Jag minns när jag var barn och min pappa, som var tandläkarrädd, men som inte låtsades om det, kom hem efter att ha varit hos tandläkaren och genomgått ROTFYLLNING. Jag tyckte det lät som TORTYR och tänkte ”….JAG ska ALDRIG….!”.
Att se sin pappa må dåligt och lida var omskakande och att höra att han haft ont var hemskt, även om han inte basunerade ut det direkt. Han basunerade inte ut något ever, utan man fick GISSA och ANA vad gällde honom. Men i detta fall anade jag högljutt att det gjort ont och varit hemskt.
Jag minns också när jag själv fick gå till tandläkaren som barn i Sala och hur det LUKTADE av eter och ”läskiga saker” och hur det lät där bakom dörrarna; ”…rrrrrrrrrr!” eller ”…iiiiiiii!”. Jag minns hur jag satt i väntrummet och väntade och var livrädd.
Sen ropades jag upp och fick gå in och sätta mej i tandläkarstolen. Där fick man en haklapp och så sattes det igång en undersökning. Denna undersökning genomfördes av en äldre man med stora tjocka händer med hår på! Dessa händer stoppades in i munnen tillsammans med diverse vassa verktyg. Hade man det minsta hål togs borren fram och så borrades det. Det var inget snack om bedövning eller förklaringar eller något psykologiskt eller pedagogiskt alls! Tjoff tjoff bah!
Jag minns också när jag för första gången skulle få ta en bedövningsspruta. Tandläkaren tyckte det, eftersom jag inte satt tillräckligt still när han borrade. Sen tog han fram en spruta och stack in i munnen på mej varvid jag svimmade.
När jag vaknade fick jag sätta mej på en stol bredvid tandläkarstolen en stund och andas och försöka slappna av. Sen skulle jag upp i tandläkarstolen igen, men då var jag så snurrig och svettig så att jag inte klarade av att sitta där. Det kändes som om jag skulle svimma igen, eller kräkas.
Därefter var 45 års tandläkarSKRÄCK startad.
Jag har gått i samtal (funkade inte och till slut blev terapeuten irriterad märkte jag), gått i hypnos (samma irriterade terapeut, som blev ännu mer irriterad när inte heller det funkade), gått till tandläkare som sövt mej (underbart! Men dyrt) och det sista alternativet: Inte gått till tandläkare alls. Det senaste funkade bäst i många år.
För ca 15 år sedan fick jag dock inflammation i en tandrot och tanden behövde rotfyllas. Jag var alltså TVUNGEN. Jag gick till närmaste tandläkare och berättade om min RÄDSLA. Hon var så försiktigt hon kunde tror jag, men det gjorde så jävla ont och jag gräääät mej igenom hela rotfyllningen. Fifaan!
Sen gick det 15 år till och så fick jag ont igen. I en annan tand. Jag insåg att det skulle bli rotfyllning igen. Att ha ONT i en tand TVINGAR en att gå till tandläkaren för tand-ont gör såååå jävla ont!!
En vanlig folktandvårdstandläkare lovade mej att det inte skulle göra ont eftersom bedövningar tar bort det onda. Jag hade fått höra att bedövningen ”…är basisk och inflammationen sur…” (eller något sådant) så då funkar inte bedövning (sa tandläkaren 15 år tidigare). ”Så är det inte”, sa den här tandläkaren och bedövade mej. Jag dog inte, svimmade inte och det gjorde inte speciellt ont.
Vid 57 års ålder fick jag uppleva mitt första ”hallelujah-moment” i tandläkarstolen. Jag svimmade inte, dog inte, det gjorde inte speciellt ont och jag överlevde.
I morse gick jag dit igen. Ny rotfyllning. Lite besvärligare än förra gången eftersom tandläkaren inte ”hittade alla rötter” (tror jag). Hon letade och letade (tror jag). Det ilade till några gånger, men värre var det inte. Dock började min haka skaka, men då fick jag en ”bitkloss” att bita i. Tänk vad det finns resurser nuförtiden! Och bedövningen funkade!
Hallelujah!
Nu är det bara resten kvar….
erviluca #mammatillfyrakillar 