Uj uj uj, vad lite jag skrivit den senaste tiden. Det liksom kryper i kroppen av frustration över att jag inte fått ur mej grejer och låtit fingrarna dansa över tangenterna och tala om för mej hur jag har det och mår. Ibland känns det som om jag inte riktigt vet hur jag har det och mår det förrän jag skriver: ”Jahaaaa!”. Liksom.
Just nu dansar både Toppen och Botten inuti samtidigt. Så kan det vara när man är jag.
Semestern har varit en av dom bästa på flera år. Jag har träffat folk och GJORT saker – såna där saker som man tycker är trevligt och kul när man är gammal medelålders i min ålder ……jag.
Till exempel träffa Söstra Mi som annars befinner sej i USA sedan 35 år tillbaka. När hon kommer vill ALLA träffa henne och då hakar man liksom på och får träffa ALLA i bara farten. Vi som redan bor i Sverige får inte till det riktigt när hon inte är här….ELLER snarare är det kanske JAG som inte får till det…
Alla år av heltidsjobb (på Soc), flera barn, flera hundar och kaniner, sköldpaddor, undulater, hus kronisk migrän och hela fadderullan tog till slut ut sin rätt och jag blev en liten urvriden disktrasa. Torr som fnöske, men ingen ork att blöta upp den. På ett ungefär.
När man mår så och är ensam/singel finns inte orken eller lusten kvar att lyfta luren och säga ”HEEEJ! Ska vi träffas?!” eller ”Kom över på en fika!!” eller något som liknar detta. Därför hakar ”man” på när någon annan kör. Liksom.
Förra gången Söstra mi kom orkade jag bara träffa henne, men inte göra alla Utflykter hon och andra systern utförde. Det orkade jag denna gång. Bara det är LYCKA.
När man har haft det jobbigt kan man uppskatta Dom Små Sakerna bättre. Det är också lycka.
Men fy vad jag tycker illa om att ”blotta min svaghet”, märker jag. SÅNA svagheter. Att vara en blöt fläck. ”Gå och lägg det och skäms!”. Så känns det. Jag ska vara stark och duktig och klara ALLT.
Allt!
Nu ska jag blogga om Resten av det som jag TÄNKT skriva om. Det här vara bara någon slags blajig inledning….
Tja då!
erviluca #mammatillfyrakillar 