erviluca #mammatillfyrakillar

Minsting viftade irriterat med handen vid ansiktet igår på promenaden: ”VAFAAN! Dom tror att dom får sätta sej var som helst och hur som helst, utan att fråga, liksom! Det är MIN kropp!” fräste han irriterat.

Insekterna kränker helt enkelt ens integritet. Dom sätter sej på en var som helst och hur som helst utan att fråga! Det är för jävligt! Men trots detta behövs dom, för OM vi skulle skrota hela jorden och behöva börja om från början så skulle insekterna också sättas på jorden igen, eftersom dom behövs. Det var funderingen som kom från Minsting efter insektsangreppet.

Därefter fick jag frågan vad jag skulle göra om jag var GAMMAL (över 70 år) och hade ett sår på benet som inte läkte och jag hade två val: 1. Amputera benet 2. Få en medicin utskriven, som är superjättedyr och som jag inte har råd med och som jag skulle må jättedåligt av, men den skulle rädda mitt ben.

Jag svarade att jag skulle vilja ha medicinen. Han blev förvånad. ”Men du har inte råd! Du har inte pengarna!” sa han. ”Jamen jag skulle starta insamlingar, eller fråga alla jag kände eller jobba extra eller vadsomhelst för att få tag på pengarna!” sa jag. Han tyckte att jag väl kunde lära mej gå på kryckor eller med en protes istället. Men jag tyckte att det skulle vara jobbigt när jag var så gammal. Han tyckte att det spelar väl ingen roll när man är så gammal!

Sen frågade han vad jag skulle säga om han utbildade sej inom det militära till att sitta i en JÄTTESTOR robot och kunna skjuta, och flytta på människor, i den (obs! denna robot är inte uppfunnen än). Jag sa att jag skulle bli jättebesviken om han utbildade sej inom det militära eftersom jag själv är emot krig och vapen och allt sådant. Jag anser att man bara trappar upp genom att uppfinna mer och mer konstiga och läskiga vapen och att en jättestor robot skulle ingå i den här upptrappningen. Vi diskuterade detta väldigt länge och enades inte alls.

Det var en rätt seriös diskussion, och det kändes lite underligt att inte bli överens till slut, men sedan kändes det ändå bra; att vi diskuterade och att vi båda stod upp för våra åsikter.

Vi började sedan diskutera TRO också. Att tro på Gud eller Kärlek och religionens betydelse och verkan på människor. Även där är vi rätt oense. Sams, men oense. Jag tror. Han tycker det är trams att tro, och att all religion bara leder till elände. Jag tycker inte religion och tro nödvändigtvis behöver hänga ihop.

Vi pratade om vad som händer efter döden. Han är övertygad om att det inte finns något mer: ” Vi dör och sedan är det svart och slut”. Jag tror på ett ”liv” efter detta. Han blev nästan lite irriterad på att jag är så ”naiv” och att jag tror på något som det inte går att bevisa.

Jag tycker inte det är viktigt att det bevisas. För mej räcker det att JAG tror och jag känner inget behov av att övertyga någon annan. Han ville dock övertyga mej om hur dumt det är att tro på ett liv efter detta. Där är han och hans mormor helt överens. Min mamma tror nämligen inte på något heller. Jag har bett henne ”komma tillbaka” och säga ”hej” på något sätt när hon dör, men jag tror inte hon har lyssnat på min önskan, eftersom hon inte tror på det. Jag tror att hon kommer att träffa både pappa, sina föräldrar, pappas syskon och föräldrar På Andra Sidan. Hon tror INTE det.

När man tror så tror man. När man inte tror så är man övertygad.

Så verkar det vara.

Men alla måste få tro på sitt!

Tycker jag.

Så länge man inte skadar någon kan man få tro vad man vill.

Jag har varit ute och gått i skogar och hagar och över huvud taget i NATUREN sedan jag var barn. Farfar var jägmästare och när vi var på ”landet” på somrarna var vi ofta ofta på låååånga promenader på små skogsvägar och stigar i skogen. För att inte tala om hur vi vältrade oss i hö och gosade med fåren och lammen, men ALDRIG att jag blev biten av en fästing. Hundarna blev det, men aldrig jag (eller mina systrar – tror jag!).

Däremot upptäckte jag en fästing som satt fast på mitt vänstra bröst när jag stod i duschen i juli 1999. Då bodde vi i Gröndal i Stockholm, jag hade precis fått Minsting och ammade honom. Jag var då aldrig ute i skogen! Jag fick lite lätt panik över fästingen som hängt sej fast i bröstet. Jag ringde sjukvårdsupplysningen för att ta reda på om det var farligt för min lilla baby….

I förrgår kände jag plötsligt att det killade på ryggen. Jag sträckte armen bakåt för att klia på ”killet” och fick tag i något. Jag tog det mellan tummen och pekfingret och tittade på vad det var. Eftersom jag inte hade glasögon på mej såg jag bara något litet och svart, men eftersom det sprattlade, och eftersom jag har stor vana av fästingar (efter att ha plockat sådana från hundar i hundratal) så kände jag igen det suddiga svarta som jag såg, och blev äcklad! En fästing PÅ MEJ??? Moi?!? Jag tog en bit papper och tryckte ihop den och slängde den i toan, men blev därefter jätteosäker på om jag lyckats få med den i pappret….eller om den lyckades smita….No one will ever know!

Och så IGÅR upptäckte jag plötsligt att jag hade en fästing på VÄNSTER BRÖST, som satt fast! Fi faan! Vänster bröst verkar vara gott utifrån fästingars tyckande…. Jag tog loss fästingen (det klickar så läcker när man plockar bort dom…) och slängde den i handfatet och spolade hett vatten på den. Den åkte ner i avloppet. Död, hoppas jag. Men man vet aldrig med fästingar.

Två fästingar på två dagar, och däremellan fästinglös i 16 år! Och innan det fästinglös i 40 år!

Det var som när jag stolt kunde berätta att jag aldrig blivit biten av en geting…tills jag en dag för 15 år sedan blev biten av TVÅ på samma dag i samma hand! Är det inte konstigt?!

Nu är jag lite röd och irriterad på stället där fästingen satt fast och jag undrar om jag ska ”göra något” –  typ, ringa 112 och åka in akut, eller vad? Kan man ta antibiotika förebyggande eller ska man ”vänta och se” om man blir sjuk?

Jävla fästingjävlar!!

Nu går jag omkring och ryyyyser av att jag hela tiden tror att fästingar kryyyyyper på mej….

Brrrrrrrrrrrrrr…….

Grå grå grå grå grå grå grå svart svart grå grå grå vit vit grå grå

Grå grå grå vit vit vit vit svart grå grå grå grå grå grå röd svart vit

grå grå grå grå grå grå svart vit grå svart vit vit vit röd blå (!) grön (!)

grå grå grå vit vit vit svart svart brun grå grå röd vit vit svart grå grå

= BILAR PÅ PARKERINGSPLATS

…………………………………………….

Vit är det nya gråa.

Vit är innefärgen nu. Tror jag. Svart är på uppgång, men grå/silver håller ställningarna bra ändå. Varannan djävla bil är grå!

Såååååååååååååååååååååååååååååå tråkigt!

VET inte biltillverkarna att det är KVINNORNA som väljer bilen när man lever i par, och det gör ju många. Lever i par alltså.

Samma sak gäller när det ska väljas hus – det är kvinnan åsikt som räknas. Om inte mannen håller med kan han hälsa hem (bort). Det säger mäklare också.

Vi kvinnor gillar färg! Vi gillar former! Vi gillar mönster!

Om det fanns blommiga bilar skulle vi välja dom framför dom grå! Eller hur, Qvinnor?!?

Vi vill ha blommiga, prickiga, bladiga, rutiga, randiga bilar!!!

ELLER HUR!?!?

Kom igen nu, biltillverkare! 

Vi betalar gärna några tusen extra för att få lite FÄRG på bilarna.

ELLER HUR!?!?

Det är Minstings födelsedag idag. 

Ingenting är som en ”vanlig födelsedag” ändå, tycker jag. Vad nu en ”vanlig födelsedag” är. En del har ingen som firar sig alls, och alla familjer gör på SITT sätt.

Jag minns hur CHOCKAD jag blev när min kompis sa att hennes familj inte sjöng för födelsedagsbarnet på morgonen. Jag bah: ”Hur ÖVERLEVER du utan sång på födelsedagsmorgonen?!?”

Jag är nämligen uppvuxen med att den som fyller år ligger kvar i sängen och ”låtsas sova”. Resten av familjen ”prasslar med paket” osv i köket och därefter kommer hela familjen sjungandes ”Ja må hon leva…” i rummet och då ska födelsedagsbarnet se yrvaken ut och sätta sej upp. En i familjen (nästan alltid mamman) bär en bricka där det är ett ljus och ett glas saft och en tårtbit, eller en kopp the med en macka. Gärna en liten flaggstång med liten flagga på också. Övriga familjemedlemmar bär PAKETEN.

Alla sjunger och sedan hurrar alla. Därefter kramar alla födelsedagsbarnet och säger ”grattis” och lämnar paket. Födelsedagsbarnet öppnar paketen sittande i sängen.

Detta är FAMILJENS firande. Sen kan släkten och kompisars firande komma senare. Kanske senare på dagen, eller så senare den veckan.

Minsting brukar vakna vid 13-14-tiden så jag hann gå och handla innan jag och Mellan väckte honom med sång (fast Mellans sång hördes inte – bara min). Jag hade inget ljus och ingen bricka, däremot ett glas juice och två dougnuts. Inga paket, för han hade redan fått en dator som jag, pappan och Äldste sonen delat på. Tråkigt.

Tråkigt att ”fira” utan paket….. Men ändå….

Nu sitter jag och väntar på Pappan och hans sambo som ska komma och äta Ceasarsallad (som är beställd av Minsting) och därefter tårta (som jag tillverkat FÄLV!). Både pappan och sambo är superduktiga kock-typer. Jag är så långt ifrån en ”kock-typ” som man kan vara. Tyvärr. Jag ”höftar” och ”gissar” när jag lagar mat och hoppas det ska ”gå över” så fort som möjligt….dvs att lagandet inte ska ta för lång tid. För jag tycker det är så trååååååkigt!

Sorry.

Jag är en utav dom FÅ människor på jorden som tycker matlagande är tråkigt. Jag tror jag är nästan ensam om det, med tanke på hur många matlagningsprogram det är på TV och hur många som skriver böcker om mat osv….

Men men, jag är ju Unik också.

Så IDAG fyller Minsting 16 år! Han föddes ju ”igår”, typ!

Jag minns så väl när JAG var 16 år! Det var i ”förrgår”, typ.

HerreGud, vart tar tiden vägen?? Den bara ruuuusar iväg!

Min ”baby” är nästanvuxen!

Unbelivable!

…in my favourite wood.

Det är Kriget mellan Cyklisterna och Hundägarna. Alternativt mellan cyklisten och hundägaren. Vet inte. Men när jag går i min favoritskog så ligger det av och till grenar över stigarna, så att cyklisterna ska snubbla på dom – alternativt stanna och plocka bort grenarna.

Jag fick veta det här för något år sedan. Jag tyckte nämligen det var konstigt att det låg grenar tvärs över stigarna i skogen, lite här och där, och jag plockade bort dom för att inte någon skulle snubbla på dom. En del som går i skogen ser inte lika bra som jag.

Det var gamla hussen Stig som berättade för mej att Arne (fingerat namn) var otroligt arg på cyklisterna som börjat befolka skogen. Den här skogen har i måååånga år befolkats av hundägare och deras hundar. Det är en underbar skog, eftersom alla hundägare som träffas där är såååå trevliga och många har sina hundar lösa, och ingen skriker och gapar ”KOPPLA DIN HUND!” osv. Dessutom har många som gått i den här skogen i många år, blivit kompisar, och går sina rundor tillsammans, stigarna har fått olika namn – som tex ”Överstens stig” eller ”Gunnars stig” och ”E4:an” – och skogen är liksom hundägarnas. Fast bara inofficiellt.

Nu har det byggts en massa villor i en del av skogen, och så har det flyttat in en massa unga familjer. En del har hundar; ”Välkomna!”, och en del tycks vara cyklister.

Cyklisterna kör FORT i skogen på stigarna. Dom kommer swischande ”i 180 knutar”, alldeles tyst, och så plötsligt dyker dom upp bakom en och man får hjärtsnörp – både av farten dom har, samt att dom ofta är många. Mej har det bara hänt ett par gånger, men jag flugit högt varje gång, hundarna har börjat skälla och vi har nästintill blivit överkörda (om vi inte KASTAT oss åt sidan). Vid något tillfälle har cyklisterna bara swischat förbi, medan jag och hundarna legat skräckslagna i buschen, och vid något annat tillfälle har någon cyklist stannat och skrikit åt mej för att hundarna skällt.

Någonstans förstår jag alltså grenutläggaren.

Idag när jag gick i skogen såg jag att kriget trappats upp, för OJ vad många grenar han lagt ut nu! Det var grenar överallt och en del var riktigt stora. På vissa avsnitt var det som att gå i en liggande stege! Till och med hundarna reagerade. Hur? Ja, typ….reagerade! Meh! Ååååh!

Jag har inte bestämt mej för vad jag tycker om kriget. Å ena sidan tycker jag att det är Hundarnas (och hundägarnas skog) det där, för så har det varit läääääänge, och jag tycker att cyklisterna kan ”få” en egen skog att cykla i. ELLER så kan cyklisterna skaffa signalhorn/plinga på sina cyklar så att man HÖR när dom kommer. ELLER så kan dom hojta: ”SE UPP!” eller nåt. Men det gör dom inte. Kanske för att dom har huvudet rätt ner (för det har ju ofta cyklister….dom stirrar rätt ner i marken, liksom…).

Näe, jag vet inte vad jag tycker.

Jag vill helst bara fortsätta gå i ”min” skog i lugn och ro, och fortsätta träffa andra trevliga hundägare och hundar där då och då.

Jag vill INTE att dom där tjuriga hundägarna ska börja gå i ”min” skog – dom där som skriker: ”KOPPLA HUNDEN!!” fast varken min eller deras hund är farlig. Dom gör det ”BARA FÖR ATT”. Liksom. Speciellt kvinnor i 35-40-årsåldern med bordercollies. Varför dom är värst, vet jag inte, men så är det. Punkt. 

Riktigt unga hundägare är ALLTID trevliga, samt riktigt gamla hundägare. Och jag. 

Jag är ALLTID trevlig. UTOM när jag blir påhoppad och utskälld (!) av ingen anledning alls. DÅ kan jag blir ARG!

Men iallafall.

I min skog pågår ett krig.

Jag undrar hur det ska sluta….

Såja.

Student och midsommarafton avklarat.

Vad är nu nästa sak man ska avklara?

Visstja; Minstings födelsedag. Stackar´n fyller år precis på eller efter midsommarafton, och strax FÖRE lön. Otroligt dåligt timat. Han kom med planerat kejsarsnitt så jag kanske borde ha tänkt igenom det lite och hittat någon ursäkt för att det skulle utföras lite…..tidigare? Eller senare? Eller vi kanske skulle ha avlat honom tidare/senare?

Tänk igenom det noga, ni som SKA göra barn: Födelsedagen ska vara på ett bra datum; Gärna tidigt på året, men inte för nära jul och nyår, för då blir det ”kaka på kaka” och strax EFTER lön och inte före.

Själv har jag inte alls planerat för bra födelsedagar för mina barn. Stackarna! Jag tror faktiskt dom har lidit svårt.

NOT!

Näe, jag har nog slagit knut på mej nästan varje födelsedag för att den ska bli så bra som möjligt för sonen. Fast Minstings födelsedagar har varit svårast. Har han ens fått någon födelsedagsfest, stackarn?

HerreGud! När Äldste Sonen, eller Storing, fyllde år hade jag KALAS i ”dagarna 3” och fixade och ordnade och donade, och hej och hå. När Mellan fyllde år fick han kalas, och säkert ansträngde jag mej rätt mycket då också, och han har kanske den bästa födelsedatumet faktiskt….näe, näst bästa….Nja, Äldste Sonen och Mellan får dela på förstaplatsen på bra födelsedagsdatum. Storing kommer tvåa och Minsting trea.

Fast å andra sidan fyller Storing år på en dag som ALLTID är röd/ledig. I början av året. DET är ju supertoppen! Å andra sidan är man PANK efter julafton och nyårsafton….

Stackars Minsting! Vi får väl ta i så vi kräks när han tar studenten istället!

….fast å andra sidan frågade han häromdagen: ”MÅSTE man ha fest och firas när man tar studenten??” och sedan la han till att han inte ville ha någon fest när han tar studenten. ”Meh!”, sa jag. Typ. Fast sen sa jag att han inte behöver ha fest, men att han KAN ju ändra sej för det är 3 år dit…..så vi får se.

Annars får jag fixa en JÄTTESTOR fest när han fyller 25 eller 30 eller något annat….Vi får se! Han gillar att få presenter iallafall.

Det finns INGEN som blir så glad för ”ingenting” som Minsting: När storebröderna slog in sina gamla och slitna plastleksaker och gav till honom på födelsedagen blev han OTROLIGT GLAD!!

För några år sedan skulle han ha kalas och vi bjöd hela klassen, bara för att han insåg att alla skulle komma med paket…. Sedan blev kalaset inställt av någon anledning som jag inte minns. Kanske blev jag sjuk….eller nåt. Så det blev varken kalas eller ”en massa paket”. Minsting föreslog då att vi skulle säga till alla att dom kunde få komma och lämna paketen BARA, och sen åka direkt, men jag sa att så kan man inte göra. Idén var ju inte helt fel, men…..

Tänk att mina senaste inlägg absolut inte blir det som jag har tänkt innan jag börjar skriva. Idag hade jag tänkt att skriva om midsommarfirandet. Eller om bilar.

Men så blev det inte.

Det är spännande att vara jag.

🙂

Det snurrar verkligen i huvudet av allt jag vill pränta ner på olika sätt: Jag har sååå många bok-idéer! Mitt problem blir att jag inte vet i vilken ände och med vad jag ska börja, eller fortsätta…och börjar jag med något så hamnar ändå tankarna på det där andra som jag kanske borde skriva istället…

…men det är ju inte så att TIDEN bara VÄNTAR, utan det är ju så mycket annat som måste och ska göras OCKSÅ.

Varför är inte jag gift med en liten fru som tar hand om ALLT omkring mej medan jag skapar?? Jag ÄR ju en sån där KREATIV KONSTNÄR som egentligen behöver få dra mej undan och bara vara ifred långa perioder, och så kommer orden och allt….om jag bara lämnas ifred! ÅÅÅÅH, vad jag skulle SKAPA om jag fick den TIDEN, och blev försörjd under tiden. Och upp-passad.

Faan, att jag inte har en sån liten fru! Dom finns ju! Alla gamla fantastiska (manliga) skapande MÄN har ju haft såna….Orättvist är bara förnamnet.

Förresten lider jag av svår Avundsjuka. Jag gillar det verkligen inte, men så är det. Ibland blir jag så avundsjuk så att jag känner mej ARG på personen i fråga, som jag blir avundsjuk på: ”Det var inte DU som skulle…..det var ju JAG!” tänker jag irriterat. Ibland kan jag glädja mej åt andras lycka, tur och framgångar, men ibland tänker jag verkligen elaka, svarta och äckliga tankar.

Man kan ju undra vad Avundsjukan är till för liksom? Är den till för att man ska kämpa lite mer, eller vilja nå dit OCKSÅ? Isåfall funkar det inte på mej. Jag blir inte peppad av min avundsjuka. Jag blir bara…sur och arg. Mest på mej själv faktiskt, som inte kan GLÄDJAS åt när andra har det och får det bra. Givetvis KAN jag det, men inom vissa områden kan jag det INTE.

Jag kan glädjas åt andras lycka och framgång också, så att att jag nästan känner lyckan själv av att DOM/HEN lyckades! Men jag kan också vilja skjuta någon som lyckades. Fast det skulle jag ju givetvis inte, om jag hade ett vapen. Jag skulle nog nöja mej med att räcka ut tungan. Inuti. Eller bakom ryggen. Framför dom skulle jag leeeee och säga ”GRATTIS!!”. Förljugen som jag är.

Hur faan räcker man ut tungan inuti??

Nåja.

Egentligen tänkte jag önska er alla en HÄRLIG MIDSOMMAR!

Själv brukar jag inte fira den så värst nuförtiden. Det blir liksom inte så när man har vuxna och ”nästanvuxna” söner och är singel själv. Om jag nu ska skylla på det.

Jag kan skylla på att vi inte har något ”land” längre heller. När man har ett ”land” åker man ju gärna dit och ”firar” genom god mat och nubbe och sånt. Eller inte.

Jag ska iallafall åka över till Söstra Mi och hennes familj i Sigtuna, och vi ska väl äta något gott (för det gör vi alltid där), och ”supa” (som hon skrev till mej på chatten). 🙂

Regnar gör det ju alltid på midsommar, så vi ska väl sitta inne och titta ut på regnet också. Och gå alla hundpromenader som vanligt förstås! I regnet. Men när man går på sina hundpromenader tänker man knappt på att det regnar.

I Sigtuna finns det härliga rundor för mattar, hussar och hundar!

GLAD MIDSOMMAR,

…som sagt.

Iallafall för MINA barn. Kanske jag kommer att få uppleva skolavslutningar för eventuellt kommande barnbarn – kanske inte.

Ikväll (!) är det min sista skolavslutning i grundskolan som förälder. Jag har haft barn i grundskolan sedan 1990! Nej, förresten 2000-2001 hade jag inget barn i grundskolan – däremot tre barn på dagis, och en som gick en halv termin på gymnasiet.

Om jag räknar sådär rakt av bah, typ att jag har fyra söner och alla har gått 9-10 år i grundskolan (ja, för fr o m Storing har barnen gått 10 år i grundskolan, eftersom dom började som 6-åringar), och då blir det x 4 allting, dvs 39 år i grundskolan! Fast sen har dom ju gått samtidigt och skolavslutningarna har ibland varit samma. Något år hade vi tre skolavslutningar på samma dag efter varandra. Inomhus. Utan syre. Typ. Men vad gör man inte som förälder för sina barn….

Att uppleva allt det här med Äldste Sonen var Magiskt! Varje skolbörjan och skolavslutning var Speciell och jag Upplevde varje minut och sekund av dom. Jag var den ENDA föräldern i åk 9 som kom till Äldste Sonens skolavslutning. Dom andra föräldrarna var tydligen ”bannade”. Det var ingen bal på den tiden. Tror jag.

Jag minns inte det iallafall, eller så hade jag så fullt upp med hans tre småbröder så att jag inte märkte vad som försigick i hans liv… (fö´låt, i så fall!).

Att få uppleva allt det här med Storing var också häftigt, och då insåg jag mer hur FORT allt går och jag hade bestämt mej för att njuta av ALLT ännu mer, men sen kom ju Mellan året därpå, så det blev liksom ”Storing-Mellan-Storing-Mellan-Storing-Mellan” med alla föräldrarmöten, föräldrasamtal, insamlingar, julavslutningar och sommaravslutningar….i en enda lång rad, så jag hann knappt Uppleva något, såsom jag ville….för att inte tala om Minsting: ”Hoppsan! Ska han också börja skolan?! NU?? Redan??” och så försöka hänga med på vad alla tre gjorde och sa och upplevde och kompisar och lärare och skolkamrater och påsklov och föräldrarsamtal och insamlingar (HATADE insamlingar till slut!!) och hela fadderullan!

Och så var det ju Äldste Sonen också. Men han fick ju ha mej för sej själv i 10 år innan allt det här, så det får jag/han trösta sej med…

Det där med att Carpe Diem och Njuta av Stunden gick inte så bra längre då. Jag försökte snarare Överleva allt. Och fort gick det!

Nu går alltså min lilla beeeeebis (nästan 2 meter lång) ut årskurs nio och han har gjort sitt ”måste”! Sen följer tre år till av ”nästan-måste-för-annars-kommer-du-ALDRIG-att-få-jobb!”, men då ska dom vara mer självgående och jag KANSKE slipper tjaaata upp honom ur sängen på mornarna…Keep on dreaming!

Usch, det går så fort! Jag tycker både det är skönt, vill rewind då och då för att göra om vissa saker och så försöker jag njuta av det som är, samtidigt som jag knappt hinner för tiden bara RUSAR iväg: ”SWOSCH” bah!

”Fånga dagen!” tjuter alla. Jamen vafaan, jag hinner inte! Den bara rusar förbi! Värsta Speedy Gonzales!

Och ikväll (!) är det den sista skolavslutningen för grundskolan för min yngste son.

UNBELIVABLE!

Han föddes ju nyss. Typ.

Stackars Minstingar, dom blir liksom aldrig ”stora”.

När Äldste Sonen gick ur nian var han ”nästan-vuxen”, när Storing gick ur nian var han faktiskt ”vuxen”, Mellan gick  ur gymnasiet nyligen och han är inte riktigt så ”vuxen”…..

…åsså är det min lilla beeeeeebis!

”Skärp dig, Erviluca!”

Okey!

*skärpning pågår*

Snart ska jag gå på skolavslutning med min stora Minsting!

Hej svej!

….hur killar funkar.

När jag växte upp hade jag ingen aaaaaning. Vi var tre, nej fyra, tjejer i familjen och en Väldigt Hemlig man (= pappa), som alltid var Frånvarande, så min kunskap om Män var ungefär lika med Noll.

Jag hade många kompisar i tonåren som var killar, och så hade jag kärleksrelationer – eller var bara kär – typ, alltid, men det betyder inte att jag någonsin förstod mej på killar.

Under en lååååååååååång period trodde jag att killar och tjejer var på ett ungefär likadana och tänkte på ett ungefär likadant….för på 70-talet skulle alla vara UNISEX = Likadana, fast vi inte var det. Sen att jag inte förstod mej på killar alls, eller hur dom tänker/tänkte, trodde jag inte alls hade med könet att göra utan mer med….något annat.

Tänk vad vi tjejer DISKUTERADE vad vi trodde killarna tänkte och tyckte och vad vi FUNDERADE på vad dom MENADE när dom gjorde och sa olika saker.

Tänk om jag hade förstått att killar inte TÄNKER åt höger och vänster och runtomkring i förton finurliga och trassliga håll! Tänk om jag hade fattat att ”ja” är JA och ”nej” är NEJ och att ”jag tänkte inte på det” betyder faktiskt att dom inte tänkte på det!

Det var först när jag fick min första son som jag började ANA att vi i GRUNDEN är olika.

Och då tycker jag att OLIKA är bra, men att tro att man är LIKA och utgå från det, blir så fel.

Tack Gode Gud att jag fick fyra söner. För OJ vad jag lärt mej mycket av det!

TACK!

Bara den här lilla saken att jag bad Minsting ”fotografera MYCKET” när han var med sin klass i Berlin häromdagen. Givetvis menade jag att han skulle fotografera sina kompisar och vad dom gjorde (!) för jag tänkte att det vore kul för honom att i FRAMTIDEN se dom här bilderna och MINNAS.

Men va faan – jag glömde ju att han är kille (och INTE har några systrar, för det spelar roll för hur en kille utvecklas och tänker)….

Vad fotograferade han?
//

Lydigt tog han MÅNGA bilder….på hus och SAKER. Han lyckades ta ungefär 50 bilder, men inte en enda bild på MÄNNISKOR, eller på sina klasskompisar! Skickligt!

Låååååååångsamt börjar jag förstå hur killar funkar, så NU kan jag träffa en man, och kanske eventuellt fungera ihop med en sådan Varelse….

…och förstå hans Underliga tankegångar.

Det gäller bara att han förstår mina också….

….jämfört med en bal i årskurs 9?

……………………………………………………………………………..

Dagen efter Mellans student skulle Minsting gå på bal. Årskurs 9 har bal ”nuförtiden” (och då har troligen ”nuförtiden” pågått sedan 90-talet, eller nåt?) har jag förstått.

Det hade vi INTE när jag gick ut nian. Vi hade bara en avslutningsfest, med lärarna, men ingen bal. Bal var ”ute” när jag var ung. Det var mer jeans- och t-shirt-fester.

Att fixa en kostym var ett kapitel för sej, eftersom den unge herren inte hade någon större lust att följa med till Dressman alls. Jo, han sa: ”I morgon kan vi fixa det!” glatt, varje gång jag påtalade det, tills ”imorgon” tog slut. Liksom. Och då gick jag och köpte en kostym i en ”gissa-storlek” som givetvis inte passade, så jag fick gå och byta den, fast jag däremellan blev så ARG på Minsting så att jag gormade och skrek   tog ett allvarligt snack med honom, och sa att jag ”aldrig i livet” skulle gå tillbaka och byta kostymen, vilket han i och för sej struntade i, för om han fick bestämma kunde han både avstå från balen och/eller gå till balen i mjukisbyxor och t-shirt.

Faktiskt!

Han frågade också: ”Måste jag PROVA kostymen på Dressman??” och fick det som att låta som ”blir man halshuggen på Dressman?” och när jag då svarade ”Självklart!” så var det STOPP-tecken x 10!

Jag gick därmed och bytte kostymen utan Minsting, fast jag sagt att jag ”aldrig i livet” skulle göra det (även solen har fläckar), och till slut hade Minsting en kostym, en skjorta och två slipsar (för man fick två för en) – en blommig slips och en med silverränder på. ”Bögig”, enligt Minsting, men han kunde ha den ändå.

Först försökte vi knyta hans slips (den blommiga). Jag hade inställningen: ”Detkanvälintevarasåsvårt”, eller snarare ”Lättsomenplätt”, trots att jag aldrig knutit en slips, men jag lyckades inte, och Minsting tyckte att jag höll på att strypa honom. Sen föreslog han Youtube. Jag försökte göra exakt som youtubekillen visade. Två gånger. Sedan försökte Minsting, och därefter gav vi upp – han halvstrypt och jag helsvettig. Han fick gå slipslös. Jag tyckte vi kunde ta med slipsen och be någon på festen knyta den, men det gick inte. Piiiinsamt. Jag stoppade dock ner slipsen i min ficka i smyg, fast jag inte fick.

Jag och Minsting promenerade tillsammans till skolan (ca 3 km), eftersom jag inte har någon bil och våra cyklar var obrukbara. Minsting ansåg först att ”man” inte kan gå i kostym utomhus, långt, så att alla ser, men efter en stunds övertalning, så gick det iallafall, och han upptäckte att hela stada inte stannade upp och pekade på honom. Dessutom följde hundarna med och dom är bra på att avleda. Speciellt Fiona, som fick småpinnar och grässtrån att hoppa efter och springa efter hela vägen (av Minsting).

Väl framme stod hela klassen där, uppklädda till tänderna. Alla killar såg ut som MÄN och alla tjejer som DAMER. Killarna hade kostym – svarta eller mörkblå – och fluga eller slips. Jag halade upp Minstings slips ifrån fickan när jag hörde att en av killarna var ”värsta bäst” på att knyta slipsar. Minsting blev överraskad över att jag fått med slipsen trots att jag inte ”fick” det, men hängde ändå med klasskompisen in för att få sin slips knuten av honom. Tjejerna hade fantastiska kreationer och jag tänkte att dom måste ha kostat tusentals kronor! För att inte tala om frisyrerna och skorna! Men å andra sidan är en kostym också rätt dyr.

Hur var balen då?

Ingen aaaaning!

Att ha söner betyder att man inte får veta någoting, efteråt. Säkert finns det en massa killar som kommer hem till sina föräldrar och BERÄTTAR om allt som hände på festen, men såna söner har inte jag. Jag frågar och frågar och får ”ja” eller ”nej” som svar, och frågar jag ”Hur var det??” så får jag svaret ”Bra” och frågar jag ”Hade du kul??” så får jag svaret ”ja” och säger jag ”BERÄTTA!!” så får jag svaret ”Det finns inget att berätta” eller ”Det var som en vanlig fest”. Sen att det delats ut diplom eller lekts lekar eller att det hölls tal….näe, det får jag aldrig veta, om jag inte pratar med föräldrar till någon tjej i klassen, eller så får jag veta hur det var genom    någon helt annan fem år senare. Typ.

För övrigt är ALLT mina söner gör Ytterst Hemligstämplat.

Resten är dolt i dunkel.