När jag var barn gick tiden långsamt. Ett år var en EEEEVIGHET (ej ”…en kort minuuuut”). Dom som var barn var BARN i ett helt liv, kändes det som. Att ”Bli Vuxen” var något som vuxna frågade om ibland: ”Vad ska du bli när du blir stor?”, men kändes mer som en utopi (även om jag troligen inte kunde det ordet då) än en verklighet.
Alla omkring en var Samma Ålder Alltid. Kompisarna och jag var Lika Gamla. Alltid. Deras föräldrar var vuxna. Punkt. Och dom var Vuxna från första gången man såg dom och sen ”hela livet”. Man FÖRSTOD att dom varit barn, men det var nästan omöjligt att begripa och på bilderna man såg från när dom faktiskt var barn (”Jo, dom HAR varit barn PÅ RIKTIGT. Bevis, liksom) såg dom ut som små vuxna.
Uppväxten varade en eeeeevighet och ”för alltid”. När man beskrev saker så var det med STORA ord: ”Vi var på landet heeeela sommaren!” och i verkligheten kanske det var två veckor och sommarlovet var låååååååååångt och kändes som ett år! När någon (vuxen) sa ”snart” kunde det betyda allt ifrån ett år till en timme, beroende på vad det var, och för en själv var ”snart” om 3 sekunder, max ”en minuuut”.
Jag minns när pappa sa: ”VA?!? Vet du inte vem XXXX är?!? Han är ju en av Sveriges mest kända fotbollsspelare!!” och jag bah: ”VA?!? Han är ju skitgammal juh!” och då var han i pappas ålder (och han blev pappa när han var 21 år, lilla gubben…).
”Gubbar” var alla över 30.
”Läskiga stora killar” var alla över….16…. Ett tag. Sen blev det ”Alla över 20”….och sen ”alla över 25”….
”GAMMAL” var över 50. Alla från 50 till 100 var ”ungefär lika gamla”, dvs GAMLA.
Alla mellan 40 och 60 såg likadana ut. Efter 60 blev dom gråhåriga och då såg dom ännu mer likadana ut. ”Hur kan man skilja dom åt?” liksom.
Alla ”vuxna” var rätt trista och instängda. ”Fattade inget” och ville mest bara ”rätta till en” och säga ”ajjabajja” eller ”Hurgårdetfördejiskolan?” fast det var allt UTANFÖR skolan som var viktigt (med några få undantag, som man älskade att prata med).
Vår granne med hunden Trollet bodde som vår granne i eeeevigheters evighet och grannen med hunden Ludde också (fast i verkligheten var det bara 3-4 år).
Alla barn som var 3-4 år yngre var SMÅbarn och gick knappt att prata med. Jag kunde vara barnvakt åt dom, men inte leka med eller umgås med. Dom var PYTTESMÅ och ”fattade ingenting”. Alla som var 3-4 år äldre var jättestora och mogna, och ”lite läskiga” och kunde troligen saker som var väldigt….hemliga och avancerade. På nåt vis.
Vet du vad som hände sen? (som Tove Janssons bok heter)
SEN började det!
Och nu – nu är jag gammal. Fast för en 80-åring är jag ”ung”. 😛
erviluca #mammatillfyrakillar 