Jag sitter med näsan mot fönsterrutan hängande över ratten och försöker se vart vägen tar vägen. Av och till fräser jag ”Fuck you jävla skit!” eller så andas jag in DJUPT och SNABBT eftersom jag får små hjärtsnörp av och till.
Varje gång jag får hjärtsnörp ställer sej Milton upp – beredd på ”attack” (eller möjligen krock…).
Pust!
Det är för jävligt att köra bil i duggregn i mörkret på vägarna i Dalarna. Säkert är det lika jävligt i alla andra län också! Jag SER ju inget! Jag fattar inte hur dom kan se vart vägen tar vägen, alla dom andra, som swischar förbi ”i 180”!?
När vägen går nedåt och samtidigt svänger håller jag nästan andan av skräck över att bilen inte ska svänga åt det håll jag vill.
Ibland kör jag i såna där otroligt fåniga ”fållor” långa sträckor, och då blir det en låååång rad av bilar bakom mej som säkert sitter och fräser ”Fuck you, jävla kärring!” till mej, bakom ratten.
Jag retar upp mej på att dom troligen är irriterade på mej och så vill jag skrika ”FUCK YOU!” tillbaka – utifall att (!) liksom. Jag kör ju så fort JAG kan! Även om det bara är 70 km/tim på en 100 km/tim-väg!
Jag tror jag ska klistra ett stort fuck-you-tecken i min bakruta.
Självlysande!
😉
Kärleksfulla hälsningar.
erviluca #mammatillfyrakillar 