”Jag trodde vi var lika, du och jag. Samma likadana.

Vi träffades, blev kära, blev ihop. Reste, lekte, älskade, skojade, bråkade (fast bara lite grann), älskade igen, festade, flyttade ihop. Mådde bra och delade på det mesta. Allt kändes bra och enkelt. Vi hade jobb och boende, vänner och ett liv TILLSAMMANS. Så blev jag gravid.

JAG blev gravid. Inte VI. Fast vi sa ”vi”. Vi sa ”VI är gravida!”. Men jag insåg mer och mer att det var JAG som var gravid.

Det var MIN kropp som förändrades, det  var MINA känslor som åkte berg-och-dal-bana, det var MINA bröst som växte, det var MINA höfter som värkte, det var ur mej blodet rann och oroade. Det var JAG som inte kunde äta X och Y och hela fadderullan. Det var JAG som var trött och ville åka hem. Det var JAG som ”var tråkig” och det var JAG som inte kunde dricka alkohol.

Sen var det JAG som läste böcker om förlossning och småbarn. Inte du. För du sa: ”Människor har väl alltid fött barn – du behöver väl inte göra så stor sak av det!”. Det var JAG som oroade mej för att föda – du skulle ju ”bara stå bredvid”, och OM skulle bli rädd eller äcklas av allt, kunde du gå ut…. Det kunde inte jag…

Det var i MEJ allt hände. Det var JAG som förändrades. Det var JAG som kände kärlek till barnet tidigt, innan det ens syntes. Det var JAG som inte ville göra fostervattenprov, eftersom jag visste att jag inte kunde ta bort ett barn jag redan älskade. Det var du som tjurigt sa: ”Men jag vill inte ha ett utvecklingsstört barn”. Det var då jag insåg; ”Nu är vi inte längre ett VI”.

Det var JAG som genomgick förlossningen med smärtor från HELVETET. Det var jag som SKREK rätt ut och trodde att jag skulle dö. Det var jag som efteråt låg med blödande och trasigt underliv, men fylld av förundran över att VI skapat ett nytt liv tillsammans. Det var DU som ringde släkten och lättsamt sa att ”allt har gått bra”.

Det var mina bröst som nästan exploderade av mjölk och som vårt barn sög så intensivt på så att bröstvårtorna började blöda. Det var jag som ammade med trasiga bröstvårtor.

Det var jag som stannade hemma hela dagarna med vårt nya lilla barn, både fylld av lycka och fylld av vanmakt och frustration eftersom jag plötsligt var livegen: Vårt barn skulle ammas, bytas på, lyssnas på, varas med, ammas igen, gås ut med, få att sova…Det var JAG som väcktes varannan timme på natten och ammade en liten underbar baby…Det var jag som trodde jag skulle bli galen av sömnbrist.

Det var du som gick till jobbet, som vanligt, hade kvar din vanliga kropp, kunde fortsätta ditt liv som vanligt, gå på innebandyträningen varje onsdag (”…för EN kväll i veckan kan jag väl ändå få ha kvar?”), sov på nätterna (ibland i vardagsrummet, eftersom babyn ”störde…och jag har ju ett JOBB att sköta”)…

…och det var du som sa: ”FAAN vad du har FÖRÄNDRATS!!” och ”FÖRUT ville du ju ha sex flera gånger i veckan! Varför orkar du inget nu??” och ”Vad GÖÖÖR du hela dagarna?? Att ta hand om en baby som sover hela tiden kan väl inte vara så jobbigt?”.

Kommer VI att klara det här? Kommer JAG att klara av att JAG förändrats, men inte du?

Kommer jag att klara av att VI blivit DU och JAG?

Kommer jag att klara av att du inte förstår den förändring JAG gått igenom?

Kan vi bli ett nytt VI?”

Igår var jag med min arbetsgrupp på ”Danny Saucedo show”. Han hade varit sjuk och hade ställt in tre shower innan, så han var helt ny-uppstigen från sjuksängen, och jag tyckte att han verkade lite ”trött” första låten, men sen:

WOW!

Danny är både snygg, varm, rolig och otroooooligt talangfull duktig. Han berättade att hans idol alltid varit Elvis, och jag säger bara: Danny är minst lika bra! Och snygg.

Just saying….

Var inte för PÅ! Var inte för AV. Var lite flirtig och glad, och lätt ointresserat intresserad. Spela Spelet, men var rak och tydlig, småljug lite men säg att du ärlig. Var lite svår i början. Ju ”lagom-svårare” desto bättre. Det är så man får dom att kroka fast.

Var sårbar, men visa inte för mycket. Ta det lugnt, men var beredd att hoppa på tåget om han gör det. Först. Eller så ska du våga först, fast försiktigt, så han inte blir rädd.

Var (lagom) intresserad av sex, men ha inte för många (s-)ex-partners…. Ha en fit och vältrimmad kropp, men träna inte för mycket – du måste ju ha tid för honom också (!), gilla att laga mat, klättra i berg, cykla, åka skidor och åka båt. Ha rest väldigt mycket och ha vuxna utflugna barn. Var ca 5-10 år yngre än killen/mannen.

Gilla hans MC, dukade bord, bil, hus, utsikter och solnedgångar som han har i sitt ”fotoalbum” (för vi har ju aldrig sett solnedgångar och berg förut…).

Ha inga skelett i garderoben (bara om du är läkare, men å andra sidan ska man inte vara för välutbildad som kvinna), var gärna sjuksköterska.

Ha många vänner och ett rikt eget liv, men var beredd att släppa det mesta för att kliva in i hans liv.

Kliv inte in i hans liv förrän han öppnar dörren dit, även om det tar 3 år. Det KAN också ta 3 timmar – det beror lite på ”sort”.

Ha inga djur som gör dig låst, och inga småbarn.

Dom säger att dom vill att man ska ta initiativ, men gör man det så skiter dom på sej. Så ta Rätt lite lagom-initiativ vid RÄTT tillfälle på RÄTT sätt – annars springer han 40 mil åt andra hållet, för han tror att du ska äta upp honom.

Var inte för PÅ och var inte för AV.

Såja.

Nu vet du.

Nu är det bara att köra.

Kanske vi bara behöver finnas för varandra

Ta varandras händer och prata med Dom Andra

Fråga hur Någon mår

Kanske torka Någons tår

Och kanske bry oss om varandra utan att fråga om vi får

Kanske vi inte ska låta andra ta hand om allt

Kanske vi själva kan hjälpa till när det blåser kallt

Fråga om den som fryser behöver en jacka

Och kanske utan att kräva att personen ska tacka

Kanske vi behöver sträcka ut våra händer

Och se när vi ett hopp i Någon Annans ögon tänder

Kanske vi behöver upptäcka att det är vi som är ”Dom Andra”

Kanske vi först då i harmoni kan tillsammans vandra

Jag hackar och klipper, duttar och snuttar, rör och blandar, läser om decilitrar och teskedar, knäcker ägg och picklar lök, häller i byttor och lägger på fat, kokar och stoppar i ugnen, gör såser och grönsaksblandningar,  hackar (igen) och duttar och snuttar och hela fadderuttan. HerreGuuuud vad jag befinner mej i köket och letar rätt varor (”hur ser en jordärtskocka ut??”), rör, skär och blandar sedan vi började med matkassen Middagsfrid!

Jag, som INTE vill tillbringa mitt liv i köket. Jag, som inte tycker om att laga mat (ja, jag vet; Vi FINNS – men oftast gömda i någon buske. Att #intetyckaomattlagamat är ungefär som att vara pestsmittad. Lova att inte berätta det för NÅGON!

Maten och såserna blir för det mesta goda, och ibland superjättegoda, men jag måste erkänna att jag tycker inte TIDEN och arbetet i köket, och den jävla ansträngningen,  är värd maten som sedan körs ner i halsen och försvinner på 10 minuter.

Men jag fortsätter ändå få matkassar hemskickade eftersom det är så skönt att slippa tänka ut vad vi ska äta, och mina maträtter har redan lagats 2547 ggr. Vi är lite trötta på dom. Liksom.

Från och med nästnästa vecka ska jag ha ”Snabbkassen” från Middagsfrid. Kanske blir den enklare och därmed bättre. Kanske inte. Vi får se.

Men fy faan vad jag är trött på att dutta och skära och hacka och mala och röra och fixa i köket! Jag skulle vilja vara en sån som äääälskar att fixa i köket, men jag är inte sån och jag kommer inte bli sån. Jag har försökt. Jag har ansträngt mej att försöka tycka det är kul. Jag. Tycker. Inte. Det. Är. Kul. I mitt liv är det Slöseri med Tid.

Ibland får jag Mellan att laga maten ur Middagsfrids matkasse. DÅ njuter jag till 100%. Att bara få äta den och slippa duttandet. Wohooo! Men om han lagar 2 maträtter/vecka så lagar jag resten….

….så….

But a Mother gotta do what a Mother gotta do.

Forever and ever.

Amen.

……………………………………………………………………………………………………………………………………………

PS. Sexig kock sökes. Betalning i natura och delad sängplats. DS

När det blir för mycket rubriker om våldtäkter, övergrepp, familjevåld (som oftast är att en man slår sin kvinna, och ibland barnen), kriminalitet, droger så undrar jag om ett land (eller kanske bara en stad?) utan män skulle göra livet enklare för oss kvinnor/tjejer?

Och när dom GODA männen inte gör sina röster hörda, så undrar man ju om dom finns…?

Jag VET ju att det åtminstone finns FYRA goda män, för jag har själv uppfostrat dom, men det räcker nog inte med fyra….

…..och inte ens dom gör ju sina röster hörda.

Därför undrar jag:

Behöver vi ett FLICKLAND och ett POJKLAND?

Kan man försöka förstå hur ett FLICKLAND skulle te sej och hur ett POJKLAND skulle vara?

Det skulle nog behövas ett slags litet land Mittemellan där tjejer och killar kunde träffas under ordnade former och med väktare omkring sej, om dom ville det? Att ”para sej” tar ju bara några minuter, om man vill ha barn, men det skulle ju också kunna ske via provrör…

Man skulle kunna beställa lite sperma från POJKLANDET och inseminera sej själv i FLICKLANDET.

Men hur skulle man göra med pojkbarnen? Hur länge skulle dom få vara kvar, och hur skulle dom få Manliga Förebilder?

Kanske man kunde skicka pojkbarnen till någon slags skola några dagar i veckan där det fanns en massa Goda Mansförebilder, och där skulle dom få lära sej vad en God Man är. Det skulle vara en lång utbildning för att få agera i Dom Goda Mansförebildernas hus och det skulle vara HÖG STATUS att få jobba som en utav dom Goda Förebilderna.

Hur skulle livet se ut i POJKLANDET tro? Skulle det vara organiserat och uppstyrt eller fullkomlig kaos? Det skulle inte finnas några barn i POJKLANDET eftersom barnen var i FLICKLANDET, så dom yngsta skulle kanske vara i övre tonåren, typ.

Hur skulle killarna/männen vara mot varandra? Skulle dom våldta varandra då? Skulle dom vara kriminella och skulle det vara fullt av fängelser för alla dom kriminella om dom åkte fast? Hur skulle lagarna se ut? Skulle dom kriga mot varandra för att ”vi vill ha ert område”?

Skulle dom ha områden dit man kunde gå för att slåss? Skulle dom sitta i grupper och onanera? Skulle dom ha fina blombutiker och köpa blommor till varandra? Skulle dom ha samtalsgrupper hur man är snäll mot varandra? Skulle dom ha terapeuter? Hur skulle deras filmer se ut? Vilket utbud skulle finnas på TV?

Hur skulle livet se ut i FLICKLANDET tro? Skulle det vara eviga diskussioner om hur saker och ting ska skötas? Skulle mammorna hjälpas åt med sina barn? Skulle det vara kollektiva boenden och skulle man laga mat tillsammans? Hur skulle eventuella sexbehov lösas? I landet Mittemellan eller med varandra?

Vad skulle vara viktigt i FLICKLANDET? Skolor? Sjukhus? Förlossningsvård?

Skulle kvinnor ta till vapen vid konflikter eller skulle dom prata sej igenom dessa? Skulle det förekomma familjevåld? Skulle det förekomma våldtäkter? Skulle det finnas misshandel och kriminalitet? Droger? Skulle det vara ordning och reda eller fullkomlig kaos?

Skulle ett land utan det andra könet fungera?

Jag minns när jag var barn och min pappa, som var tandläkarrädd, men som inte låtsades om det, kom hem efter att ha varit hos tandläkaren och genomgått ROTFYLLNING. Jag tyckte det lät som TORTYR och tänkte ”….JAG ska ALDRIG….!”.

Att se sin pappa må dåligt och lida var omskakande och att höra att han haft ont var hemskt, även om han inte basunerade ut det direkt. Han basunerade inte ut något ever, utan man fick GISSA och ANA vad gällde honom. Men i detta fall anade jag högljutt att det gjort ont och varit hemskt.

Jag minns också när jag själv fick gå till tandläkaren som barn i Sala och hur det LUKTADE av eter och ”läskiga saker” och hur det lät där bakom dörrarna; ”…rrrrrrrrrr!” eller ”…iiiiiiii!”. Jag minns hur jag satt i väntrummet och väntade och var livrädd.

Sen ropades jag upp och fick gå in och sätta mej i tandläkarstolen. Där fick man en haklapp och så sattes det igång en undersökning. Denna undersökning genomfördes av en äldre man med stora tjocka händer med hår på! Dessa händer stoppades in i munnen tillsammans med diverse vassa verktyg. Hade man det minsta hål togs borren fram och så borrades det. Det var inget snack om bedövning eller förklaringar eller något psykologiskt eller pedagogiskt alls! Tjoff tjoff bah!

Jag minns också när jag för första gången skulle få ta en bedövningsspruta. Tandläkaren tyckte det, eftersom jag inte satt tillräckligt still när han borrade. Sen tog han fram en spruta och stack in i munnen på mej varvid jag svimmade.

När jag vaknade fick jag sätta mej på en stol bredvid tandläkarstolen en stund och andas och försöka slappna av. Sen skulle jag upp i tandläkarstolen igen, men då var jag så snurrig och svettig så att jag inte klarade av att sitta där. Det kändes som om jag skulle svimma igen, eller kräkas.

Därefter var 45 års tandläkarSKRÄCK startad.

Jag har gått i samtal (funkade inte och till slut blev terapeuten irriterad märkte jag), gått i hypnos (samma irriterade terapeut, som blev ännu mer irriterad när inte heller det funkade), gått till tandläkare som sövt mej (underbart! Men dyrt) och det sista alternativet: Inte gått till tandläkare alls. Det senaste funkade bäst i många år.

För ca 15 år sedan fick jag dock inflammation i en tandrot och tanden behövde rotfyllas. Jag var alltså TVUNGEN. Jag gick till närmaste tandläkare och berättade om min RÄDSLA. Hon var så försiktigt hon kunde tror jag, men det gjorde så jävla ont och jag gräääät mej igenom hela rotfyllningen. Fifaan!

Sen gick det 15 år till och så fick jag ont igen. I en annan tand. Jag insåg att det skulle bli rotfyllning igen. Att ha ONT i en tand TVINGAR en att gå till tandläkaren för tand-ont gör såååå jävla ont!!

En vanlig folktandvårdstandläkare lovade mej att det inte skulle göra ont eftersom bedövningar tar bort det onda. Jag hade fått höra att bedövningen ”…är basisk och inflammationen sur…” (eller något sådant) så då funkar inte bedövning (sa tandläkaren 15 år tidigare). ”Så är det inte”, sa den här tandläkaren och bedövade mej. Jag dog inte, svimmade inte och det gjorde inte speciellt ont.

Vid 57 års ålder fick jag uppleva mitt första ”hallelujah-moment” i tandläkarstolen. Jag svimmade inte, dog inte, det gjorde inte speciellt ont och jag överlevde.

I morse gick jag dit igen. Ny rotfyllning. Lite besvärligare än förra gången eftersom tandläkaren inte ”hittade alla rötter” (tror jag). Hon letade och letade (tror jag). Det ilade till några gånger, men värre var det inte. Dock började min haka skaka, men då fick jag en ”bitkloss” att bita i. Tänk vad det finns resurser nuförtiden! Och bedövningen funkade!

Hallelujah!

Nu är det bara resten kvar….

Tänk att det är så svårt att säga till någon att den luktar svett.

Jag hade en gång en kollega som stank så starkt av svett att man helst inte ville sitta i samma rum som henne. Men man var ju tvungen. Vi jobbade ju två och två. Men att sitta i samma rum innebar att knappt kunna andas, eftersom det nästan känns som om man ska kvävas av stark svettdoft. Det känns som om den sätter sej fast i kläderna och slingrar sej ner i lungorna… Jag pratade med min chef om det och bad honom prata med henne, men det gjorde han aldrig. Han vågade inte.

Det är förunderligt att en som stinker starkt av svett inte känner det själv, men så är det faktiskt.

Jag läste på nätet att den som går med stark svettlukt blir liksom ”immun” mot sin egen doft. Fast det kan jag säga att det blir inte jag. En aaaning av svettdoft hos mej själv, så vill jag duscha, bada och tvåla in mej med fjorton tvålar och sätta på tre deos. Typ.

Vi har olika starka doftsinnen, vi människor. Bara i min egen familj har vi allt ifrån ”värsta blodhunden – känner-dofter-så-det-nästan-är-synd-om-honom” (Mellan) till ”Va!?! Luktar det något??” (Storing).

När mina söner blev tonåringar och luktade svett sa jag: ”Du luktar svett! Tvätta av dej och byt tröja!”. Så enkelt gjorde jag det.

Svårare var det när jag hade en pojkvän för många år sedan som stank svett. Jag gick och funderade på i flera veckor hur jag skulle säga det, när osv. Jag försökte väl med lite ”inslingrade budskap” och pikar, men märkte att han fattade NOLL. Till slut svämmade jag över och nästan skrek det. Eeeeeh….det gick inte så bra…. Han sa att ”…ingen hade sagt något förut” och att kollegorna aldrig klagat. ”Näe, men har du tänkt på varför alla går med syrgasmask på ditt jobb?” sa jag inte…  😉

Vid ett tillfälle skulle jag ta ett sånt snack med ”Någon”, och jag förberedde mej noga, googlade och läste vad både experter och vanliga människor tyckte i ämnet. Gemensamt var att man måste vara TYDLIG och inte prata i allmänna ordalag, och att man ska utgå ifrån ”JAG tycker….” och inte ”….alla på jobbet/i gruppen/VI tycker….”. Ok. Sagt och gjort. Jag hade The Samtal. Det gick sisådär…. Risken är stor att jag inte nådde fram, att hen fortfarande inte förstår vidden av stanken så att säga…

Vad gör man när någon i ens omgivning stinker?

Vad gör DU när någon i din omgivning stinker svett?