Det trycker i bröstet och på Vårdguiden säger dom: Ring 112!
Nä! Liksom. Jag kan ju gå och stå. Jag går till busstationen och tar bussen till sjukhuset. Vägen till akuten är röd. Anmäler och betalar.
Sen blir jag en Patient. En patient är en sådan som inte är som en riktig människa. En patient är inte en Anna eller en Eva eller en Kurt, utan det är ben, hud, huvud, armar – beroende på vilken avdelning man är inhyst på – och i dessa armar och ben får alla som har vita rockar på sej sticka i, peta på, flytta på och köra runt (om patienten ligger på en säng). Det är Icke Nödvändigt att Prata med en patient.
Personligheten upphör. Man blir ett Ting – en Sak.
Jag ligger på en säng. En vitrockad person säger åt mig att dra upp skjortan och knäppa upp bh:n. Sedan tar hon fram lappar och klistrar fast på min kropp, samt stoppar sladdar i lapparna. Inte ett ord om varför eller vad hon ska göra. Det bara sker. Jag är nämligen en SAK.
När lapparna tagits bort får jag en sak fastsatt på ena pekfingret och sedan går den vitrockade.
Efter en stund kommer Ny vitrockad. Hon ber mig lägga min arm rakt ut. Jag gör så. Hon sticker mig i armen, men varnar inte innan och berättar inte varför hon sticker. Hon tar flera rör blod. Jag har ingen aning om varför, men jag behöver väl inte veta. Jag är ju inte jag längre. Jag har upphört att vara människa. Jag är en kroppsdel – en sak. Sen tar hon sina saker och går.
Jag ligger på en säng och väntar. Vad jag väntar på vet jag inte säkert, men troligen läkaren.
Några vitrockade kommer in och pratar om apparaterna i rummet. Jag tror inte det har med mej att göra. Jag ”finns inte” – är ju bara en patient.
Oj, nu ska sängen flyttas! En vitrock kör mej in på en annan mottagning. Den mottagning jag låg på ska stängas för natten.
Jag ligger/sitter nu i en korridor. Jag frågar någon vad jag väntar på, och får svaret: ”Doktorn”.
Jaha, här sitter/ligger jag nu – The Thing – och väntar på doktorn.
And I do not like it.
erviluca #mammatillfyrakillar 