erviluca #mammatillfyrakillar

Han vill vara NÄRA hela tiden, om det går. När han tittar på mej ser jag en Oförställd Kärlek i hans ögon blandat med en fråga: #vadskadugöranu?

Jag är hemma alldeles för lite för hans smak och tycke nuförtiden, så när jag väl ÄR hemma följer han mej som en liten kärleksfull svart skugga. Han är dock oerhört förlåtande och säger ingenting om mina långa arbetsdagar. Så fort jag är hemma älskar han mej så mycket han bara kan.

När jag tittar på honom, och möter hans blick, rör sej svansen fort fram och tillbaka och hans ögon ”svarar” #jagälskardej. Han vill gärna uttrycka sin kärlek med att pussas (slickar) och då helst på munnen, men hans andedräkt luktar #illa så jag avstår helst…

I och för sej älskar han ALLA människor, men jag vet att NÄR och OM han får välja….så är jag #numberone i hans hjärta. Det är en fantastisk och unik känsla som också gör mej Tacksam. 🙏🏼😍

Som den 12-åring han är börjar han sacka efter på promenaderna och jag förstår att hans dagar är räknade. Hur jag såsmåningom ska klara mej och leva utan hans oförställda och genuina kärlek så småningom förstår jag inte, men….

😘❤️❤️❤️ ……just nu finns han här och jag älskar honom. 😍

Jag tycker INTE om stark parfymdoft! EN anledning är säkert att jag (i alla fall förr) fick migrän av stark parfymdoft. Men en annan är att jag…..inte tycker om parfymdoft! Och för mej är det helt OBEGRIPLIGT att man kan köpa parfymer för hundratals och tusentals kronor. WHY?!?! Liksom.

Jag får nästan svårt att andas när någon kliver in i bussen och STINKER parfym. Fy faan! Jag undrar om dom som HÄLLT på sej parfym har fel på sina doftkörtlar…?

En SVAG doft av parfym är helt ok och till och med härlig – speciellt en doft av liljekonvalj, rosor eller jasmin – men bara en förnimmelse då.

Ibland när jag kliver in i hissen hemma har jag lust att kliva ur den direkt, eftersom den innehåller PARFYYYYM, men istället håller jag andan. Det går så länge man bara ska åka 3-4 trappor. Det vore värre om man bodde på 12:e våningen….(fast det finns inte på vårt hus…. 😛 ).

Men det känns som om parfymen – eller faktiskt hela den personens doft – kryper in i alla håligheter i hela mej och jag vill….kräkas!

Så känns det JUST NU! Någon har öst på sej parfym och jag känner parfymsmaken i munnen!

Trots att jag har min lilla bordsfläkt riktad rakt emot min näsa får jag inte bort lukten.

Kära du som häller på dej parfym: Sluta med det! DET STINKER!

Blä!

När jag kliver in i tunnelbanan känner jag direkt i luften att det är ”något speciellt”. Jag sätter mej mittemot en tjej (i 25-30-årsåldern) som har en massa kassar och väskor runt sej. Hon sitter ensam där, och på alla andra säten är det fullt. Hon pratar i mobilen och STORGRÅTER! Hon är sååååå ledsen.

”Han bara skrek åt mej! Han sa att jag var helt dum i huvet och att han stört sej på mej jättelänge!”

”BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL! BÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!

”Varför saaaa han inget innan då? Jag trodde ju vi hade det bra! Vi skojade och småbusade jämt…..”

”Han SKREK att jag alltid kommer sent, att jag inte tar det på allvar, att han tyckte att jag är helt störd, att han inte stod ut längre…..”

BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL! BÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!

”Varför saaaaa han inget innan?? Jag är alldeles chockad!”

”Han var inte klok! Han bara SKREK GÅÅÅÅÅÅÅÅ! STICK!…..och så sa han att jag hade en kvart på mej att packa alla grejer! Fattar du!? Han kastade ut mej!! Och jag vet inte vad jag gjort!!”

BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL! BÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!

Sen rafsar hon ihop alla väskor och kassar och kliver av, fortfarande storgråtandes och jag tänker att det är bra att hon har nån hon kan prata av sej med…..och jag försöker sända Goda och Tröstande tankar:

DET KAN GÖRA SÅÅÅÅÅ JÄVLA ONT, MEN DET GÅR ÖVER – VAD SOM ÄN HÄNDER GÅR LIVET VIDARE, OCH DET GÅR ÖVER. 

Man får sina sår och vissa sår blir ärr….

…..och vissa saker ligger kvar som stenar i ryggsäcken….

…..men ”i morgon är en annan dag” hur jävligt idag än känns.

Och plötsligt är man 40 år!

Sen 50! Och till och med 60!

Längre än så vet jag inte.

Än.

Jag tror att han är utsatt av en Äkta Psykopat. Man är mest van vid att det är att en kvinna som utsätts av en man, men i det här fallet är det tvärtom…

Varje gång jag råkar möta henne ler hon och hejar, men jag ser, och känner, att ”hon vet att jag vet”…..

Han ser mer och mer trött och sliten ut, blir magrare och magrare och skägget blir mer och mer risigt. Han hejar också när vi träffas, men möter inte längre med blicken och ögonens lyster är borta. Det ser ut som om han ”givit upp”.

Hon är mycket vacker med isande blå ögon med kraft i och mörkt lång hår – hon är helt enkelt SNYGG! Hon ler och strålar, är social och pratar med allt och alla. Hon älskar djur och sjunger så vackert att änglarna kommer ner från himlen. Hon är nästintill Perfekt.

Han är ihopsjunken och ser trött ut och har inte ens ett alldagligt utseende, utan är närmast ”ful” enligt dom snäva ramar vi har för utseenden, med undflyende haka, insjunkna ögon och råttfärgat tunt hår. Vad jag vet är han snäll, men jag känner honom inte, så jag vet faktiskt inte. Han flyttar runt mycket och har bytt jobb hur många gånger som helst, har just nu ett (icke fast) lågbetalt jobb och har förlorat kontakten med sina barn, så…..

……man skulle kunna säga att han ”är misslyckad” enligt samhällets normer.

Dom är båda i 40-årsåldern.

Någonstans för några år sedan blev dom ett par. Jag kan bara GISSA att han gick från  en rätt Misslyckad  Nobody till ”Killen som fick The-Sexy-Woman”. Från Misslyckad till Lyckad. Från Ett Tomt Liv till Kärlek och Sex!

Hon lindade in honom i kärlek och sex och han var i sjunde himlen. Sen började dom små ”sticken” – speciellt när hon drack alkohol. Det var både psykiska elakheter, som fysiska:

”Du är ful! Du VET att du inte kan få någon annan tjej!”

”Hur menlös får man va?!”

”Har du tappat hakan?!? Ha ha ha!!”

Hennes ögon blev svarta och så stirrade hon in i hans ögon och nöp till, sa elaka saker, knäade honom, drog honom i håret, grep om hans pungkulor och höll hårt….för att inte tala om alla örfilar som dök upp från ingenstans…

Efteråt – oftast dagen efter – var hon ångerfull, grät och sa att hon inte förstod vad som hände med henne…..

…..kanske var det för att hennes mamma var sjuk/det fanns så många idioter på jobbet/hon blev retad som barn…..

….och så förlät han henne.

Igen och igen och igen.

Han har ringt polisen, som kommer och hon charmar alla:”TROR ni verkligen på HONOM?! SER ni inte?? Han började! Han knuffade mej och jag skyddade mej!” när han är sönderriven på armarna. Han har inte en chans! HON har ordets gåva. Inte han. Han bara mumlar eller blir arg. ”Där ser ni! Han blir så lätt ARG!”

Han har gjort slut en gång, två gånger….tio gånger.

Hon kommer tillbaka. I rosa åtsittande tröja, parfymdoftande, vackert sminkad och ibland med hembakta kakor eller matlådor, kommer nära, nosar honom lite i nacken, säger att han är den finaste killen hon haft och hon har verkligen lärt sej….att hon har Förändrats, men att han också måste inse sina brister….

Och han förlåter och förlåter….

….men det är som om han givit upp nu. Att han blivit hennes slagpåse: ”Gör vad du vill, slå mej, förnedra mej, behandla mej hur du vill….I Give up!”

Han kommer inte undan.

Mina fina söner äger (mitt hjärta)!

Vi träffades igår för en ”hejdå-middag” för Storing, som idag åkt upp till Luleå där han pluggar på LTU (Luleå Tekniska Universitet).

Först kom Storing. Han hade först jobbat sin sista dag på sitt sommarjobb (Akademikernas Arbetslöshetskassa) och sen tränat. Han fick ett glas vin (Cigarra – mitt nya favvo-vin: Såååååå gott!) och slog sej ner i köket medan jag fixade med maten. Vi pratade högt och lågt, djupt och ytligt.

Sen kom Äldste Sonen. Han kom också direkt från jobbet. Han har ett eget företag (Lionbite) och gör nu sitt första helt egna data/tv-spel. Han är lite sliten eftersom dom är i slutfasen.

Så kom Minsting ur sitt rum…….och så var maten färdig.

Grillade kycklinglår, klyftpotatis, bearnaisesås och sallad. Mumsigt! Åsså Cigarra eller Coca-Cola.

Efter en stund dök också Mellan upp. Han jobbar på Jysk och ”hade stängningen”.

Fyra fina söner. Vuxna allihop. Otroligt! När jag började skriva i den här bloggen var Minsting 10 år, Mellan 13 år och Storing 14 år. Äldste sonen var 24 år, så han var vuxen ”från början” (här).

Fyra helt olika personligheter, som valt helt olika vägar i livet.

Vi pratade om både jobbiga och svåra saker, men också knas och tokigheter och mycket skämtande.

Åh, vad jag trivs med mina söner!

Kvällen avslutades framför TV:n med ett spel på ”jackbox”, och som vanligt spårade vi ur helt med fullkomliga knasigheter på dom val man kunde göra i spelet. Jag förlorar alltid. Jag är minst galen – eller har mest ogalen fantasi när man ska komma på ”finurliga svar” på knasiga frågor.

Nu är jag energipåfylld.

Tack sönerna! 🙏🏼😍

https://erviluca.com/2018/08/15/glomsk-cykelreparator

Idag ringde jag cykelreparatören och frågade vad jag skulle betala för reparationerna. ”Vänta lite……”, sa han och la ifrån sej luren: *prassel prassel* så läste han upp vad som gjorts: ”Bytt däck bak och fram, fixat växeln, satt fast ny korg (+kostnaden för korgen)….1040 kr, fast jag avrundar det till 1000 kr.”

Han hade koll!

Jag gick dit och fick en härligt nyservad/lagad cykel tillbaka, som mådde bra och var nästan lika glad som jag!

Det kändes härligt att cykla hem i blåsten på min 23 år gamla cykel! Den är nämligen jämnårig med Storing. Han föddes, jag köpte cykel, jag blev gravid och cyklade inte på något år…men SEN! Oj, vad jag cyklat! Med cykelvagn för barn, fylld med barn eller matkassar, cykelbarnstol (samtidigt! Jag har cyklat med 3 barn samtidigt, sittande i kärra och cykelbarnstol, och ibland med 3 barn OCH matkassar – man är väl Hewoman …..eller SHE-WOMAN 💪🏻) med cykelvagn för hundar, med hundar i och med matkassar – ibland samtidigt.

Oj, vad jag har cyklat!

Och oj vad jag INTE servat cykeln – bara lagat punkor. Med idag: Hallelujah! ”Plötsligt händer det!” och jag känner Vikings (cykelns namn) tacksamhet.

”ÄNTLIGEN!” tänker den.

Om den kan tänka.

Jag minns när man klev in i köket i det hus mamma och pappa bodde i i Botswana (i Afrika) i slutet av 70-talet. När man tände lampan lät det *RASSEL* och hundratals kackerlackor försvann in i skrymslen och vrår överallt.

*ryser*

Precis så upplever jag SD-anhängare nu. Jag upplever att dom finns överallt och snokar och gräver och stökar till, är äckliga och effektiva och kör över allt och alla.

Men så fort man tänder lyset:

                                        *RASSEL*

Först renoverade dom grannhusets balkonger. Det var spännande att gå förbi och se hur dom först byggde byggställningar, sedan tog ner alla balkonger och därefter täckte över allt med plast och skydd.

Jag gillar byggarbetsplatser. Det har jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg. Jag gillar spänningen i det, förändringen som är på gång och stöket/röran.

I det här fallet var det som om ena sidan av huset var ett enda stort inslaget paket! Jag funderade mycket på hur balkongerna skulle se ut när det var färdigt och om dom kanske gjorde om alla väggar också – från tegelvägg till fasad med puts, somjag tycker är så snyggt!

”Åh, vad huset kommer att bli snyggt! Och sen ska dom fortsätta med vårt! Jippi!”

Döm om min FÖRVÅNING och BESVIKELSE när huset avtäcktes och såg EXAKT LIKADANT ut – samma balkonger, samma väggar som innan. Men troligen starkare. När jag tittade NOGA såg jag att den vita färgen var mer…vit. Det tog 6 månader att göra balkongerna mer….vita.

Ja, jag VET att dom borrat och blästrat (?….vet knappt vad det är, men det lät snyggt), och cementerat och betongat och grundat om (eller vad det kan heta), men….det syns inte! Och jag är besviken.

Nu är det våra balkongers tur, och min balkong är borta och dörren är igenskruvad. Snart ska dom plasta in fönstrerna också. Sen ska dom borra och hacka och fixa….

….och i januari 2019 ska det vara klart.

Då ska jag gå ut på balkongen, frysa och tänka: ”Vad faan har dom gjort!?”.

Men nu VET jag.

Dom gör grejer som inte syns, men som är viktiga att göra. Tråkiga saker. Grundsaker. Sånt som kostar pengar och kräver mycket arbete, syns inte, men skapar trygghet.

Man vill ju ha en balkong man kan stå på, och till och med HOPPA på utan att den faller ner! Så….tack för det, Akelius!

Men lite besviken är jag ändå.

Det hade varit coolt med svarta järnstaket och väggar med putsad fasad.

Just saying.

Jag tog min cykel till en cyelreparatör för några dagar sedan. Jag fick nys om att han fanns via FB. ”Suveränt!” tänkte jag eftersom den cykelreparatör jag gått till tidigare ligger 3 km bort.

Han tycks bo i huset där han har sin cykelverkstad och det stod cyklar och cykelprylar överallt. På trappen låg en hund och sov, och jag förstod att det var ett bra ställe. 😃

Han kollade igenom min cykel och konstaterade att båda däcken var gamla, spruckna och behövdes bytas, att växeln var trasig och att cykelkorgen bak både var bucklig och rostig. Vi bestämde tillsammans att han skulle fixa allt! När han gick igenom det med mej kändes det som om det skulle bli ”billigt”, fast ingen sa ett ljud om priset.

Han sa att han skulle ringa mej och säga när den var klar, men ”troligen i morgon”.

Jag vet inte om han ringt, men tror inte det, så jag gick dit igår. Han mindes mej i inte alls, men det är kanske inte så konstigt när man har många kunder…. Jag pekade på min cykel och frågade om han bytt ut däcken. Han såg frågande ut, men jag sa att ”det måste du har gjort för dom gamla däcken hänger här” och så pekade jag på styret. ”Just det ja!” sa han. ”Vad har jag mer gjort?”…. ”Kanske fixat växeln?” frågade jag. ”Ja-just-det-ja!” sa han och visade genom att klicka på växelspaken.

Sen sa jag att bak-korgen skulle bytas ut också. ”Just det! Och jag har beställt korgar. Dom kommer i morgon, så då kan jag montera den om du vill det?”. Det ville jag, så jag sa tack och hej efter att vi bestämt att jag skulle komma tillbaka ”imorgon”.

Idag gick jag dit med hundarna. Jag stod där en stund och väntade medan han pratade med en annan kund. Jag pratade under tiden med kundens lilla son som bland annat visade mej sin Spider-Man-bilstol. När dom åkt började cykelgubben pula med en cykel, så tittade han på mej och sa: ”Hörde inte du till dom?”

”Nä”, sa jag. ”Det här är min cykel och den skulle få en ny korg där bak. Har den kommit?”

Han tog fram ett gäng korgar ”…som kom idag”, och visade mej dom olika sorterna. Jag sa att jag ville ha en likadan som jag hade och få den på monterad. Det skulle han fixa till ”i morgon”. Så började han berätta om sin hund, som jag vid båda andra tillfällena jag var där både klappat och pratat om (och med).

Jag sa ”tack och hej” och ska återvända i morgon. Jag undrar om han då vet vad han gjort med min cykel….Tur att jag vet det. Och att jag vet vilken cykel som är min. Fortfarande. 😬