Mitt första jobb var ovanpå någon affär, där jag skulle sitta i kontoret och stoppa papper i kuvert och koka kaffe. Typ. Jag var väl ca 15 år. Jag visste inte hur man ”kokade kaffe”. Jag drack inte ens kaffe själv! Jobbet tyckte jag var så trååååkigt så jag höll på att krevera efter en vecka. Jag jobbade i två. Veckor. Sen åkte jag med familjen på semester och därifrån skrev jag ett kort och sa upp mej. När jag kom hem hade Eva fått jobbet istället, och jag ångrade mej. Hon fick nu lön – inte jag. Orättvist, tyckte jag, fast jag själv satt mej i den situationen.
Mitt andra jobb var i en järnaffär (tror att det var samma som ovan fast I affären istället för ovanpå…), där jag skulle slå in paket inför julen. Ha ha ha! Jag. Slå in paket. Jag kan fortfarande inte slå in paket….. Say no more.
Mitt tredje jobb var på Restaurang Gillet i Sala. Det var Domus´ restaurang där alla gymnasie-elever hängde efter skolan. Där satt man och tog en kopp kaffe, rökte, snackade och tittade ut genom fönstret vilka som gick förbi. Jag minns att jag var LYCKLIG när jag fick det jobbet, och där jobbade jag på helgerna och loven när jag gick i gymnasiet. Jag plockade brickor från borden, torkade borden, hjälpte till i disken ibland, stod i kassan ibland…. Tanten i disken fick brickor med porslin utrullat på ett band varvid hon åt upp halvätna bakelser, rester etc. Sååååå äckligt!
Mitt fjärde jobb var på Sveriges Radio & TV:s personalrestaurang i Stockholm. Där jobbade jag en sommar. Jag, som egentligen tycker det är skittråkigt med mat och sånt! Det kryllade av kändisar och jag spelade ”cool” och lyfte inte på ögonbrynen ens när Lennart Hyland (tex) ville ha ”köttfärslimpa med potatismos”….
Sen stack jag till USA. Tjohej! Inget jobb där. Bara plugg.
När jag kom hem fick jag jobb på LÅNGVÅRDEN på Åkeshovs sjukhus. Då var jag ca 20-21 år. Shit bah! Jag visste knappt vad långvård var! Det var någon utbildningsvecka, eller dag – minns inte, där man fick lära sej bädda och tvätta sängar och sånt….
….och sen var det bara att kasta sej ut i VERKLIGHETEN! Den sorgliga verkligheten.
Jag minns den ilskna lilla gubben som hade eget rum just för att han var så aggressiv. Han kastade saker på personalen som kom in, så man fick huka, ducka och parera när man gick in till honom. Han snusade också – stora snuskokor i munnen. Sen blev det lite tokigt, för han bajsade på sig, och var rätt hård i magen, och sen blev det ingen ordning alls på vad som var snus och vad som var bajs….
Hej och hå! Jag gick in med löfte om att nästa gång någon kräktes skulle jag slippa, för kräk tyckte jag var URÄCKLIGT men bajs klarade jag av rätt bra, även om det var på gränsen när man skulle pilla bajs ur en ilsken gubbes mun….
Jag minns också den blinda gubben som inte hade några tänder och som bara låg raklång i sin säng och liksom ”väntade” (på döden?). Bredvid sängen hade han en skål med godisar. Om man gick in till honom och sa ”Vill du ha godis?” så gapade han och så stoppade man inte en godis, så smaskade han i sej den….
….och så fanns det en tant som hade haft kor och som varje kväll kallade in kossorna: ”Kossera-kossera-kossera-kom!!” ropade hon om och om igen, medan tanten i sängen bredvid höll på att få spel av irritation.
Jag minns också den lilla tanten som ville dö, och som vägrade äta och dricka för att hon bara ville dö. Men tyvärr får man inte dö när man vill – inte ens om man är 93 år och ligger på långvården….Dropp sattes in och hon överlevde sina svältförsök….
….eller den stora tjocka tanten (svår att vända…pust!) som hade diabetes och där jag råkade gå in med en kanelbulle och lämna på bordet för att hon skulle få eftermiddagsfika…och när jag insåg mitt misstag rusade jag in i rummet och tog bullen ifrån henne och bytte den mot en sockerfri. Hon blev så ARG! Och det gick inte att förklara för henne misstaget, för hon förstod inte. Därefter skrek hon ”DÄR ÄR TJUVEN!” så fort hon såg mej, och jag blev anklagad för att ha tagit hennes smycken, guld och allt möjligt… 😛
Året på långvården var otroligt lärorikt!
Kan rekommenderas.
Eller inte.
erviluca #mammatillfyrakillar 