Långt bort i Universum
på sin egen planet
ropar hon ut i intet
men det är det ingen som vet
Ropet kastas ut i det svarta
försvinner i oändlighet
vart det tar vägen kan ingen fatta
i en evighet
Mörkaste mörker och ensamhet
Stjärnor med lysande strålar
Planeter i oändlighet
Ut i mörkret hon vrålar
Väntar på svar
Skrikande tyst
Tålamod hon har
hör inte ett knyst
Stjärnor sprider sitt ljus över allt
Sprider hopp
men ingen värme
Isande kyla isande kallt
Kanske hon måste åka närmre
Kanske hon bygger
en egen raket
med sina bara händer
Ingen märker det ingen vet
kanske känslan av ensamhet vänder
Kanske hon vänjer sig vid mörker och kallt
Lever ensam i evigheters evighet
Kanske hon ger upp om allt
Det är det ingen säkert som vet
erviluca #mammatillfyrakillar 