Dagsarkiv: 27 januari, 2011

 

-”Mamma! Hjälp mej med svenskan!”

-”Okey….. Vad ska du kunna?”

-”Det här!”    *visar*

Jag läser igenom häftet snabbt och inser att min hjärna har stängt av vissa funktioner. Kanske var den stängd från början, eller så har jag aldrig kunnat, eller lärt mej, det här, för trots att jag läser förklaringarna om och om igen, så förstår jag inte. Jag får inte in i hjärnan vad som menas och hur saker och ting hör ihop! Det går inte.

Jag lägger ifrån mej häftet och säger:

-”Jag förstår inte. Jag förstår VERKLIGEN inte. Och det är ju inte jag som ska lära mej, men jag kan inte ens förklara för dej, för jag förstår verkligen inte. Hur mycket jag än tänker vad som menas, så kan jag inte förstå! Det är liksom ett glapp i hjärnan där. Eller nåt. Det går iallafall inte in….Det rinner liksom ut direkt, om det ens kommer in….”

Eller kan det vara så att hjärnan är full och kan inte ta in mer såna ”oviktiga” saker. För mitt förnuft säger till mej (”Vilket förnuft?”) att följande saker inte är viktiga att veta:

– Finit verbform, formellt och egentligt subjekt, ackusativobjekt och dativobjekt, indirekt objekt och direkt objekt, infinitiv och advl. (vet inte ens vad förkortningen betyder…)

Eller är dom det? Är dom viktiga för en människas överlevnad?

Nåja.

Mellan ska googla dom olika begreppen och se om han kan få in betydelserna i SITT huvud.

I mitt fall klarade jag av både grundskolan, gymnasiet och högskolan och vidareutbildningar ändå.

Men man vet ju aldrig….

…………………………………………………………

 

När jag förhörde Mellan igår lärde jag mej om Den Katolska Kyrkan och hur Luther bröt sej ur den genom sina 95 teser (bl a) och hur den ortodoxa kyrkans gudstjänst var upplagd och hur den Calvinistiska kyrkan utvecklades. Riktigt intressant, faktiskt.

Vad jag gjorde i skolan när vi lärde oss detta, har jag ingen aaaning om…Kanske jag satt och skrev lappar till mina kompisar om vad vi skulle hitta på för kul på rasten, eller frågor om vem som var kär i vilken kille och sånt som är Så Mycket Viktigare i tonåren, än en massa tråkiga religioner och kyrkor…..

 

 

Han är sjuk. Stenis är sjuk. Vi kan inte träffas i helgen. Det kommer att gå en hel månad mellan förra gången vi träffades, till nästa gång.

 En hel månad.

Det är för länge.

För länge för vaddå?

Jag kan gilla läget. Jag kan acceptera.

 Men jag vill inte längta ensam.

Det känns som om jag längtar ensam. Som om det bara är jag som saknar. Som om det bara är jag som känner.

 Som om vi träffas för MIN skull.

 Det är synd om MEJ när vi inte kan träffas. Inte om honom. För honom är det ”som vanligt”.

Så känns det.

Och det är ingen bra känsla.

 

……………………………………………………

 

För övrigt behöver jag verkligen städa och tvätta och plocka undan grejer och åka till Tippen och kasta saker och gå långpromenad med hundarna och träna på gym och prova att gå på zumba och och och…..så jag är inte sysslolös….men ändå!

 

…………………………………………………..

 

När jag kom hem idag på lunchen, låg Minsting i min bäddsoffa i vardagsrummet, nedgosad under täcket och med två lyckliga hundar nära nära (innan dom upptäckte mej, och blev galna av lycka!) och tittade på TV. Det såg såååå mysigt ut!

Jag gick fram till honom och pussade honom på kinden, och han snörvlade till lyckligt….Jag stack till honom en lunchmacka och lite drick-yogurt (som han älskar) och så värmde jag min egen bantningssoppa och satte mej bredvid Minsting och åt. Vi pratade lite om ditt och datt sådär lite avslappnat.

Då slog det mej plötsligt att jag skulle vilja vara barn till mej själv!

Och det kändes så GOTT i hjärtat.

 

 

Att gråta är viktigt. I mitt arbete träffar jag människor som gråter nästan dagligen. Det är en lättnad när dom gråter, för då vet jag att det ”händer något inuti” och att jag ”når fram”.

Själv tycker jag det är jättesvårt att gråta inför andra. Jag vill inte ”tappa masken”. Det är så löjligt så klockorna stannar – jag vet! Men det är ändå så. ”Alla andra” får gråta, utom jag. När andra gråter blir jag inte ett dugg illa berörd eller tycker det är jobbigt. Men jag!….Löjligt!

 

Jag tror inte jag har lätt för att gråta, men inte svårt heller. Ibland känns det riktigt skönt att gråta rejält och ibland gör det bara ont. Ibland måste man trycka tillbaka gråten, för den ”passar inte” just då och där.

Men att kunna gråta då och då är viktigt! Då släpper trycket.

Många går omkring och bär på en massa ilska och lever ut den i tid och otid, men egentligen vilar en stor SORG bakom ilskan och frustrationen, så om dom kunde gråta ut ordentligt istället, så skulle dom må bättre sen.

Att gråta är viktigt!

 

 

”Förra veckan” gillade han ”DET” och då var ”DET” ”Livsviktigt”! Allt annat sög. Punkt.

Den här veckan gillade han INTE det – huuuuur kan jag tro det?!? Jag är helt pantad! Det var ju ”typ flera ååååår sen” – ”SUCK”!

Jag hänger verkligen inte med.

(Googlad bild)

 

Mellan har ”INGA tjocktröjor!” – inte en enda! Nada. Zit. Noll!

Jag tittar i hans garderob – räknar: ”En, två, tre, fyra…..?”

-”Meh! DEN är ju alldeles för STOR! DEN kan jag ju inte ha, för den har ju Storing haft! Värsta töntigt att ha något som HAN haft! Alla kommer bah att tänka att HAN har haft den! DEN DÄR är säkert för liten, för den är skitgammal juh! Och den där….*suck*….DEN är ju värsta gubbtröjan juh! Och DEN DÄR är ju av fleece! Man kan väl inte gå i fleece i skolan!!” Han tittar på mej som om jag vore en Utomjording.

Han sätter på sej tröjan han hade IGÅR (under protest), och troligen kommer ”ALLA” att dra efter andan av chock när han kommer till skolan i samma tröja två dagar i rad: *Aaaaaaaa!* liksom typ bah!

…………………………………………………………………………….

(Googlad bild)

Jag går till dom affärer som finns här (väldigt FÅ för killar – typ INGEN – men Dressman och Kapp Ahl finns….). Jag kollar och letar och TÄNKER:

Han har sagt att det inte får vara något framträdande märke på, och jag vet inte får vara uppseendeväckande alls (inga häftiga mönster, och helst inte mönster alls….gärna enfärgat och gärna någon lite ljusare färg)….Förra gången skulle det vara UTAN huva, men nu ska det vara MED huva. Jag letar och letar….

Om jag hittar en huvtröja är den väldigt mönstrad, och/eller har en stor siffra på sej el dyl. Och en stor sifrra går bort, har han sagt förut.

Den här gången vill han ha en tröja med dragkedja hela vägen…. Det enda jag hittar är en beige, stickad tröja med dragkedja hela vägen. Inga märken. Inget mönster. Ingen huva. Verkar okey. Köper den.

(Googlad bild)

 

Kommer hem.

Mellan öppnar påsen:

-”Ful!” konstaterar han.

-”Va?! Du har ju inte provat den!”

-”Ful färg. Gubb-färg.” konstaterar han.

Jag suckar.

-”Du kan väl prova?”

(Googlad bild)

Han provar, motvilligt. Tittar på sej kritiskt i spegeln.

-”Ful! Gubbig!”

Den är snygg, tycker jag, och jag säger det.

-”Meh! Du tycker ju ALLT jag sätter på mej är snyggt juh!” säger han irriterat.

-”Näe…inte allt….” säger jag försiktigt och funderar om jag faktiskt tycker allt han sätter på sej är snyggt…Ja, jo…kanske….Han är lång och har breda axlar och är smal. Nästan allt sitter snyggt på honom och han ÄR väldigt snygg….Tja…det kanske är så….Jag tycker kanske allt är snyggt på honom….”Erkänner” det för mej själv,  men inte för honom….

-”Det är så SVÅRT att köpa en tröja till dej!”

-”Men jag SA ju precis hur den skulle se ut!” säger han irriterat.

-”Inga mönster, inga märken, ljus färg, helst huva, dragkedja hela vägen….”

-”Vaddå inga mönster och inga märken?!?”

-”Jamen du SA ju det!!”

-”Äh, det var ju för typ ETT ÅÅÅÅR sen. Du hänger verkligen inte med!!!” (Han sa det för ett par månader sen…)

Näe, jag hänger verkligen inte med….

 

Nytt försök idag.

 

…………………………………………………………………

 

Varför han inte följer med? Tja, för att tiden inte räcker till….och för att jag ”svänger förbi” affärerna på lunch. När jag kommer hem vid 17.30-tiden finns inte TID till att åka och köpa en tröja…Allt Annat kommer ivägen….

Igår var jag tex på Teater. Minstings klass hade Vikinga-redovisning (för alla föräldrar) i teaterform! Ha ha ha! Berättar mer om det en annan gång.

 

…………………………………………………………………………….

 

PS. När jag var barn/ung fick man LÅNA HEM kläder och skor från affärerna i Sala. Man kunde ta hem 4-5 tröjor, prova i lugn och ro, och sedan lämna tillbaka dom man inte ville ha och köpa den/dom man ville ha. Toppen! Men det är ju ”typ 100 år sen” och dessutom i en liten stad – Sala. DS.