Idag blir Mellan 19 år.
Tyvärr försov jag mej, så när jag väl vaknade med ett ryck, stod Mellan redan i köket och hade börjat göra frukost. Säkert undrade han om jag glömt bort hans födelsedag, för jag brukar ALLTID komma in på morgonen med paket och SJUNGA för mina födelsedagsbarn.
Men jag skuttade upp och ställde mej i köket och sjöng istället. Det borde vara rätt okey när man fyller 19 år.
Mellan föddes alltså 1996 – den tredje sonen av fyra. Förlossningen var ”underlig”, men det har ju alla mina förlossningar varit….nej, förresten – inte den första. Jag åkte in till Danderyds sjukhus/förlossningen för att det kändes ”konstigt” i hela kroppen. Barnmorskorna hade lovat mig att få komma in, och stanna kvar, hur jag än kände mig, eftersom man kunnat konstatera att min kropp var lite ”knasig”.
Väl inne blev jag undersökt. Jag var inte öppnad alls i princip och nästan inga värkar – bara en ”konstighetskänsla”. Men jag fick stanna kvar, eftersom jag blivit lovad det. Jag gick och duschade och i duschen fick jag en sjuhelvetes jävla supervärk, som höll i sej lääääääääääääänge. När jag sedan hade torkat mej och skulle bli undersökt igen, så hade jag öppnats 9 cm! Snacka om knasig kropp!
För att göra en lång historia kort, så föddes son nr 3 – vacker som en dag, och med ögon fulla av Klokhet. Jag var så lycklig så att hjärtat slog både dubbelslag och trippelslag och jag bara låg och stirrade på detta fantastiska underverk de dagar jag fick vara kvar på sjukhushotellet, eller vad det nu hette.
Idag fyller han alltså 19 år! Fast han föddes ”alldeles nyss”! Och han kan både gå, stå och tänka alldeles själv!
Det är helt otroligt vad tiden går fort!
Jag kan fortfarande känna den där känslan av Förunderlighet; att jag skapat liv, att sönerna fungerar, är vuxna eller nästanvuxna, och att ”I did it!”, liksom.
Och jag älskar dom – till månen och tillbaka – och sen ett varv till!
erviluca #mammatillfyrakillar 