Olika människor /erviluca

Jag har inte träffat så många flyktingar, med tanke på att det kommer tusentals människor hit till Sverige, men i alla fall några stycken. En del svenskar har faktiskt inte träffat någon.

En sak som jag blir arg över är svenska människor som oroligt tjoar: ”Dom får inte plats!” och ”Det är KRIS!” och ”Vi måste stoppa dom!” som om dom berördes. Det gör dom inte. Dom märker ingenting. Dom går upp på morgonen och dricker sitt morgonkaffe och berörs inte ett jävla dugg! Men dom målar faan på väggen! En stor jävla bild! ”Utifallatt…..”. Det är liksom lika bra att bli skräckslagen från början….

Men vet du vad många flyktingar flyr IFRÅN? Vet du hur deras väg hit sett ut? Vet du varför just dom kommer till Sverige? Har du träffat någon av dom? Tänker dom med samma hjärna?

Ja, en del kommer från fattigdom ”bara” och en del har haft en ”lättare” väg hit….En del är rika och en del fattiga. Några är välutbildade och några analfabeter….

Även vi känner oss trötta efter en resa, även om resan var till Thailand och vi bara skulle åka på semester….

Nåja.

Jag vill berätta lite om dom OLIKA pojkar jag träffat hittills för att klargöra att det är OLIKA människor, med OLIKA bakgrunder och olika historier, med olika beteenden och olika känslor och ALLT! Det är både sådana som kommer från rika och fungerande förhållanden och riktigt fattiga.

Det går inte att svara på HUR man ska bemöta dom, för dom är OLIKA!

Ofta tänker jag på hur det skulle vara om mina söner behövde fly till Turkiet eller något annat land, och hur var och en utav dom skulle beté sej. Jag tror inte dom bara skulle bocka och niga och vara snälla och tysta och lydiga. Var och en utav dom skulle reagera på OLIKA sätt, men dom skulle alla fyra sakna och längta efter MEJ! Och jag skulle gå sönder av längtan efter dom och oro över vad dom får uppleva.

Nåja.

Igen.

Pojke A strålar med sina glittrande ögon. Har cool frisyr och coola jeans och en t-shirt och även om han färdats natt och dag och slitit och bökat och utsatts och allt (vi vet ju inte!) så ser han glad och nöjd ut, försöker prata med mig, men det går ”sådär” för vi kan bara prata kroppspråket och jag vet inte om vi t o m har olika kroppsspråk i olika länder, för när han sätter fingrarna i öronen och viftar med händerna förstår jag ingenting.

Den här killen anpassar sig snabbt i sin nya familj, och har tur eftersom skolan kan ta emot honom rätt omgående, och med sina glittrande ögon och utåtriktade sätt får han snabbt kompisar i klassen och kommer in i samhället på ett bra sätt. Nu vill han bara lära sig svenska – fort!

Pojke B sitter ihopsjunken och tittar ner i bordet. Han drar med fingrarna över ansiktet och håret hela tiden och verkar orolig. Det går inte att få honom att berätta något om sin bakgrund, och det behöver han inte heller, nu. Det får han ta med migrationsverket sedan. Han har bara ”läst Koranen” med sin mamma i hemmet så skolgången är väl egentligen NOLL. Han är orolig och rädd och vet inte vad han kan vänta av Sverige och Livet. Han är Ny på Allt! Han behöver ledas fram. Han är som ett litet barn, fast han är 14 år. Utkastad i en Verklighet han inte ens visste fanns. Hur han kom till Sverige vet jag inte, men nu ska han börja leva. Via sin nya familj får han följa med till ett gym och det tycker han är jättekul. Där träffar han en kille från samma land och dom börjar prata direkt och blir kompisar. Skolan kommer igång rätt snabbt och han suger åt sej kunskaperna han får lära sej. Jag tror Livet just börjat för den här pojken.

Pojke C flydde från sitt hemland till Sverige med en kompis. Dom lyckades hänga ihop hela vägen, men när dom kommer till Sverige skickas dom åt olika håll. Pojke C skickas till en familj i Dalarna och hans kompis hamnar på ett HVB-boende för flyktingar. Dom saknar varandra. Pojke C frågar mej om han inte kan få hälsa på sin kompis. Det får han och dom kramas och pussas och pratar pratar pratar. Dom kommer att hålla kontakten och det känns tryggt. Pojke C är glad för han hamnar i ett familjehem där det finns andra som pratar  hans språk och han kan kommunicera från början. Att gå med sitt språk instängt är jobbigt och gör nästan ont! Att få PRATA är förlösande. Pojke C vill börja skolan, men i just den kommunen han placerades  är kön för att börja skolan lång. Han kommer att få vänta i 3 månader! En sådan väntan kan skapa depression, men han har tur för han har redan fått kompisar i sitt nya hem och är ute och cyklar och gymmar på dagarna.

Pojke D är liten och bräcklig. Han gråter mycket. Han tappade bort sin familj i flykten och vet inte om dom lever eller är döda. Han ”gråter varje dag” säger familjehemmet. Eftersom han vill lära sej svenska börjar han direkt när han kommer till familjehemmet och pekar och på alla grejer och vill veta vad det heter på svenska. Han kan vad alla fingrar heter efter en vecka i familjehemmet. Han försöker få reda på var hans familj är, men dom kan ju faktiskt vara varsomhelst i världen, eller vara döda. Ingen vet. Han är ensam i Sverige, i sitt familjehem. Även om dom är underbara, så gör det ont i en ung tonårings hjärta. Men nu har han börjat skolan och kan skingra tankarna lite grann.

Vaddå ”DOM tänker…..” och ”DOM tycker…..” och ”DOM är……”?!?

”DOM” är olika!

Och visst var det så att ”VI GILLAR OLIKA!”  ????