Idag blir Mellan 19 år.

Tyvärr försov jag mej, så när jag väl vaknade med ett ryck, stod Mellan redan i köket och hade börjat göra frukost. Säkert undrade han om jag glömt bort hans födelsedag, för jag brukar ALLTID komma in på morgonen med paket och SJUNGA för mina födelsedagsbarn.

Men jag skuttade upp och ställde mej i köket och sjöng istället. Det borde vara rätt okey när man fyller 19 år.

Mellan föddes alltså 1996 – den tredje sonen av fyra. Förlossningen var ”underlig”, men det har ju alla mina förlossningar varit….nej, förresten – inte den första. Jag åkte in till Danderyds sjukhus/förlossningen för att det kändes ”konstigt” i hela kroppen. Barnmorskorna hade lovat mig att få komma in, och stanna kvar, hur jag än kände mig, eftersom man kunnat konstatera att min kropp var lite ”knasig”.

Väl inne blev jag undersökt. Jag var inte öppnad alls i princip och nästan inga värkar – bara en ”konstighetskänsla”. Men jag fick stanna kvar, eftersom jag blivit lovad det. Jag gick och duschade och i duschen fick jag en sjuhelvetes jävla supervärk, som höll i sej lääääääääääääänge. När jag sedan hade torkat mej och skulle bli undersökt igen, så hade jag öppnats 9 cm! Snacka om knasig kropp!

För att göra en lång historia kort, så föddes son nr 3 – vacker som en dag, och med ögon fulla av Klokhet. Jag var så lycklig så att hjärtat slog både dubbelslag och trippelslag och jag bara låg och stirrade på detta fantastiska underverk de dagar jag fick vara kvar på sjukhushotellet, eller vad det nu hette.

Idag fyller han alltså 19 år! Fast han föddes ”alldeles nyss”! Och han kan både gå, stå och tänka alldeles själv!

Det är helt otroligt vad tiden går fort!

Jag kan fortfarande känna den där känslan av Förunderlighet; att jag skapat liv, att sönerna fungerar, är vuxna eller nästanvuxna, och att ”I did it!”, liksom.

Och jag älskar dom – till månen och tillbaka – och sen ett varv till!

            =              

Är det någon annan som ser Fredrik Johansson i Filippa Bark, eller är det bara jag?

Kvinnornas dag idag.

Jag vill sända varma och kärleksfulla styrketankar till alla kvinnor i hela världen som kämpar, bara på grund av att dom fötts just som kvinnor.

Det är så många kvinnor som kämpar och sliter out there. Det är så många kvinnor som plågas och som har det svårt, bara på grund av att dom är just kvinnor.

Kvinnor dör, kvinnor blir slagna, kvinnor blir brända och råkar ut för syraattacker, våldtas och omskärs. Kvinnor stängs in, blir ensamma, övergivna, föder barn och dör vid svåra förlossningar. Kvinnor får inte gå utanför sina hem utan någon man som följer dom, kvinnor utsätts för övergrepp, kvinnor kränks och är i många länder andra klassens medborgare.

Ändå är det vi kvinnor som ger liv, som både väntar, föder och ammar nästa generation.

Kvinnor BORDE höjas till skyarna, dyrkas och älskas omåttligt – överallt!

Ofta tänker jag på att jag, när jag föddes som kvinna, hade sagolik tur att jag föddes just i detta land!

Man kan säga att jag, när jag föddes, vann högsta vinsten på födelselotteriet: Jag föddes i Sverige av en kärleksfull och god mamma, som hade en klok och man vid sin sida, som försörjde oss alla. Kan man ha det bättre?

Grattis till mej, men framförallt är det Alla Kvinnors Dag idag, och speciellt vill jag skicka ut kärlek till alla som har det svårt, runtom i världen:

I veckan fick jag ett SMS ifrån Minstings lärare: ”Var är Minsting?”.

Jag är på jobbet så jag ringer till Minstings mobil. Inget svar.

Flera av mina söner är (tyvärr) precis som jag, dvs svarar inte alltid i telefonen. Jag kan inte klaga på det eftersom jag är likadan själv. Jag låter aldrig mobilen komma före andra aktivieter så att säga, och ibland har jag helt enkelt inte lust att svara.

Jag SMS:ar Minsting en gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger:

”Minsting! Ho ho!”

”Ho hooooooo!!!”

”Miiiinstiiiiing! HO HOOOOO!”

Till slut svarar han. Jag ringer upp och frågar var han är.

”Hemma….jag somnade i fåtöljen” (han har en fåtölj framför skrivbordet).

Jag vet inte om jag tror honom, så jag säger det. Jag får lite svävande svar, och jag får en känsla av att han ljuger men, vet ändå inte om han faktiskt somnade till i fåtöljen eller inte. I vilket fall som helst är han inte i skolan och klockan är så mycket att det inte är någon idé att gå dit nu.

Jag bestämmer mej för att straffa honom:

”Som straff måste du följa med mej på min långpromenad med hundarna i eftermiddag!” säger jag.

”Okey!” säger han  och det låter som om han tycker att ett straff gör hela alltihopet ”legalt”, liksom, så jag ångrar nästan straffet. Jag kanske borde ha skrikit och skällt lite….

….fast jag känner mej inte speciellt arg – bara lite ”suckig” (det som man känner sej innan man blir uppgiven).

När jag kommer hem efter jobbet går jag in till Minsting och säger:

”Kom nu! Långpromenad!”

”Inte jättejättelång, va?!” säger han och börjar klä på sej. Ja, han måste klä på sej, för han har alltid kortbyxor hemma.

”Jo, jättejättelång!” säger jag, för nu ska här STRAFFAS, så det KÄNNS!

Sen går vi min långpromenadväg x 2, och trots att det regnar och slaskar och är lite halvmörkt och eländigt, så märker vi inte det, för det är såååååååååååå trevligt! Vi snackar från första steget till sista, om allt allt!

Vi snackar om allt ifrån atomer till Universum, till hundar, skolan, kompisar….allt! Vi snackar så att jag nästan känner mej hes när vi kommer hem igen.

Nej, det är inte bara jag som snackar – det är vi båda! Han är otroligt duktig på att snacka också! Han har så mycket tankar i sitt huvud. Om allt! Precis som jag. Sådan mor – sådan son.

Fiona är överlycklig! Hon älskar Minsting och det är sååååå sällan någon mer är med på vår promenad, så hon skuttar runt fram och tillbaka hela promenaden och liksom säger med hela sin kropp: ”Vad KUL att Minsting är med!!”

Jag tror jag måste straffa Minsting oftare…..

Jag blev vuxen under det avslappnade ”Flower-power-sjuttiotalet” där vi klädde oss i blommor och en massa färger och tänkte på FRED och såg demonstrationer där ung-vuxna gick med plakat som skrek ut ord som ”PEACE” och ”MAKE LOVE – NOT WAR”. Människor levde i kollektiv, där allt skulle vara naturligt och självklart. Män skulle inte vara män och kvinnor inte kvinnor, utan alla skulle vara LIKA. Jämställda.

Små babytjejer skulle absolut inte ha rosa på sej, och små babypojkar skulle inte ha ljusblått. Alla skulle vara jämlika från början. Alla skulle älska alla och överallt. P-pillret hade kommit och tjejer kunde börja älska med vem som helst, närsomhelst, och frågan var om tjejer ens ”fick” säga nej, för det fanns ju ingen anledning, egentligen. Sex var Naturligt och nyttigt, och INTE längre syndigt. HIV fanns inte.

I skolan hade vi betyg, från första året i skolan till sista (1-5), men det kändes inte så livsviktigt. Jag fick mina 3:or och 4:or och kanske någon 5:a i alla år, men ”vem bryr sej?”, liksom…. Jag minns inte att jag kände någon press eller stress, och att komma in på gymnasiet var bara SJÄLVKLART.

Alla som hade 1:or i betyg gick också vidare, från år till år. Dom som hade streck i betygen kanske hamnade i OBS-klassen – vet inte. Men vidare gick dom, till nästa årskurs, för det mesta. Tror jag. En del gick om, men inte många (som jag visste iallafall).

Jag fortsatte få mina 3:or även i gymnasiet, som jag tyckte var otrooooligt tråkigt och segt. Det var som att gå i 9:an två år till. Vilken TUR att det fanns två-åriga linjer (numera heter det program) då! Annars hade jag dött av tristess!

När jag gick på Socialhögskolan började skolsystemet ”stramas åt” lite lite grann. Det berättades om att man inte haft skriftliga tentor på Socialhögskolan på flera år, utan studenterna hade diskuterat och diskuterat i grupptentor TILLSAMMANS, iförda näbbstövlar och palestinasjalar och med ett glas rött i handen. Kanske en cigarett också… Så gick iallafall ryktena, och jag kan tänka mej att en del av det stämde, för det var under ”det glada 70-talet”.

Jag gick Socialhögskolan på 80-talet och det var då alla kostymnissar började dyka upp överallt. På Socialhögskolan var näbbstövlarna nästan helt borta, och endast några få palestinasjalar fanns kvar. Tentorna var skriftliga och vi satt en och en i bänkarna och SKREV svaren. Grupparbetena fanns, men var inte så många. Vi skulle nu BEVISA att vi kunde och man kunde få Godkänt eller Icke Godkänt. Fick man Icke Godkänt skulle man göra om.

Därefter tycker jag att det fortsatt så i skolan, och överallt, faktiskt. Det ska BEVISAS och UNDERSÖKAS och SÄTTAS BETYG och RAMAS IN.

Överallt och hela tiden.

Varenda samtal man har ska numera skrivas ner och bevisas att det gjorts och lite vad som sades och vad som BESLUTADES. Att skriva ner och BEVISA har blivit viktigare än vad man verkligen gör.

Och jag undrar; Är det 70-talisternas barn som vuxit upp och som under uppväxten blev allergiska mot allt som handlar om Frihet, och Oinramade och Obevisade saker. They really don´t like ”let go”.

För nu ska allt bevisas och skrivas ner och ramas in i små fina paket med fina ord och fina rubriker. Allt allt ska bevisas och dokumenteras och puttas in i datorer så att man sedan kan gå tillbaka och titta på exakt vad man gjorde. Och sa. Och bestämde. Inget ska göras utan att det dokumenteras, och allt ska följas upp.

Det finns dessutom mallar som man kan följa vid olika problem, plus att man kan sätta en diagnos på människan som man anser har problem. Och sedan kanske ge medicin. Praktiskt.

Men är inte det viktigaste att man ger rätt hjälp, så att människan man hjälper förändras eller gör rätt eller saken man lagar fungerar, kan man undra ibland? Nej, faktiskt inte. Det viktiga är att man har bevis på att man gjort rätt sak vid rätt tillfälle. Sen om man verkligen gjort det eller inte, och hur, tycks inte spela lika stor roll. Det viktiga är att man dokumenterat det snyggt och med dom rätta orden, utefter dom rätta mallarna och inlagt i det rätta systemet.

Man kan vara en dålig psykolog/lärare/terapeut/läkare men har man skrivit ner det man gjort, snyggt och perfekt i rätt dokument, så ÄR man bra. TIO poäng.

Man kan vara en skitbra psykolog/lärare/terapeut/läkare, men har man inte dokumenterat det man gjort på rätt sätt, lagt in det i rätt system och följt rätt mall, så är man dålig. Punkt. Noll poäng.

SÅ har det blivit.

Ibland önskar jag att det var ”lite mer 70-taligt”….