RSS Flöde

Den bästa arbetsplatsen ever /erviluca

Postat den

Jag fick jobb som Barnombud 2016 inom Stadsmissionen. Jag fick snart jobba med allt jag älskar: En dag i vecka var jag på den öppna tjejverksamheten där jag mötte tjejer från 13-20 år som hade det tufft på olika sätt i livet. När min fantastiska chef fick veta att jag också älskar småbarn, graviditeter och förlossningar, fick jag börja jobba två dagar i veckan på Öppna Förskolan för unga föräldrar samt vara med och leda Förlossningsförberedande grupp för Unga Föräldrar. När jag ett par år senare insåg att nyblivna unga föräldrar känner sig väldigt ensamma, startade jag Babygruppen som är en grupp för unga mammor (och pappor om dom vill) med nyfödda barn. Loved it!

Jag vill berätta vad vi gjorde på Unga Station Söder DÅ:

  1. Öppen Förskola för UNGA föräldrar (upp till 23 år)
  2. Förlossningsförberedande kurs/grupp för UNGA föräldrar.
  3. Babygrupp för UNGA nyblivna föräldrar (grupp efter barnet kommit)
  4. Samtal kring det som personen/familjen vill och önskar och behöver.
  5. Nätverks-samtal med nätverksledare
  6. Familjekvällar (där vi hade upp till 200 besökare/gång)
  7. Läxhjälp för barn
  8. Öppen Tjejverksamhet dit tjejer i åldrarna 13-20 år fick komma och hänga varje dag efter skolan.
  9. Sommarkollon för familjer och barn/ungdomar.
  10. Helgverksamheter där vi ordnade med utflykter till olika föräldrar/barn.
  11. Ombudskap, dvs vi hjälpte till i kontakt med myndigheter etc att överklaga beslut, söka olika saker, ha kontakt med skolor, söka olika verksamheter – allt!
  12. Matkasseutdelning
  13. Julklappsbutik (där föräldrar fick komma och hämta julklappar till sina barn).
  14. Delade ut presentkort som vi fått in från olika företag
  15. Ekonomisk ansökningsgrupp/hjälp och stöd.

Allt detta planerades och genomfördes av en Enormt Skicklig och Kunnig Arbetsgrupp. ALLA var otroligt samarbetsvilliga och snabba att hjälpa varandra så fort det behövdes.

ALLT med fokus på BARNENS väl och ve. Vi träffade ofta dom människor/familjer som inte ens får hjälp av Socialtjänsten. Dom som har det allra svårast i vårt samhälle.

2019 skedde en stor omorganisering inom hela Stadsmissionen och hela ledningen ändrades och byttes ut och min tjänst togs bort (”sist in först ut”) och jag fick välja mellan att söka en annan fast tjänst inom Stadsmissionen eller vara kvar och fortsätta på ett vikariat. Jag valde det senare och trodde i min enfald att allt skulle flyta på som vanligt och att det så småningom skulle bli en tjänst ledig.

Men så blev det inte.

När vi alla landat efter sommarsemestrar och hämtat upp lite kraft igen efter en turbulent år 2019 hade vi ett första APT-möte där vår nya chef över chefen dök upp och skulle berätta något ”i all hast”.

Vi trodde att hon skulle presentera sej, eftersom hon var ny chef över chefen för oss. MEN istället sa hon att hon ”legat och funderat i sin kammare” under sommaren och kommit fram till att hela vår verksamhet skulle förändras/omorganiseras. Hon visade några bilder och lite siffror och sa att allt skulle bli ”bättre” och ”mer effektivt” och framför allt ”rättvist”. För VEM eller VILKA det skulle bli rättvist hann vi inte riktigt uppfatta, för hon hade bara 45 minuter på sej att berätta detta och inte tid för några frågor. Sedan rusade hon iväg ”till nästa möte”.

Vi försökte på en olika sätt förstå vad det var som skulle hända, hur det skulle göras och vad vi skulle jobba med, hur det skulle påverka oss, vilka som skulle få vara kvar osv, men det var nästintill omöjligt att få några svar, och vår närmsta chef, som vi alla älskade, sa till slut upp sig efter att i flera månader blivit klämd mellan oss och dom nya cheferna (som hon inte förstod och därmed aldrig hade svar på dom frågor vi ställde via henne till våra nya chefer). Vi såg hur hon långsamt bröts ner tills hon inte orkade mer.

Vår älskade härliga och ständigt positiva, tydliga och glada chef gav upp och utan att ha nytt jobb (!) sa hon upp sej till vår stora förtvivlan och det tillsattes en ny chef (av chefen ovanför) som inte kunde vår verksamhet och som var helt oerfaren. Denna nya chefen hade sökt och fått ett helt annat jobb på vår arbetsplats – ett jobb vi tyckte hon verkade passa perfekt för – men plötsligt, från ena dagen till den andra, hade vår chef över chefen ”gjort en kullerbytta” (sa hon ordagrant) och bestämt att den nyanställa tjejen skulle bli chef över vår arbetsplats istället (trots att vi i vår grupp fått vara med och träffa två kvinnor som sökt chefsjobbet, och där vi tyckte väldigt mycket om den ena, som hade stor erfarenhet).

Därefter har person efter person sagt upp sig. Vi som var vana vid att få veta vad som händer på arbetsplatsen, få information, bli respektfullt bemötta, och som kände tilltro till chefen och organisationen fick lära oss att saker numera bestäms över våra huvuden och att allt sker från ena dagen till den andra utan förklaringar. Och det är bara att le och gilla läget (eller sluta).

Det togs också ett beslut, från ena dagen till den andra, att jag skulle ”erbjudas en fast heltidstjänst” på en annan arbetsplats, trots att det fanns både lediga tjänster och vikariat där jag jobbade. Så här gick det till:

Några dagar efter att min 16-åriga hund fått somna in, kallade min nya chef in mig på sitt rum, när klockan var tjugo i fem (och jag slutar fem). Hon frågade om jag tänkt på min hund under dagen och jag sa att jag är bra på att inte tänka på privata saker när jag jobbar, så nej, jag hade inte tänkt på honom, sen gav hon mig ett papper där det stod att jag fick välja mellan att få en fast tjänst som Barnombud på en ny arbetsplats (med drygt 1 timmes restid enkel väg från mitt hem, men det stod inte givetvis) eller sluta. Jag hade 3 dagar på mig att skriva på pappret.

Jag blev chockad och stammade fram mina förvirrade frågor: ”Vem ska vara på Öppna Förskolan? Vem ska hålla i Förlossningsförberedande gruppen? Vem ska hålla i Babygruppen?” eftersom det just då bara var jag som skötte detta. Min nya chef sa att jag ju bara skulle byta arbetsplats och fortsätta vara Barnombud (som om man kan lyfta någon från en arbetsplats till en annan utan att det spelar någon roll). Jag förklarade att dom på den andra arbetsplatsen inte har öppen förskola eller öppen tjejverksamhet och att dom inte jobbar med unga föräldrar, och det är just dom här sakerna jag älskar att jobba med. Hon svarade inte. Hon hade aldrig svar på något, troligen för att hon endast genomförde sin övre chefs beslut.

Sakligt uttryckt hade jag ett vikariat som gick ut den sista december 2020. Därefter blev jag erbjuden en fast tjänst på en annan arbetsplats (inom samma organisation) eller så måste jag sluta. Ingen gjorde något fel.

Ledningen behöver inte lyssna på sina anställda, enligt lag, och kan flytta på personer dit dom vill – bara det är liknande arbetsuppgifter. Chefer behöver inte fråga sina anställda vad dom själva vill och önskar och kan bestämma hur en arbetsplats ska utformas.

Chefer kan, och får, förändra (förstöra) en arbetsplats helt utan att det är något fel i det. Chefer kan bete sig som fullkomliga idioter och göra fel och styra fel, köra härskartekniker, bryta ner personal så det står härliga till utan att det händer något. Och då säger jag inte att någon gör det, men det går att göra så. Om man som personal inte står ut, kan man välja att sluta. Att försöka påvisa ovanstående är ingen idé. Chefer har alltid rätt. Och chefer håller varandra om ryggen. No matter what.

Vår arbetsplats, som flutit på som en väloljat maskineri med en verksamhet som hjälper familjer på alla möjliga sätt slutade fungera – både på grund av allt som hände och verksamheterna blev därmed underbemannade/utan personal, plus att personalen mådde dåligt (men också på grund av Corona med alla restriktioner som följde). Personalen på arbetsplatsen var vana att jobba under svåra omständigheter med dom människor som har det som tuffast i vårt samhälle, så vi/dom borde ha klarat Corona-perioden galant om inte det samtidigt gjorts denna (märkliga) omorganisation.

Stadsmissionen har en bra och fin värdegrund och en av anledningarna till att jag verkligen ville arbete just där var att den dåvarande chefen sa på anställningsintervjun hur viktig värdegrunden var och att man verkligen försökte följa den. Det visade sej sedan vara helt sant: På den arbetsplatsen jobbade man verkligen efter den värdegrund Stadsmissionen har och hela tiden påminde vi varandra och oss själva om den. Vår tidigare chef hade värdegrunden i sin ryggrad, levde efter den och förmedlade den med värme och stolthet.

Jag tappade förtroendet för ledningen för Stadsmissionen, tyvärr, eftersom jag ansåg att dom nya cheferna inte följde värdegrunden. De lyssnade inte på sin personal, vissa körde med härskarteknik, svarade inte på frågor man ställde – alternativt ”svarade”, men inte på det man frågat- samt att vissa kom med påståenden/anklaganden/antaganden som var helt befängda och tagna ur luften. Dom fattade beslut utan att ha en aning om, eller bry sej om, hur besluten påverkade dom anställda och/eller verksamheten, och besluten som fattades skulle genomföras nästintill omedelbart.

Vid ett tillfälle till exempel, sa jag till den nya överchefen att ”Om ni fortsätter fatta såna här beslut över våra huvuden, utan att ens lyssna på oss, så tappar vi tilliten till er”. Den nya chefen fick då ett utbrott och skrek: ”Du hotar mej!”. Det gjorde jag inte. Jag sa bara som det var. Själv tror jag att det var en av anledningarna till att hon/dom ville flytta mej till annan arbetsplats.

Alla möten som bestämdes, skulle ske ”i morgon” och det som var inbokat i personalens kalendrar togs det ingen hänsyn till: ”Boka om”.

Senare fick jag veta att man medvetet splittrar vår arbetsgrupp för att cheferna ansåg att det var ”oro i arbetsgruppen” och då vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Oron i gruppen startade med att det klev in en ny chef över chefen som körde över oss alla och som inte var intresserad av att lyssna på oss, eller ville ta reda på hur vi jobbade och hur det fungerade på vår arbetsplats. Oron i gruppen handlade helt om den nya chefen över chefen och hennes beteende. Vi fungerade fantastiskt bra tillsammans innan den nya chefen klampade in.

Efter att vi ifrågasatt tillräckligt mycket och länge och inte ansett oss få svar på någonting, tillsattes det en Utredare utifrån av chefen över chefen och den Utredaren kom fram till att den nya chefen blivit utsedd till syndabock av oss. Stackars henne. Vi kände inte igen oss i den beskrivning hon gav. Visserligen hade troligen alla klagat på den nya chefen över chefen och berättat att vi inte blev lyssnade på av henne, att vi blev överkörda av henne etc, men vi hade ju hoppats på att bli tagna på allvar och få till ett seriöst samtal med vår nya chef tillsammans med utredaren för att vi skulle komma vidare. Jag vet inte, för vi pratade inte om vad vi sagt till utredaren. Av denna s k ”utredning” blev det ingenting, trots att vi blev lovade en uppföljning.

Vi var en mycket välfungerande arbetsplats innan, helt utan skitsnack och med en mycket proffsig och duktig personal som bröts ner av Den Nya Chefen. När vi framförde detta blev det synd om henne, och den chef som blivit klämd och slutat för att hon inte stod ut (och trodde det var fel på henne, för så blir det när man utsätts för härskartekniker) fick inte ens vara med vid utredningen, men vid genomgången fick vi vetat att problemet kanske låg i att hon (som slutat) missuppfattat och inte kunnat vidarebefordra det överchefen sagt, och att det pga detta blivit rörigt och konstigt för oss. Ingen kände igen det som Utredaren kommit fram till, men överchefen var nöjd och gick. Därefter fick vi veta att vi skulle få ”jobba ihop oss som grupp”, trots att arbetsgruppen var en av de bästa arbetsgrupper jag arbetat i – vi arbetade ihop som ett ”väloljat maskineri” och alla gillade alla och ställde upp på varandra.

Jag vill avsluta med att berätta att jag haft några fantastiska år på Unga Station Söder där jag fått arbeta med det jag älskar mest, dvs att hjälpa människor med precis det som dom önskar få hjälp med, med fokus på BARNEN.

Jag har fått arbeta med dom proffsigaste människor jag någonsin arbetat med i en grupp där alla varit otroligt duktiga, snälla, kloka, proffsiga och omtänksamma.

TACK alla ni som jobbade på Unga Station Söder 2016-2019: Ni är alla fantastiska människor och var och en utav er har givit mej något fint och/eller lärorikt att bära med mej i livet.

Jag är en människa som har otroligt svårt att le och ”spela med” när jag blir illa behandlad. Jag kan inte gå på möten och ”låtsas att det regnar” när jag vet att huset brinner. Därför har det varit otroligt svårt för mej att vara kvar på arbetsplatsen och ”vara stark” efter det här. Jag har inte riktigt kunnat vara ”jag” och det har hänt att jag brutit ihop i tårar eller gjort knasiga val. Jag har i min kris tappat ord, känt mej stressad, inte orkat med saker, gråtit, glömt saker, glömt möten och saker jag ska göra och ofta känt att jag bara vill fly. Jag förstår faktiskt inte hur människor gör när dom ”spelar med” i tokigheter som chefer och andra människor utsätter dom för. Jag klarar det inte.

Jag är i princip aldrig elak och säger sällan saker som sårar eller gör andra illa, iallafall inte medvetet. Aldrig slag under bältet. Jag talar om vad jag tycker så rakt jag bara kan. Och jag önskar samma behandling tillbaka. Jag är öppen för andras åsikter om dom är kloka och vettiga, men när dom bara är ”rewind – play” om och om igen med ”goddag yxskaft”, så ger jag upp och går. I alla fall efter ett tag. Så får man dock, som anställd, inte behandla sina chefer, vilket gör att jag måste lämna arbetsplatsen när jag har haft Psykopat-chefer (narcissist-chefer) som kört Härskartekniker till fulländning. Tyvärr har jag upplevt fler än en sådan chef i mitt liv.

OVAN skrev jag i slutet av 2020.

………………………………………………………………………………………………………………..

I januari 2021 började jag på den nya arbetsplats där jag blivit erbjuden fast tjänst. Resvägen blev återigen lång (drygt 1 timme) och man arbetade inte likadant på det nya stället även om personalen var underbar även där.

Jag fick inte längre arbeta med Unga Föräldrar och Förlossningsförberedande, ej heller Öppen Förskola för unga föräldrar (eftersom det inte finns här). Någon tjejverksamhet för tjejer 13-20 år finns inte heller.

Jag har trivdes med kollegorna, men det skavde att jag visste att samma ”överchef” – och cheferna över huvud taget ”där uppe” – finns där och bestämmer saker hela tiden ”över huvudet” på personalen och det min nya fina chef var den som fick vara mellanhand och försöka förmedla (ibland knasiga) beslut på ett vettigt sätt.

Allt ska omorganiseras och när jag började begripa vart övercheferna ville att vi skulle gå, tycktes det som om dom ville att verksamheten ska bli såsom den förra verksamheten var från början. Dom visste bara inte hur vi jobbade, och lyssnade inte på när personalen ville beskriva den. Nästan alla som KUNDE verksamheten har dock slutat och ny personal har tillkommit som ska ”uppfinna hjulet igen”.

Jag klarar inte av att se fantastisk verksamhet förstöras och personal brytas ner och tvingas sluta, så trots att jag tänkt jobba inom Stadsmissionen tills jag går i pension, ger jag upp och söker mej vidare.

Jag har arbetat på Den Bästa Arbetsplatsen Ever och det kan ingen ta ifrån mej. Denna arbetsplats besöktes av socialarbetare från när och fjärran. Vi hade ständigt någon grupp människor hos oss på studievisning som gick runt och vi i arbetsgruppen turades om att berätta om hur vi jobbade, vår värdegrund etc. Vi var mycket stolta över verksamheten och människor var mäkta imponerade över att vi både hjälpte så MÅNGA människor, men också att vi kunde hjälpa med allt från det rent praktiska – ”Jag behöver ett par vantar” eller ”Jag är hungrig” till ”Jag mår skit”. Vi kunde både hjälpa till med att skapa kontakter, nätverk, samtala om/kring kriser, parsamtal ibland, barnsamtal, hjälpa till med presentkort på mat ibland, överklaga konstiga och orättvisa beslut, ringa myndigheter och hjälpa människor att prata för dom och förstå, eller klaga…. Vi gjorde ALLT! Fy, faan vilken bra verksamhet Unga Station Söder var!

Efter 10 månader på den nya arbetsplatsen lämnade jag Stadsmissionen helt och tog klivet tillbaka till Socialtjänsten. Där jobbar jag nu som familjebehandlare/familjeterapeut igen. Det är spännande och kul och jag har kommit till en ny fantastisk och proffsig arbetsgrupp.

Men sorgen över att jag tvingades bort från Unga Station Söder och att hela den fantastiska arbetsgruppen splittrades kommer att finnas kvar i mej, som ett ärr – alltid – tror jag.

….och när jag läser känslorna jag skrev ner kring det som hände då, gör det ont i hjärtat. Fortfarande.

Men, men that´s life.

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar, familjeterapeut och Barnombud. Allt i en och samma kropp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: