I love that lamp/erviluca

Jag tänkte bara titta in lite i Second Handaffären, och se mej om. Liksom. På vägen hem. Ibland kan man hitta en liten…fågel….eller en liten…..tavla…eller något annat kul när man tittar förbi Second Handaffärer… Förritiden köpte jag ofta kläder på Second Handaffärer också, men nuförtiden har jag blivit liksom lite…äckelmagad. Eller nåt. Jag vet inte. Jag tycker allt luktar lite…unket och så undrar jag vem som svettats i DEN blusen osv. Så tänkte jag inte förr. Då bara provade jag, tyckte det var fint och köpte eller tyckte det var fult och köpte inte. Det var enklare då – på den tiden när jag inte brydde mej vad det luktade.

Nåja.

Jag går omkring där och tittar på lite halsband och sen lite skor åsså några väskor….för att sedan kika på några tallrikar och sen några glas….

….så får jag syn på LAMPAN! The Lamp! Det är lampan jag tittat på i flera ååååår! Lampan jag älskar. Lampan jag har velat ha sedan 1892 (artonhundranittiotvå!). Men fatta! Jag får hjärtklappning när jag ser den, men går nonchalant fram till den – som om jag inte bryr mej – eftersom jag är rädd att ALLA ska upptäcka LAMPAN och RUSA fram till den innan jag hinner fram.

Den är HEL och REN och TROLIGEN fungerar den. Skärmarna är oskadade och…och…och….HUUUR kan den stå där alldeles osåld?!? Jag tittar på priset: 500 kr!! Men herreguuuud! Dessa lampor säljs för mellan 1000 och 2000 och mer på nätet. Och då har dom ofta trasiga skärmar eller sprickor i sej eller nåt.

Denna lampa är HEL och kostar 500 kr!

Jag tänkte inte köpa nåt egentligen, och det är veckan INNAN lön så det dammar i plånboken…men jag bara MÅSTE ha den lampan!

Det står en tant strax bakom mej. Hon tittar på lampan och tänker titta på priset. Då rycker jag tag i lampan och går iväg. Den är MIN! Den nästan ropar ”ERVILUCA:S!”.

Jag bär den till kassan, betalar, bär den till tunnelbanan, den får åka med mej, sen bär jag den vidare till Roslagsbanan och så får den åka lite tåg också. Sen slänger jag upp den på cykeln och så får den åka cykel hemåt. Väl hemma får den åka hiss. Det är en väl berest lampa.

”Var ska du ha den?” frågar Minsting när jag kommer innanför dörren. ”Jag vet inte”, svarar jag. ”Men jag bara MÅSTEDE köpa den, för jag har längtat efter en sån här lampa hela mitt liv!” säger jag dramatiskt.

Nu står den bredvid min säng.

I        

Den är så fiiiiiin!

Jag tror jag nått Nirvana.

Typ.

Eller nåt.