erviluca #mammatillfyrakillar

Vi är kvar där vi var för hundra år sedan, och kanske är det så att det är inbyggt i biologin, så vi får liksom ”gilla läget”. Tjejer kanske HAR närmare till tårar och killar kanske HAR närmare till att uttrycka ilska? Vet inte. Mina söner har fått gråta så det skvalar när det behövts, men jag vet ju också att min omgivning ibland bekymrade sej över mina söners tårar och gråt, och tyckte att dom borde väl lära sej ”bita ihop”. Gråtandet tog slut när dom närmade sej 10-11-årsåldern – troligen för att det var ”töntigt” att gråta på det sättet och för att ”alla andra” tyckte att det var ”bögigt” eller ”tjejigt”.

Killar ”får inte” gråta. Tjejer ”ska gråta”. Eller? För jag märker också att det är många tjejer som använder sej av sina tårar i skolan. Troligen har dom lärt sej att få som dom vill om dom gråter, så att dom gråter för ”ingenting”, eller för ”allt”.

Många gånger har det kommit ilskna små killar till mej och sagt att ”Tjejerna liksom vinner bara för att dom gråter! Fröken lyssnade inte på mej bara för att Nina började gråta och då var det mest synd om henne! Fast det var ju hon som började, och jag slog faktiskt inte hårt!”

Dessa ord har jag hört många många gånger. Och jag har dessutom upplevt detta. När jag jobbade på dagis såg jag ofta hur småtjejerna kunde ”få igång” killarna genom att springa lite för nära, retas och hålla på, och när killarna sedan började jaga tjejerna skrek dom och sprang iväg och ropade på ”Fröööööööken!” och ibland började dom gråta och nästan alltid skrek dom att killarna var dumma. Jag bad dom andra fröknarna att uppmärksamma det här, så att vi inte skulle hamna i att stå och skälla på killarna och trösta tjejerna, när det faktiskt var tjejerna som drog igång allt. När vi slutade trösta tjejerna och istället sa till dom att vi sett att dom ”dragit igång allt så då får du skylla dej själv….” eller ”….lösa det själv”, så tog det faktiskt slut.

Men detta beteende fortsätter. Idag, 20 år senare, är det fortfarande likadant, märker jag, på rasterna.

Jag gav ett råd till en fröken (i åk 2) för någon månad sedan, och det var att inte hålla på att trösta när (vissa) tjejer gråter, och absolut inte låta dom få som dom vill, för tjejernas gråt kan jämställas med killarnas utbrott/ilska ibland : Att dom gråter för att ”vinna” (=få som dom vill). Den läraren pratade med mej häromdagen igen och sa att det blivit en ENORM skillnad sedan hon slutade ”gå igång” på (vissa) tjejers gråt. Det hade blivit mycket lugnare och skvallret hade minskat. Hon slutade att låta den som grät ”vinna”, och insåg att det inte är likhetstecken mellan tårar och synd om.

Tjejer är ofta minst lika fysiskt starka som killar – iallafall under låg- och mellanstadiet – och genomgående genom hela skoltiden ofta psykiskt starkare (och dessutom duktigare i skolan, i snitt). Det är INTE synd om tjejerna! Som ni kanske vet gynnar vårt skolsystem tjejerna mer än killarna. Vad vi ska göra åt det vet jag inte, men något borde göras – för killarnas skull (men det är ett annat blogginlägg).

Jag är medlare/konfliktutredare varje vecka i skolorna jag arbetar i, och det handlar för det mesta om tjejkonflikter: ”Hon sa…. och då gick hon…. och då gjorde hon….. och då sa hon….. och då tyckte jag….. och då ville hon….. och då……” = oerhört komplicerade skeenden där pyttesmå vinklingar hit och dit förändrar allt och rör till det hit och dit. Det är så finstilta kränkningar och komplicerade vändningar ibland så att man baxnar! Dessutom kan dessa konflikter pågå i veckor! Tjejerna byter kompisar under denna tid hit och dit, och pratar skit om varandra, bakom ryggen, på olika sätt i olika vändningar och med olika vinklingar.

Kanske är det här ett beteende vi tjejer har för att lära oss komplicerade relationella skeenden (?) tänker jag när jag försöker förstå varför det är så här. För OJ vad tjejerna ”tränar” på det här. Och OJ vad dom håller på att stötta och hjälpa varandra, och hata varandra och hitta fel och brister hos varandra och hela fadderullan! Vitt och svart, gott och ont.

Mitt råd till föräldrarna är: TRO INTE ATT DIN DOTTER BERÄTTAR (HELA) SANNINGEN! För hon vet inte hela sanningen. Jag menar inte att hon ljuger, men hon berättar sin (ofta väldigt kryddade och ensidiga) upplevelse av vad som har hänt, och hon har ingen koll på vad som hände ”på andra sidan”. Dessutom överdriver hon allt ”ont” hennes motståndare gjort och sagt. Troligen. Din dotter behöver ditt stöd och ditt lyssnande öra, men hon behöver inte att du kryddar genom att säga att ”Nina är ju inte klok! Hur faan kan hon göra så!?” utan ansträng dej att vara VUXEN när du lyssnar och förstå att allt hon säger är kryddat och otroligt vinklat.

Det kan givetvis vara så att din dotter är utsatt för en Galning som egentligen inte borde få gå i samma skola som henne, men…oftast är det inte så. Oftast är det en lika överdriven och känslomässigt driven flicka på den andra sidan, som rusar hem till sina föräldrar och berättar SIN VERSION av vad som hänt, och i den versionen är det DIN DOTTER som är ”hin håle”.

Så summa av kardemumma:

Låt inte gråt styra/bestämma. Låt heller inte ilska styra/bestämma. Rama in barnens värld och hjälp dom hantera konflikter på ett bra sätt, på vägen att bli vuxna, och inse att dom ligger i hårdträning för detta. I denna träning gör dom fel, och behöver hjälp att göra rätt och hålla sej inom ramarna för hur man bör och ska bete sej i ett vanligt socialt sammanhang. Givetvis hjälper det om du själv, som förälder, funkar socialt. 🙂

Barn gör inte som man säger – dom gör som man gör.

Det jag är mest rädd för av allt är att bli dement/få Altzeimer.

Fast man ska ju egentligen aldrig säga ”mest” eller ”minst” vad gäller något, för det finns alltid saker som är värre – typ att mina söner skulle bli svårt skadade eller dö, eller att det skulle bli krig. Men förutom det.

Så fort jag börjar tappa ord eller inte minnas vad jag skulle göra, eller berätta samma historia om och om igen (vilket jag gör jätteofta enligt sönerna…), så darrar mitt inre lite grann och jag tänker: ”Första stadiet till demens/AZ…..”.

Jag tappar OFTA ord. Ofta. Men det är ju också ett symtom på stress och ”gå-in-i-väggen-grej”. Och jag är övertygad om att jag gått in i väggen både en och två gånger under livet, fast jag inte fått diagnosen, för jag har verkligen varit fullkomligt och otroligt slut och finito.

Men, nu skulle jag inte berätta om det. Jag ville bara skriva hur läskigt jag tycker det är med demens. Om det skulle drabba mej alltså. Att det drabbar andra, kan jag stå ut med… Min mormor blev dement tex. Men jag VILL INTE!

I morse, när jag kom till jobbet, tog jag upp mobilen ur väskan och tänkte SMS:a Minsting och fråga var han var, eftersom det varit lite tjaffsigt på morgonen, och jag var orolig för om han hade stannat hemma pga detta. Jag såg att han redan SMS:at mej att han hade ont i ögonen, och att JAG SVARAT på dessa SMS! Jag hade skrivit: ”Var hemma då”.

Jag blev iskall. Jag gick igenom hela promenaden till jobbet; Hade jag stannat och SMS:at? Hade jag tagit upp mobilen och SMS:at när jag kom till skolan? Näe, jag hade inget minne av det. HerreGud! Nu är det illa! tänkte jag. NU börjar jag göra saker som jag inte minns! Skicka SMS utan att minnas det! Bevis fanns ju.

Jag SMS:ade till Minsting att jag inte minns att jag skrivit ”Var hemma då”, och jag frågade VEM som hade skrivit det. Han svarade: ”Gud?”

Jag blev helt nojjig och SMS:ade det – att jag tyckte det var ”Spooky” och att det var obehagligt och att jag faktiskt blev rädd….

Till slut fick jag ett SMS:  ”Jag kan faktiskt mind control så det kan ha varit jag…”.

Jag testade att kopiera ett av hans skickade SMS och skicka det till honom, och upptäckte att det var skitenkelt!

Va?!

Jävla unge!

1. Att skrämma skiten ur mej.

2. Att ljuga och hitta på.

3. Att luras.

4. JÄVLA UNGE!

Det blir ett stort STRAFF när jag kommer hem….Det blir….hm….hm…… Vafaan!

Förra gången han fick straff blev det en långpromenad. Jag tror jag kör det straffet igen, för EGENTLIGEN är jag emot straff, men något måste jag ju göra….

…och en långpromenad är rätt härlig med Minsting för man får veta så mycket spännande saker!

Jävla unge!

På en del av Planeten bor dom vuxna gifta F-aliensarna i små burar. När dom bli könsmogna blir dom utvalda av en Z-aliens och insatta i en bur. Det är lite olika hur stor buren är, och det beror helt på hur rik Z-aliens är. F kan dock inte välja ”make”, utan hänvisas helt till att bli utvald. En gång i månaden ungefär släpps alla F-aliens ut ur sina burar och festar tillsammans med alla andra F-aliens och småaliens. Det är när månarna står på ett speciellt sätt. Av vad jag förstår står månarna på rad en gång i månaden.

Jag förstår inte varför F-aliensarna måste sitta i burar. Dom verkar ju helt ofarliga och väldigt snälla. Dom flesta. En del verkar mest bara ledsna och nedstämda, men vem skulle inte bli det om man var instängd jämt?

Jag satte mej bredvid en sån här bur och pratade med en utav F:arna. Hen berättade att alla aliens på den där delen av planeten trodde att det var en jättealiens som kallas ALLI som skapat hela planeten, och denna ALLI har bestämt hur allt ska vara. Det fanns någon skrift som hette typ ”ALLIS pergamentrullar” (direktöversatt) och där stod det hur alla skulle bete sig och vad som hände om man inte följde det här.

Fast när jag senare åkte till andra sidan planeten så menade dom där att det var några som hette ”FURA” och ”LURA” som tillsammans skapat planeten och dom hade också en massa regler kring hur alla skulle vara och hur aliens skulle bete sej. Dom reglerna var skrivna i en bok som kallades ”FULU”. Där var inte reglerna lika hårda som på andra sidan planeten. Där satt tex inte F-aliensarna i burar, utan gick helt fria. Där menade dom att dom som trodde på ALLI var helt ”ute och cyklade”.

På ytterligare ett annat  ställe på Planeten menade dom att det var ”GRYT” som kommit ner till Planeten och skapat allt liv. Dom var lite arga på dom som trodde på FULU och tyckte att alla borde tro på GRYT. När jag frågade vad det spelade för roll vad alla trodde – ”kan man inte tro på olika saker och ändå vara sams?” så tittade dom på mej som om jag vore helt korkad.

När jag ville åka till södra sidan av Planeten blev jag stoppad. Aliensarna sa att dit kunde man inte åka. Där var det jättemycket bråk. Det var Aliens som slogs mot Aliens, för dom Ena ville bestämma över Dom Andra, och ta över hela det landet. Dom dödade allt och alla som kom dit – småaliens och stora aliens; alla! ”Men då blir det ju inga kvar?!” sa jag. Och så tyckte jag det var så otäckt att dom dödade även dom små aliensarna, som var helt oskyldiga och bara försökte överleva….bara för att vissa vuxna aliens ville ha den delen av landet. ”Fast dom vill nog inte bara ha landet – dom vill nog att alla ska ska tro på ”FNYS” också, som dom tror är den som skapat allt”, berättade en alien.

Jag förstår fortfarande inte varför man inte kan få tro på olika Skapelseberättelser på Planeten. Det är ju bara en tro – ingen vetenskap eller sanning. Och varför vill vissa vara elaka bossar över andra? Och varför vill man döda sina gelikar? Varför dödar aliens aliens, liksom?

Dom berättade att det fanns fabriker där dom uppfann och byggde förstörelsevapen, och saker som tar död på många aliens på samma gång.  Hela tiden uppfanns och byggdes det värre och större och bättre förstörelsevapen. En aliens sa att hen var rädd för att dom själva en vacker dag skulle spränga hela planeten!

Snacka om självdestruktiva aliens, alltså!

Tur att man bor på planeten Tellus….

…..eller??

Jag åkte till en planet där det fanns i huvudsak två sorters aliens. Den ena sorten var till stor del styrande och lite mer krigiskt lagda, och den sorten försökte hela tiden ta över andras delar av planeten, härjade runt och utnyttjade den andra sortens aliens stup i kvarten. Den andra sortens aliens tog hand om en massa små aliens av olika sorter, letade efter mat och försökte få dom små alienserna att växa och bli stora aliens.

Vi kan kalla den mer krigiska sortens aliens för Z och den mer omhändertagande aliens för F. Bland dessa två sorter fanns det andra sorter också eftersom både Z och F fanns som gröna, gula, röda och blå och dessa olika sorters aliens hade olika behåring – en del var håriga över hela kropparna och då hade håret samma färg som huden – och andra var helt utan hår.

Det jag upptäckte var dock att Z-aliensarna var större och bredare i genomsnitt medan F-aliensarna var mindre och lite tunnare.

Många Z-aliens försökte bossa både över andra aliens samt var elaka och stängde in eller slog på F-aliens helt omotiverat, trots att det faktiskt var F-aliens som såg till att småaliensarna fick mat och omvårdnad. Det verkade inte som om som stora, starka och mer elaka Z-aliensarna brydde sej om det.

När jag frågade några Z-aliens varför dom hela tiden ville ha mer bitar av planeten och varför det inte räckte med den bit dom hade, tittade dom på mej som om jag en alien (!). Och när jag frågade varför dom slog och gjorde illa F-aliensarna, som inte verkade göra en fluga förnär (fast dom förstod inte ordet fluga), så sa dom att F-aliansarna ”behövde det”, för att inte bli för stöddiga. Typ. Det var så jag förstod det. Det är inte så lätt med Alienska.

Z-aliensarna var också lite rädda för att F-aliensarna skulle ”ta över”, på något vis, men när jag pratade med F-aliensarna så hade dom absolut inte alls någon lust att ”ta över” planeten – dom ville helst bara ha lugn och ro, och få gå vart dom ville när dom ville, och vara fria. Och så ville dom slippa vara rädda.

Dom ville slippa vara rädda för att Z-aliensarna skulle skjuta med sina jättestora vapen, till varandras ”länder” och så ville dom slippa vara rädda för att bli slagna – både av sina egna Z-aliens och dom på andra sidan. Dom ville bara ha lugn och ro och leva i fred. Ingen av dom jag pratade med ville ha någon annans bit av planeten.

”Lever ni i fred på er planet?” frågade F-aliensarna och såg ut som om dom ville flytta till jorden. Jag ville säga ja, men kunde inte, för det ser ju precis likadant ut på vår planet.

Ibland vill jag inte vara vuxen.

Fast jag vill nog inte vara barn heller.

Jag vill vara Vuxen Utan Ansvar.

Helt.

Finns såna, förresten?

Jag har tagit ansvar för Andras Liv i snart 30 år – oavbrutet. Fast ännu längre om jag räknar med Ansvaret för en hund, för det skaffade jag första gången när jag var 21…..ba´fatt jag behöver få Ta Ansvar. Och älska någon. Typ.

Det borde jag ha tänkt på från början. Att jag skulle ta så mycket Ansvar. Men å andra sidan trodde jag ju, då för 30 år sedan, att jag skulle leva med Mannen med stort M for ever and ever. Och när man gör det DELAR man på ansvaret, är det ju tänkt liksom.

Men så blev det inte.

Barnet blev MITT ansvar.

Det är stort.

Fruktansvärt stort.

Att  ha Ansvar för en Annan människas liv är Livsstort! Jag kände då att det var Otroligt Stort, och jag känner fortfarande att det är Otroligt Stort…men jag börjar slappa till mej lite:

Jag kan till exempel tycka att Minsting ska göra sin läxa själv, för jag orkar inte gå igenom ”Det Ekologiska Systemet” igen. Jag gick i skolan ”för hundra år sen” och jag tyckte det var trååååkigt då, och jag tycker det är tråååkigt nu.

Men jag måstede då och jag måste nu.

Blääää!

Kan dom inte göra sina läxor, och lära sej ALLT, i skolan!?!

Om man har FYRA barn måste man läsa dessa otrooooligt tråååkiga läroböcker x 4! Dom är INTE roligare nu än dom var förr! Dom skrivs på ”högtravande” och skit-torr svenska, som om Mr Tönt i rutig slipover skrivit dom allihop!

Blääää!

Sen är det ju alla andra Måsten man ska göra när man är Ansvarig för en massa barn:

Man måste se till att dom äter Näringsriktig mat (tur att dom har en pappa som är DUKTIG på detta, så att jag kan slarva lite…), men dom överlever faktiskt på burkmat halvfabrikat också. Så det så.

Man måste STÄDA

Man måste TVÄTTA alla deras kläder hela tiden. Och killar smutsar ner sej! Inte lika mycket nu, dock. Det var värre förr….

Man måste vara GOD, KLOK och KÄRLEKSFULL nästan hela tiden.

Man måste vara PEDAGOGISK, LUGN och TYDLIG.

Man måste vara En God Förebild och man måste alltid alltid sätta sej själv i Andra Rummet.

Ibland är det lite tråkigt i Andra Rummet. Lite tomt, liksom.

//

Visserligen hade jag tänkt att leva ”happily ever after” med både min första man, och sen min andra, men när jag ser det så här lite i efterhand kan jag tänka att  vilken tur att jag skilde mej, så att jag får vara lite fri och ansvarslös varannan vecka….och leva ”happily ever after” sådär lite själviskt.

Förr var det bara att kasta sej ut, köra järnet, ge allt! Att satsa hundra och få igen femti, eller ingenting, men ”jag försökte iallafall”.

Förr var jag modig, stark och väldigt våghalsig. Jag trodde jag kunde allt. Och om jag inte kunde just då, kunde jag iallafall lära mej: ”Jag är ju inte dummare än någon annan.”

Förr skulle jag rädda hela världen, leva för dagen och kanske lite för morgondagen och jag skulle hinna med allt.

Förr hade jag Hoppet. Hoppet om att ”det går bättre i morgon” eller ”imorgon kan jag bli det jag vill” eller ”om jag bara får tillåtelse kommer jag att välta berget, om det behövs”.

Sen var det en massa människor ivägen, på vägen, som sa att man inte kan, att det inte går, att man inte får, att det är farligt eller olagligt eller att chefen säger att man inte ska/får/bör. Som irriterande getingar som surrar runt.

Och alla som sa ”inte kan väl du…” eller ”det går inte!” eller ”så kan man inte göra” eller ”så har ingen gjort förut och då är det inte meningen att man ska göra så” eller ”nej!” eller ”stopp!” eller ”Fy!” eller ”sluta!” eller ”dumskalle!” eller ”är du dum eller?!” eller ”du är för gammal/för ung/för stor/för liten/för kvinnlig/för mesig/för tyst/för högljudd/för ful/för snygg/för intresserad/för pratsam/för ……”.

Jag HATAR Stopp! Jag HATAR människor som säger att det inte går innan man försökt, eller att man inte kan, fast man kan, för dom stannar vid ”Såååå kan man inte göra”, bara för att dom trooor att så kan man inte göra.

Och jag hatar när någon säger ”STOPP!” eller ”NEJ!” eller inte lyssnar och säger ”nej” bara av slentrian, eller säger att dom inte vill, eller att det är för tråååkigt eller att det tar för lång tid, eller att så kan man inte göra för så har ingen gjort förut, eller att man måste ha Rätt Utbildning för det eller att man måste fylla i ett papper först där det står att bla bla bla bla….eller att man måste ringa polisen, brandkåren eller chefen för alltihopa innan man gör så.

Va faan!?

Gud vad jag har varit ”motsträvig” och oj vad jag gjort ”ÄNDÅ” i mitt liv! Men jag har inte gjort det ”baraföratt…” utan jag har trott på ideer och tankar som känns RÄTT. Och OJ, vad jag känner nu att jag kämpat, för usch vad trött jag är.

Och nu står jag här, och undrar om jag någonsin kommer att vänja mej vid att bli stoppad eller ”skyfflad” hit och dit, och om jag någonsin kommer att bli sådan som ”lyder”, fast det går emot min inre övertygelse? Eller kommer jag att kämpa som en envis liten idiot, in i det sista?

Men oj, vad det tar kraft att vara som jag.

Och oj vad trött jag är.

Men ändå känner jag hur Envisheten och Den Inre Övertygelsen brinner där inuti.

Jag undrar om dagen kommer då lågan slocknat? Och jag undrar om det finns något jag kan göra där jag får utlopp för min vilja, kunskap och energi?

Jag kanske borde bli Chef! För mitt Eget Företag. Men då borde jag först och främst anställa en ekonomi-människa. Och en organisationsmänniska. Och sen kan jag bossa på.

Jag undrar om jag ska anställa någon som är som jag, för om alla är som jag kör vi ju rätt utför stupet direkt. Så jag behöver några organisatörer, några försiktiga typer, någon som håller sej inom ramarna och kan alla regler och lagar och någon som är bra på att organisera.

Sen kör vi!

🙂

http://www.svt.se/korrespondenterna/vad-kostar-en-kvinnokropp

Jag såg på ”Korrespondenterna” om prostitution i Tyskland och Frankrike….och där dök Gerard Biard upp! Jag blev så Upplyft och GLAD av att det var en MAN som kämpade MOT prostitution och FÖR jämlikhet. En MAN i Frankrike. Därefter berättade reporterna att Gerard Biard är redaktör/chef för tidningen ”Charlie Hebdo”, där ju ett gäng tecknare dödades nyligen. Jag brukar ofta tänka att just komiker och satiriker är Ovanligt Kloka och Intelligenta människor som genom humor kan nå fram med sina budskap och ofta sätter ”huvudet på spiken”.

Jag beundrade dessa modiga tecknare/satiriker då, och jag beundrar dom än mer när jag ser inslaget med Gerard Biard – en mycket ovanlig och MODIG man.

Gerard säger att han är en feminist och så säger han ”det är verkligen konstigt att alla inte är feminister. Feminism är inte ett fult ord. För mig är det en politisk idé som bygger på en sann social jämlikhet, oavsett eventuella biologiska skillnader. Det är helt orättvist att hälften av mänskligheten dominerar den andra halvan. ”

Gerard var det enda barnet till sina föräldrar. Hans pappa ”rörde sej inte mycket från sin stol” och han uppfostrades till stor del av sin italienska mamma och mormor. När han flyttade hemifrån och levde ensam, började han fundera på varför det ansågs som kvinnors uppdrag att handla, städa och diska, när det egentligen inte var några större svårigheter för någon, oavsett kön, att genomföra dessa sysslor. Han kom fram till att kampen för humanism, att dela lika och jämlikhet borde föras tillsammans med kvinnorna, och att det inte var så att man pga sitt kön, var född till att utföra vissa sysslor.

Gerard är feminist och har startat ”Zero Macho” i Frankrike som är en förening (för män, tror jag) mot prostitution. I Frankrike finns många som protesterar för att prostitutionen ska få finnas kvar. I Tyskland är prostitution lagligt och man har bordeller, med kvinnor som handelsvaror, som vilken annan laglig verksamhet som helst. När reportrarna intervjuvar några av kvinnorna (dom prostituerade) visar det dock sej att många av kvinnorna tvingats in i prostitution av sina familjer (många är rumänska och skickar pengarna till sina fattiga släktingar i Rumänien) eller att de sålts av någon ”pojkvän” (genom hot och våld) till dessa bordeller.

Ingen kvinna vill ha sex med 6-30 män om dagen frivilligt. Ingen kvinna mår bra av att ”sättas på” om och om igen – att bli en handelsvara. Alla kvinnor som utsätts för det här är offer: Före, under och/eller efter prostitutionen.

En kvinna uttalade sej som så: ”Jag kommer ALDRIG att bli normal igen”.

Så HURRA för en man som ställer sej upp som Feminist mot prostitution!

I love you, Gerard Biard! ❤

Jag är så otroligt GLAD och TACKSAM över att jag som KVINNA föddes i Skandinavien, SVERIGE!

Tänk om jag hade fötts i:

Pakistan

Indien

Afghanistan

Syrien

Iran                                                                    

Irak

Egypten

Algeriet

Sudan

Etiopien

Saudiarabien

Rumänien

Bulgarien

Kahzakstan

Sibirien

Ryssland

Kambodja

Vietnam

Indonesien

Mali

Tanzania

Indonesien

Mongoliet

Kina

Estland

Lettland

Litauen

Polen

Irland….

England…..

etc

I ALLA dessa länder är kvinnor alltifrån SUPERFÖRTRYCKTA och illa behandlade, till tvingade att vara hemma och ”stå vid spisen och föda barn”…och jag tycker verkligen inte om att stå ”framför spisen”! Bara i Sverige finns en lång föräldraledighet när man får barn och i Sverige har man kommit längst med jämställldhet (även om vi inte nått målet än).

Kanske det bara är i Sverige jag kan vara JAG ; En singelförälder med fast jobb och bra utbildning som kan försörja mej själv, och ända mötas med respekt.

Vad hade hänt om jag, med min envishet, drivkraft, nyfikenhet och starka vilja, hade fötts i Pakistan tex? Jag hade troligen redan varit död – stenad till döds för att jag inte följde de regler som fanns….

Tack Gode Gud för att jag fick födas i detta land!

Jag ÄR verkligen en POSITIV OPTIMIST, som har Bråttom i Livet. Jag vill allt NU! Med åren har jag LÄRT MEJ vänta, men oj vad det var svårt när jag var yngre. Jag ville allt NU! Och inte bara NU, utan ALLT. Också.

Men springer man för fort i livet, är det mycket man missar också. Man missar liksom det man springer förbi. Och man missar att hoppa av vid stationerna då och då, och har full fokus på MÅLET (som kanske sen inte alls visar sej vara Målet…). Pust! Men hur man än gör så har man rumpan bak.

Jag tänker också på dom som INTE vågade ”kasta sej ut” och att dom troligen kanske är lika frusterade – iallafall av och till – som jag, som kastade mej ut hela tiden, utom IBLAND (och dom gångerna kan jag nästan ångra iallafall. Dubbelpust!

Nåja.

Jag skulle skriva om stressen vi utsätter oss för genom att liksom KRÄVA att vi ska må bra och Fånga Dagen hela tiden.

Vi ska njuta av NUET, Carpe Diem och vara goda och kloka heeela tiden. Tänka goda tankar och utföra vackra handlingar.

Vi ska inte vara sura och arga och göra dumma saker och vi ska vara smala och vackra och vältränade.

Sen ska vi vara tacksamma över att vi INTE har cancer, att vi har ben och armar som fungerar och att våra nära och kära är friska.

Om vi INTE har armar och ben som fungerar, eller har nära och kära som är sjuka, ska vi ändå vara tacksamma över det vi faktiskt HAR. För fyfaan vad dåliga vi är om vi är otacksamma eller sura, arga, bittra eller känner oss orättvist behandlade.

Och OM ”grannen” åker till Schweiz och åker skidor varje vinter, till Equador på sommaren och till Sitt Fiiina Hus i Skanör på sommaren, ska vi inte känna avundsjuka, utan vi ska bara leeee och vara glada ”å deras vägnar” och hoppas att dom får en FANTASTISK resa/sommar. För AVUNDSJUKA känner väl INGEN God Människa?!?

Nej ooooh, nej!

Och ljuger gör INGEN! Hej och hå! När din kollega kommer med en bajsbrun tröja som sitter alldeles för hårt, så att ALLA bilringar syns, säger du ”Åååh, vad FIIIN! Är den ny??” (fast du tycker den är jätteful!). Men du talar ALLTID sanning.

Och när chefen kommer och frågar om ni Trivs Tillsammans i Arbetsgruppen, säger du ”Ooooja! Vi har det så mysigt tillsammans!” (fast du nyss sa till ena kollegan att du inte står ut med Jocke, som har såååå dålig andedräkt och inte tycks fatta något). Men du talar ALLTID sanning. Ljuger aldrig.

Sen förfaaasar du dej över sockret som är såååå farligt, och så berättar du det för ALLA, som verkligen HÅLLER MED, och ingen äter socker i heeeela gruppen. Eller vitt mjöl heller för den delen. Sen går du hem och gör lite cupcakes tillsammans med din dotter, och dom äter ni efter maten, bestående av spagetti och köttfärssås, men du äter ”typ aaaaldrig” vitt mjöl eller socker, för det är såååååå farligt.

Juh!

Han kommer gående emot mej – en lite äldre gubbe, som inte ser så trevlig ut. När han är ungefär 2 meter ifrån mej börjar han harkla sådär SUPERÄCKLIGT – drar in hela huvudhålans, halsens och näsans innehåll – och jag tänker ”faan vad DISCUSSING!” (ja, jag tänker lite på engelska ibland) och förstår att han ska spotta. Jag hinner också tänka att han borde ha liiiite ”uppfostran” och inte spotta här precis när han möter mej, utan vänta tills han gått förbi mej. Jag är sååå äcklad av ljudet han åstadkommer. Bläääää!

Jag utgår faktiskt ifrån att han ska vända bort huvudet och spotta äckel-lobban IFRÅN mej, ut emot gräset på hans högra sida, men det gör han inte:

GUBBJÄVLEN SPOTTAR SIN ÄCKEL-LOBBA PRECIS FRAMFÖR MEJ!!

Därefter hytter han med fingret mot mej och säger: ”Lahaschamashcagan!!!” på ett ungefär.

Min egenhändiga översättning är: 1. Din jävla hora! eller 2. Brinn i helvetet.

Inte för att jag kan arabiska, persiska eller vilket språk det nu var, men ändå! Något negativt var det.

Jag blir förbannad, å alla kvinnors vägnar, och tar tag i båda hans axlar och knäar honom i Solar Plexus, varvid jag hör ett ”ÖH!” (när han tappar andan). Därefter tar jag ett lappkast, en frivolt, en nacksving på honom och slänger ner honom på marken. Han säger ”Uff!” när han tappar andan. Igen. När han ligger på ryggen magen tar jag snabbt tag i båda hans händer och drar dom uppåt/bakåt samtidigt som jag har ena knät i ryggen. Jag väser i hans ena öra: ”Lova mej att never ever spotta framför en kvinna igen, eller säga ett enda nedsättande ord till en kvinna EVER (jag säger det två gånger och på engelska, för mer effekt) again…..”.

När han försöker komma loss, drar jag upp armarna högre uppåt, så det gör ännu mer ont, samtidigt som jag väser i örat: ”Rör du dej en millimeter till ELLER inte lovar att aldrig mer…..bla bla bla (ovanstående mening), så kommer jag att göra så att du aldrig mer kan tillverka ett barn till / du får falsettröst ” ….faan, vad SA jag egentligen…..*tänker*….Javisstja! ”….sparkar jag dej på ballarna så att dom exploderar!”.

”Jag loooooovar!” skriker gubbjäveln flera gånger. ”Lovar du på Gud och Allah och alla andra Gudar och religioner?! (jag visste ju inte vilken religion han hade) och din mammas och pappas grav och alltihop?!” (det är ju så dom säger nuförtiden). ”Ja! Ja! Ja!”.

Jag släpper honom och låter honom ställa sej upp. Eftersom han är rätt så gammal, och otränad, så tar det en stund. Han ser både rädd och rätt liten ut, och jag känner mej stor och stark. ”Får jag gå nu?” frågade han försiktigt. ”Nej, först måste du torka upp snorlobban!” säger jag och räcker över en pappersnäsduk till honom (det var ju lite översnällt, men även jag har ett hjärta…). Han böjer sej stånkande ner och torkar upp äckel-lobban och tänker sedan slänga pappret på marken, varvid jag säger: ”Nä-nä-nä-nä-nä!” och pekar på papperskorgen en bit bort. Han går dit och slänger pappret och säger sedan: ”Får jag gå nu?”. Jag tänker lite (för bättre effekt) och säger sedan. ”Ok”. Surt.

Sen går jag. Och han. 

Och jag tror han lärde sej en läxa.

Själv är jag superglad över att jag  äntligen fick användning av min Självförsvarskurs som jag gick 1987.