändå fram till att jag ville att människor ska VETA vad som finns omkring dom.

 Att människor ska förstå att dom lever med/kring barn som har det JOBBIGT. Att alla ska vara VAKNA för att förstå att det inte alltid är en dans på rosor, här i livet.

Inte för att sänka livsnjutningen för Dom-Som-Har-Det-Bra, utan mer för att skapa en FÖRSTÅELSE för människor (ofta barn och ungdomar) som beter sej ”konstigt” och ”bakvänt”, som är aggressiva (”utan anledning”), men att också för att berätta för ”Dom-som-har-det-svårt” att dom inte är ensamma, att det finns hjälp att få (finns det?), att det finns andra som klarat sej igenom skiten, och att det finns stöd (om man inte ger upp….kanske).

Jag måste lära mej att det FINNS människor som ”VILL ILLA”, som vill skapa KAOS och OORDNING och som LETAR BRÅK. Det finns Elaka Människor. Jag behöver lära mej att skydda mej emot dom. Strunta i dom. Ibland försvara mej.

Jag råkade vid några tillfällen ut för s k ”troll” när jag bloggade (i början), och blev förvånad över hur UPPRÖRD jag blev, men lyckades lugna mej (och fick stöd av andra bloggare), så att jag lärde mej att bara radera dom. Om och om igen. Inte bry mej om innehållet, inte försvara mej – bara RADERA. Direkt!

Sedan jag började som skolkurator (för 1 månad sedan) har jag fått höra flera historier av flickor som blivit utsatta på nätet av Anonyma ”hatare” som skriver riktigt ELAKA saker om dom. Jag vet ju hur ONT det kan göra, och dessa flickor är 12-13 år…..

Jag ska skriva om det på min andra blogg nu. Detta ”näthat” är större än vad jag visste. Tror jag.

Nu ska jag ”ut”på min andra blogg igen. För första gången på lääääääääääääänge! Det ska bli ”kul”.

Välkommen dit:

http://familjeterapeut.wordpress.com/

See yah!

Igår trippade jag iväg till Personalfesten i mina ”finskor”. Mina finskor har 3 cm hög klack, men på mina små söta fötter, som alltid haft det rätt bra här i livet, och mest gått i platta skor, stövlar och gympaskor, känns det som 13 cm! Tripp tripp tripp tripp. Jag tycker verkligen INTE om att trippa, tänkte jag när jag trippade fram.  Och mina fötter sa ”AJ, JAG VILL GÅ HEEEEEM! Vi gör ont!”.

Man kan ju inte gå ordentligt när man har ”finskor”! Jag vill gå ORDENTLIGT. Och jag vill kunna SPRINGA iväg om det kommer ”En-dum-en”. Det kan man inte när man har finskor. Det känns lite ”osäkert”, liksom.

Ju närmare Personalfesten jag kom desto mer kände jag att jag helst skulle vilja gå i mjuka, sköna, myskläder jämt, med ruffsigt hår och platta skor. Jag är nog i grund och botten en riktig Lantis-tjej.

Finkläder blir liksom ”yta-yta-yta”, utan innehåll. Fast det är innehåll. Ibland.

Jag förstår inte hur man kan gå i höga klackar, och kommer aldrig att förstå! HUUUUR står man ut?? Det gör ju så ONT! Jag Veeeet att det är en ”träningssak”, men VARFÖR tränar man, och tvingar sina fötter till detta?

Jag tror att man en vacker dag i FRAMTIDEN kommer att SKRATTA åt detta underliga påfund, som höga klackar är……. precis som vi skrattar och förfasar oss åt hur kinesiska kvinnor förr ”vek ihop” sina fötter och gjorde dom vanskapta, och trippade runt på smärtande stumpar.

Det var bara det jag ville säga.

Hur personalfesten var?

Jorå, helt ok. Men jag trivs bäst hemma ändå.

Känner mej lite som Ferdinand: ”Jag trivs bättre hääääääär…..”.

Med mina älsklingar.

Igår natt drömde jag en dröm som kändes Viktig. Två Viktiga, numera avlidna, personer var med: Farmor och pappa.

Farmor dog då jag var 16 år, och hon var en OERHÖRT viktig person i mitt liv, som jag älskade otroligt mycket. Jag är så ledsen över att jag aldrig fick träffa henne som mera vuxen, och jag är så ledsen över att jag inte DÅ insåg hur viktig hon var, för mej. Hon bara VAR, en sån där SJÄLVKLAR person i mitt liv, som man bara tarförgivet, när man är barn.

Pappa dog i cancer då jag var 30 år, och jag tycker aldrig jag fick lära känna honom, som PERSON, på djupet och nära, som jag hade velat. Jo, han levde med mamma tills han dog (54 år gammal), och jag hade förmånen att växa upp med BÅDA mina föräldrar, MEN pappa var fysiskt närvarande och psykiskt frånvarande – för mej iallafall. Jag växte upp med honom, och undrade ständigt VEM han var och VAD han kände, tyckte och tänkte. Men jag vågade aldrig fråga. Eller ifrågasätta hans ”själsliga frånvaro”.

Nu drömmen:

Jag var på någon slags stor tillställning/fest med en MASSA människor. Jag var i köksregionerna och fixade och donade med olika saker. Jag lagade inte mat, för det är jag inte speciellt bra på (inte ens i drömmen tydligen!), utan jag fixade med andra saker av TVÅ anledningar:

– Den första anledningen var att jag ville att ALLA människor på ”festen” skulle ha det så BRA som möjligt, och att alla skulle ha kul och må bra.

– Den andra anledningen var att jag var osäker på mej själv; Att jag liksom inte riktigt vågade ge mej in i ”folkhavet” och mingla, av rädsla för att hamna Utanför, inte bli sedd och inte vara omtyckt, inte ”släppas in” eller få ”vara med”, om ni förstår. ”Alla-har-VARANDRA-men-jag-är- ensam-känslan”. Man kan stå i ett folkhav och känna sej mer ensam än om man är ensam hemma. Och det gör ont.

Men så kom Ove (! en av mina första pojkvänner) in i köket och sa åt mej att komma ut och festa lite också. Han såg ut som om han verkligen MENADE det, så jag gick ut till festen. Men han försvann in i folkhavet direkt, och jag fick den där känslan av att ”vara utanför” och kände att jag inte ”orkade” kämpa med att ”ta mej in”, så jag vände och tänkte gå in i köket igen.

Då kom FARMOR. Jag blev så FÖRVÅNAD och otroligt GLAD och lättad! Hon log och tog tag i mej och drog mej ut bland dom dansande människorna, och vi dansade och dansade hållande i varandras händer. Jag ville säga henne hur mycket hon betydde för mej, men allt var liksom ”ordlöst” på något sätt.

Plötsligt stod pappa där också och han tog över dansandet från farmor och så dansade jag med honom också. Både farmor och pappa förmedlade att jag skulle börja ta hand om mej själv mer, och inte ”bara ta hand om alla andra”. Det var liksom: ”Strunta i dom andra! Lita på att dom tar hand om sej själva! Ta hand om dej!”.

Sen vaknade jag. Eller så tog drömmen bara slut.

NÄR jag vaknade sedan var jag rätt TAGEN av att jag träffat farmor. Det var SÅ TYDLIGT. Hon var sej så lik. Pappa var lite mer otydlig, på något sätt, och dansen med  honom var mer ”suddig”.

Usch, vad svårt det är att sätta ord på en dröm. Men nu gjorde jag det iallafall.

……………………………………………………………………………………………………………………………………….

Och nu när jag skriver det gråter jag, för att det känns så starkt. När jag börjar gråta kommer det plötsligt en STARK doft av svett så att jag först luktar på mej själv: ”Är det jag som doftar så?” (svar NEJ), och sen tänker jag att det luktar precis som pappa kunde lukta ibland (och då sa mamma alltid till pappa: ”Gå och tvätta dej och byt kläder! Du luktar svett!”). Är pappa här?

Konstigt.