erviluca #mammatillfyrakillar

Barn fixar inte ”lära-kännandet” själva.

Det har jag ofta tänkt på även när svenska elever byter skola/klass – att det tycks som om lärarna förväntar sig att eleven bara ska ”flyta in” och få kompisar av sej själv. Så är det inte. Även där måste dom vuxna hjälpa till.

Yngre barn kan lättare säga ”hej” och börja leka, men med åren blir barn ofta lite mer försiktiga och blyga. Dom håller också ihop i grupper och lämnar ”dom andra” utanför. För så funkar vi här i Sverige. Kanske alla människor funkar så…jag vet inte. Men vi släpper inte gärna in vem-som-helst hur-som-helst.

Så nu när det ”dräller in” flyktingbarn ifrån andra länder, så behöver skolan hjälpa till. Det hjälper inte att dom går i samma skola, för barnen tar inte kontakt av sej själva. Dom går i samma korridorer, äter i samma matsal, har samma lektioner ibland, men dom säger knappt ”hej” ens till varandra.

– Jag tror dom är rädda för oss”, sa en flyktingpojke igår till mej. Jag svarade att jag tror inte dom (dom svenska eleverna) är rädda såsom man är rädd så man skakar, utan mer osäkra, sa jag.

Och jag har upplevt det själv, när jag var skolkurator, att utifrån kan det se ut som om flyktingbarnen är integrerade i skolan, men det är dom inte. Svenska elever och flyktingar pratar inte ens med varandra!

Det är inte fel på någon, och det är ingens fel, men dom vuxna måste hjälpa till! Dom vuxna i skolan måste SKAPA kontakt mellan flykting-eleverna och dom svenska eleverna! Det sker inte av sej själv!

Förslag: Flyktingeleverna kan berätta för dom svenska barnen hur dom haft det, varifrån dom kommer, berätta om sitt land etc.

Vi lever mitt i en  historie- och samhälls- och geografilektion – gör något av det!

Blanda 50-50 och låt dom mötas över ett glas saft och en bulle kring ett bord, och låt dom presentera sej och berätta om sej själva. Flyktingbarnen vill också veta mer om dom svenska barnen, och hur dom tänker.

”Jag vill lära känna en svensk kille eller tjej!” säger en kille som flydde ifrån Afghanistan för ett halvår sedan. Han längtar efter det. Han går i en svensk skola och har delar av sin skoltid i en svensk klass, men han förblir ”utanför det svenska”.

Så släpp in flyktingarna i ”det svenska” så att dom KAN acklimatiseras. Dom vill ju det! Men dom vuxna i skolan måste hjälpa dom.

Värken tvingade mej att gå emot min värsta rädsla, eller kanske näst värsta….Spindlar eller tandläkare? Hm…Vet inte….

Nåja.

Inte mycket sömn blev det på natten. Jag vandrade mest runt och hade ont. Det gick inte att ligga ner och ha ont. Stå och gå och ha ont var inte mycket bättre, men det är som om man måste röra sej när det gör ont.

Det var den andra tappade plombens tand som nu protesterade högljutt, eller rätt tyst faktiskt, men våldsamt ändå. Jävlar vad tandvärk gör ont!

Hur klarar dom det: uteliggare, fattiga både i Sverige och andra länder? Hur klarar engelsmännen det? Engelsmännen har ju förskräckliga tänder!! Och Rumänerna som sitter och tigger: AJ, vad ont dom måste ha i tänderna (eller ha haft)!

Nåja.

En enda liten tand gjorde iallafall så att jag tvingade mej själv till tandläkaren igen. Jag fick lägga mej upp-och-ner i stolen och så satte dom igång med att sticka mej och borra i mej och greja. Men inte är dom färdiga för det! Nejdå. Dom vill träffa mej IGEN och fortsätta om några veckor! Har dom inget liv?! Har dom inga andra att sticka och borra i?! Troligen inte.

För vem eller vilka går dit frivilligt?!

Dessutom kostar det!!

Man går alltså dit, lägger sej ner och blir misshandlad, och sedan måste man betala för det!!

Det är för jävligt.

Men I did it!

Wohoooo!

När man bygger ett hus börjar med att se till att marken huset ska stå på är plan och fast. Om den inte är det, fixar man till så att den blir det med alla möjliga medel. Det är viktigt att Grunden är stabil.

När man ska sätta barn till världen är det bra om det finns en, eller två, fungerande föräldrar som är beredda att ta emot barnet, att de har någonstans att bo och en inkomst så att de kan försörja sig. En grund att stå på.

När man bygger ett hus startar man med att lägga en/bygga en grund. Grunden är viktig. Den ska vara stabil, stark och utan sprickor eller slarv. För att få huset att stå i många år är grunden mycket viktig. Man måste vara noga.

När ett litet barn föds behöver det i första hand trygghet, kärlek, värme, omtanke och mat. Det behöver bli uppmärksammat och man behöver lyssna på babyns signaler så att hen får mat när hen är hungrig, och tröst när hen är ledsen eller rädd, blir bytt på när den har bajsat och kissat och kramat och gosat med (en massa kärlek!)  och tillräckligt med sömn.

Därefter kommer ytterväggar och sedan innerväggar och allt det som dessa ska innehålla för att hålla kyla och värme ute och göra det behagligt inuti. Plus att huset ska ju stå där i många år. Hålla för alla väder.

Barnet växer och behöver fortsatt kärlek, omtanke, bli lyssnad på, respekt etc samt vettiga och sunda och gränser, som sätts på ett tydligt och bra sätt. Barnet behöver också få vara precis sin ålder, vilket innebär att föräldrarna bör i förväg ha tagit reda på hur ”normala barn” fungerar för att förstå dess sätt att vara. 

Det sista man gör med ett hus är finputsningen inuti. Det som vi boende kommer att märka allra först – tapeter, målning och andra ”ytliga” grejer i huset. Det bryr vi oss mest om – vi som flyttar in.

I tonåren ska man ”finputsa” ungdomen, släppa hen mer och mer ut i världen, gränserna bör vara färre och tonåringen bör få ”pröva sina vingar” och komma hem till det trygga hemmet och få kärlek och tröst när hen kraschlandar.

Om det visar sig att huset börjar ”glida” eller ”bli snett” el dyl så låter man någon kolla om det behöver lappas och lagas i grunden, om det slarvats där så att man måste in och fixa. Det är ett tungt jobb efter som det är Under/Bakom osv, men för att huset inte ska rasa ihop gör man det som krävs.

Om grunden är skadad räcker det inte med att sätta upp nya tapeter. Liksom.

Om ett barn eller en tonåring mår mycket dåligt, bör  man ta reda på vad som hänt under uppväxten och hur relationerna i familjen fungerar. Man bör inte utgå från att ”föräldrarna är perfekta och det är fel på barnet”. 

MEN när det gäller människor är det just precis det man ofta gör.

GRUNDEN är skadad, men Det Nya är att ”se framåt” och ”gör om – gör rätt”. Den nya melodin är KBT! Tänk annorlunda så blir det rätt!

Att ”gräva i historien – i det som varit” är ”Ute” och ”tjänar inget till”….Nej, nej, nej, varför gräva i det gamla? Se framåt! Le och var glad för du har Framtiden Framför dig!

Det som är modernt nu är KBT. I KBT ändrar man ett felaktigt BETEENDE och lär sig beté sig ”rätt”. Man begraver alltså smärta och svårigheter, och riskerar att det dåliga måendet fastnar och blir ångest, panikångest, magont, huvudvärk, ledvärk, aggressioner etc istället.

Det är som att laga taket på ett hus med sprucken grund!

”Men det gör inget! För hon var så liten när hon blev utsatt, så hon har glömt det!” säger man också. Och sedan ”KBT:ar” man bort ångesten och paniken. Iallafall för en kort stund. Kanske tills KBT-terapeuten ”släpper en” så hon får vara ifred….eller kan sätta ett kryss i rutan ”Genomförd terapi”.

Jag har inget emot Vissa behandlingsmetoder (jag har själv gått sådana), men jag blir störtirriterad på när de överanvänds: ”Jahaaaaa! KBT funkade på Maja Persson – då använder vi det på Peter, Gustav, Cecilia, Anna och Bengt också! Och funkar det på dom också, så kör vi samma metod på ALLA.” 

DET irriterar mej!

Var och en behöver ”sin egen” metod, och var och en behöver få chansen att titta bakåt var problemet uppstod och få ur sej frustrationen som skapades där och då!

Grunden är skadad och då är det grunden man måste laga. Att laga en i grunden skadad människa handlar om att prata om det som är, eller har varit, svårt. Gegga in sej i svåra minnen och tankar kring det som hänt, gråta ut skiten, vara arg och därefter ”läka ihop sej”.

Kanske landa i ”förlåtelse” – speciellt förlåtelse av sej själv – och sedan gå vidare.

Och då kanske man kan KBT:a sej lite grann, för då är ju grunden lagad.

Den förste som fick den här hemma var Minsting – en nöjd Minsting. Nästan samtidigt insjuknade Storing. Inte lika nöjd, men kanske var det skönt att vila ifrån McDonalds några dagar (Storing jobbar där nu)…

Det är ett tufft och mycket lärorikt arbete att jobba på McDonalds.

Sen insjuknade jag. Jag blev faktiskt lite förvånad, för jag var ju nyss sjuk/förkyld! Jag brukar ju inte insjukna varje, eller varannan månad! Jag tyckte jag gjort mitt på sjukdomsfronten för en tid framåt, men det tyckte inte bacillerna….

Nuförtiden är det en ”piece of shit  cake    (vad faan är det piece of?)….Skitenkelt, att vara sjuk! Tycker jag. Ta i trä! Jag har tex nästan aldrig huvudvärk och migrän längre, och jag som levt med det kroniskt sedan jag var 12 år, tycker att allt annat är ”skitenkelt” och varje gång vet jag att ”jag blir frisk inom en vecka”. Punkt. Så är det. Skitenkelt! Och sen  när jag är frisk är jag frisk. Slut. Liksom. Skitenkelt.

Nåja.

Igår insjuknade Mellan. Nu luffsar han runt och är sååååå sjuk.

Fast mina söner brukar inte klaga så mycket. Bara om de vill vara hemma från skolan, och det är ju bara Minsting som går i skolan nuförtiden…och han blir ju mest glad när han är sjuk, om det är På Riktigt….

Mellan Minsting och Storing våren 2001.

Stora Minsting är lycklig. Han är sjuk. Det finns ingen som blir så glad över att vara sjuk som Minsting. Han njuter i fulla drag. Han älskar att snora, hosta och känna sig ”hängig” för då är han liksom ”tillåten” att slappa, hänga och vara hemma från skolan. Och han äääälskar att vara hemma!

Det har aldrig någonsin varit en enda sekund av oro över VAR Minsting är eller OM han ska komma hem, eller något sådant.

Jag har HELT missat den biten för någon av mina grabbar i tonåren. Det har snarare varit tvärtom: ”Ska du gå UT? Jippiiiii!!!”

För mina söner har varit riktiga ”hemma-grisar” genom hela tonåren. Ingen oro alls där. Jo, förresten, är man mamma kan man oroa sej åt andra hållet också, och bli orolig för att dom är hemma FÖR MYCKET och undra om dom har kompisar och varför dom inte har flickvän osv.

Men sen går det några år och så är dom plötsligt ihop med en tjej och så är dom ute och ”festar lite” med ”några kompisar” på någon ”club”, och då var ju all oro för allting helt i onödan tidigare….

I vilket fall som helst, så är Minsting SJUK och LYCKLIG.

Han sa: ”Det känns inte bra i magen…”

Jag kunde ha svarat:

• Behöver du kräkas?
• Mår du illa?
• Är det magknip?
• Har du diarré?
• Är du hård i magen?
• Har du ont någon annanstans?
• Har du feber?
• Hur mår du för övrigt?
• Ska du vara hemma från jobbet?

Men jag sa:

– ”Jag förstååååår….berätta mer!”

Och sen sa han som det var och hur det kändes. Det var känslorna som satt sej i magen och som inte mådde bra. Jag hade förstått det. Jag förstååååååår nästan allt. Jag förstår alla. Kanske inte mej själv alla gånger….

Så vi pratade, och så pratade vi lite till….och sedan sa vi ”hejdå” och klickade av våra mobiler.

Så var det slut.

Jag kan trolla med knäna. Inte med händerna eller fötterna – med knäna. Inte med ett trollspö och inte med hjärnvågor (…), men med knäna.

Jag kan lösa problem som tycks vara olösliga (för andra/vissa). Det finns inga hinder höga nog för att stoppa mej när jag måste ha en lösning. Jag går runt, klättrar över eller tar en annan väg.

Det känns betryggande.

Risken är kanske bara att det en vacker dag dyker upp ett hinder som känns olösligt eller för högt.

Vad gör jag då?

Ber om hjälp?

Eeeeeh, knappast.

Det är min svaghet. Min svagaste svaghet; Jag har svårt att be om hjälp. ”Kan själv!” är mitt mellannamn, och så kan jag trolla med knäna.

Med dessa två egenskaper kommer man rätt långt ändå. FAST man inte kan be om hjälp….eller rättare sagt; har SVÅRT att be om hjälp.

Det finns människor som ber om  hjälp hit och dit och överallt och hela tiden – människor som inte klarar något själva.

Alla sorter finns.

Jag är en sort. Du är en.

Inget sätt att vara är mer fel, eller rätt, än det andra. Det är bara olika sätt.

Och sedan får man jobba på sin egen förändring – till att bli The Perfect One.

Liksom.

När dessa tankar är nedskrivna, ska jag nu fortsätta med min bok; The Book! Boken som redan är skriven, men ska skrivas om. Och bli lite bättre. Så att ett förlag vill ha den.

Bye!

Några få ord kan göra en hel dag – ibland kan ord följa en genom livet! Både bra ord och dåliga.

Några få enkla ord kan göra att det bubblar till som kolsyra inuti.

Igår fick jag uppleva det.

Jag träffade ett Ensamkommande Flyktingbarn, som jag träffade första gången i oktober, då han en vecka tidigare placerats i sitt nya familjehem. Han, som tusentals andra, hade flytt ifrån Afghanistan via X och Y och hela fadderuttan, till Sverige, och nu bodde han där, sedan en vecka,  – 13 år gammal – ute i skogen hos ett par, som ville bli ”föräldrar” till en flyktingpojke.

När han placerades var han rädd. Ville inte stanna. Ville bort! Vart, visste han nog inte riktigt, men bort iallafall. Han övertalades att stanna – inte av mej, utan av den som då ”hade jouren” och var med vid placeringen. Sedan dess ”lyser solen” ständigt hos den nyskapade familjen ute i skogen.

Allt går jättebra.

Efter 3 månader i Sverige pratar han förvånansvärt bra svenska, och vi kan hålla det mesta av konversationen på svenska (men med lite hjälp av telefon-tolk pratar vi också om saker som är svårare att uttrycka på våra respektive språk). Han tycker att det är ”lätt” att lära sej svenska. Han trivs och mår bra och nu ska han få börja i en svensk klass. ”Vad spännande!” säger jag. Ordet spännande har han inte  hört förut. Vi försöker förklara, men jag tror inte han förstår. Men han tycker det ska bli kul att få börja i en svensk klass, och han ser fram emot att ”få svenska kompisar”. Afghanska kompisar har han redan.

När besöket är färdigt och jag sitter i trappan i hallen och sätter på mej mina vinterkängor säger han:

”Jag blir glad av dig. Jag blir glad när du kommer  hit. Jag tycker om.” 

Dessa ord får mitt hjärta att göra glädjeskutt och jag känner hur jag sedan dansar (inuti) ut till bilen.

Iallafall vissa. Kanske mest dom främlingsfientliga. Eller inte.

Eller kanske är det bara så att det behövdes ”främlingar” som våldtar och förgriper sej på tjejer/kvinnor för att väcka dom svenska männen?

Vet inte, men plötsligt är det ”fruktansvärt” att ”dom” våldtar och trakasserar tjejer och kvinnor! Och jag håller med! Det är för jävligt: bura in dom!

MEN det ”ni” har missuppfattat är att det är ”männen från utlandet” som står för allt det här, och att ”detta hände minsann inte förut”.

Jag sätter i vrångstrupen och alla andra strupar också: Vaddå ”detta hände inte förut”? Närdå ”förut”?

Jag har varit liten flicka, blev tjej-tonåring och är nu en 50+ QUINNA. Jag har alltså levt med, och i, denna könstillhörighet i hela mitt liv. Och snacka om att man är ”lite utsatt lite nu och då” som kvinna, och till slut lär man sej hantera det – blunda för det, låtsas att det inte finns, strunta i det – för man orkar inte bli förbannad varje gång. Eller så vågar man inte. För det är så äckligt, korkat och knäppt!

*Nedan berättar om dom saker jag varit med om. Och jag tror inte jag varit mer utsatt än andra normala kvinnor….Eller?

”Detta hände inte förut…”.

Men hallå, i vilken verklighet har NI levt, ni som tror detta?!?

Jag, som kämpat för tjejer och kvinnor i hela mitt liv på olika sätt, träffat utsatta småtjejer, stora tjejer och kvinnor som olika killar och män förgripit sej på, på olika sätt, tvåtusenetthundrafyrtiotvå gånger – svenska kvinnor som utsatts av svenska män – och jag har alltid  undrat varför alla GODA män är tysta???

Varför är det bara KVINNOR som kämpar för kvinnor och barn, och varför håller DOM GODA MÄNNEN TYST??

Jahaaaaa! Det behövdes män från UTLANDET för att svenska män skulle vakna och säga: ”UTSÄTT INTE VÅRA KVINNOR FÖR ÖVERGREPP!”

Jahaaaaa!

Då kan man ju säga att det är POSITIVT att dom utländska männen beter sej som idioter, för då vaknar dom svenska männen –  ÄNTLIGEN! Fast det måste bli en ”liiiiten” rättning i leden: Övergreppen från män på kvinnor gäller i alla länder och överallt! Troligen är det mycket värre i ANDRA länder, men om ni tror att det inte händer i Sverige – dagligen – så är ni verkligen NAIVA.

Och om ni inte tror på dom kvinnor/tjejer som berättar om vad dom är utsatta för, så begår ni samma övergrepp som hela rättsväsendet, dvs ”Hade du kort kjol på dej??….Jahaaaaaa! /Gick du ENSAM hem??….Jahaaaaa! / Följde du med honom hem?? ….Jahaaaaa!”. Då får du skylla dej själv. En man styr inte över sin kuk, nämligen. Den styr sej själv.

Typ.

Summa av kardemumma: Vad POSITIVT det är att ni VAKNAT nu!

Fotnot_______________________________________________________

*Mina Upplevelser:

• En man står och onanerar alldeles intill ett buskage på vägen till skolan, varje morgon då jag cyklade till skolan, när jag gick i mellanstadiet. Jag vågade inte berätta för någon. Jag (!) skämdes. Jag minns fortfarande den stora röda äckliga kuken…. 😦

• Någon visslar i en buske i en park. Jag tittar dit = man som onanerar och flinar.

• En kille drar in mig i buskarna på vägen hem från ett disco. Han drar ner sin gylf för att utföra det han tänkt. Jag drar upp hans gylf och går! Ilsket. Inget mer händer.

• Jag promenerar på en sandstrand. Någon ropar ”Helloooo!”. Jag tittar dit. En kille visar sin ”stoltaste kroppsdel”…. Jag suckar ”Inte-nu-igen!”.

• Jag kliver in i bussen (Sthlm) och sätter mig på en stol. Bredvid mig sitter en man och ”läser tidningen” (har tidningen i knät). Han stöter lätt till mig, jag tittar dit, han lyfter på tidningen: ”Stoltheten” kommer fram. Uäck! 😦

• Jag är på väg hem ifrån ett disco. Bakom mig går ett gäng (svenska!) killar. Jag är ca 20 år. De är väl också i den åldern, antar jag. De börjar prata om att de ska ”sätta på den där tjejen som går framför”. De pratar högt och hetsar varandra. Jag är livrädd! De skrattar och pratar ”äckel” om vad de ska göra med mig. Inget händer dock.

• Jag har blivit blottad för så många gånger, att en gång när jag räknade efter visade det sig att det var ”över 30 gånger”, men jag minns inte alla gångerna nu. Man blir rätt trött på det…. När jag var ung sa de vuxna dessutom att ”män som blottar sig är inte farliga”… så jag ”behövde inte vara rädd”. Men ÄCKLIGT och TRÖTTSAMT var det!

Detta är ett axplock. Säkert är det fler saker som hänt, som tex när en man som skulle visa mig en bil, som jag kanske skulle köpa, ”råkade” nudda mina bröst när han skulle ”hjälpa till med säkerhetsbältet”….

Mycket av det som händer går inte att anmäla, och efteråt har jag varit besviken på mig själv över att jag inte SA IFRÅN – högt och ljudligt – men jag har blivit så kränkt och äcklad, så jag har blivit helt stum.

Fi faan!

Vem/vilka försöker vi lura?!?

Oss själva??

Livet är inte så jävla enkelt och ”tralalalalaaaaaa!”.

I denna tid håller vi på med att ”Fånga Dagen” och ”Tänka Positivt” och ”Se Möjligheterna” och ”Leva i Nuet” och ”tralalalalaaaaaa!”.

Men Det Svarta då? Sorgen? Ledsamheterna? Ilskan? Svårigheterna? Skiten och Eländet? ”Helvetes-jävla-skit-känslorna”? Får dom ens finnas?

Det ska vara ROLIGT och SPÄNNANDE och FANTASTISKT att vara barn och ung och hela fadderullan! Men när det känns SKIT och PISS och BLÄ då? Utan att man ens har något egentligt att skylla på….vad händer då?

”Får” barn och ungdomar ens känna sorg och ilska utan att känna skuld samtidigt? Eller vuxna med, för den delen?

Är Normala ”negativa”/svarta känslor förbjudna nuförtiden? MÅSTE vi hitta ”det positiva” i allt? Mitt i det! ?

Förhoppningsvis kan vi lära oss se ”ljuset längst bort i tunneln”, men när vi är mitt i tunneln borde vi få treva oss fram i mörkret, och känna sorg och elände, utan att bli skuldbelagda och tro att det är FEL på oss!

Jag vill själv någonstans att mina söner ska vara ”ständigt lyckliga”, men jag inser med mitt intellekt att SÅNT ÄR INTE LIVET!

Livet är fullt av sorg, kämpande, elände, svårigheter, ilska OCKSÅ! För HUUUR ska vi kunna känna LYCKA utan SORG?

Och huuuur ska vi kunna känna KÄRLEK utan HAT?

Och huuuur ska vi kunna SKRATTA om vi inte GRÅTER?

Så vi behöver inte BARA ”tänka positivt” eller ”se ljuset” eller ”fånga dagen” – vissa dagar vill man helt enkelt inte fånga!

Och alla dagar i livet är inte ett Äventyr. Vissa dagar är bara transportsträckor – kanske en väntan på. Vad? Ja, det vet man inte alltid.

Ibland behöver bara TIDEN göra sitt, utan att vi gör något. Ibland behöver vi styra. Ibland vänta. Ibland sörja UTAN att ”se det positiva”. Ibland vara arga och sura, UTAN att mitt i skiten inse att man ”lär sej något”.

Ibland behöver man faktiskt bara härda ut.

Sånt är livet.

För OM man tror att man alltid måste fånga varje minut, ständigt vara lycklig och i alla situationer se Det Positiva, så är risken STOR att man tror att man är DEPRIMERAD och KONSTIG så fort man känner vanlig normal livsleda, är sur eller helt enkelt arg.