Mellan Minsting och Storing våren 2001.
Stora Minsting är lycklig. Han är sjuk. Det finns ingen som blir så glad över att vara sjuk som Minsting. Han njuter i fulla drag. Han älskar att snora, hosta och känna sig ”hängig” för då är han liksom ”tillåten” att slappa, hänga och vara hemma från skolan. Och han äääälskar att vara hemma!
Det har aldrig någonsin varit en enda sekund av oro över VAR Minsting är eller OM han ska komma hem, eller något sådant.
Jag har HELT missat den biten för någon av mina grabbar i tonåren. Det har snarare varit tvärtom: ”Ska du gå UT? Jippiiiii!!!”
För mina söner har varit riktiga ”hemma-grisar” genom hela tonåren. Ingen oro alls där. Jo, förresten, är man mamma kan man oroa sej åt andra hållet också, och bli orolig för att dom är hemma FÖR MYCKET och undra om dom har kompisar och varför dom inte har flickvän osv.
Men sen går det några år och så är dom plötsligt ihop med en tjej och så är dom ute och ”festar lite” med ”några kompisar” på någon ”club”, och då var ju all oro för allting helt i onödan tidigare….
I vilket fall som helst, så är Minsting SJUK och LYCKLIG.
erviluca #mammatillfyrakillar 