erviluca #mammatillfyrakillar

Han sökte och sökte och gick på intervjuer, sökte igen och försökte, tappade hoppet och började om. Igen och igen.

Så gick han på en intervju häromdagen, som gick ”jättebra” och han var peppad och glad efteråt. Och så var det en intervju till dagen därpå och det gick ÄNNU BÄTTRE! Den gick så bra så att chefen ringde efter 2 timmar och sa att han ”passade perfekt” för jobbet!

Två dagar senare (läs: idag) började han!

Mellan är nu anställd på Jysk! Wohooooo! Och Mellans mamma är Väldigt Glad!

DESSUTOM fyller Mellans mamma år idag. Wohooooo!

DESSUTOM var jag barnvakt igår åt en liten 1-åring. Jag märkte att ”handgreppen” inte satt kvar riktigt, men själva grejen att ”hänga med ett litet knytt” satt i. Det gick jättebra och Knyttet var en härlig och charmig liten kille, som mest var nöjd med allt jag hittade på.

Ikväll blir det hämt-sushi och vin. Och häng framför TV:n, trots att solen skiner…för vad ska jag ut att göra…ensam? Inge´kul.

Förresten: Igår gick jag  promenad i stan på kvällen, med Knyttet i vagnen, och det var FULLT av folk ÖVERALLT! Ö V E R A L L T ! Smockat!

Så ikväll kommer Stockholm KRYLLA av människor som sitter överallt! Alla uteställen kommer att vara proppfulla, gräsmattorna kommer inte att synas pga alla människor som sitter där och njuter av värmen och solen och allt!

Alla har suktat efter sooolen och värmen såååå länge…….

……och…..

……. #plötsligthänderdet !

Nästan varje dag träffar jag små skrutt-mammor. Med det menar jag unga mammor (under 23 år). Jag träffar dom med sina små skrutt-barn och får höra deras historier om hur dom har det och hur dom hade det under graviditeten och ibland berättar dom också om hur dom hade det INNAN dom blev gravida….

Att vara gravid och föda barn är ingen piece of cake. Det är ett jävla underverk! Ett Mirakel! Och alla som går igenom denna metamorfos är Rena Rama Hjältinnor.

Ja, världen är full av hjältinnor!

Men av någon jävla underlig anledning behandlas dom ibland som om något katten släpat in. Och det gör mej så förbannad!

En liten skrutta på 16-17 år har blivit gravid, och jag är rätt övertygad om att den kille som gjort henne gravid vet hur barn blir till. Ändå blir många helt chockade och förfärade över att det faktiskt blivit ett litet barn. 

Och eftersom dom inte vill bli pappor blir dom förbannade och kräver att den väntande mamman ska göra abort. Många tjejer klarar inte det, vill inte det av tusen och en olika anledningar. Skitsamma varför. Dom vill inte. 

VILL DU KILLE INTE HA BARN – ANVÄND SKYDD SJÄLV!

Att ha samlag kan nämligen leda till en graviditet. Så ÄR det bara.

Tusentals kvinnor i världen blir gravida FAST DOM INTE VILL DET, och tvingas vänta och föda barn, SOM DOM INTE VILL HA, och är sedan tvungna att ta hand om barnen!! Kvinnor TVINGAS ta hand om sin avkomman heeeela tiden!  Men när en man inte vill ha barn då är det ett jävla hallå!

Dom unga mammorna som jag träffar är fantastiska! Dom tvingas ofta hoppa av skolan och bor ofta kvar hemma hos sina föräldrar, eller så flyttar dom runt. Trots att inget är planerat för ett kommande barn, fixar dom till det på något sätt. Dom kämpar, väntar, mår illa, har kramper, kräks eller så mår dom rätt bra, går på kontroller, väntar, oroar sej etc PRECIS SOM alla andra (äldre och mer planerande) gravida kvinnor.

MEN! Många utav dom unga måste också tampas med ILSKNA (blivande) pappor, som trakasserar dom och gör livet svårt för dom. En del (oftast unga) pappor har också ett gäng släktingar med sej i sin kamp att göra livet svårt för den gravida tjejen.

Jag säger bara:

FYFAAN FÖR ER FÖRÄLDRAR TILL UNGA PAPPOR SOM TRAKASSERAR DESSA UNGA GRAVIDA MAMMOR!

Lär istället er son (den unga blivande pappan) att TA SITT ANSVAR!

Ett nytt liv har skapats och kommer att födas och detta lilla liv behöver skydd, kärlek och omtanke. I och med att detta lilla liv ligger inbäddad i en ung blivande mamma, behöver mamman allt stöd hon kan få. Och lite till.

Och ni föräldrar till den blivande mamman: Näe, ni tänkte inte att er dotter skulle bli mamma vid 16 års ålder, men nu ÄR hon gravid så….

…..GILLA LÄGET och stötta henne allt vad ni kan! Hon behöver det och ert blivande barnbarn behöver det.

Just saying.

Jag vill byta lägenhet. Jag vill byta till mindre och billigare och bo på ett ställe som det är enklare att ta sej till jobbet från. En lägenhet som ligger nära en tunnelbana eller pendeltåg.

Om jag fick drömma lite skulle hyran vara billig och det skulle vara nära naturen också (så jag kunde fortsätta gå långa promenader med hundarna).

Därför är jag med i FB:s ”lägenhetsbyte i Stockholm” och har en annons på blocket. Just nu kollar jag på dessa sidor varje dag.

Det är som att fiska: Jag slänger ut krokar och får småfisk som napp. Sen chattar vi fram och tillbaka om storlek, utseende, hyra etc. Till slut bokar vi tid för att titta på varandras lägenhet. Jag vill ofta att dom tittar på min först, eftersom det är så sorgligt att gilla en lägenhet och sen inte få den….

….även om det hänt 2 ggr…😔

Nåja. Den senaste tiden har jag märkt att folk ”bara försvinner”. Man bokar tid, och sen kommer dom inte. Ibland ber dom om ursäkt och så bokar vi ny tid….men så kommer dom inte då heller. ELLER så slutar dom bara höra av sej.

Men jag fortsätter ihärdigt framåt. En vacker, eller regnig, dag så händer det!

Och då ska jag bjuda på Gevalia!

………………………..

SHIT! Jag blandade ihop Gevalia-reklamen med Triss-reklamen…. Men, men….

Jag sitter i Roslagsbanan/tunnelbanan (x 2) varje dag och hör hur människor pratar i sina mobiler. Ibland är det intressant att lyssna, ibland inte.

Nu har jag vid flera tillfällen hört såna där samtal där jag inte förstår något. NADA.  Och det används (för mej) svåra och obegripliga ord som för dom säkert är vardagsord. Men dom är som utrikiska för mej, faktiskt. Det jag förstår av sammanhangen är att det handlar om att få företag att växa och mer pengar att flöda in:

”Jag pratade med Kristoffer och han sa att han ringt vd:n på XXX och dom skulle se över #svåraord så att vi troligen kommer att kunna #svåraord dom och #svårarord.”

Det jag förstår av dessa samtal är att: få företaget att växa är viktigt, pengar är viktigt, MER och STÖRRE och BÄTTRE är viktigt, proffsigt är viktigt, yta är viktigt, säga-dom-proffsigaste-orden är viktigt, makt är viktigt, vara-bäst är viktigt.

Och så funderar jag på vad det är för liv dom här människorna lever UTANFÖR det Proffsiga och Viktiga jobbet? Har dom familj? Vad pratar dom om vid matbordet? Har dom barn? Vad gör dom på fritiden?

Och jag tänker på mej själv och mitt liv, där jag ständigt tänker på människor som har det sämre/dåligt, kämpar för dom och ständigt har hur människor ÄR med varandra i mina tankar. Och hur jag ständigt tänker på hur VI – och då speciellt jag – kan bli bättre människor, utvecklas, hjälpas åt, vara goda och snälla, och i detta också framgångsrika på ett mänskligt plan.

Jag tänker på mitt genuina människointresse, som följt mej genom alla år. Jag tänker på ”alla andra” som mest intresserar sej för sej själva i första hand, och ”alla andra” för ”alla andra” finns bara där som….”alla andra”. Kanske närmaste släkt och vänner också är viktiga, men ”alla andra” befolkar liksom bara jorden….

…..och så tänker jag på dom som (faktiskt) känner förakt för ”alla-som-inte-är-som-jag”….och på dom som (faktiskt) hatar ”Dom-Andra” – speciellt dom som kommer från andra länder, utan att någonsin ha träffat någon utav dom….

…och så undrar jag hur det ska gå för vår jord med alla dessa olika människor av alla sorter….

Fast vi har ju kommit rätt långt ändå, och några måste ju utgöra ”spetsen” – dom som går längst fram och tar oss vidare….

….och så måste det finnas ett gäng i ”mitten” och sen också ett gäng som är som en svans som ”bara-hänger-med”.

Liksom.

Så går mina tankar efter att ha överhört några mobilsamtal.

När det luktar vår, när det droppar ifrån hustaken, när solen smälter bort snön, när det blir vår….då hugger längtan till ”landet” tag i mej. Jag vill sätta mej i baksätet på en gammal turkos Taunus eller en gammal beige Mercedes tillsammans med pappa, mamma, två systrar, tre hundar och ett marsvin.

Den förväntansfulla spänningen fanns i mej redan när vi började packa och spirade i mej som kolsyra hela tiden. När vi berättade för hundarna att vi skulle ”Åka bil – till Lindris!” började dom sno runt som yra grisar på kosläpp och vi Visste att iallafall den äldsta taxen Lina visste PRECIS vad vi menar – hon var en smart, om än rätt elak, hund.

Vi satte oss tillrätta i bilen, efter lite tjaffs om vem som skulle sitta var i baksätet, och sen åkte vi! Hela bilen bubblade av Förväntan, och, eftersom vi inte hade någon radio eller liknande i bilen, så sjöng vi för fulla muggar – allihop: ”Nu grönskar det i dalens famn” (tvåstämmigt), Sound of Music (alla låtar), Broder Jakob (i korus) etc. Heeela vägen….nästan!

För när vi kom till ”berg-och dalbanevägen” hisnar det i magarna – både av vägen och av att Vi Närmade oss Målet, och i en kurva kunde vi skymta Huset! Lina började rusa runt i bilen, för hon kände igen sej. Hon pep av lycka!

När vi körde ”förbi Häverö Livs var magen full av fjärilar, och när bilen svängde ner vid Lindris-skylten kröp det i kroppen, och våra halsar var girafflika när vi tittade ut genom fönstrerna för att se om Dansfamiljen var hemma, om Kjellanders söner var ute och om fåren var i hagen.

Det luktade Landet och får och vi var framme!

Farmor och farfar kom ut på trappan och hälsade oss välkomna med kramar och jag kände ren och skär Lycka!

I huset luktade det land och fuktigt och farmor berättade om får som lammat eller skulle lamma. Vi bar in våra väskor och sen ville vi ner till ladan och se på lammen.

Tänk att jag fått växa upp med ”landet”, där det fanns ALLT det jag älskar: Djur av allehanda slag och spännande killar och natur, och där vi var Tillsammans och gick långa promenader i skogen med hundarna. Där vi lekte med, och senare pussade på, och lekte Ryska Posten med, grannarnas killar.

Jag längtar tillbaka!

Ytterligare en sommar nalkas med allt vad det innebär när man är ensamstående mamma utan något lantställe att åka till och utan en massa pengar över.

I många år har jag inför somrarna känt Hopp – precis som ”alla andra” – och sett framför mej en härlig sommarledighet med en massa upplevelser och Tillsammansgrejer och njutning.

Sedan har sommaren och Semestern kommit och Verkligheten har givit mej en käftsmäll: ”Visserligen är du LEDIG från jobbet, men du är inte ledig från att vara mamma och du har inga pengar över att lägga på någon semester NågonAnnanstans. Dessutom är du ENSAM. Punkt.”

Så har jag får Anpassa mej till Verkligheten och fått (o-) gilla läget.

Sommar efter sommar.

Det är inte kul att bli/vara negativ/bitter/ledsen/uppgiven, så jag låter känslorna vimsa runt i kroppen en stund…..sen tar jag nya tag. För vad är Alternativet? Liksom. Och det finns dom som har det tuuuuusen gånger värre. Jag, om någon, VET det.

Men faan vad jag önskar och hoppas att denna sommar blir liiiiite bättre än förra, och förrförra och den dessförinnan och faan vad jag har dåligt samvete för vad jag inte kunnat ge mina söner vad gäller Upplevelser på loven.

Men det är bara att rycka upp sej och gilla läget.

Hälsningar från en bitterfitta med en stor offerkofta på.

Jag förståååååår att små saker kan bli stora i den lilla världen. Jag förståååår verkligen det. Att man inte har annat att fundera på än att man retar sej på småsaker, som att en nagel gått av eller att benen på stolen är fel färg för att det ska passa ens estetiska sinne (eller vad det kan vara)….

Jag förstååååår att små saker kan bli stora för en del människor. Jag förståååår verkligen det. Att man inte har annat att fundera på än att barnen inte hänger sina jackor i hallskåpet, utan istället hänger dom utanför på krokarna, alternativt ”tappar” dom på golvet.

Jag förståååår.

Jag förståååår att man kan reta sej på, och hänga upp sej på småsaker här i livet. Givetvis gör jag också det, och retar mej på DET (att jag retar upp mej på småsaker alltså)!

Men det kryyyyper i mej när det tycks som om det är VIKTIGT att välja om vi ska ha ”sommartid alltid eller vintertid alltid”? För den frågan ställdes till mej idag, och när jag svarade att jag absolut inte bryr mej, för det viktiga är att vi inte håller på och BYTER tiden hela tiden (även om jag överlever det också!)….

”…men visst är det härligt att vi VINNER en timme när vi gå över till vintertid, så om vi bestämmer att ha sommartid för alltid, har vi ju förlorat en timme…”

Eeeeeeh, WHAT!?! På riktigt??? Är det SANT att man kan tänka så?

Vad har du gjort av den där Viktiga Timmen? Har du lagt den i en spargris och sparat den? Eller har du sparat alla timmar genom åren i ett kassavalv, som du förseglat och vad ska du göra av alla dessa timmar SEDAN? Å andra sidan har du väl tagit ut dessa timmar när vi ändrat till sommartid sedan?

Eller?

Det BORDE ju gå med plus minus noll. Eller? Jag som är så dålig på matte kanske inte har fattat att vi har en massa sparade timmar liggande någonstans….

Menar du ALLVAR att det skulle kunna vara viktigt för ”folk” om vi har ”vintertid” för alltid eller ”sommartid” för alltid??

Det kunde jag inte ens räkna ut med min klokaste del av hjärnan att det skulle kunna bli en diskussion!

Det är väl bara att sluta flytta klockan. Klart.

Så har vi den tid vi har!

Åååååh, vad det här retade mej! Och åh, vad det retar mej att det retar mej!

Pust!

Igår var jag på en workshop och spelade Taikotrummor i 3 timmar. Jag lärde mej en hel ”sång/melodi”, eller vad det nu kan heta när man trummar det. I love drums och jag älskar TAKT – kanske inte march-takt direkt, men…..takt. När jag dansade jazzdans som ung yngre hade vi ofta en skiva (ja, LP-skiva!) med afrikanska rytmer som vi dansade till. Det var härligt! Kanske vaknade lusten/njutningen till rytmer/trummor där, eller så föddes jag med den. I have it in My blood. Liksom.

I vilket fall som helst kan jag rekommendera Taiko-trum-spelande. Kul, och fysiskt.

Tyvärr var jag lite ledbruten efter att ha gjort mitt första Ashtangayogapass dagen innan så att svänga med trumpinnarna gjorde ont….men, men det är smällar (ha ha ha) man får ta när man prövar på och testar.

Ashtangayoga var kul och kändes bra och rätt för mej, så DET ska jag fortsätta med. Vi har LYCKAN på mitt jobb att ha en kollega som ÄR Yogalärare, så vi får GRATIS yoga på jobbet! Kan det bli bättre?

Jag har bestämt mej för att göra solhälsningen varje morgon (och kanske varje kväll). Jag har bara inte bestämt mej för vilken dag jag ska börja. Funderar på det. 🤔

Idag ska en Ledbruten Erviluca städa och tvätta och gå långpromenad i solen. Jag måste hinna handla också eftersom kylskåpet är tomt. Faan, vad två vuxna söner äter!! 

That’s all for now, folks!

Jag minns hur det kändes i kroppen att dansa – att förstå alla rörelser och lära sej dom snabbare än blixten. Att sätta på musik och veta exakt vilken rörelse som hörde till vilken del av musiken: ”…..fem sex sju ått´!” och så började man.

Jag minns lyckokänslan som spridde sej i kroppen när jag dansade, och känslan av att ha kontroll över varje muskel. Jag minns att jag älskade att ha träningsvärk för då visste jag att jag jobbat extra hårt med någon muskel.

Jag minns hur det kändes att ha KONTROLL över kroppen, att ORKA röra sej, att VILJA röra sej och att KUNNA röra sej obehindrat – flygande, dansande, snurrande. Jag minns LYCKOKÄNSLAN som bubblade i kroppen över att dansa runt i en stor sal – tillsammans med andra eller ensam.

Kroppen minns. Och kroppen FÖRVÅNAS när den inte kan. Jag förvånas. Jag tror att kroppen är densamma som den var DÅ. Jag FÖRVÅNAS när hjärnan inte talar om för mina armar och ben vart dom ska och när och hur. Jag förundras över att det blir TILT i hjärnan och kroppen inte lyder och/eller förstår.

Jag minns ju att jag kunde. Och att hjärnan förstod och att kroppen hakade på. Jag minns känslan. Den härliga känslan av att ha KONTROLL över kroppen och KUNNA.

Idag var jag på mitt första Yoga-pass. Jag märkte att kroppen hade minnen kvar….några få…men att den för övrigt SKREK: ”VA?!?!”. Och hjärnan slog knut på sej och vägrade fungera.

Men det var ändå skönt.

Men liiiite irriterande – för jag vill att det ska vara och kännas som DÅ på en gång! Idag! NU! Det är jäääävligt irriterande att allt tar tiiiid och att det är slitigt att ta sej DIT. Dit när det KÄNNS BRA i kroppen och när den FÖRSTÅR och KÄNNER LYCKA av rörelserna.

Det behövs bara lite tålamod.

TÅ LA MOD.

Det är modigt att tåla.

😛

När det kokar i huvudet av alla orättvisor…
Vad kan JAG göra? Liksom.
Vad kan DU göra? Liksom.
Vad gör JAG? Vad gör du?

En ung tjej blir gravid av en våldtäkt när hon är 13 år och föder ett barn 9 månader senare, blir våldtagen igen något år senare och föder ytterligare ett barn. Hon har nu två barn vid 16 års ålder. Hon är förtvivlad och ledsen. När våldtäktsmannen våldtar henne för tredje gången flyr hon. Långt bort. Men hon har blivit gravid igen, så hon föder ytterligare ett barn.

Nu är hon 17 år och trebarnsmamma, men två av barnen är kvar hemma hos hennes egen mamma – barnens mormor. Hon orkar inte, och vågar inte, ta hand om dom, eftersom hon är rädd för mannen, och orkar inte längre bli slagen, våldtagen och misshandlad.

När hon fyller 18 år är minsta babyn 5 månader gammal. Nu anses hon vuxen (i Sverige) och SKA klara sej själv.

Hon är ensam i hela världen, har blivit misshandlad och våldtagen oändligt många gånger. Hon är mamma till en baby och hon har ingenstans att bo. I ett nytt land där hon inte kan språket och förstår inte samhället.
Vad gör samhället då? Vem hjälper henne? Hur ska samhället hjälpa henne?
Svar: Eftersom hon inte är svensk, och anses vuxen, gör samhället INGENTING.

En ung mamma lever i ett Ingenting med en liten baby. Hon har inget boende och ingen inkomst. Socialtjänsten gör ingenting eftersom det är Migrationsverkets ansvar.
Det lilla nätverk denna unga mamma har finns i Stockholm. Därför vågar och vill hon inte flytta norrut där Migrationsverket erbjuder ett boenden.

Kvinnor/tjejer är otroligt utsatta, även i Sverige, i sin flykt till Räddningen. Många tjejer/kvinnor blir våldtagna under flykten och väl framme. Många utsätter sej själva för prostitution för att överleva. Många utav dom vågar inte berätta om våldtäkter och övergrepp, eftersom dom lärt sej att våldtagna kvinnor är skräp – har inget värde.

Låt ALLA tjejer/kvinnor få asyl!
Låt dom slippa leva i ovisshet och endast kunna överleva genom prostitution. Några betalar sina boenden med sina kroppar, eftersom dom inte har något annat val. Många våldtas för att få bo eller få ett mål mat till sej och sina barn. Barnens mammor utsätts = barnen far illa.

I jämlikhetens namn:
GE ALLA TJEJER/KVINNOR SOM FLYTT TILL SVERIGE ASYL!
Idag.
I morgon kan det vara för sent…