”Förra veckan” gillade han ”DET” och då var ”DET” ”Livsviktigt”! Allt annat sög. Punkt.
Den här veckan gillade han INTE det – huuuuur kan jag tro det?!? Jag är helt pantad! Det var ju ”typ flera ååååår sen” – ”SUCK”!
Jag hänger verkligen inte med.
(Googlad bild)
Mellan har ”INGA tjocktröjor!” – inte en enda! Nada. Zit. Noll!
Jag tittar i hans garderob – räknar: ”En, två, tre, fyra…..?”
-”Meh! DEN är ju alldeles för STOR! DEN kan jag ju inte ha, för den har ju Storing haft! Värsta töntigt att ha något som HAN haft! Alla kommer bah att tänka att HAN har haft den! DEN DÄR är säkert för liten, för den är skitgammal juh! Och den där….*suck*….DEN är ju värsta gubbtröjan juh! Och DEN DÄR är ju av fleece! Man kan väl inte gå i fleece i skolan!!” Han tittar på mej som om jag vore en Utomjording.
Han sätter på sej tröjan han hade IGÅR (under protest), och troligen kommer ”ALLA” att dra efter andan av chock när han kommer till skolan i samma tröja två dagar i rad: *Aaaaaaaa!* liksom typ bah!
…………………………………………………………………………….
(Googlad bild)
Jag går till dom affärer som finns här (väldigt FÅ för killar – typ INGEN – men Dressman och Kapp Ahl finns….). Jag kollar och letar och TÄNKER:
Han har sagt att det inte får vara något framträdande märke på, och jag vet inte får vara uppseendeväckande alls (inga häftiga mönster, och helst inte mönster alls….gärna enfärgat och gärna någon lite ljusare färg)….Förra gången skulle det vara UTAN huva, men nu ska det vara MED huva. Jag letar och letar….
Om jag hittar en huvtröja är den väldigt mönstrad, och/eller har en stor siffra på sej el dyl. Och en stor sifrra går bort, har han sagt förut.
Den här gången vill han ha en tröja med dragkedja hela vägen…. Det enda jag hittar är en beige, stickad tröja med dragkedja hela vägen. Inga märken. Inget mönster. Ingen huva. Verkar okey. Köper den.
(Googlad bild)
Kommer hem.
Mellan öppnar påsen:
-”Ful!” konstaterar han.
-”Va?! Du har ju inte provat den!”
-”Ful färg. Gubb-färg.” konstaterar han.
Jag suckar.
-”Du kan väl prova?”
(Googlad bild)
Han provar, motvilligt. Tittar på sej kritiskt i spegeln.
-”Ful! Gubbig!”
Den är snygg, tycker jag, och jag säger det.
-”Meh! Du tycker ju ALLT jag sätter på mej är snyggt juh!” säger han irriterat.
-”Näe…inte allt….” säger jag försiktigt och funderar om jag faktiskt tycker allt han sätter på sej är snyggt…Ja, jo…kanske….Han är lång och har breda axlar och är smal. Nästan allt sitter snyggt på honom och han ÄR väldigt snygg….Tja…det kanske är så….Jag tycker kanske allt är snyggt på honom….”Erkänner” det för mej själv, men inte för honom….
-”Det är så SVÅRT att köpa en tröja till dej!”
-”Men jag SA ju precis hur den skulle se ut!” säger han irriterat.
-”Inga mönster, inga märken, ljus färg, helst huva, dragkedja hela vägen….”
-”Vaddå inga mönster och inga märken?!?”
-”Jamen du SA ju det!!”
-”Äh, det var ju för typ ETT ÅÅÅÅR sen. Du hänger verkligen inte med!!!” (Han sa det för ett par månader sen…)
Näe, jag hänger verkligen inte med….
Nytt försök idag.
…………………………………………………………………
Varför han inte följer med? Tja, för att tiden inte räcker till….och för att jag ”svänger förbi” affärerna på lunch. När jag kommer hem vid 17.30-tiden finns inte TID till att åka och köpa en tröja…Allt Annat kommer ivägen….
Igår var jag tex på Teater. Minstings klass hade Vikinga-redovisning (för alla föräldrar) i teaterform! Ha ha ha! Berättar mer om det en annan gång.
…………………………………………………………………………….
PS. När jag var barn/ung fick man LÅNA HEM kläder och skor från affärerna i Sala. Man kunde ta hem 4-5 tröjor, prova i lugn och ro, och sedan lämna tillbaka dom man inte ville ha och köpa den/dom man ville ha. Toppen! Men det är ju ”typ 100 år sen” och dessutom i en liten stad – Sala. DS.
erviluca #mammatillfyrakillar 
Jag gav upp när mina döttrar var i 12-årsåldern. Sedan dess har de haft en fast månadssumma och ett väldigt detaljerat kontrakt vad som ska ingå i denna summa. Bla ska de köpa kläder men jag står för ytterkläder, skor, jumpakläder, regnkläder etc. Men bara en uppsättning. Har de t ex ett par högklackade skor och vill ha ett par till får de köpa det själva. Det här har funkat jättebra. De har lärt sig att hushålla med pengarna, kolla in kvaliten på det de köper, deala med mig (ja, jag kan ge dem extrapengar om de gör nåt för mig t ex), säga ”Jag har inte råd” till sina kompisar etc.
GillaGilla
Jag överlät barnbidraget till Storing när han fyllde 15 år, men han är också en väldigt ansvarsfull och ekonomisk ung man. Mellan är ”lite hipp som happ och hit och dit” (en helt annan sort än Storing…), men jag kommer nog ändå låta honom får barnbidraget då han fyller 15 år (om ca 1 månad!) samt ett kontokort, och fr o m då får han också köpa sina kläder själv. Vad som ingår har vi inte gjort upp helt, men det borde vi givetvis. Det är ett jättebra sätt att lära sig pengars värde osv.. Själv gjorde jag aldrig det och är skitdålig på ekonomi….Tycker dessutom det är tråkigt och stressande att hålla på med pengar…. Men jag hoppas mina söner blir bättre än jag på detta..
GillaGilla
– Det här är dom tröjor du har. Välj en , eller frys!*går min väg, helt känslokall!*
GillaGilla
Ok. Den metoden kan man också anamma….Men sån är inte jag! 😛
GillaGilla
Det är verkligen svårt att handla till nån annan. Jag förbjöd mamma att handla till mig när jag var typ 14, för allt hon köpte var sååååå fuuuuult 😛 (vilket det verkligen var, hon har ingen smak min mor. Ja menar, rosa och orange, nej jag skulle inte tro det. Typ. Och jag är eg inte så kräsen.)Har skött allt sådant själv sedan dess och haft helt egen ekonomi sedan jag var 16.
GillaGilla
Till min äldsta son får jag FORTFARANDE köpa kläder! -”Du är den enda som får köpa kläder till mig, för du köper alltid Rätt Saker!” säger han. Han är 27 år! Storing, 16 år, köper sina kläder själv och är en mycket självständig ung man med helt egen smak.Mellan är lite svajjig och lite hit och dit. ALLT är ”fel” och inget är ”rätt”. Osäker är hans förnamn just nu, men han är iallafall säker på att allt är ”fel”! Även när han följer med och handlar (”Fult fult fult fult!” säger han om allt…och så ett ”kanske”…vilket jag då köper, för han ser aldrig något snyggt….).
GillaGilla
Jag är som Rok. De har alltid fått ärva ganska mycket kläder och tja, det har aldrig varit nåt problem. Det är liksom det eller gå med rumpan bar :-ÞDottern har mopsat sig med sin jacka som plötsligt är ”ful” men den är inte för liten och inte trasig så hon får ha den. Och hon skulle aldrig komma på idén att ”tappa bort den” för då vet hon att det blir hennes egna pengar som ryker ;-)Jag köpte kläder åt dem utan att de var med tills de fick egen klädsmak. Efter det har de helt enkelt fått följa med och prova – och de vet att det inte läggs hur mycket pengar som helst på kläder dessutom. De får vänta tills vi har tid..
GillaGilla
Ord och inga visor.Jag är nog lite ”mesig” där kanske…tycker det är viktigt att dom ”känner sej snygga” så att dom trivs med sej själva. Några märkeskläder har dom aldrig haft, och kommer jag aldrig att köpa. Där går min gräns. Mellan ärvde mycket från Storing tills han började i högstadiet. Men det har inte varit så lätt, för dom har så otroooligt olika kroppar. Storing har alltid varit stor, och Mellan spinkig. Byxor har inte kunnat gå i arv. Däremot har Minsting ungefär likadan kropp som Storing, så han kan ärva och tycker också det är kul och okey. Att vänta har mina söner svårt för, och jag har svårt för tjat….och är lite svag i sinnet….he he he….Då blir det som det blir….:)
GillaGilla