”Jag trodde vi var lika, du och jag. Samma likadana.

Vi träffades, blev kära, blev ihop. Reste, lekte, älskade, skojade, bråkade (fast bara lite grann), älskade igen, festade, flyttade ihop. Mådde bra och delade på det mesta. Allt kändes bra och enkelt. Vi hade jobb och boende, vänner och ett liv TILLSAMMANS. Så blev jag gravid.

JAG blev gravid. Inte VI. Fast vi sa ”vi”. Vi sa ”VI är gravida!”. Men jag insåg mer och mer att det var JAG som var gravid.

Det var MIN kropp som förändrades, det  var MINA känslor som åkte berg-och-dal-bana, det var MINA bröst som växte, det var MINA höfter som värkte, det var ur mej blodet rann och oroade. Det var JAG som inte kunde äta X och Y och hela fadderullan. Det var JAG som var trött och ville åka hem. Det var JAG som ”var tråkig” och det var JAG som inte kunde dricka alkohol.

Sen var det JAG som läste böcker om förlossning och småbarn. Inte du. För du sa: ”Människor har väl alltid fött barn – du behöver väl inte göra så stor sak av det!”. Det var JAG som oroade mej för att föda – du skulle ju ”bara stå bredvid”, och OM skulle bli rädd eller äcklas av allt, kunde du gå ut…. Det kunde inte jag…

Det var i MEJ allt hände. Det var JAG som förändrades. Det var JAG som kände kärlek till barnet tidigt, innan det ens syntes. Det var JAG som inte ville göra fostervattenprov, eftersom jag visste att jag inte kunde ta bort ett barn jag redan älskade. Det var du som tjurigt sa: ”Men jag vill inte ha ett utvecklingsstört barn”. Det var då jag insåg; ”Nu är vi inte längre ett VI”.

Det var JAG som genomgick förlossningen med smärtor från HELVETET. Det var jag som SKREK rätt ut och trodde att jag skulle dö. Det var jag som efteråt låg med blödande och trasigt underliv, men fylld av förundran över att VI skapat ett nytt liv tillsammans. Det var DU som ringde släkten och lättsamt sa att ”allt har gått bra”.

Det var mina bröst som nästan exploderade av mjölk och som vårt barn sög så intensivt på så att bröstvårtorna började blöda. Det var jag som ammade med trasiga bröstvårtor.

Det var jag som stannade hemma hela dagarna med vårt nya lilla barn, både fylld av lycka och fylld av vanmakt och frustration eftersom jag plötsligt var livegen: Vårt barn skulle ammas, bytas på, lyssnas på, varas med, ammas igen, gås ut med, få att sova…Det var JAG som väcktes varannan timme på natten och ammade en liten underbar baby…Det var jag som trodde jag skulle bli galen av sömnbrist.

Det var du som gick till jobbet, som vanligt, hade kvar din vanliga kropp, kunde fortsätta ditt liv som vanligt, gå på innebandyträningen varje onsdag (”…för EN kväll i veckan kan jag väl ändå få ha kvar?”), sov på nätterna (ibland i vardagsrummet, eftersom babyn ”störde…och jag har ju ett JOBB att sköta”)…

…och det var du som sa: ”FAAN vad du har FÖRÄNDRATS!!” och ”FÖRUT ville du ju ha sex flera gånger i veckan! Varför orkar du inget nu??” och ”Vad GÖÖÖR du hela dagarna?? Att ta hand om en baby som sover hela tiden kan väl inte vara så jobbigt?”.

Kommer VI att klara det här? Kommer JAG att klara av att JAG förändrats, men inte du?

Kommer jag att klara av att VI blivit DU och JAG?

Kommer jag att klara av att du inte förstår den förändring JAG gått igenom?

Kan vi bli ett nytt VI?”