RSS Flöde

Månadsarkiv: mars 2017

När jag var barn… (om tid)/erviluca

Postat den

Jag som barn

 

När jag var barn gick tiden långsamt. Ett år var en EEEEVIGHET (ej ”…en kort minuuuut”). Dom som var barn var BARN i ett helt liv, kändes det som. Att ”Bli Vuxen” var något som vuxna frågade om ibland: ”Vad ska du bli när du blir stor?”, men kändes mer som en utopi (även om jag troligen inte kunde det ordet då) än en verklighet.

Jag som barn 2

Alla omkring en var Samma Ålder Alltid. Kompisarna och jag var Lika Gamla. Alltid. Deras föräldrar var vuxna. Punkt. Och dom var Vuxna från första gången man såg dom och sen ”hela livet”. Man FÖRSTOD att dom varit barn, men det var nästan omöjligt att begripa och på bilderna man såg från när dom faktiskt var barn (”Jo, dom HAR varit barn PÅ RIKTIGT. Bevis, liksom) såg dom ut som små vuxna.

Jag som barn 3

Uppväxten varade en eeeeevighet och ”för alltid”. När man beskrev saker så var det med STORA ord: ”Vi var på landet heeeela sommaren!” och i verkligheten kanske det var två veckor och sommarlovet var låååååååååångt och kändes som ett år! När någon (vuxen) sa ”snart” kunde det betyda allt ifrån ett år till en timme, beroende på vad det var, och för en själv var ”snart” om 3 sekunder, max ”en minuuut”.

Jag som barn ungdom

Jag minns när pappa sa: ”VA?!? Vet du inte vem XXXX är?!? Han är ju en av Sveriges mest kända fotbollsspelare!!” och jag bah: ”VA?!? Han är ju skitgammal juh!” och då var han i pappas ålder (och han blev pappa när han var 21 år, lilla gubben…).

”Gubbar” var alla över 30.

”Läskiga stora killar” var alla över….16…. Ett tag. Sen blev det ”Alla över 20”….och sen ”alla över 25”….

”GAMMAL” var över 50. Alla från 50 till 100 var ”ungefär lika gamla”, dvs GAMLA.

Jag som ungdom 2

Alla mellan 40 och 60 såg likadana ut. Efter 60 blev dom gråhåriga och då såg dom ännu mer likadana ut. ”Hur kan man skilja dom åt?” liksom.

Alla ”vuxna” var rätt trista och instängda. ”Fattade inget” och ville mest bara ”rätta till en” och säga ”ajjabajja” eller ”Hurgårdetfördejiskolan?” fast det var allt UTANFÖR skolan som var viktigt (med några få undantag, som man älskade att prata med).

man 's life

Vår granne med hunden Trollet bodde som vår granne i eeeevigheters evighet och grannen med hunden Ludde också (fast i verkligheten var det bara 3-4 år).

Alla barn som var 3-4 år yngre var SMÅbarn och gick knappt att prata med. Jag kunde vara barnvakt åt dom, men inte leka med eller umgås med. Dom var PYTTESMÅ och ”fattade ingenting”. Alla som var 3-4 år äldre var jättestora och mogna, och ”lite läskiga” och kunde troligen saker som var väldigt….hemliga och avancerade. På nåt vis.

Vet du vad som hände sen? (som Tove Janssons bok heter)

SEN började det!

Och nu – nu är jag gammal. Fast för en 80-åring är jag ”ung”. 😛

 

Annonser

Litet eller stort? /erviluca

Postat den

Det lilla och det stora. Det lilla eller det stora. Vilket är viktigast?

Kan man, och får man, glädjas över blomman som blommar så vackert, när man vet att ens släktingar kämpar i krig?

Kan/får man bry sej om den avbrutna nageln, som man köpt för några hundralappar, när dessa hundralappar kunde hållit en familj levande en månad till?

Kan/får man ojja sej över en bruten arm när grannen kämpar med/mot cancer?

Den ena mamman suckar över märket på barnvagnen – det är inte fiiint nog: ”Alla andra har ju Buggaboo!”. Den andra mamman har tre små barn, och ingen vagn alls…

Familjen jag träffar bor fem stycken i ett rum, men vet inte var dom ska bo nästa vecka….Oron sitter som taggar i magen på föräldrarna…

På FB ser jag familjer som bor i villa, har båt och sommarställe (ibland två) och ska åka till Borneo på semester.

Sammanfattningsvis kan man säga att livet är orättvist.

Och att det ändå är viktigt att kunna njuta av det lilla och i stunden.

Men nästa gång du tänker ”göra naglarna” – hoppa över det bara den gången och skänk pengarna till någon välgörenhetsorganisation.

Och nästa gång du städar ur garderoben; Skänk kläderna till någon som behöver, eller en second hand affär som Myrorna eller Stadsmissionen.

Och om du har ett rum över, eller en stuga på tomten som står tom; Det finns många flyktingar som inte kunnat landa ordentligt än, trots flera år i Sverige, utan dom flyttar runt med andan i halsen – oroliga för vad som ska hända nästa dag.

Pojkar (och flickor med för den delen) som plötsligt anses vara 18 år ”kastas ut” från sina boenden, eftersom de inte är barn längre, och plötsligt ska de klara sig själva, eftersom dom enligt lagen är vuxna, utan inkomst och utan släktingar och vänner. Vad kan du göra för att hjälpa?

Alla behövs, och att hjälpa någon är att hjälpa sej själv, eftersom man mår bra av att hjälpa.

Litet eller stort?

En kan inte göra allt, men alla kan göra något.

 

Bitterfittig /erviluca

Postat den

IMG_0253

Jag är sur, arg, riktigt missunsamt bitter och avundsjuk. Och säg inte att jag bara skadar mej själv, och att jag ska tänka positivt och blättan blättan blä. Jag vill inte!!
Varför är jag så bitter, sur, arg och irriterad?
Det kan jag inte berätta. Dessa känslor är fullkomligt omoderna, fula och fel fel fel!
Jag vill spotta, svära och fräsa över all jävlighet, orättvisor och pissråtteskit.
Jag tycker det är för jävligt och orättvist att X blä blättan blä, för att om X gjorde pruttpiss och Y suddenduddendi, borde inte X få struttendutten, för det är så ORÄTTVIST så det pyser illaluktande fis om det, och jag tänker fula svarta tjäriga tankar som smetar sej fast i mitt inre. Och vem blir lidande av det? JAAAG!

Sen blir jag så jävla inihelvetes irriterad och arg på skitpissråttebajs för att det är så obegripligt och för att det finns inget jag kan göra eller så finns det det, men jag fattar inte vad och det gör mej så arg! Eller bitterfittig. Bitter som värsta bittermandelbittrig bitterfitta. Så bitter blir jag!

Fräääääääääääääääääs!!!!!!

I love that lamp/erviluca

Postat den

prydnadsfågel.jpg

Jag tänkte bara titta in lite i Second Handaffären, och se mej om. Liksom. På vägen hem. Ibland kan man hitta en liten…fågel….eller en liten…..tavla…eller något annat kul när man tittar förbi Second Handaffärer… Förritiden köpte jag ofta kläder på Second Handaffärer också, men nuförtiden har jag blivit liksom lite…äckelmagad. Eller nåt. Jag vet inte. Jag tycker allt luktar lite…unket och så undrar jag vem som svettats i DEN blusen osv. Så tänkte jag inte förr. Då bara provade jag, tyckte det var fint och köpte eller tyckte det var fult och köpte inte. Det var enklare då – på den tiden när jag inte brydde mej vad det luktade.

Nåja.

skål.jpg

Jag går omkring där och tittar på lite halsband och sen lite skor åsså några väskor….för att sedan kika på några tallrikar och sen några glas….

golvlampa.jpg

….så får jag syn på LAMPAN! The Lamp! Det är lampan jag tittat på i flera ååååår! Lampan jag älskar. Lampan jag har velat ha sedan 1892 (artonhundranittiotvå!). Men fatta! Jag får hjärtklappning när jag ser den, men går nonchalant fram till den – som om jag inte bryr mej – eftersom jag är rädd att ALLA ska upptäcka LAMPAN och RUSA fram till den innan jag hinner fram.

Den är HEL och REN och TROLIGEN fungerar den. Skärmarna är oskadade och…och…och….HUUUR kan den stå där alldeles osåld?!? Jag tittar på priset: 500 kr!! Men herreguuuud! Dessa lampor säljs för mellan 1000 och 2000 och mer på nätet. Och då har dom ofta trasiga skärmar eller sprickor i sej eller nåt.

Denna lampa är HEL och kostar 500 kr!

Jag tänkte inte köpa nåt egentligen, och det är veckan INNAN lön så det dammar i plånboken…men jag bara MÅSTE ha den lampan!

Det står en tant strax bakom mej. Hon tittar på lampan och tänker titta på priset. Då rycker jag tag i lampan och går iväg. Den är MIN! Den nästan ropar ”ERVILUCA:S!”.

Jag bär den till kassan, betalar, bär den till tunnelbanan, den får åka med mej, sen bär jag den vidare till Roslagsbanan och så får den åka lite tåg också. Sen slänger jag upp den på cykeln och så får den åka cykel hemåt. Väl hemma får den åka hiss. Det är en väl berest lampa.

”Var ska du ha den?” frågar Minsting när jag kommer innanför dörren. ”Jag vet inte”, svarar jag. ”Men jag bara MÅSTEDE köpa den, för jag har längtat efter en sån här lampa hela mitt liv!” säger jag dramatiskt.

Nu står den bredvid min säng.

I        hjärtagolvlampa

Den är så fiiiiiin!

nirvana

Jag tror jag nått Nirvana.

Typ.

Eller nåt.

 

 

Alla som jobbar här är helt galna/erviluca

Postat den

skratta.png

 

Det var länge sedan jag skrattade så mycket som jag gör nu, på min nya arbetsplats Stadsmissionen. Det är både mycket tok och skratt kollegor emellan, men också med besökare här. Och ändå tror jag nog att jag arbetar med dom som faktiskt har det allra sämst i vårt samhälle nu. Dom som inte ens får hjälp av Socialtjänsten i många fall.

Med dom skrattar jag.

En tjej i den härliga tjejgruppen jag jobbar med, sa skrattande häromdagen: ”Det verkar som om alla som jobbar här är helt galna!” och så skrattade vi så vi fick ont i magen.

Det är nog så.

Alla som jobbar här är ”helt galna” OCH har hjärtat på rätta stället. Dessutom blir man GLAD av att hjälpa människor.

 

ETT GOTT SKRATT FÖRLÄNGER LIVET

 

 

 

 

Till dom penis-styrda/erviluca

Postat den

IMG_0271

 

Ja, jag vet att era penisar är jätteviktiga för er – troligen det viktigaste på hela kroppen, av vad jag förstår. Jag kan förstå det, för det är en rätt rolig liten grej som hänger där och som man kan göra många roliga saker med. Ja, jag känner nog lite penisavund när jag tänker efter….

MEN varför måste ni skicka den på bild i tid och otid till tjejer/kvinnor ni är arga och irriterade på? Och varför stoppar ni den i kvinnor, utan att fråga, för att ni är arga/irriterade/ilskna?? Varför låter ni detta kroppsorgan bestämma så mycket, och varför kan ni inte styra ÖVER den??

I skolan lärde man sej att det är hjärnan som styr över kroppen…Men är det inte så för alla? Är det penisen som styr över halva befolkningen? Isåfall måste man ju tänka om i många sammanhang. Ska tex en med penis få bestämma över hela Sverige? Ska en med penis få vara chef över huvud taget? Om det är penisen som styr alltså? Ska man ens låta såna med penis gå lösa?

Varför stänger man in tjejer/kvinnor i många länder, skär bort deras könsorgan och syr ihop det när det är MANNENS penis som är vapnet?!? Varför inte stänga in dom med ”vapnen” istället?

IMG_0272

 

Ja, jag VET att DOM FLESTA män kan styra över sina penisar. Jag är nämligen mamma till fyra utav dom. MEN vi är många, många, många kvinnor och tjejer som ändå fått se Dom Penisstyrda Männens Penisar – ofta i förstorat tillstånd – på en bild, eller i verkligheten, fast vi inte bett om det.

Själv har jag blivit blottad för ungefär 30 ggr! Inte dom senaste 10 åren, men dessförinnan…

VARFÖR???

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ER??

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ERA HJÄRNOR???

Ville bara skriva det, nu när jag läste om ytterligare en kvinna som fått penisbilder skickade till sej. SÅÅÅÅÅÅÅ tröttsamt!

Håll era penisar innanför byxorna och skicka endast till dom som VILL se! För  det FINNS dom som vill se din (fina) penis erigerad! Det finns hundra, och säkert tusentals kvinnor, som vill se era erigerade penisar i olika porrforum! Skicka bilderna till dom.

PUNKT  SLUT!

När huset flyttades/erviluca

Postat den
child Head

child Head.Children Learn to Think

 

 

Det jag kan konstatera när jag läser gamla blogginlägg är att man minns inte så mycket. Man minns bara stora drag av vad som hänt i sitt liv, och dessa stora drag är ofta inte någon ”sanning”, utan mer ett ”omgjort minne” utifrån vad man upplevde då, och upplevt senare.

IMG_0267

Det ska bli spännande att läsa alla mina dagböcker jag skrivit från att jag var 8 år och uppåt…I framtiden någon gång, när jag orkar gräva fram den vita kistan i källaren där dom ligger…

Nåja.

Jag tänkte berätta om när huset flyttades. Vårt hus.

MITT minne av när huset flyttades. Eller snarare mitt ”Icke-minne” av när huset flyttades. Troligen måste det finnas en artikel om det i lokaltidningen, Sala Allehanda. Det måste ha varit 1972.

IMG_0262

Min pappa var en ganska tyst typ. I alla fall hemmavid. Han satt vid pianot och spelade Mozart, Bach och allehanda andra klassiska stycken, eller så satt han framför TV:n och tittade på sport eller ”vadsomhelst” – bara det rörde sej (upplevde jag i alla fall) – eller så skrev han. Böcker. Och musik. Han var borta mycket också – och spelade Vira (kortspel) och Bridge, spelade badminton eller spelade musik med några vänner. Men när han var hemma, med oss, var han tyst och frånvarande.

Mamma och pappa pratade ibland vid matbordet, men jag har en känsla av att jag inte tyckte att det rörde mej….

IMG_0269

Vi bodde i en villa i utkanten av Sala från det att jag var cirka 8-9 år och upp till att jag var ca 13-14 år. Villan kallades ”fängelset” eller ”Kumlabunkern” av vissa eftersom det var en fyrkantig koloss med bara ETT fönster ut mot gatan. Det var pappa som hade ritat huset. Han var nämligen arkitekt. Huset var ganska praktiskt inuti, med en avdelning för barnen (jag och mina två systrar) och en avdelning för dom vuxna i andra änden av huset. I mitten av huset var det kök och vardagsrum. Där bodde vi alltså 4-5 år. Sen skulle vi flytta. Varför minns jag inte.

Vi skulle flytta in till centrala Sala till en stor gammal villa som pappa ”hittat” på en tomt där det skulle byggas fabrik. Villan skulle därmed rivas. Pappa köpte villan och lät bygga en källare på en annan tomt en bit därifrån, och sedan fraktades hela villan ca 400 meter till den nya tomten och ställdes på den nya källaren. Sen flyttade vi in. I det nygamla huset.

IMG_0261

Jag minns inte att jag såg villan flyttas. Det borde ju ha varit en Stor Grej – både i Sala och för vår familj – men jag minns det inte alls! Vi borde ha stått på sidan och hejat på och tittat nyfiket på hur det gick till att ställa en hel stor tvåvåningsvilla på en nybyggd källare, men icke! Jag minns det inte.

IMG_0265

På väggen i mitt rum hade jag en affisch av ”The Monkeys”. Jag tyckte att han som är nr 2 från vänster var sååååå söt!

 

 

Jag minns bara att vi plötsligt bodde i det nya huset och att jag fick ett rum på bottenvåningen, som jag målade om i knallblått, men som jag sedan inte alls trivdes i, och då fick jag flytta upp en trappa till det rum som hade öppen spis, och då blev det Orättvist för mina systrar hade ingen öppen spis i sina rum. Men så var det. Rummet jag fått från början blev omvandlat till bibliotek och musikrum.

piprök 2.jpg

Huset var jättefint och mysigt och vi stortrivdes där! Nära till allt och stort och luftigt. Vardagsrummet på bottenplan använde vi aldrig – bara när vi fick gäster – utan vi satt alltid i källaren i den s k ”gillestugan”, och tittade på TV, när vi nu såg den i alla rökdimmor. Pappa rökte nämligen pipa och när man gör det blir det mer rök utanför än inuti. Tror jag. Vi satt med rödsvidiga ögon och försökte se TV:n när vi var hemma. Jag var dock mest borta – ute med kompisar eller dansade jazzdans  eller sjöng i kör eller gjorde något annat. Vi måste kroniskt ha stunkit stinkt doftat luktat rök. Men det är en annan  historia.


 

Det jag funderade på idag var; Varför minns jag inte när huset flyttades? Såg jag det inte, eller har jag bara sorterat bort det och lagt det i skräpkorgen och därefter deletat det? Du behöver inte svara, för du vet ju inte. Jag har heller inget svar. Det bara är som det är.

Slut.