Hur tänker ni vad gäller familjer?
Pappan har fått svenskt medborgarskap, yngsta dottern (8år) uppehållstillstånd, äldre dottern (nyligen 18 år) avslag och mamman avslag. Mamman och den 18-åriga dottern har utvisats till Tyskland (där de tillbringade 6 veckor för 12 år sedan), där de aldrig bott och dit de inte är välkomna. HUR TÄNKER NI?
De flydde ifrån kriget för 12 år sedan. Mamman och den 6-åriga dotterns flygplan mellanlandade i Tyskland då de var på väg till Sverige. Där blev de tagna av polisen och förda till förhör och förvar, fingeravtryck togs och de fick stanna i 6 veckor i ett flyktingboende. Därefter fick de resa vidare till Sverige.
Mamman berättar att hon tycker att livet upphörde och ersattes av någon slags Ständig Oro och Evig Väntan. Hade hon vetat att det skulle bli som det blivit, så hade hon stannat kvar. Eller låtit bli att resa ifrån Tyskland. ”Vad-som-helst, istället för det här icke-livet”, säger hon och suckar tungt.
Hennes man kom därefter till Sverige och de återförenades som familj. Så började det eviga runt-flyttandet och den eviga oron över om de skulle få stanna i det nya landet. Livet sattes på PAUS.
Dottern började skolan, lärde sig svenska, blev svensk: ”Men jag har aldrig fått bli som de andra svenskarna. Jag har aldrig bott på ett ställe mer än 1 år och aldrig i en egen lägenhet med bara vår familj. Vi har alltid delat vårt hem med flera andra familjer och oftast bott i ett rum allihop, och oron över om vi ska få stanna eller inte har gjort att jag inte orkar någonting”, säger hon.
Ett barn till föddes in i familjen – en liten flicka. Regelbundet ansökte de om uppehållstillstånd och regelbundet fick mamman och äldsta dottern avslag. Familjen sågs inte som ”familj” hos Migrationsverket, utan de utreddes var och en för sig. Varför? Jo, för att de mellanlandat i Tyskland och hade lämnat sina fingeravtryck där.
Pappan fick uppehållstillstånd, men inte resten av familjen. Han blev också svensk medborgare, men resten av familjen fick avslag på avslag. Så skildes föräldrarna, men bara fysiskt (inte via ansökan. Det gjorde de alldeles nyligen). Föräldrarna är överens om att mamman ska ha enskild vårdnad om den numera 8-åriga flickan.
Pappan ansökte igen för uppehållstillstånd för sin yngsta dotter, och vid 7 års ålder fick hon det, efter att ha blivit intervjuad på Migrationsverket och gråtande berättat hur det var att vara ”icke-svensk men ändå svensk”.
Idag träffade jag mamman och den 18-åriga dottern. Dottern gråter och ”orkar snart inte mer”. Hon har bott i Sverige sedan hon var 6 år, utan uppehållstillstånd, och ser ingen framtid för sig. Hon har tappat hoppet och orken. Hon går sista året på gymnasiet, men ”varför kämpa över huvud taget? Jag kan ju ändå inte söka jobb eller vidareutbilda mig? Jag får ju inte ens skaffa eget konto på banken!”
Mamman berättar att hon för några år sedan, efter förra avslaget, då hon och hennes dotter blev utvisade till Tyskland, ville fullfölja utvisningen, även om de bara varit i Tyskland 6 veckor i ett flyktingläger för 8 år sedan. För hon orkade inte mer. Hon sökte via tyska ambassaden att få flytta till Tyskland, men fick avslag.”Varför ska de skickas hit??” frågade de i Tyskland.
Nu sitter de framför mig, uppgivna, och säger: ”Kan DU göra något?!”. De har pratat med advokater, med media, med alla möjliga, men ingen gör något. Ingen hjälper.
Ingen vågar gå emot det som Migrationsverket bestämmer.
Är det okey att:
- Separera en familj på det här sättet?
- Låta en i familjen få medborgarskap, en uppehållstillstånd och två blir utvisade?
- Låta barn växa upp utan att veta var de ska bo nästa dag eller om de får stanna i landet över huvud taget under hela sin uppväxt?
Den 18-åriga dottern berättar att de just nu bor allihop i ett litet rum i en lägenhet om 3 rum och kök. I de andra rummen bor det andra människor. I det här rummet har de bott i 4 månader och det är snart dags att flytta igen. ”Vi brukar bo 2-6 månader på varje ställe. En gång fick vi bo 1 år i ett rum. Det är det längsta.” Hon är blek och glåmig och ger ett mycket uppgivet intryck. Gråter mycket.
”Vet du hur det är att inte ha ett personnummer? Det är som att sitta i ett fängelse. Man får inget jobb, man får inte ha något bankkonto, man kan inte söka bostad egentligen och därför måste vi flytta hela tiden, man kan inte resa någonstans utanför landet och knappt inne i landet heller eftersom vi inte har några pengar. Jag vet inte hur jag ska få pengar till hyran varje månad och inte till mat heller för den delen. I skolan får barnen mat, men på helgerna och loven är det ett helvete!”
”En del säger att vi ska åka tillbaka, men vart då? Migrationsverket vill skicka oss till Tyskland. Vi kan inte tyska och har aldrig bott där – vi mellanlandade bara där! Vi kan inte åka tillbaka till Irak eller Iran – det går inte! Och hade vi inte blivit tagna av polisen i Tyskland och tvingats stanna där i 6 veckor så hade vi fått uppehållstillstånd!”
Det är som ett evighetstecken i Hopplöshet.
Vill vi hjälpa ett par systrar, som ÄR svenskar i själ och hjärta, att få landa och fortsätta vara tillsammans med sina föräldrar i Sverige? Ska vi låta dem förtäras av oro och bli psykiskt sjuka av all stress och känslan av hopplöshet? Båda flickorna mår dåligt; Den lilla för att mamma och storasyster kan utvisas, och den stora för att hon aldrig får börja sitt liv, och oron över att bli utvisad etc ligger som ett stort svart moln över henne varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund.
”Om jag bara vetat….”, säger mamman.
PS. dela dela dela dela dela dela…..
erviluca #mammatillfyrakillar 