Han är sjuk. Stenis är sjuk. Vi kan inte träffas i helgen. Det kommer att gå en hel månad mellan förra gången vi träffades, till nästa gång.
En hel månad.
Det är för länge.
För länge för vaddå?
Jag kan gilla läget. Jag kan acceptera.
Men jag vill inte längta ensam.
Det känns som om jag längtar ensam. Som om det bara är jag som saknar. Som om det bara är jag som känner.
Som om vi träffas för MIN skull.
Det är synd om MEJ när vi inte kan träffas. Inte om honom. För honom är det ”som vanligt”.
Så känns det.
Och det är ingen bra känsla.
……………………………………………………
För övrigt behöver jag verkligen städa och tvätta och plocka undan grejer och åka till Tippen och kasta saker och gå långpromenad med hundarna och träna på gym och prova att gå på zumba och och och…..så jag är inte sysslolös….men ändå!
…………………………………………………..
erviluca #mammatillfyrakillar 
Nu läste jag din blogg och det här inlägget gjorde ont.
GillaGilla
Tack för dom fina orden.
GillaGilla
Jag har lust att säga: ” Längta efter mej då, för bövelen! Och gör det högt och ljudligt så att jag MÄRKER det!!”
GillaGilla