erviluca #mammatillfyrakillar

Mellan tog studenten häromdagen. Att ”ta studenten” betyder att ha gått färdigt gymnasiet, och gymnasiet är en ”nästan-obligatorisk” skolform, eftersom alla ”måste” gå där.

När jag var ung, och gick ut min två-åriga (URTRÅKIGA) gymnasielinje, firades  jag lite grann – lite lagom sådär. Men det var på gränsen till att man inte skulle fira alls, på den tiden, så vi firades lite ”halvdant”. Vi fick saker runt halsen och det hurrades och sjöngs, och vi gick på fester, men det var liksom lite ”fyyy” bakom allt. Jag tror inte killarna hade kostym, för det var ”ute”, och vi tjejer klädde upp oss, men inte för mycket. Typ. 70-talet, vettu! Jag TROR inte någon åkte något flak eller sånt då heller. Men jag kan minnas fel också. Minnet är ju lite tokigt och gör om saker och ting efter hand.

Förra året tog Storing studenten och då tyckte jag att jag hela tiden hamnade i ”tusen-frågetecken-mode” (engelskans mode) där jag inte förstod vad som var vad och vad som skulle göras och fixas och sånt. Huuuur ska man VETA vad man ska göra när ens barn plötsligt är 19 år och ska ta studenten?? Man har liksom inte den KUNSKAPEN kring hur det ska vara och vad man ska fixa och ordna. Eller ingår det i Att Vara Förälder? I vilket fall som helst fixade vi det och Storing tog studenten med allt vad det innebär med kläder och fester och hela fadderullan.

Det här året tog Mellan studenten, och jag kände mej mer ”hemma” med hela situationen, och insåg att varje klass och varje skola gör lite som den vill och önskar vad gäller sina fester och ”för-grejer” inför studenten, för det är Många För-grejer inför studenten – små bjudningar och ”fester” som heter olika saker, såsom ”möss-påsättning” tex.

Och om man inte förstår vad ens son ska gå för fest på ”på en hundradels sekund”, utan istället frågar ”VAD är det för fest??” och inte förstår vad det är, så blir man sänd till Helvetet där alla Töntiga Föräldrar bor, tillfälligt och då och då.

Det jag hade förstått var att man ska fixa ett stort plakat med en bild på ens underbara barn – helst där barnet är ybersöt och gullig, eller rolig! Allas barn är sötast. Fast mina är allra allra sötast. 😉

Sen ska man hänga saker runt halsen på sitt barn när det kommer ut från skolan (eller kanske vissa skolor är inomhus?). Det kan vara en nalle, en blomma/blombukett, en påse chips, tuta, visselpipa etc. Bara fantasin sätter gränser, tror jag. Det ska iallafall hängas många saker runt halsen på studenten. Själv har jag inte hängt blombuketter, för vad ska man göra med dom sedan? Eller vill sonen ha en blombukett på sitt rum??

Den skolan Storing och Mellan gått på har dom åren vi haft barn där, fixat en lastbil till varje klass, som alla studenter åker i efteråt och sprutar öl (!) på varandra. Jag vet inte varifrån den traditionen kommer men den har tydligen pågått i några år. Sonen frågade om jag kunde köpa några ”3,5:or” åt honom men när jag förstod vad han skulle ha dom till sa jag att ”då går det väl lika bra med 2,8:or eller till och med lättöl?”. Mellan suckade sådär så att jag förstod att jag var sådär urbota DUM igen, fast jag själv tyckte att jag var rätt smart, men sen ordnade någon annan ölen så jag slapp (och vet därmed inte vilken procent som sprutades).

Så efter utspringet osv, så går alla studenter in igen och byter kläder så att dom inte förstör sina finkläder. Och så upp på flaken, hög musik och spruuuuuta!

🍗🍘🍖🌽🍴🍵🍔🍻🍷🍸🍹🍰🍧🍨🍦🎉🎁💫

Sen ska man ha bjudning för släkten/vännerna etc. Alla gör nog olika där också. En del har ”öppet hus” och andra bjuder närmaste släkten. Vi har bjudit närmaste släkten.

Vi hade bjudning hemma hos sönernas pappa och hans sambo. Båda är mästare på att göra mat, så det var gott och mycket och trevligt. Närmsta släkten var där; Söstra mi med man och barn, barnens pappas söstra med barn samt sönernas pappa och hans sambo plus hennes barn och så Mellans bröder förstås, förutom Storing, som ju är i Kina. Gott, trevligt och jag höll tal och hade gjort en sång. 🎶

Nu tror Mellan att det är över, men han har inte fattat att DET ÄR JU NU DET BÖRJAR! Livet, allvaret, ansvaret, det roliga & det jobbiga och svåra.

Nu!

När jag var ung älskade jag att dansa. Jag kunde dansa hur länge och hur mycket som helst! I loved it!! Jag ville hela tiden lära mej mer och mer, och jag tränade flera gånger i veckan, flera timmar åt gången, för att bli bättre och bättre, och jag älskade varje steg (nästan).

När jag bodde i Sala använde vi fönstrerna i Idrottshallen som speglar för att se om vi gjorde rätt, och för att se hur vi såg ut när vi dansade. Sedan flyttade jag till Sigtuna, och därefter Stockholm och dansade på Balettakademien, och sedan på Kulturama (som då hette ”Svenska Artist- och Musikerskolan”) och där hade dom speglar överallt!

Men det var DÅ jag föll och insåg mina fel och brister…För i Sala var jag DUKTIG, men när jag kom till Stockholm var jag en av dom sämre. Jämförelsen gjorde alltså att jag kände mej sämre och att jag tappade självförtroendet i dans rätt rejält. Det gjorde också att det inte kändes lika härligt att dansa längre, även om jag fortfarande älskade det. Jag var irriterad på min kropp som inte gjorde exakt som jag ville, och jag såg ju att andra kunde och gjorde bättre, fattade fortare och var smidigare. Jag tyckte dessutom att jag var lite för tjock (55 kg, 167 cm…..)!

Jämförelserna fick mej att må dåligt.

I JÄMFÖRELSE med andra kan vi känna oss BÄTTRE eller SÄMRE. Utan jämförelser mår vi bara som vi gör, liksom.

En del små barn älskar att rita och dom visar oss sina härliga teckningar, men så kommer det en dag när dom tycker att allt dom ritar är fult. Dom har börjat jämföra….

Lilla Lisa är överlycklig över sina nya jeans och gör hoppsasteg hela vägen till skolan för att få visa sej i dom. När hon kommer dit har Molly också fått nya jeans, men mycket dyrare och med ett märke som är mycket viktigare och finare (förstår Lisa). Plötsligt är Lisas byxor ”fula” och hon vill inte ha dom på sej igen.

Om man INTE jämförde sej med någon eller något skulle man må ganska bra, tror jag. Man skulle ha på sej kläder som kändes sköna, bo i hus som man trivdes i, göra saker för att må bra och fokusera på hur det kändes inuti, i just mej.

Så, kanske jag skulle försöka leva utan att jämföra….iallafall en dag, eller två, om det går, bara för att se om det hjälper mej mot….Nirvana.

Typ.

Jag gick med ”nästan-2-meter” Minsting till Spacesaver….Nä. Inte heter det så: ”Rymdsparare”? Nä. Space….space….MÅSTE jag googla? *suckar* Specksaver? *googlar* : Jepp, nästan: Specsaver. Inte sååå långt ifrån iallafall.

I vilket fall som helst så gick vi dit, och…”ursäkta mej, du som var vår första hjälp/guide där, men du var visserligen rak och rättfram och pigg och glad, men du gav ett rätt så….hm…osäkert/rörigt intryck”.

På något sätt fick jag för mej att tjejen som hjälpte oss inte riktigt visste vad hon gjorde. Jag kan inte sätta fingret på varför jag kände så, men så kändes det. Intuitionen sa ”SPRING!”. Närå, men något sa den. Vad visste jag inte säkert. Något slags ”red light”…. Men skitsamma!

Minsting fick först komma in i ett rum och göra något (vad minns jag inte), och därefter gå in i ett annat rum där han fick sätta sig framför en maskin.

Jag tänkte att det kanske var för att dom nyss bytt lokal och hade fått så stora lokaler med så många extrarum, som gjorde att man fick titta på bokstav A i ena rummet och bokstav U i andra rummet…liksom.

Den ”röriga” tjejen försvann och in kom en annan tjej, som var helt annorlunda och som verkade veta vad hon gjorde, och som gav ett helt annat intryck. Mitt ”red light” försvann.

Synen undersöktes och därefter skulle ”vi” välja bågar. Då fick ”Förvirrade tjejen” ta över igen. Shit! ”Red light” ON direkt, bah. Jag började fundera på om hon var praktikant, eller nåt, men hon hade ingen sån skylt på sej. ”Vi” (=JAG + Minsting, fast han stod bredvid och såg mest trött ut) kollade på bågar.

Det är en helt egen berättelse att kolla på bågar med en stycken Minsting. Snacka om förvirrad! Tur att det inte var HAN som var ”praktikant”! DET hade varit Katastroflarm direkt! Han vet liksom ”ingenting”. Och har inga åsikter och tycker ingenting (i såna här sammanhang):

– Tycker du om dom här?

– Vetn´te…

– Dom HÄR då??

– Vetn´te…

– Titta häääär! DOM var ju snygga!!

– Vetn´te…

– Prova dom här!!

*provar glasögonbågar*

– Oj, dom var lite små, eller hur?

– Vetn´te…

– Men DOM HÄR är ju snygga!!

– Vetn´te…

Såååå höll vi på en lång stund. Jag har dock lärt mej (efter att att ha haft flera ”vet´nte”-upplevelser innan, med andra trötta/förvirrade/osäkra/ointresserade/tonåriga söner) att det är bara att skita i sonens ”vetn´te” och låtsas att han säger: ”Åh, vad fina!” eller ”Jaaa!” eller ”Nej, dom var inte så snygga” osv, så det gjorde jag, och så kom ”vi” fram till ett par bågar som ”han” gillade (tror jag, och då har jag ENORM avlyssningsförmåga, inlevelseförmåga och intuition). Dom hade färgade glas, för att Minsting är ”ljuskänslig” (på riktigt eller inte – vet inte, men han anser att han är ljuskänslig. Inte konstigt kanske när man sitter framför datorn jämt…men….ja ja…).

Vi fick sätta oss vid ett litet bord med Den Förvirrade Praktikanten (fast hon säkert inte var praktikant), och hon skulle gå igenom en massa grejer kring glasögonens vara eller icke vara, såsom ”antireflex”-grejs och ”inte-göra-märken-grejs” och en massa annat obegripligt och sånt.

Jag kände mej mest bara förvirrad, för varför ska man betala 300-400-1000 kr extra för saker som man tar för givet ska liksom vara inbyggda i glasögonen?!? Sen frågade hon om försäkring för än det ena och än det andra, och jag satt och tänkte ”Men HERREGUUUUD! Glasögonen kommer att göra mej bankrutt!!”. Hon var sådär som vissa unga (tjejer, och ibland killar) kan vara – lite ”försäljartypen-som-bara-kör-på” så att man blir liksom alldeles ”överkörd” och  helt slut i huvudet av att höra allt svammel om allt och inget, som låter så VIKTIGT att man undrar om man över huvud taget överlevt utan allt det där som man överlevt utan förut.

Om du/ni förstår?

Jag blev lite svettig och till slut sa jag precis som jag tänkte att jag faktiskt inte har råd med alla dessa extrafinesser, som jag i och för sej trodde ingick, eller som jag egentligen inte ens visste att dom fanns, förut, men när jag insåg det så tyckte jag dom borde vara självklara: Ingen vill väl att glasögonglasen ska bli repiga eller ha jobbiga reflexgrejer på, eller i, sej?? Så då borde dom göra alla glasögon såna och göra dom typ 200 kr dyrare på en gång och inte låta människor sitta och vrida sej i stolar av pressen av att ta beslut och betala extra för reflexer och antigrejer och sånt som man knappt fattar!

Pust!

Sen undrade hon om vi ville att glaset skulle ”förtunnas” eller vad det var, för utan ”förtunning” (eller vad det var) skulle glasen bli jättetjocka! ”Som flaskbottnar”, sa hon. Typ. Men då kände jag: ”Men vafaaan!! Gör dom tunna från början, liksom!”. Jag vet inte vad jag svarade, kanske jag ställde en fråga, för när jag gjorde det visste inte Praktikanten (som inte var praktikant, förmodligen) svaret, utan hon ropade på ”Lisen” (eller vad hon hette) och bad henne komma. Lisen kom och tittade på hur Praktikanten fyllt i med kryss och rutor på datorn och sedan vände hon sej till mej och sa vänligt:

-Men om du väljer att istället köpa ett par vanliga glasögonbågar för 995 kr så får du dom här glasögonen PÅ KÖPET med antireflex och hela konkarongen (hon sa inte hela konkarongen, utan hon sa allt ”antiflex bla bla bla” som jag inte minns) !

Jag bah: -VA?!?

Hon sa hela meningen igen.

Jag bah: -VA?!? Menar du att vi FÅR ett par såna här som vi vill ha, om vi köper ett par vanliga glasögon för ett billigare pris än vad dom här kostar??

Hon bah: – Ja.

Jag upprepade meningen igen.

Hon me.

Så då gick vi och valde ut ett par vanliga glasögonbågar, köpte dom och fick alla ”antireflexgrejer och hela tjottablängen utan flaskbottenglas och allt” dubbelt så billigt, OCH med dom glasögon vi valt från början GRATIS till!

Fattar ni??

Hade den här lilla (?) praktikanten INTE ställt en fråga till Lisen, och Lisen INTE hade kommit och förklarat allt för henne, och sedan mej, så hade jag med kramp i magen köpt ett par jättedyra glasögon UTAN antireflex och allt! För annars hade det blivit för dyrt.

Så istället för att köpa ETT par jättedyra glasögon UTAN antigrejs och jox, fick vi två par för lägre pris, och MED antigrejs och jox!

Jag bah: -Eeeeeeh, va?!?

Jag hade liiiite lust att strypa praktikanten, men jag gjorde inte det, utan hoppades i mitt stilla sinne att Lisen gjorde det istället. Sen.

Och sen tänkte jag på alla andra tillfällen i världen som ”en liten praktikant” gör supertokiga saker för att dom inte vet eller kan det som dom inte hunnit lära sej osv, och som man därför blir liksom ”lurad” av, fast ändå inte, för inget var ju LUR direkt. Men ändå!

Det är TUR att man inte VET det. Faktiskt.

Och snart har Minsting TVÅ nya snygga glasögon.

Wohoooo! 🙂

De e mycke nu….

"Kloka ord" uppklistrade på glasväggen utanför 
skolkuratorns rum.

Först var det nedtrappning på jobbet…som kändes både väldigt sorgligt, och samtidigt lite skönt. Det sorgligaste är att jag inte kommer att få träffa en massa barn varje dag. Barnen har lärt mej så mycket! Att umgås med, och prata med barn varje dag, är otroligt utvecklande och helt underbart! HUUUUR ska jag klara mej utan det??

Jag tog några bilder på mitt rum på skolan, att ha som minne.

Tänk om jag inte klarar av att vara utan alla barn! Tänk om jag bara MÅSTE tillbaka till skolan?? Tänk om….

Nåja.

Min dörr.

Arbetshörna.                    Prathörna.

Det finns en hel del vuxna på skolan också som jag kommer att sakna jättemycket, och jag hoppas dom kommer att vara kvar i mitt liv på något sätt ändå. Men livet är ju så fullt av så mycket hela tiden, och man kan inte proppa in hur mycket eller hur många som helst heller…

…men man kan ju försöka! 🙂

Det var slutet av förra veckan.

Sen var vi på Specsavers, jag och ”två meter Minsting”. Se nästa inlägg:

Därefter har jag ägnat veckan åt inhandling av:

– Ett par finbyxor (herr) + en ljusblå skjorta

– En blå kostym + en vit skjorta + en blå fluga + svarta finskor

– En svart kostym + två slipsar + två par kalsonger + fyra par strumpor

– Plasttallrikar, bestick, muggar, pappersduk och en massa studentgrejer såsom ballonger och utsmyckningar, liten champangeflaska etc.

Dessutom tillverkade jag ett tal och en sång, samt inhandlade två halsband och en t-shirt till den blivande studenten.

Studentfirandet berättar jag om i nästnästa inlägg, men vet ni vad som hände som ”pricken över i” igår, när jag gick hem ifrån studentfirandet, med händerna fulla av hundar, väskor och paraplyer?

???????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Jo, jag klev snett och ramlade raklång rätt på gatan/asfalten, men tog inte emot mej med händerna eftersom dom var fulla av kassar och grejer, så jag slog i höften och knät, så det tjongade (!?) om det, och sen låg jag där en stund och undrade om jag överlevt. Det hade jag. Men upp kom jag inte. Så jag låg där jag låg. Liksom. När man är i den här åldern (JA; JAG BORDE TRÄNA alla muskler, som ligger där i dvala! Typ. Jag veeeet!) och har lite typ artros, eller nåt, och lite svaga muskler och sånt….så behöver man antingen ställa sej på knä för att komma upp, ELLER få hjälp upp. Jag kunde inte ställa mej på knä eftersom jag var barbent och hade slagit hål på ena knät. Så HUR gjorde jag?

Ja, vad gör man när man har FYRA söner? Man tar hjälp av en, förstås, som man har med sej ”utifallatt”…. Minsting, som är stor och stark, fick dra upp mej. Hej och hå!

Sen sa han att det är otäckt när vuxna faller. Det tycker jag med. Och det tyckte jag extra mycket när jag var barn.

Milton reagerade med att bli stel som en pinne och stå som en staty och vänta. Fiona fick spel och skuttade runt i cirklar och ville pussa på mej och tjoade runt så att Minsting fick säga åt henne: ”SLUTA Fiona!!!”.

Hon tycker också det är läskigt när vuxna mattar faller.

Så var detta inlägg slut.

1 + 1 = 1

1 + 1 = 3

1 + 1 = 4

2 + 2 = 4

1 + 1 = 5

2 – 1 = 1 + 3 / 1 + 3

Det känns konstigt när jag kliver in i den stora hallen i skolan, och när jag sätter mej på bänken för att ta av skorna, tänker jag att det är sista gången jag sitter där och tar av skorna.

Jag går in i skolan och tänker att det är sista gången jag kliver in så självklart i denna skola och känner mej ”hemma”. Från och med ”imorgon” är inte det här ”hemma” längre.

Skolan är så fin. Alldeles ny och fräsch, och ganska ”läcker” och speciell…Kommer jag att sakna den?

Jag går upp på mitt rum och sätter mej vid skrivbordet och skriver ett ”avskedsbrev”, som jag ska sätta på dörren som ett ”hejdå” till alla (speciellt barnen/eleverna). En lärare kommer in: ”Hur känns det nu då?” frågar hon. ”Konstigt”, svarar jag.

Jag känner verkligen hur mycket jag kommer att sakna barnen. Hur ska jag klara mej utan alla dessa samtal med barn varje dag?? Det har varit såååå givande och jag har lärt mej MASSOR – mer än några böcker och några utbildningar i världen skulle kunna lära mej!

Jag går till personalrummet. Där sitter ett gäng lärare. En utav dom har flera väldigt ”svåra” elever i sin klass. ”Hur ska jag klara mej nu då, när du slutar? Ingen förstår ju hur allvarligt det är!” Hon visar på armarna hur en elev har bitit henne och en annan har klöst henne….

….och det enda ”hjälparna” säger är att hon ska tänka på om hur hon kan möblera om i klassrummet, och att hon måste säga ifrån. ”Eeeeeeh….som om jag inte gjort det redan tusen gånger!”

Kanske jag skulle stanna, och hjälpa lite till….och lite till….

Men samtidigt är det lite skönt att gå vidare – mot Nya Mål och Möjligheter.

Men oj vad jag kommer att sakna baaaarnen!!!

Kan man få ta med sej några? Bara ett par, tre stycken? Som tröst, liksom.

Nu blir det sommarlov, och sen blir det Nytt Nytt Nytt. Allt nytt!

Jag gillar nytt.

Också!

Nytt och spännande!

Och jag gillar Utmaningar och Det Okända.

Det har varit kul att jobba i skolan i några år. Det var skolkurator jag ville bli när jag började på Socialhögskolan 1981. Jag testade att vara skolkurator som mitt andra jobb (1989-90), men det var fel tid och fel plats då. Den här gången var det mer ”rätt” och jag trodde, när jag fick jobbet, att jag skulle jobba på skolan tills jag gick i pension. Men icke!

Det tog tid att lära sig ”skolterminologin” och ”skoltänket”, men nu när jag kan det förstår jag inte hur jag inte kunde kunna det.

Jag har lärt mej MASSOR på dom här drygt 2 åren i skolvärlden. Varje arbetsplats blir som en egen värld i världen på något sätt, och när jag klev ur Socialtjänstvärlden, och klev in i Skolvärlden var det som att byta planet.

Framförallt har jag lärt mej massor av saker av BARNEN! Jag har träffat barn i åldrarna 6 år till 15 år, och pratat med dom om allt möjligt! Det har varit så kul att träffa alla dessa barn, och jag kommer att sakna dom jättemycket!

Barn är kloka. Barn blir ofta missförstådda och överkörda. Om dom vuxna tog en extra sekund/minut innan dom sa, och gjorde, saker mot/med/för alla barn skulle dom/ni upptäcka hur fantastiskt kloka och härliga dom är! Det konstiga är att ALLA vuxna har varit barn, och ändå är det som om dom/ni glömt det.

För så lydiga (som ni säger att ni var när ni var barn) var ni inte!

Det har också varit positivt att träffa alla dessa härliga och ambitiösa lärare, som kämpar med att få eleverna att lära sig, och som verkligen, veigen tycker att deras förmedlade kunskap är viktig. Att ”ta” 30-60 minuter från lektionstiden för samtal med elever för mej har ibland suttit långt inne. Jag har varit förundrad då, eftersom det i MIN värld är viktigare att må bra i själen, än att kunna alla floder i Sverige (dom kan man ju ändå googla, nuförtiden…).

Lärarna sliter och dom har det inte lätt i dagens tekniska och moderna samhälle, där reglerna kring vad dom får göra, och inte får göra, är otydliga samt kraven på HUR dom ska lära ut, och vilka dom är och hur dom beter sej, är höga. ALLA andra vet minsann hur lärarna ”borde” göra, hur man säger till en elev att sitta still och hålla käften vara tyst, på ett tydligt, rakt, vänligt och relationsskapande sätt. ”Det är ju bara att…..!”

Men INNAN du säger att ”….det är ju bara att….” så tycker jag att du ska vara med en skoldag i en klass där det är ”bara att”…. Eller varför inte en vecka? Du kan ju hjälpa till att be eleverna, på ett vänligt sätt, att hålla käften vara tysta.                    

Barn som gått i skolor (i andra länder) där dom fått stryk titt som tätt kommer till skolorna i Sverige där lärarna knappt får höja rösten, för då blir det stora rubriker i tidningarna, och föräldrarna samlas till MÖTE: ”SKREK du åt Mitt Barn?!?”. Här ska eleverna sitta stilla och vara tysta fast lärarna inte slår till dom, eller skriker åt dom. Hur blir det? Dessutom ska dom sitta stilla och vara tysta med fasansfulla minnen i huvudet. Hur. Blir. Det?

Det har varit en spännande och lärorik tid, men nu tackar jag alltså för mej och styr kajutan vidare mot…Uppsala. Där ska jag bli chef.

Jag ska bli Världens Bästa chef! Jag ska vara rak, tydlig, strukturerad och lagom inkännande. Jag ska vara trevlig och glad och positiv, och komma med goda och vettiga råd och handleda gänget på ett bra sätt.

Typ.

Det ska bli  så kul och spännande, och så ska jag bli med bil igen!

                            *längtar*

Men innan dess ska jag ha mitt längsta sommarlov ever, nästan, och det ska bli så  sköööööööönt!

När jag går i gräset tänker jag på fästingar. Jag brukar inte tänka på fästingar.

Jag tänker lite på ormar också. Jag brukar inte tänka på ormar heller. Hoppas jag inte börjar bli rädd för en massa saker. Det är rätt skönt att inte vara rädd och inte tänka på fästingar och ormar. Blir man biten så blir man. Jag gillar ju att gå omkring i naturen. Om jag börjar bekymra mej för allehanda småkryp så blir det ju inge bra…

Jag tänker lite mer på fästingar…Jag tänker på deras tråkiga liv. Eller också är dom väldigt kloka. Dom sitter där och väntar i FLERA ÅR på att någon ska gå förbi, så att dom kan ta ett skutt och sätta käkarna i någon med blod i sej.

Jag tänker: ”Snacka om Mindfullness!”, som ju är så inne nu. Alla ska mindfullnessa! För det är jättebra! Att sitta still, andas och hitta sitt inre. Det är ju det enda fästingar gör!

Så summa av kardemumma är att fästingar är väldigt ”moderna”, och så har dom kontakt med sitt inre.

Typ.

Fyra killar kommer upprörda till mej och frågar: ”MÅSTE alla få vara med jämt?!?”

Dom går i årskurs 3 och leker en jätterolig lek tillsammans. ”Vi har lekt den leken jättelänge! Typ….flera veckor! Näe, typ…ända sen tvåan!” berättar dom. Därefter berättar dom vilka rollkaraktärer var och en har. Jag ser på dom när dom berättar hur otroligt rolig deras lek är och märker hur bra dom passar varandra i det här gänget. Dom är fyra killar som ”klickar”, helt enkelt!

Men sedan till deras problem: ”ALLA” måste få vara med!

Det säger lärarna jämt: ”Alla får vara med!”. Men när den regeln gäller förstörs leken. ”Alla” förstår inte hur leken ska lekas. ”Alla” kan inte leka så bra som dom här fyra ihop. Vissa kliver in i leken och förstör, bossar, försöker ändra och bestämma. ”Alla andra” förstör helt enkelt leken.

”Och vi kan inte göra nåt, för alla vuxna säger bara Alla får vara meeeed!”

Fabian berättar att fröken säger att OM dom ska leka den leken bara dom fyra, så får dom göra det hemma hos varandra och efter skolan, men Fabian säger att han inte får ta hem några kompisar, att Adrian aldrig har tid för han har fotboll och andra grejer på fritiden, Murath har för liten lägenhet och Ville får inte heller ta hem kompisar – iallafall inte tre stycken samtidigt….

Jag försöker vara lite lurig och listig och frågar om dom inte kan leka någonstans där ingen hittar dom, eller ser dom. Fast jag vet inte om jag ens får föreslå det….

Näe, något sådant ställe finns inte på skolan, som nu byggs om, och där utrymmena för lek är lite begränsade – speciellt utomhus.

Dom berättar upprört om att Adam brukar kliva in i leken och säga: ”Fröken säger att alla får vara med!” eller Kalle som förstör genom att brotta ner någon av dom. Killarna tror att dom andra är avundsjuka för deras lek är så rolig och bra, men det är faktiskt bara dom fyra som KAN leken och som VET hur man gör.

Jag förstår PRECIS känslan. Jag minns känslan när en lek funkade sådär härligt, fantastiskt bra, och när någon klev in och förstörde genom att inte förstå Grejen – själva grundmeningen med leken.

Och sen tänker jag på barn som inte KAN leka, inte KAN turordning, inte KAN ”lyssna av” dom andra….ska dom ALLTID få kliva in och ”förstöra” för dom som KAN leka?

Och får man inte hitta på en lek som funkar underbart, och sedan få leka den ifred, i skolan?

Hm!

Svårt.

Jag säger till killarna att det är svårt….ett dilemma….Hm….

”Men kan inte dom andra leka med varandra?! Dom kan väl hitta på en egen lek?” föreslår Adam. ”Nisse, Evald, Totte och Patric kan väl leka tillsammans?” säger han. ”Dom är ju också fyra stycken! Det är ju inte som att dom är ensamma precis….Eller så kan dom spela fotboll! Dom älskar ju det! Dom är ju liksom fotbollskillarna!”

Jag tycker att det låter som en bra idé, men kan ”vi” bestämma vad ”dom” ska göra, frågar jag. Och kan man säga ”Du får inte vara med?” i skolan, för att leken fungerar bara när det är Vissa Personer (som förstår leken) som leker?

Svårt!

Vad tycker du?

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer

(Alf Henriksson)

Ovan är en jättefin dikt, tycker jag, som jag återkommer till om och om igen, varje gång något oväntat, och ofta sorgligt, händer.

Häromdagen fick jag veta att en liten flicka, vars mamma jag känner, blivit svårt sjuk.

Man blir liksom stum. Och fylld av känslor samtidigt. Man vill göra något, hjälpa till, förändra, lyfta upp, ändra, slå, stoppa men kan inget göra. Man kan be och hoppas och hålla tummarna och sända varma och läkande tankar i mängder. Men för övrigt är man liksom hjälplös.

Men man vill. Man vill så gärna hjälpa och stötta och….allt!

Jag förstår också att ni som nu kämpar behöver ibland få falla, och då behöver alla runtomkring vara starka och ta emot i fallet, och låta er som behöver det mest få gråta, vara svaga och vara förbannade. Då behöver alla andra, runtomkring, vara starka.

Dom som är utsatta ska inte behöva trösta alla andra, som också blir så berörda.

Det är inte endast ett litet barn som blivit sjukt – det är en hel släkt som blir berörd och omtumlad, kompisar och arbetskamrater som känner, tänker och bryr sig.

Ni är inte ensamma.

Det kanske inte hjälper ett dugg när ens lilla älskade dotter blivit sjuk, men vi finns här, med våra tankar och vårt stöd, så gott vi kan.

Kramar!

Nedanstående (tonsatta) dikt sjöng jag för mina barn när dom var små. Jag tycker den så fint beskriver den stora kärleken man känner för sitt barn (även om den kanske är skriven av en vuxen till en vuxen…):

Kärleken kommer, kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter som vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark,
som sol över mörka gärden.

(Nils Ferlin)