Månadsarkiv: maj 2014

Jag, 6 år och tandlös 1965.                        Storing, 6 år och tandlös 2001.

Storing är ”nästan-vuxen”. Han är myndig, men får inte handla på Systembolaget. Det dröjer 1 år till innan han får det. Men snart går han ut gymnasiet och har alla ”måste-skolår” bakom sej. Livet som Vuxen börjar.

Ansvaret tar vid.

Jag tänker tillbaka på mitt eget liv. Jag tänker på att Allt började när jag blev 18 år och gick ut gymnasiet. Ja, jag var 18 år då, eftersom det på den tiden fanns 2-åriga gymnasielinjer. Jag skulle ”jobba i flera år”, för att jag var så skoltrött, men jag stod ut med att jobba i 2 månader – sedan höll jag på att krevera av tristess, och kastade mej ut i Livet: Jag flyttade från Sala och hoppade på en utbildning på en Folkhögskola i Sigtuna. På kvällarna åkte jag in till Balettakademin, mitt i Stockholm, två gånger i veckan (buss +  pendeltåg + t-bana) för att kunna fortsätta dansa, och Det Vuxna Livet började.

Mina föräldrar flyttade till Afrika  när jag fyllde 18 år, så man kan säga att både dom och jag flyttade hemifrån, samtidigt.

Det vuxna livet innebar Ansvar: Ansvar för sin egen försörjning, ansvar för sin egen sysselsättning, ansvar för sitt eget liv. Efteråt kan jag förstå att det var svårare och tuffare än jag ville tänka på då. Jag har hela livet varit en ”Kan-själv (!)-typ”, på ett rätt dumt och envist sätt.

Det var mycket jobbigare än jag trodde att ”bli av med mamma och pappa” och att ”förlora alla kompisar”. Men jag vägrade sörja eller tycka att det var jobbigt, då,  utan jag kastade mej ut i Det Nya – så övertygad om att det ”bara var att ”….hitta nya vänner. Typ. Det tog flera år innan jag begrep vikten av djup och innerlig vänskap.

Nu ska Storing kasta loss. Om en månad. Det är stort. Det är omvälvande. För honom. För mej är det ”som vanligt” nästan. Han börjar göra Något Annat. Han ska själv Ta Ansvar. Han ska Bli Stor. Jag fortsätter som vanligt. Jag har redan gjort min resa, även om den inte riktigt är avslutad.

Vi föräldrar är inte försörjningsskyldiga  fr o m 14-06-02.

Typ.

Storing har blivit stor.

Det hände igår:

Han är ju tamejsjutton 18 år, så han får ”gå och komma” som han vill. Faktiskt. Han är myndig.

Fast  han är min beeeeebis!

Också.

På nåt vis.

Han stack på eftermiddagen. Skulle iväg på fest. På kvällen fick jag ett SMS om att han skulle sova hos sin kompis, och alltså inte komma hem på natten. Det var helt okey. Nema problema.

Sen gick nästa dag. Och gick.  Och gick.

Inte tänkte jag på honom heller. Närå! Faktiskt. Inte alls.

Men sen gjorde jag det. När det började bli kväll igen. Och när jag lät min hjärna dra igång, drog den igång ordentligt. Till slut låg Mellan död i en skogsdunge någonstans, men jag visste inte om han tagit sitt eget liv, eller om han blivit nedslagen av några andra hemska värstingar, som bara ville ha hans mobil.

Hans mobil var död. Tjöt bara. Det blir väl så när dom blir stulna. Kanske.

Oron flödade. Jag försökte hitta folk att ringa.

Ringde Storing som sa att Mellan bara betedde sej som han brukar, och ”bry dej inte….han kommer snart….du vet väl hur HAN är….”, men jag blev inte lugn för det. Storing kan väl inte veta….han har ju inte heller färdig pannlob. Liksom.

Men jag (med färdigutvecklad pannlob) VET ju vad som kan hända killar i den åldern;

Nedslagna. Misshandlade. Utsatta.

Min Mellan. Nedslagen. Och här sitter jag och äter popcorn. Liksom.

Jag visste inte vem killen var som han sovit hos, men jag hade fått namnet, så jag sökte upp honom på Facebook och skrev på meddelande och frågade om han visste var Mellan var (jag fick sedan ett svar där han skrev att Mellan var på väg hem…).

Då, när jag var som mest uppjagad, kommer Mellan hem.

”Meh! Du låg ju död och nedslagen i en skogsdunge, för några hade tagit din mobil!!” sa jag så fort han kommit in genom dörren.

”Meh! Du e ju inte klok!” sa han. ”Det är nog farligare för dej, här hemma, än det varit för mej, där borta!” sa han sen och gick in i sitt rum.

Pust!

Att vara mamma, och ha en massa (livlig) fantasi, är inte lätt.

Det finns ibland människor som retar mej till Vansinne. Det är inte så ofta – för det mesta kan jag ”borsta av mej skiten”, och gå vidare – men när det är så är det. I kubik.

Och nu är det.

Det är en person som retar mej så inihelvete så att jag känner HÄMND. Hämnden skulle kännas ljuv – tror jag. Ibland funderar jag ut ELAKA scenarior som jag skulle vilja drabbades denna person, men TYVÄRR skulle det drabba Andra, helt oskyldiga, också, vilket gör att jag egentligen inte vill hämnas.

Det är sååååå KLUVET!

Men om jag INTE var så ”genomtänkt”, som jag kan vara, och om jag INTE var så himla ”generös” och ”klok” eller ”dum-snäll”, så skulle jag gapa och skrika och hoppa och kasta saker och säga:

”JÄVLAHELVETESSKITPISSSNÅLFAANIDIOTEGOISTISTKASKITJÄVUL-KORKSKALLESDUMFITTKUKRUMPSKITPRUTTHELVETESAPA!!!”

Typ.

Och jag skulle vilja krypa in i hjärnan på IDIOTEN och VRIDA OM så att det gör RIKTIGT ONT. För hen är så inihelvetes svår att komma åt! Och hen är så otroooooligt NOT-inkännande och NOT-generös, dvs fullkomligt korkad och snål (med allt) så att jag blir tooooooooooooooooooookig! Att skrika och hoppa hjäper inte heller för det är som att hälla vatten på en gås.

Men jag vill hoppa jämfota av ilska, för min egen hälsas skull! Jag behöver ju få ur mej skiten!

Så jag prövar att kräkas här:

UÄCK!

Näe, det hjälpte inte.

Skit också!