Månadsarkiv: december 2015

Jaha. Då sitter jag här igen.

Äntligen. Typ.

Och skriver.

Flera dagar har gått. Ligger bakom. Förbrukade. Upplevda, eller bortkastade och glömda.

Många dagar bara glöms. Om dom finns i en blogg, eller i en dagbok, kan dom återupplevas, inuti, och fnissas åt, eller förvånat smått återupplevas, återigen inuti.

Jag läser gamla blogginlägg och skrattar, eller bara minns. Tidigare bortglömda, men i minnet återupptagna och ”kvar” ändå.

Från Romme, till Åkersberga. Från Dalarna till Stockholm. Från Ensamheten där, till Tillsammans-heten här.

Bäst är ändå Tillsammans. Även om jag tycker det är skönt och härligt att vara ensam.

Det tyckte jag inte förr, men nu tycker jag så. Det är skönt att vara ensam också – när ensamheten är ett val.

Julafton 2015 är färdig. Paket inhandlades dagen före, som vanligt. Mat inhandlades dagen före, som vanligt. Julen firades med sönerna, som vanligt. Pennan var med, som…nytt.

Minsting har flyttat hem igen. Han bodde hos sin pappa under hela min vistelse i Dalarna. Nu är han hemma igen och det känns BRA.

Nu ska vi  hitta ett nytt sätt att leva och vara – killarna och jag, och Pennan och hans familj.

Det pratas om KLIMAT-hot, men människan har alltid flyttat över jorden på grund av klimatet. Vad är skillnaden nu? Att det är VI som skapar klimatet?

Det pratas om KRIGEN, och flykten ifrån krigen, men vad är skillnaden NU – människan har alltid krigat, flytt och skadat varandra och miljön?

Inte för att vi inte måste bättra oss och sluta kriga och sluta förstöra klimatet, men vad är skillnaden? Är vi värre nu än förr?

Eller borde vi helt enkelt ha lärt oss?

Och lär man sej av sina misstag?

Eller lär sej nästa generation av nuvarande generationers misstag?

Man kan ju undra.

Själv har jag alltid ”velat” göra mina egna misstag och springa in i mina ”egna” väggar. Tror inte jag är så unik.

Jo, jag ÄR unik – det finns bara en av mej – men same same ändå, liksom.

Och idag ska jag gå på bio två gånger.

Först ingen bio på fleeeeera år…..

….och när jag gick på bio, ”för hundra år sedan”, var det på KILL-barnfilmer.

Och idag TVÅ filmer på samma dag: ”En man som heter Ove” och ”Star Wars”.

Återkommer med recensioner.

Puss!

Nu sitter jag här framför datorn mina sista timmar i….Dalarna.

Det har varit en mycket händelserik höst, där jag råkat ut för fler saker än jag sammantaget gjort under hela mitt liv. Nästan!

Jag har lärt mej mycket – både i jobbet, men också privat, om mej själv. Fast det gör man ju alltid – varje dag, typ – eller hur?

Jag har i princip alltid varit bra på att ”laga efter läge” och att ”gilla läget” och att ”fixa till det” när det går tokigt eller inte fungerar. Jag har också alltid varit bra på förändring. Gillar förändring – både stora och små förändringar.

Jag har glömt saker hit och dit; Typ glömde lakan en vecka (fick låna), glömde handduk en annan vecka (köpte en ny), glömde handduk ytterligare en gång (torkade mej med papper). Glömde regnkappa när det spöregnade ute (satte på mej en svart plastsäck! Gjorde hål för armarna – det gick jättebra!). Glömde stövlar – blev plaskvåt om fötterna!

När det är MYCKET i ens liv är det lätt att glömma, så jag är förlåten.

I morse gick jag upp DIREKT när mobilen plingade. Och så började jag fixa och städa och plocka ihop allt allt. Jag packade och fixade så att svetten lackade. Jag är såååå fräsch nu – NOT!

Eftersom jag dammsög och gjorde grundstädningen i onsdags så var det bara packande och ytfix idag.

Hyresvärden kom ut på trappan till sitt (fantastiska!) hus när jag började bli klar. Han frågade om jag skulle avsluta nu, och jag svarade ”ja”. Han sa att jag var den bästa hyresgäst han haft (!) och jag sa att han varit en bra hyresvärd också.

Jag gick fram till honom och vi började prata. Han vinglade måttligt och skakade av abstinens, pikétröjan satt ut och in och geggan, som var på den sist jag såg honom, satt nu på insidan, men ny hade bildats på insidan/utsidan…

Han sa att hans ”sup-period” varat i 2 veckor nu, men det sa han sist också, så han har nog tappat lite begrepp om tiden, tror jag. ”Värsta sup-perioden jag haft varade 4 veckor”, sa han. ”Hur vet du när du ska sluta?” frågade jag. ”När alkoholen är slut”, svarade han krasst.

Han sa att han super till 4 gånger om året, och då föreslog jag att han skulle minska det till 3. Då skrattade han till.

Han bjöd in mej, för att ”titta på huset”, fast jag tror mest det berodde på att han behövde sej en återställare. Jag gick in i det otroligt fantastiska huset, som skulle kunna vara en Dröm av Läckerhet även inuti, men som är en Katastrof.

”Värsta knarkarkvarten, va?!” sa han. ”Nja, mer som en suparkvart”, svarade jag. Det låg tomma flaskor och burkar överallt och papper och påsar och… och….  och…. Sammanfattning: Ofräscht.

Så åkte jag till jobbet.

Jag har skrivit några rader till var och en av mina kollegor här, för alla har Speciella och Fina sidor, som jag ville uttrycka till dom.

Till Hela Arbetsplatsen har jag gjort ett Diplom, men tyvärr kom jag på när jag kom hem igår kväll att jag skrivit ”-centrum” istället för ”-center”, så det rättar jag nu innan jag åker.

Kära Dalarna:

Jag har älskat att vara här! Den friska luften, den OTROLIGT VACKRA omgivningen (ååååh, vad jag har njutit av alla fina hus och landskapet!!), den härliga dialekten och allt! Jag tror nog jag levt ett tidigare liv i Dalarna för jag känner mej verkligen HEMMA här!

Men nu drar jag ner till Stockholms kommun igen, där jag å andra sidan ALDRIG känt mej ”hemma”, och genom hela livet ”längtat bort” ifrån…

Men, men – ibland blir det som det blir.

Rätt ofta faktiskt.

Hejdå Dalarna!

Ibland (?) är jag lite tappad bakom en vagn. Vissa saker som ”alla andra” kan, kan inte jag. Ibland skäms jag över det och försöker LISTA UT hur man ska göra, eller vad det betyder, men för det mesta frågar jag bara rätt ut nuförtiden. Det är inte lika pinsamt nuförtiden att vara lite ”dum-i-huvet”.  Vem bryr sej, liksom?

Egentligen borde det vara VÄRRE nu än förr, eftersom jag är ÄLDRE, och ”BORDE VETA”….

EGENTLIGEN borde man veta ”nästan-allt” – iallafall vardagligt allt – när man är i min ålder, men det är väldigt mycket jag inte kan! Uj uj uj!

Troligen för att jag inte är intresserad. Och så har jag länge varit allergisk mot bruksanvisningar och människor som ska UNDERVISA mej – iallafall vad gäller VISSA saker.

Idag, tex, ”sa” min mobil att det var slut på ”gigabite” (TROR jag). Och jag bah: ”Eeeeeh, va?! VAD är slut och vad ska jag göra åt det?” samt ”HUR tog det slut?”. Det syntes inte och märktes inte. Det var bara slut. Säkert har telefonen ”varnat” mej, men jag har inte fattat vad den menar.

Sen frågade jag en ung människa. Hon sa att jag skulle vänta till månadsskiftet, för då får jag påfyllning. ”Jahaaaa!” Liksom.

Sen sa gulliga CL här att jag skulle få påfyllning. Så det fick jag. Hej och hå! Ifrån skyn rann det ner ett gäng ”gigabitar” ner i min mobil.

Världen är bra underlig!

Nåja.

Nu är det NÄST-SISTA dagen på det här jobbet. Konstigt! Jag började ju nyss! Sen ska jag vidare på nya Äventyr i Uppsala.

Det är bara att hålla tummarna för att det blir lika bra där som här – helst bättre, om det går.

Nu ska jag gå ut till min NY-UPPVÄRMDA bil!

Tja bah!

….både tankar och händelser.

Allt kan man inte skriva om….

Varje gång jag sätter fingrarna på tangenterna måste jag tänka: ”Sårar jag någon nu? Lämnar jag ut någon nu? Kan någon ta illa upp av det jag skriver? Är jag för närgången nu? Lämnar jag ut mej/dom/henne/honom för mycket nu?”

I början var jag inte lika ”hämmad”, för då var jag mer anonym, och ingen jag kände läste min blogg…..

Men sen blev det ändring på det. Och sen blev jag utskälld – inte bara en gång, utan både två och tre gånger!

En gång blev jag utskälld av ett helt gäng, och dom slutade inte heller, trots att grät förtvivlat och bad om ursäkt samt tog bort blogg-inläggen. Det var ett jävla tjatande. Det var som om jag förstört deras liv nästan. Fast jag inte ens skrivit deras namn, utan jag hade skrivit i ”gåtor” och egentligen inte varit dum, utan bara uttryckt min frustration och irritation över händelser….

Alla dom blogginläggen är borta. Tyvärr, tycker jag nu, för dom var himla bra faktiskt, och skulle utgöra en bra grund för en bok. Om vuxenmobbing.

Nåja.

Helgen var full av liv och rörelse och händelser för mej, fast i Pennans värld. Jag är på väg in i hans värld. Jag ska väl försöka få in honom i min också när det liksom blir så….Det är ju ingen brådska med något. Det är det som är så skönt när allt det där med barn och biologisk klocka som tickar och allt sånt är över. Man kan ta det lugnt och ”har ingen tid att passa”…. Känna av och känna in och sånt….

I måndags var det lite småjobbigt hemmavid, fast jag var borta. Sammanfattningsvis kan jag säga att det är inte lätt att vara ”ny-vuxen”. Jag tycker själv att det var den svåraste och jobbigaste tiden i mitt liv, mellan 18 och…..45 (!). Nä, jag bara skoja! Mellan 18 och 23 ca. Eller 21 eller nåt sånt. Att bli vuxen, ta ansvar, förstå vem man är och landa i att man duger och att man klarar saker osv osv. Det är så MYCKET med att ”bli vuxen”.

När blir man ”vuxen”? När VET man vem man är? Kanske aldrig. Det är iallafall inte lätt att vara en FUNDERANDE människa, vilket jag är, och i och med detta har jag fått barn som är likadana och tänker och funderar. Det är både otroligt kul och spännande och härligt, men också väldigt omtumlande och svårt ibland. Det är enklare att Bara VARA. Tror jag.

I tisdags var det Julmingel på jobbet. Snacka om att det är skillnad att jobba inom KOMMUNEN och inom en privat verksamhet (som går bra)! Oj, vad fint det bjuds och oj vilken fin julklapp vi fick!

Det bästa var ändå att några hade tagit med sej sina döttrar; Tre tjejer i åldrarna 6 till 9 (tror jag det var). Jag suuuuugs till barn när dom är med på fester och sånt. Jag tycker att dom är så härliga och roliga att prata med! Så efter någon timme satt vi där; Jag, Milton och tre tjejer pratandes och skojandes. Vi hade sååååå trevligt!

Idag är det onsdag och jag och Milton tog tåget från Borlänge till Uppsala på f m. Sen hämtades jag av en kille som körde mej till Volvo i Uppsala där jag fick EN NY BIL. Den var inslagen i paket och hade en stor lapp i fronten som VÄLKOMNADE mej!

Den är så fiiiiiin! Och den är så nyyyyy! Jag är den FÖRSTA som kör den! På mätaren stod det 0! Fatta det! Det luktade så nytt så att det nästan rykte om det.

”Om det börjar ryka lite om motorn och så så är det för att den aldrig används och därför kan det ryka lite om bromsarna osv!” sa mannen. Fatta vad NY den är!! Nyare bil får jag nog aldrig köra!

När jag svängde ut på vägen kände jag irritation mot andra bilar: ”STÄNK  INTE på min nya bil, jävla idioter!”. Den irritationen fick jag snabbt släppa, annars hade jag exploderat till slut. Det går INTE att  hålla NÅGON bil ren i detta väder.

När jag kommer ut till min FINA bil på mornarna är den VARM. Ha (!) till alla som har kalla bilar!

Från Uppsala åkte jag tillbaka till Romme. Väl i Romme städade jag min lilla stuga, för på fredag flyttar jag härifrån, forever! Det känns både sorgligt och skönt.
Jag undrar hur det blir….

Livet, alltså.

Jag blir tokig på alla konstiga material som kläder är gjorda av nuförtiden!

Jag hittar en fin blus, tittar på lappen i sidan: ”Modal”. Suck!

Åh, vilken mysig och snygg tröja: ”Polyester”. Suck!

Snygg! Den ska jag prova: ”Acryl”. NOT!

Jag vill ha kläder gjorda av bomull!

Jag tycker att det känns äckligt mot huden med alla dessa konstiga fibrer som liksom glider utanpå och inte suger upp fukt, och som gör så att huden liksom kvävs.

ALLA kläder på KappAhl, Lindex och H&M tycks vara gjorda av konstmaterial – iallafall kläderna för kvinnor. Varför?

En del blusar känns som plast! *ryser*

Är det bara jag som inte trivs i oäkta material? Det är ingen princip eller någon fin baktanke med det, utan jag tycker helt enkelt det känns som om jag ska kvävas när jag har sådana material, för huden andas inte. Svetten rinner liksom innanför i små floder.

Det är som att ha plast på sej.

Jag tycker inte om ren ull heller, för det sticks! Angora sticks också.

Jag vill att det ska vara ren bomull!

Var finns dom kläderna?

Jävla toalett-tillverkare! Och alla dom som uppfunnit en massa andra otroligt korkade saker.

Själva SAKERNA är inte korkade – dom är fantastiska och jag can´t live without them – MEN varför måste dom ha en massa onödiga gupp och veck överallt?

ALLT nödvändigt som finns borde en klok Quinna, eller möjligen en genomtänkt städande man, vara med när dom tillverkas. För grejerna måste vara praktiska och STÄDBARA!

Alla gupp och veck på en toalett är ganska onödiga. Inte behöver det gå in här och ut där? Näe, det är bara onödiga veck och bucklor och sånt.

Man måste ju tamejfaan lägga sej med huvudet UNDER toaletten för att rengöra överallt! Sååååå äckligt! Och det samlas ju damm, som sedan blir BLÖTT damm, i varenda veck! För att inte tala om allt kiss som samlas överallt. Jo, för har man en massa söner som står och gäspar när dom slött kissar, knappt hållandes i Stoltheten, så blir det lite kiss här och lite kiss där.

Det är också gupp och veck på handfat och på rör, för att inte tala om element (!), spisar och allehanda andra saker som måste städas.

Otroligt irriterande!

Ring mej nästa gång ni ska utveckla utseendet på toaletter, mm, kära tillverkare!

Jag förstår inte hur dom funkar – dom som verkligen tror att det är sämre människor som flyr just nu. Jag förstår det inte! Och jag förstår inte hur människor INTE kan förstå dessa som flyr för sina liv!! Vad har dessa människor levt för liv, eftersom dom har NOLL förståelse och NOLL empati! Hur kan man tro att en människa är BÄTTRE än en annan bara för att man fötts i ett annat land?

Varför är det svårare med kärlek för många, än med ilska och hat? Varför är det lättare att säga ifrån, eller vara tyst, än att öppna sitt hjärta och Tycka OM? Eller t o m älska?

Varför är det svårare att säga ”Jag älskar dej!” än ”Jag hatar dej?”.

Gör kärlek mer ont än hat?

Tar kärlek och omtanke mer kraft än hat?

Kostar kärlek?

Vad kostar hat?

Ska vi leva i vårt lilla land utanför allt annat som sker på jorden, här i Sverige?

Är det så dom tänker, dom där som  hela tiden är livrädda och skräckslagna över att ”dom” ska ”ta över”?

Vad gör det om vi blandar upp oss här på jorden?

Människa som människa.

Liksom.

Titta på USA! Det är ju värsta blandningen av människor, och hur har det gått? Funkar det?

 Där finns allt! Och ALLA:

Stora, små, svarta, vita, orange, gula, snedögda, rundögda, blåögda, brunögda, svarthåriga, vithåriga, rödhåriga, muslimer, kristna, buddhister, kineser, svenskar, japaner, araber, tyskar, engelsmän….pedofiler, idioter, snälla, dumma, engelsktalande, flickor, pojkar, hen:s, kinesisktalande, korta, långa, sjuka, friska, galna, knasiga, knäppa, mysiga, underbara, fantastiska, hatiska, kärleksfulla…..

ALLT och ALLA finns i detta mixade land.

Och vad säger dom där? Jo, dom säger att dom är bäst!

Jag har träffat små skruttor och små skruttar, som blivit svikna av sina föräldrar, i hela mitt liv. I princip skär det i mitt hjärta varje gång, och jag vill slå något hårt i huvudet på föräldrarna som inte förstår hur viktiga dom är, och som inte förstår vilket ansvar det är att vara förälder. Ibland går det att ”väcka” föräldrar med ord – ibland inte.

Små barn är helt i händerna på sina föräldrar – bokstavligt talat – och dom är helt utelämnade till dom föräldrar dom blivit begåvade med. Vissa är inte så begåvade…

Om alla förstod vilket enormt ansvar det är att sätta en ny människa till världen, skulle det nog inte pluppa ut barn lite till höger och vänster utan att man tänkt igenom det så noga.

Vissa barn har väldig tur, för dom föds i familjer där föräldrarna själva fått det dom behövde som barn, så dom kan ge kärlek och upprepa det som dom själva fått uppleva.

Andra barn har väldig otur. Dom föds in i familjer där föräldrarna är splittrade, rädda, oroliga och där dom inte fått det som dom behövde som barn, och där dom inte förstår vilket ansvar det är att skapa en helt ny människa.

Barn tuffsas till. Barn utsätts för allehanda tokigheter. Barn reagerar på olika sätt. Dom reagerar genom oro, genom att bli utåtagerande, genom att bli ”besvärliga” eller genom att bli inåtvända och tysta. Ibland reagerar dom med att bli överdrivet duktiga.

problem child

Ibland spårar dom ur helt, och då nästan alltid i tonåren, för då börjar dom säga ifrån mer högljutt och orkar inte med skolan, börjar dricka, röka och prova på andra droger.

Trotsigt fräser dom att dom ”skiter i allt” och ”mamma är helt dum i huvet”. Vuxna tycker att dom är respektlösa och att dom ”borde lära sej veta hut”.

Många utav dom barnen har fått ”lära sej veta hut” hela livet, och nu orkar dom inte mer.

Dom skruttorna och skruttarna träffar jag. Och jag ser igenom den tuffa utsidan och ser den ledsna tjejen eller den rädda killen.

Det sorgliga är att det kommer aldrig att ta slut.

Föräldrar kommer i tid och evighet finnas i både bra och dåliga upplagor. Tilltuffsade och fysiskt och/eller psykiskt misshandlade barn växer upp och blir vuxna och får barn….

….och tuffsar till sina egna barn. I en evig cirkel.

Vissa tilltuffsade barn lyckas rätta upp sej och bli jättefina och bra vuxna, för att dom hittade någon klok vuxen på vägen som dom kunde knyta an till, eller för att dom är maskrosbarn.

Många tilltuffsade barn har tilltuffsade själar innanför sina hårda skal hela livet….

En gång träffade jag en tant som var 78 år och hon satt och grät för att hennes pappa gjort henne så illa som barn. Barndomen går inte över. Den sitter kvar inuti hela livet.

Så förstå vilket ansvar du har, du förälder, och att du är ditt barns viktigaste förebild, hur du än beter dig.

Och glöm inte att det är livsviktigt för varje barn att känna sig älskat av båda sina föräldrar, oavsett vem eller vilken förälder man har.

”Alla” undrar vem, eller vilka, som är SD:are. ”Ingen” är det (förutom dom media-kända) och ändå stiger procenten av SD:are hela tiden. Verkar det som.

Man är liksom ”SD:are” i hemlighet. Dom finns, men ändå inte.

Eftersom SD = främlingsfientlig undrar jag vilka som FÅR vara SD-väljare; FÅR man vara SD-väljare om man är lärare tex? Eller om man är kurator, socialsekreterare, förskolelärare, läkare, präst eller något annat ”människovänligt” yrke, där man SKA vara lika mot alla – oavsett kön eller färg på huden och härkomst?

Borde det inte vara olagligt att vara SD-anhängare och lärare tex?

Bara en fundering….

Livet pågår hur vi än gör och vad vi än tänker och känner. Dag för dag rullar vidare. Evigt. Utan att vi kan göra något åt det.

Flyktingarna flyr. Kriget pågår. Kvinnor våldtas och säljs, misshandlas och utsätts för alllehanda övergrepp. Män(-niskor) krigar, våldtas också, torteras. Barn utsätts dagligen för allehanda övergrepp jorden runt. Människor flyr ifrån fattigdom och svält, krig och alla möjliga eländiga saker som pågår på vår jord.

Lite här och där på vår jord fortsätter vi andra våra liv ”som om inget hänt”. Ska vi ha dåligt samvete för att många utav oss mår bra, satsar på träning och utseende, äter god och näringsriktig mat och älskar våra barn – ibland lite för mycket (då vi curlar dom) – samt kämpar för djurs rättigheter?

Typ.

Eller så kämpar vi inte alls. Eller så kämpar vi med petitesser. För ibland kan man undra om människan BEHÖVER kämpa mot/för något, för om man inte utsätts för övergrepp och svält, så är man deprimerad eller svälter sej själv eller är djupt olycklig för att man har fel storlek på brösten.

Världen är bra konstig.

Kanske är det bästa man kan göra när man lever i ett rikt land utan krig, att må så bra som möjligt?! Att njuta av och ta tillvara den Rikedom man fötts in i, och den kärlek som finns runtomkring. Att känna tacksamhet och dela med sej av det man fått till sin ”nästa”.

Jag tror inte det är Meningen att vi som fötts i ”Det rika landet” ska stänga dörren till dom som fötts i ”Dom fattiga/krigiska länderna”.

Men vad vet jag om Livets Mening, liksom….

I slutänden kan vi ju bara ändå göra vårt bästa, utifrån våra egna förutsättningar.

Men ibland önskar jag att Vissa Personer (inklusive jag själv) skulle lyftas upp ur sin Välfärdssituation här i Sverige, och sättas ner i ett Fattigt eller Krigiskt land – bara för en kort stund i sina (våra) liv – typ en månad eller så – för att lära sej att Uppskatta det man har, samt lära sej känna Empati och Förståelse för dom som haft Mindre tur.

Troligen har också ”dom” många andra sidor av sej själva, som vi (som är rika och ”bortskämda”) skulle behöva få lära oss av. Så jag tror på blandningen och så tror jag på Nyfikenhet.

Och empati.

I vilket fall som helst:

Om vi inte kan, eller orkar/förmår, hjälpa ”dom andra”, så kan vi i alla fall uppskatta och vårda det vi har!

Och Carpe Diem.

Liksom.