RSS Flöde

Dagsarkiv: 4 januari, 2011

Dag 7. Min bästa vän/erviluca

Postat den

 

Jag har haft två Bästa Vänner.  Vad dom betydde förstod jag egentligen inte förrän jag inte hade någon bästa vän längre….Bästa vänner är Guld värda. Om man självklart fått en, tror man liksom det är enkelt….Att hon bara står där en dag. Och förlorar man henne, så får man en ny. Men så är det inte.

Min första Bästa Vän var Helen Arnqvist i Örnsköldsvik. Vi bodde grannar. Vi var 5-6 år och jag minns henne som att vi ”hörde ihop”; att vi ”var ett” – att man ibland inte behövde förklara eller prata. Allt var så självklart! Sen flyttade min familj. Jag tänkte ofta på Helen. I mitt minne var hon den finaste, härligaste och sötaste tjej som fanns! Nästan som om det fanns en liten gloria kring henne….Jag och Helen brevväxlade i några år, men det rann ut i sanden. Vi träffades aldrig igen.

Min andra Bästa Vän var Rosianne Helgesson i Sala. Vi bodde också grannar. Vi var bästisar i några år i lågstadiet och gjorde många roliga och tokiga saker ihop. Att leka med Rosianne var både härligt och spännande. Med henne var jag också ETT – det var så självklart. Jag minns också att hennes pappa var trött ,och att hennes mamma alltid låg i sängen och ”hade ont i huvudet” och att vi nästan aldrig fick vara hos henne, för vi ”störde”.

 

En dag var Rosiannes mamma död. Det blev tyst och jag fick inte träffa Rosianne. Varför vet jag inte. Sedan flyttade hon med sin pappa (och bror?). Vart vet jag inte. Jag kommer ihåg hur jag stod och tittade på hur en flyttbil fylldes, och jag förstod inte riktigt vad som hände… Rosianne var inte där…och en dag var hon bara borta. Det blev tomt. Jag minns inte heller att någon pratade om det i klassen…Att Rosianne försvunnit… Och jag lyckades aldrig fylla det hålet med en ny bästis.

Efter dom här två bästisarna har jag haft många Nära Vänner….men den där ”ett-känslan” har bara infunnit sej fläckvis och ibland. Jag var i olika gäng och jag hade många kompisar, men någon Bästis….Näe! Ingen ”sån”.

Jag har av och till saknat den där känslan – den där tryggheten – och undrat om jag någonsin kommer att träffa en Bästis på det sättet igen…

..Den där som man kan vara fullkomligt sej själv med. Den där som nästan vet vad man tänker. Den där som finns där i vått och tortt – no matter what! Den där som älskar en fast man är tråkig, idiotisk, tänker ”fel”, gör ”fel”….för att dom/hon/han vet vem man är i grunden, och att det är helt okey att vara ”ofullkomlig och lite knäpp”. Den där som man själv älskar för att hon är hon!

Jag avundas dom som hittar den här Bästisen och som sedan får ha kvar den – resten av livet! Jag fick inte det. Jag förlorade min bästis två gånger. Kanske gav jag upp sedan….Kanske jag inte vågade ”släppa in någon på djupet” igen….Eller så är det så unikt att träffa sin själsfrände, så att man bara gör det någon, eller ett par gånger, i livet….

Jag har några nära och fina vänner nu. Men det blir aldrig som det var, igen. Och jag har aldrig känt den där ”ett-känslan” igen…Den känslan där jag ”bara varit jag” utan ”krusiduller”….

 

Hur är det för dej? Har du upplevt ”ett-känslan” med någon, och har du haft, eller har en bästis?