”För cynikern är den gode ond”, skriver Erik Helmerson på Ledarsidan i DN idag. Jag läser artikeln och håller med.

Det är en tråkig inställning, tycker jag, för ”En kan inte göra allt – men alla kan göra något!”.

Jag tänker att det är bättre att åka till Centralen och applådera åt flyktingar som kommer, än att inte göra något alls. Det är bättre att skänka 100 kr än inget alls. Det är bättre att ”dela” artiklar om flyktingarna, eller vad det nu är, än att inte göra något alls, för ”det är ingen idé” eller ”jag gör ändå inget annat så då gör jag ingenting, för det är mer sanningsenligt”. Eller  nåt.

Det är som att stå på sidan om någon som blir mobbad i skolan, och inte göra något. Man ser och hör att personen blir mobbad men man låtsas inte om det, ”för jag kan ändå inte rädda henne helt” och ”jag vill inte bli hennes vän ändå”.

Man kan ALLTID göra lite grann, och även om en del av hjärtat inte är med (det blir alltså inte helhjärtat), så är i alla fall en del med…..

ALLA KAN GÖRA NÅGOT!

Och att göra Något är bättre än Ingenting ÄVEN OM man gör Något med ”kluven tunga”.

Så är det.

Du kanske inte kan åka till Grekland och dela ut mat, eller dit där det är Mest Akut. Du kanske inte kan stå där vid stranden och rädda halvdränkta flyktingar och du kanske inte kan avvara 100 kr av dina få slantar…..

….men du kanske kan ”gilla” och ”dela” på FB? Du kanske kan säga ”hej!” till en flykting? Du kanske kan gå till er kommuns flyktingboende och prata med några tjejer eller killar där; Dom vill både träna på svenska OCH träffa svenskar och höra om hur vi lever. Dom vill bli en DEL av oss!

Du kanske kan hjälpa flyktingbarnen med läxorna? Fråga på flyktingboendet.

Du kanske kan ta emot en eller två eller tre flyktingbarn i ditt hem? Du kanske kan skänka några TV- eller dataspel, som era barn inte längre använder, till flyktingboendet? Du kanske kan bjuda in en flykting (-familj?) på en kopp kaffe?

Det finns mycket man kan göra. Det är egentligen bara fantasin som stoppar. Och du KAN göra vad du gör halvhjärtat. Faktiskt.

EN KAN INTE GÖRA ALLT, MEN ALLA KAN GÖRA NÅGOT!!!

Redan när jag sätter mej i bilen på morgonen (trodde – igen! – att jag skulle starta kl.6.00 men kom iväg 7.30…) känner jag att jag är trött. Det är jobbigt att vara trött när man kör bil. I alla fall när man är jag. Ljudet från fläkten och radion och allt gör mej ännu tröttare, och jag vill lägga mej tillrätta och sova. Men det går ju inte! Jag kör ju!

Jag tänker att jag inte kommer att klara mej ens genom yttre kanten av Stockholm utan att somna….och tittar därför efter bensinstationer lite här och där, för att kunna köpa mej en kopp kaffe. Nope! I hela norra Stor-Stockholm finns det inte en enda bensinstation. Typ. Inte inom mitt synfält i alla fall…

Kör och sjunger, öppnar fönsterna, stänger av fläkten, kniper med rumpan (ja, det är ett bra sätt att inte somna – pröva!), dansar med överkroppen, andas in den friska luften, sitter spikrak i ryggen etc. Jag håller mej faktiskt rätt så vaken ända till Eorolsu…Euols….Äh! Mellan Stockholm och Enköping, där man kan stanna och köpa kaffe och en bulle. Där stannar jag och köper kaffe och bulle.

 

Jag sitter en stund och dricker mitt kaffe och äter min bulle och tittar på folk. Det är kul att titta på folk! Några folk har golden retrievers – flera stycken! Dom tittar jag på lite extra mycket. Fina hundar.Sen åker jag vidare.

Utanför Sala bestämmer jag mej för att åka hem till mamma en stund. Jag ringer dit och berättar för Lilsis (som är ”hemma” från sitt hem i Florida, ett par veckor, för att stötta mamma) att jag kommer över en stund. Hon säger att mamma mår väldigt dåligt.

 

 

Jag åker dit. Vi pratar och fikar: Kaffe och bulle. Inte mamma. Hon känner sej så dålig så att hon varken orkar sitta upp eller titta. Hon känner sej dödssjuk, säger hon. Enligt läkarna är hon ”frisk”.

Söstra Mi och jag fikar och pratar.

Sen åker jag vidare. Efter en stund sätter Tröttheten i igen och jag måste stanna i Hedemora och passar då också på att tanka. Kaffe och bulle macka. Kör vidare.

Väl framme på jobbet slår jag mej ner vid datorn, varvid en kollega dyker upp:

”KOM! Vi ska fika!”

Kaffe och bulle.

 

Vi = jag och hundarna.

Vi är i centrala Åkersberga, i Skärgårdsstad, i Borlänge, Falun, Österfärnebo, Sala och Hofors! Vi åker runt som tättingar, fast vi sover inte överallt – det gör vi bara på natten och då i bara VISSA sängar på VISSA ställen. Men hej och hå – från att ha bott i ETT hem ”alltid” (i alla fall i Fionas liv), till att bo på ”en massa olika” ställen, och från att ha varit HEMMA eller ute på promenad, är vi lite här och där och överallt tar vi oss med La bilia´!

Meine bilia fantastico! (tysk-italienska, för dom som inte fattar)

Just nu är vi i Skärgårdsstad. Snart ska vi åka till Farsta. Där ska vi fira Äldste sonen som fyllde 32 år förra veckan. 32 år är ju en ”jaha-ålder”, som man bara firar ”litegrann”, så vi ska fira med tårta och kakor, tror jag. Hos honom.

Hos mej är det ostädat och rörigt. Det bor två nyblivna vuxna där, som ännu inte försörjer sej själva, och som inte känner riktigt Ansvar för sitt boende än. Såna där som inte klivit över på Vuxensidan än – på riktigt!

Det gör man inte förrän man försörjer sej själv och bor i egen lägenhet. Egentligen kanske man inte gör det PÅ RIKTIGT förrän man försörjer Någon Annan också (typ barn), men att försörja sej själv är i alla fall början.

När Mellan och Storing flyger ut är det ”one to go” och det är givetvis Minsting.

Det ska bli spännande att se på vilket sätt han fäller ut sina vingar….

Just nu är det jag som flyger runt – inte barnen.

Men en vacker dag flyger dom också!

I annat fall får jag väl sparka lite på dom.

Eller nåt.

Ska det vara så här?

Att Vissa människor är så elaka mot Andra människor, att Andra människor måste fly??

Ska det vara så här?

Att Ett gäng människor driver ett Annat gäng människor  ut ur sitt eget land, så att dom under flykten skadas både fysiskt och psykiskt, och så att en del till och med dör!?

Ska det vara så?

Är det mänskligt?

Är det mänskligt att ett gäng människor flyr från ett annat gäng människor, och när dom kommer till gränsen där ytterligare ett gäng människor bor och lever, stoppas bara för att dom inte föddes på Andra Sidan av gränsen?

Och om dom tar sej vidare till Andra Sidan Gränsen, har dom ytterligare X antal gränser att passera innan dom kan stanna, och vid varje gräns är det människor som står, med eller utan vapen och taggtråd, och skriker: ”STOPP!”

Ska det vara så att bara Vissa Utvalda får leva vidare, medan andra helt enkelt får gå under – fysiskt eller psykiskt?

Ska det vara så att ju Rikare Land och ju färre människor som bor i landet, desto färre vill dom människorna ta emot ”Dom där som är Annorlunda”?

”Dom får väl liksom skylla sej själva att dom föddes och bodde i det landet. Liksom. Eller nåt. Vårt stora fria land kan liksom bli fullt. Eller nåt. Eller så kan dom där ta över. Typ. Man måste passa sej.” Eller nåt.

”Är dom Människor?? Människor som vi, i vårt land?? Näe, dom är inte som vi – dom pratar ju inte samma språk! Och så har dom så konstiga kläder.”

Ska det vara så?

Ska det vara så att halva jordens befolkning ska dö ut och vi Starka Friska Rika ska liksom bli kvar. Ensamma. Med våra pengar, stora landområden och blå ögon….?

Ska det vara så?

Är vi liksom bättre? Eller har vi bara haft tur?

Vad är det som gör att dom rikaste familjerna i Danderyd, med sina stora villor och tomter, verkligen INTE kan ta emot flyktingar alls, medan familjerna i lägenheter i Norberg kan ta emot flera stycken??

Jag förstår inte.

Och så undrar jag vad vi, här i vårt rika och bekväma ”sitta-i-soffan-och-fisa-liv”, kan göra för att människorna som bor i Dom Andra Länderna Där man inte kan bo kvar, ska göra för att hjälpa dom DÄR att få/kunna bo kvar?

Eller är det meningen att vi bara ska sitta och se på när Dom Elaka slaktar och bombar dom som inte orkar fly, och sen stoppa dom som orkar och kan fly?

Eller vad?

Jag trodde att ”vara mänsklig” betydde att vara empatisk och inkännande, men jag hade nog fel….

 

Du som har följt mej här vet att det varit rätt mycket på sista tiden, för mej. Många positiva saker, men också lite ”glapp i kontakterna/turen”, eller hur man ska uttrycka sej.

Både mycket härliga och positiva saker, men också en hel del ”spring in i väggen” – eller rätt ner i diket – om man säger skriver så.

Nåja.

Med spricka i ett (eller flera?) revben, samt ett par sprickor i knät (och allehanda andra krämpor som kom till vid båda fallen, som jag inte ens orkat nämna…) bestämde jag mej häromdagen att jag skulle tillbaka till jobbet. Jag älskar mitt nya jobb, och alla härliga kollegor, och det är ju faktiskt huvudet jag jobbar med mest, och inte benen, vilket gör att det går att jobba med trasigt ben.

 

Jag inledde med att vara med på After Work igår kväll med kollegorna! Det var jättetrevligt och kul! Det är verkligen ett härligt gäng!

Benet var lite trött´t och värkte lite, eftersom jag gick mer igår än jag gjort på en vecka, och eftersom jag häromdagen undrade om jag ens var skadad (!) – eftersom det INTE gjorde ont alls  tillfällig – och testade det genom att kliva hårdare på benet…..behövde  igår i alla fall inte bekymra mej över om jag verkligen var skadad, eller inte.

Vet. Knäppt.

 

Jag körde bilen dit och den sista biten, gjorde gasningen ONT (i benet)! Shit! Jag vill inte det. Jag vill inte bli stående på en trottoar i Korpilombolo! Vad jag nu ska dit och göra. Jag vill kunna köra bil!! Annars blir det ju längre sjukskrivning! Jag kan ju inte besöka familjehem….jo, det kanske jag kan….om någon annan kör. Såja. Då var det löst.

I alla fall så skulle vi till en restaurang/pub och äta mat och jag körde ner i garaget UNDER restaurangen och parkerade där. Hittade ett kontokort (som jag idag skickade till den som tappat det – var så god!) där, betalade för mej och haltade iväg till puben. Trappor + trappor + trappor. Sen en trappa till, men jag börjar få hyfs på att gå i trappor med krycka.

Kvällen var jättetrevlig. Alla är så vänliga och öppna.

 

Vid 21 var jag rätt trött. Tackade för mej, och haltade iväg mot garaget: ”Var går man in?” Liksom. Dörren bredvid garageporten var låst. Alla dörrar var låsta. Tittade på skylten ovanför garaget och såg att det var ”öppet kl. 07.00 – 20.00”.

Jag bah: ”TA BORT MEJ HÄRIFRÅN!! Lyft upp mej till ett rymdskepp och kör mej till en annan planet! RÄDDA MEJ FRÅN MEJ! Skicka ner en blixt och förgör mej! JAG ORKAR INTE!!”

Sen: ”Jävla garage-djävul-fan!! Hur faan kan man ha ett garage under en pub och stänga garaget klockan 20.00!?!” och ”Varför saaaaa ingen att garaget stängde klockan 20.00??” och ”Varför stänger man ett garage klockan 20? Det borde vara straffbart!”

Med ilskan och frustrationen pyrande ur öronen ringde jag till det nummer som stod på en skylt bredvid garaget. Först var det dom sedvanliga: ”Om du har parkerat fel tryck 1, om du vill prata med en som står till vänster om den högra akribaraten tryck 2, om du vill ha kontakt med en garagemaskrober tryck 3….” så att jag blev helt snurrig och fick börja om: ”Vad faan säger hon??”. Liksom. Jag tryckte 11, för jag ryckte till. Hamnade fel. Sen tryckte jag 1, eller om det var 2….och kom fram till en trevlig tjej som sa att deras företag slutat ha det garaget och hon visste inte vem det var som tagit över det. Hon föreslog att jag skulle ringa Securitas. Det gjorde jag. Där svarade ytterligare en trevlig tjej, och hon sa att hon kunde KANSKE hjälpa mej men att det ”skulle kosta”…..

Under tiden haltade jag fram och tillbaka utanför garaget, i ren frustration, och tankarna gick vad jag skulle göra om INGEN kunde hjälpa mej: ”Ska jag be någon av kollegorna skjutsa mej ”hem” (vandrarhemmet)?” ….fast dom e ju berusade hela bunten….”Eller ska jag sova  här,  utanför, på gatan? Det kan väl  inte vara så svårt…” (Ja, jag VET, jag är lite knäpp! Men vafaan – det finns ju uteliggare och för mej skulle det bara vara EN natt!”….Ringa taxi? Vem ska betala? Inte jag! Har inga pengar. As usual. Det tar ett tag innan jag kommer ikapp….och det taget har inte gått än.

Så såg jag en kille som höll på att stänga på ICA ovanför garaget! Jag hastade dit (hasta= halta fort). ”Kan du hjälpa mej så att jag kan komma ner i garaget?” frågade jag vänligt. Han tittade på mej, och KUNDE ha sagt:

”Nej, garaget stänger klockan 20.00. Jag får inte släppa in någon där efter den tiden. Det står i reglerna/lagarna/paragraferna och jag kan bli ersättningsskyldig….” blättan blättan bläh!

Men så sa han inte! Han sa:

”Ja.”

Hallelujah! Jag tackade och tackade och haltade ner i garaget, tog min bil och åkte ”hem” (bort).

Och fyfaan vilken resa det var hem (bort): Jag HATAR att köra i mörkret, och speciellt när det regnar! Jag SER ju inget!! Hur GÖR folk?? Jag körde i 60 på 90-vägen och folk blev säkert jätteirriterade, men hellre det än att jag kör ner i diket!

Väl i rummet, översköljdes jag av saknad efter mina hundar: Jag är EEEEENSAM – på riktigt! ”Fioooooona! Kom hiiiit! Jag vill pussa på dej!! Milton! Lägg dej här bredvid mej och var min sängvärmare, som du brukar!”

Jag ville gråta en skvätt, men det är torka på den fronten. Jag har försökt flera gånger sista tiden: Inte en tår kommer.

Jag tror kroppen spar, till ett Bättre Tillfälle.

Eller nåt.

 

 

När man är 50plus vet man att allt som är idag, går över på något sätt – blir sämre, blir bättre, blir annorlunda.

Även om känslorna kan skrika att det är OMÖJLIGT eller HOPPLÖST eller HELT FANTASTISKT i stunden, så VET hjärnan att ”allt går över” eller så lär man sej leva med det.

Även om man ska leva i NU:et, så är det bra att veta att NU:et går över. NU:et blir Något Annat i morgon – när jag vet mer, kan mer, förstår mer….när Tiden fått göra sitt.

Och ändå har jag svårt att vänta. Ibland.

Just i NUET kan jag inte gå mina härliga långa skogspromenader. Just i NUET måste jag mest sitta still och vänta, på att benet ska läka. Men jag vet också att om 1 år är allt bra och jag går på benet igen, så jag måste ha tålamod och stå ut och göra det bästa av idag.

Hundarna förstår ingenting och jag får för mej att Fiona deppar. Hon ligger på olika ställen i lägenheten, sover, vilar, tittar på mej och undrar. Ser det ut som. Våra promenader brukar vara ”LYCKA!”. Hon brukar skutta iväg och komma tillbaka, med ”Lycka” strålande ur ögonen. Nu är det liksom…tomt – ledsamt – i ögonen.

Två gånger har en Dogwalker gått entimmespromenader med hundarna. Då har Fiona verkar lite nöjdare, men det är ändå inte bra nog, för Lycka är att springa lös, med matte, i skogen!

Nu har Storing lovat att ”ta” promenaderna, och det blir bra, men inte bäst. Det vet jag. För Fiona och jag har Something Special ihop.

Milton klarar allt. Han klarar bara korta promenader med främlingar, inga promenader alls ibland, ändrade förhållanden hit och dit. Han är en hund som Gillar Läget och finner sej i det som ÄR. Han lever NUET och funderar inte på igår eller i morgon.

Jag ska åka tillbaka till Borlänge, utan hundarna, alldeles ensam. Lämna hundarna hemma. Det blir Annorlunda. Kanske lite skönt, ibland. Att bara vara. Men dom är ju ändå jag. Hundarna och jag är ETT. Det ska liksom vara VI. Med hundarna är jag aldrig ensam.

Nu ska jag åka upp till Borlänge ensam. På riktigt. Det blir Annorlunda.

Tur att jag har Pennan nu. För då känner jag mej inte ensam i hjärtat. Ensam, utan hundar, och i hjärtat, hade nog gjort ont.

Att vara ensam i hjärtat känns värst. Ensam i hjärtat, men med hundar, går bra. Ensam i hjärtat och utan hundar hade gjort ont.

Nu känns det bra ändå. 🙂

 

 

 

 

?????????????????

Vem ÄR du, som:

– säger ”bitch” och ”hora” till en tjej bara för att du tycker att hon inte ser ut som du önskar?

– kräver sex med din tjej, fast hon inte vill?

– slår din tjej och säger att ”det var hon som….(provocerade)”?

– tränger upp tjejen mot väggen och kräver sex där och då, när ni är fulla båda två, fast hon sagt ”nej” en massa gånger?

?????????????????

– straffar tjejer/kvinnor genom våld och sexövergrepp?

– tycker/kräver att kvinnor ska täcka delar av sin kropp?

– tycker/kräver att kvinnor inte ska ha samma rättigheter som män?

– kastar tomat eller andra saker på en ung tjej på scenen bara för att du inte gillar hennes åsikter (sång)?

– skriker ”Visa Pattarna” till random tjejer, på scenen eller utanför för att vara cool (???? eller vad???)??

?????????????????

VILKA ÄR NI??

Ni fegisar som utnyttjar er fysiska styrka för att kränka en annan människa, eller för att få som ni vill när ni vill det? Vilka är ni???

Vilka är ni som tycker att vi (svenskar) är mer värda än andra människor, som råkar vara födda på andra platser på jorden?

Vilka är ni som stänger gränserna för människor som i panik flytt sitt land? Är vi inte alla MÄNNISKOR?

?????????????????

Vilka är ni?

”Alla” tycks vara EMOT ovanstående, och därför undrar jag vilka är NI?

Jag utgår ifrån att NI är ena riktiga fegisar – såna som smyger runt i mörkret, gömmer sej i anonymitet och öppet ställer samma frågor som ovan, men inuti kränker andra och utsätter andra för övergrepp på olika sätt; kränker, hotar, skadar….

Tänk om det handlade om din syster, din dotter, din mamma….? Tänk om det handlade om din bror, din son, din pappa? Och du menar ”Jamen nu gör det ju inte det….”.

VEM ÄR DU???

 

….hurt you!

Eller hur var det nu?

Om jag bestämmer mej för att Ödet/Gud –  ja, ”Den-som-bestämmer-och-styr” – helt enkelt vill SÄGA/FÖRMEDLA ett budskap/en lärdom till mej, så antar jag dom är två. Budskapen alltså:

1. Tålamod. Jag måste lära mej tålamod. Jag har en ÄNGELS tålamod med Andras Bekymmer och Trassel och tillkortakommanden, och som mamma tycker jag faktiskt att jag har haft ett oändligt tålamod, men med mej själv….Uj uj uj! Och med saker jag VILL GÖRA eller vill ska hända, eller när jag väntar på något….Tååålamod! Need to learn.
2. Be om hjälp. Jag har, sedan jag var 3 år ungefär velat/kunnat klarat ALLT själv! Självklart har jag ungefär 2396 ggr både velat ha hjälp, och önskat hjälp och stöd, men dom gångerna + 3457 ggr till har jag inte klarat av att be om hjälp – alternativt så har jag bett EN människa om hjälp, på ett otydligt sätt, som kan tolkas på alla möjliga sätt…. och har jag då fått ett litet nej, har jag fallit ner, som Alice i Underlandet, i en håla under jorden där jag slagits mot än den ena, än det andra. Typ. Sen har jag klarat av själv. Alltid! Och att vänta på någon som ”bara ska….” innan jag får hjälpen, är nästintill omöjligt. Så dessa två kunskaper hör tätt ihop för mej.

För övrigt har jag gjort ALLT själv. ”Kan själv!”. Orkar INTE vänta in att någon ska vilja, kunna eller se att jag     behöver hjälp. Och jag HATAR att tjata om hjälp! Vilket jag, typ aldrig, gjort….förrän igår, då jag var tvungen att tjata några gånger på sönerna….iallafall lite grann….och jag ser framför mej veckor – kanske månader (!) av att träna på att be om hjälp.

*ryser av obehag*

Vad har hänt då?

Skrev jag om revbenet? Hm…. Kanske inte. Kort resumé: För någon vecka sedan snubblade jag på en mattkant på jobbet, vred till foten, ramlade i golvet med ett TJONG och slog i båda handlederna, båda knäna, varav det ena började blöda, vänster kind samt bröstkorgen. Efteråt låg jag kvar en stund på golvet, för att jag trodde jag skulle svimma, men gjorde det inte, och hasade mej sen fram till en fåtölj och satt där en stund och kände efter var det gjorde ont osv. Konstigt nog kändes det inte värst i bröstkorgen just då…..

….men nästa dag: AJ! Kunde bara andas högst högst upp i lungorna – resten gjorde skitont! Konstaterade att jag måste ha fått en spricka i ett (eller flera?) revben och visste (av erfarenhet: Been there – done that) att inget behöver göras, utan det är bara att vänta och läka.

Alla rörelser efter det här ackompanjerades av ”aj-aj-aj!” högt eller bara inuti.

Tre gånger till har jag snubblat till på den där jävla mattkanten! Andra snubblar inte. Inte vad jag hört iallafall. Jag gick och önskade det i några dagar så att jag inte skulle känna mej så klumpig/dum, men icke! Jävla mattjävel! Det är faktiskt en nedsänkning för mattan där och mattan är nog lite för tunn, för det är ett GUPP där. Jävla Gupp!

Jaha.

Sen körde jag ju över min laptop också. Fast det var innan snubblet.

Jag packade in i bilen: Ett gäng väskor ställde jag till vänster om bilen, och laptopväska mm ställde jag till höger om bilen, varefter jag lät hundarna hoppa in där bak, där dom har sin egen ”koja”. Jag pratade lite med dom, som jag alltid gör, fyllde på med vatten, stängde burluckan och därefter bakluckan. Gick till Vänster om bilen, öppnade bakdörren och kastade in väskorna där, i baksätet. Öppnade fram och hoppade in och körde….”GUPP!”. Jag körde över något!! ”Jävlar – en katt!” tänkte jag och stannade bilen och hoppade ur. Nej, ingen katt – en laptop! Shit pommes frites! Jag tittade snabbt på laptopen och konstaterade att den var hel, pustade ut, la in den i bilen och körde.

Den var inte hel. Den var ganska skadad. Den Helt Nya Laptopen.

Det med detta (ta det rätta – ta en Cloetta!)

Eftersom min dator inte funkade, sa min chef att jag fick låna någon annans. Det var ju så många på semester. ”Du kan säkert låna Malins!” sa någon. Jag tog Malins laptop, trasslade mej in i den, på något sätt – hur vet jag inte, men skrev på den i ett par dagar. Sedan kom Malin tillbaka….. Javissstja! Det har jag redan skrivit om!

Jag tror jag slog i huvet häromdagen också.  😉

I förrgår gick jag en något längre hundpromenad på lunchen. Eftersom en gammal (fast ”ung”, fast min ålder…) kompis till mej hade messat att hon var ledsen och orolig över en kille, passade jag på att ringa henne och vi pratade och pratade, och jag gick och gick, och så pratade vi. Hela promenaden blev Ett Enda Prat. Jag BRUKAR inte prata i mobilen när jag går. Jag gillar det ö h t inte någé vidare, men ”a friend gotta do what a friend gotta do”, liksom.

Jag TROR att det var pga min okoncentration på hundarna, som jag föll, för när jag kopplat hundarna, efter skogspromenaden, och vi gick på en grusväg, ryckte dom plötsligt till så hårt att jag fullkomligt FLÖG iväg! Mobilen flög all världens värld och jag SKREK, när jag försökte hålla balansen och sprang-ramlade ner för ett dike där jag sedan låg, i en hög, hållandes hundarna i kopplena fortfarande.

Först SKREK jag på dom, för jag var så ARG!! Dom hade satt sej ner och tittade i himlen, som om dom inte gjort något…. Jag SKREK igen sen för att det gjorde ONT överallt!! Och sen försökte jag gråta, för att det gjorde så ont, men det gick inte. Det går tydligen inte att gråta när man har riktigt ont!

Jag låg där en lång stund och kände efter och funderade och hade ont. Jag funderade på hur jag skulle ta mej upp, var jag var skadad, var det gjorde ont och HUR FAAN JAG SKULLE TA MEJ UPP ur diket. Och så var det ju det där med revbenet också…

.

…och det gjorde så JÄVLA INIHELVETES ONT i ena benet! Det andra blödde det ifrån, men det gjorde inte lika ont. Jag försökte rulla runt i en bra ställning för att försöka krypa, men då gjorde det ont här och där och överallt.

För att göra en låååång (som det kändes) historia kort, så tog jag mej upp ur dik-fanskapet, ilsket fräsande åt hundarna, som just då var till SALU. Dom verkade inte fatta något. Fiona, som brukar ”tycka synd” om mej när jag skriker eller gör mej illa, genom att pussa på mej och nervöst hoppa runt mej, nonchalerade mej helt! Jävla hundjävel!

Milton fattade NOLL, som vanligt, och accepterade läget: ”Jaha. Ska matte ligga här nu. Okey, då lägger jag mej också här.”

Jag kom till slut upp på vägen igen, och has-haltade med små myggsteg hemåt och varje steg SMÄRTADE som tusen miljoners fansjävlaskitpissfittkukskitont!

Hjärnan gick i 180: ”Vad ska jag göra NU?? Gå (ha ha ha!) till jobbet? Ringa ambulans? Ringa maaammaaaaaa?? (näe, hon är ännu sjukare! och dessutom 82 år!), Be Någon hämta mej och i så fall VEM??” osv.

Jag haltade till mitt rum på Vandrarhemmet, la mej i sängen och låg där och slumrade någon timme, för att se om smärtan skulle lägga sej.

Det gjorde den inte.

Så jag has-haltade med små myggsteg till bilen och varje steg SMÄRTADE som tusen miljoners fansjävlaskitpissfittkukskitont! Från bilen ringde jag 1177. Kvinnan på 1177 trodde inte jag brutit något, eftersom jag förklarade att det inte syntes något utanpå (”jävla svikarkropp! Om man nu är skadad kan det väl synas!!”) och jag var inte svullen. Jag bestämde med henne att jag INTE behövde åka till akuten.

Sen åkte jag till akuten i Falun. Hundarna fick sitta i bilen (med bakluckan öppen eftersom jag har galler där).

Ifrån bilen has-haltade jag med små myggsteg och varje steg SMÄRTADE som tusen miljonersfansjävlaskitpissfittkukskitont! En kvinna fick syn på mej och frågade om hon kunde hjälpa mej. ”JAATACK!” ropade jag (för hon stod en bit ifrån och hade inte hört om jag sagt ”jaatack” tystare). Hon gick och hämtade en rollator, som jag sedan fick sätta mej på, och så rullades jag in. Denna kvinna hjälpte mej sedan även vidare tills en sjuksköterska tog över. ”TACK, Kvinnan!”.

Sen fick jag en rullstol.

Så började Akut-väntan. När det är akut är det en eeeeeevig väntan. Väntan på att få berätta vad man gjort, väntan på att bli undersökt, väntan på röntgen, väntan på svar på röntgen, väntan på röntgen igen, väntan på svar på röntgen och sen lite väntan bara för att vänta….och sen hem.

Jag tror dom hade svårt att se på bilderna, eftersom det togs om och togs om….och jag kan gissa att det finns sprickor lite innanför och bakom liksom, för det känns så.…

När läkaren fick veta att jag tänkte köra själv hem, suckade hon och ”höll för öronen” och sa ”Det där hörde jag inte!”. Men vafaan! Hur annars??

Man är rätt ensam, när man är ensam, liksom.

Under hela akutvistelsen tänkte jag på, och oroade mej för, hundarna, som satt i bilen timme ut och timme in, utan vatten, fast det var inte varmt, men ändå! Dom hade inte fått sin eftermiddags/kvällspromenad och var säkert jättehungriga och undrade var matte tagit vägen. Jag funderade också på hur jag skulle göra när jag kom ut igen – jag kunde ju inte ta dom på en promenad! 

.

Jag fick SMS-förslag från mina systrar, och även ifrån Storing, att jag skulle be sjukvårdspersonalen gå en promenad med mina hundar. Meh! Som om dom inte har fullt upp med sitt eget arbete!! Dom är ju underbemannade x 10 och dessutom får människor i Sverige bara göra det som står i deras arbetsbeskrivningar. Har jag hört. Och dessutom var det sent på kvällen och sen blev det natt (”Nähä!?!”) och man ringer väl knappt en kompis på natten och ber om hjälp ens, och jag har inte ens några – iallafall inte i Falun!

Fy faan vad ensam man är när man är ensam!

En tår lyckades jag stoppa, men den  kom upp, när jag chattade lite med Espen, som jag ska byta namn på nu. Han ska heta Pennan. Varför vet bara han (? om ens han!?) och jag. Pennan peppade mej att vara stark, men fanemej (!), det är det enda jag är jämt!

Stark och duktig och en jävla Klara af Allt!

Ibland vill jag faktiskt (också) kunna vara ett litet hjälplöst Knytt – iallafall en minut här och en där.

Det var ett jävla (!) dividerande mellan personalen på sjukhuset om jag skulle lindas, gipsas eller få en skena. Till slut bestämde dom att jag skulle lindas och därefter komma in dagen därpå och gipsas, eller få skena….eller? Men sen ändrade dom sej igen. Nu är jag lindad. Kryckor fick jag också. Och två Citodon.

Sen has-haltade jag med små myggsteg, med hjälp av kryckor, till bilen och varje steg SMÄRTADE som tusen miljonersmiljonersfansjävlaskitpissfittkukskitont! Hundarna blev ÖVERLYCKLIGA!!! Of course. Och för att dom skulle få röra på sina kroppar, släppte jag ut dom i garaget och dom rusade runt som galningar en stund. Eftersom klockan då var typ mitt i natten så gjorde det inget, tyckte jag. Milton kissade. Inte Fiona. Så hoppade dom in i bilen igen och jag körde tillbaka till Vandrarhemmet.

Sen has-haltade jag med små myggsteg, med hjälp av kryckor, mitt rum och varje steg SMÄRTADE som tusen miljonersmiljonersfansjävlaskitpissfittkukskitont! Väl där duttade jag runt hit och dit för att sköta mina enkla kvällssysslor som blivit tusen miljonersmiljonersfansjävlaskitpissfittkukskit-svåra, och sedan föll jag i säng, utan att kunna kommunicera med Fan-och-hans-moster och Resten av Världen, eftersom mobilen var urladdad och alla mina grejer var kvar på jobbet (typ laddare och allt annat Viktigt!).

Jag insåg att jag inte skulle kunna kommunicera med någon förrän jag vaknat (! smart kvinna det här!) och tagit mej till jobbet (”hur och när?”), men ibland är det bara att Gilla Läget och Go with the flow.

På något fantastiskt sätt sitter jag nu vid min dator i Åkersberga, och I am still alive!

Nu ska jag träna på TÅLAMOD och att BE OM  HJÄLP.

HJÄLP!

Vad ska jag göra med hundarna? Det här funkar inte! Visserligen har jag två friska starka söner hemma, men det kommer att vara ett eeeevigt tjaj i att få dom att gå ut med hundarna, och vad ska jag göra när jag börjar jobba igen, för jag vill INTE vara hemma!? Jag KAN jobba med trasigt ben! Men jag kan inte gå promenader med trasigt ben.

Lilsis, som kommer från Florida, nästa vecka, har erbjudit sej att ta hand om hundarna, när hon ändå ska vara hemma hos vår mamma och stötta henne, men mamma vill inte det (enligt Storsis), fast hon sagt ett tveksamt ja till det till mej.

*suckar*

Shit happens!

Och livet går vidare.

Och om 1 år är det här en piss i havet.

 

På MOI!

Jag körde ju över min dator, så att den blev kaputt (men nu skriver jag på den i alla fall, för jag fick igång den, med en annan skärm som jag tittar på….nåja) och stod där utan dator. Vad göra?

”Du kan låna någons dator!” sa bossen. Men vems?

Jag gick runt i rummen och tittade. Dom flesta hade med sej sin dator, men i ett rum låg en laptop. ”Den lånar jag”, tänkte jag och tog den.

Men faan vad svårt det var att komma in på den! Första sidan var en login-sida och där kunde man bara komma in om man var ”Malin”. Jag är inte Malin. Sen kunde man också komma in om man var ”Karin” eller ”Börje”…..

…jag klickade och fixade och tog hjälp av Jannika. Vi klickade och klickade och klickade här och där.

Plötsligt så hade jag, eller Jannika, fixat det och jag kom in och kunde arbeta på datorn. Suveränt! Girl Power! Eller nåt.

I två dagar kunde jag skriva utredningar.

Sen kom Dator-ägaren Malin tillbaka.

”Kan du logga in på min dator, och sedan logga ut, så att jag kan logga in?” sa hon vänligt den första dagen. Jag kunde ana en viss irritation. Ingen vill kanske att man lånar deras dator utan att fråga…. (men hon hade ju semester och ”dom andra saaa…..”). ”Okey!” sa jag och gick till datorn.

Eeeeeh…..men HUR?!? Jag kunde logga in, men inte logga ur mej sådär helt så att hon kunde börja från början. Jag fixade och trixade – trots min dataokunnighet – men kunde inte fixa till det. ”Jäkla skit!” tänkte jag. ”Bäst att fråga någon som KAN!” tänkte jag vidare.

”Vem här är bra på datorer?” frågade jag Ahmed. ”Jag är rätt bra…..” svarade han. ”Kan du hjälpa mig?” frågade jag. Det kunde han. Efter mötet.

Tillsammans gick vi till datorn och trixade och fixade. Han verkade inte förstå, eller kunna, mer än jag. Hela Malin sida hade liksom blivit ”min”! Jag skämdes. Vad hade jag gjort?!?

Jag skulle iväg, men kunde ändå inte göra något, och Ahmed fortsatte försöka fixa. Malin städade irriterat sitt redan superstädade skrivbord. Hennes rörelser var hetsiga och snabba. Helst hade hon nog velat ge mej en rak höger…

Igår frågade jag henne hur det gått. Hon svarade knappt. Eller så minns jag inte, eller hörde inte. Men jag kände irritationen.

Idag frågade jag igen: ”Hur gick det med datorn?”

Hon gick hetsigt förbi mej, in i köket, började fixa med kaffemaskinen och pratade samtidigt: ”Jag var tvungen att ta den till lagning! Det var tid jag inte hade, men nu var jag tvungen, fast jag inte gjort något!” Hon pratade på, ilsket städande diskbänken och ilsket fixande med kaffet.

Jag hade kunnat åka med hennes dator till affären för fixning. Jag hade kunnat FIXA allt det. Men i och för sej hade hon inte haft sin dator under tiden. Men hon kunde ju lånat någons…. 😛

Malin är ARG på mej, fast hon har inte med ett ord nämnt det. Hela hennes kropp och själ är ARG på mej.

I morgon, när jag får min första lön, kanske jag ska köpa en chokladask till henne, som ett ”förlåt” (eller en muta?)…. Annars vet jag inte vad.

Det var ju inte Meningen!

Ibland hjälper inga förlåt, och den som känner sej utsatt behöver få känna sin arghet färdigt. Fast hon har inte med ett ord SAGT det,  KÄNNER jag det och hela hennes kropp utstrålar det. Mot mej. Och mot diskbänken.

Stackars diskbänk, den blir städad ner på cellnivå….

I morgon ska jag köpa något åt henne. En blomma eller en chokladask…..

Hon ser så ordentlig och perfekt ut, så kanske det blir en….flaska vin! Så att hon på kvällen kan ta ett glas vin och slappna av….

Eller nåt.

Choklad äter hon nog inte. Det går man upp i vikt av. Och får finnar. Och hål i tänderna av.

En flaska vin blir det.

Vitt eller rött?

 

För om du säger att du INTE är det, så är du sexistisk.

Det finns inga mellanlägen.

I Norden är vi jämlika. Ganska, i alla fall. Eller rätt mycket, om man jämför med andra länder. Men HerreGuuuud vad ojämlikt det är i Resten av Världen:

Kvinnor stängs in, får inte gå ut, blir slagna, våldtagna, är utsatta, FÅR INTE en massa saker, är mer instängda och inburade än djur i bur på många ställen…..

….har inga rättigheter – bara skyldigheter – och mitt i allt detta ska dom också vänta och föda barn, ta hand om hemmet, åldringar som finns omkring dom, ställa upp som sexslavar och som kockar och servitörer, vårdbiträden och allt annat också.

 

Vi diskuterar lejon. Jag tycker det verkar som om lejonhonan gör ALLT. ”Vad gör lejonhanen egentligen?!?” undrar jag upprört. ”Han vaktar flocken – skyddar den. Han är bra på det.” Men ååååååh! Så segt. Om ingen kommer nära reviret så ligger alltså hanen där dag ut och dag in, med sin tjuuusiga man, och vaktar. Gäspar lite slött och vaktar. Bra jobbat, lejonhane! Snygg är du också!

Lejonhonan tar hand om barnen, socialiserar sej med flocken, jagar så att flocken får mat, jobbar och sliter hela tiden dag ut och dag in. Lejonhanen vaktar.

Jag känner mej lite irriterad på lejonhanen.

Varför blev det så?

Varför blev det så att den fysiskt starkare skulle vila så mycket? Är det för att den fysiska styrkan gör att den människan kan via sin fysiska makt se till att han får det bäst – att han slipper allt det jobbiga? Eller är det testosteronet i kroppen som gör att män vill slåss och ger sej ut och slåss – ibland av ”hitte-på-orsaker”!?

Vad ska dom göra av allt testosteron som tydligen måste ut överallt – som svämmar över?!

”MÄNNISKOR samlades på gatorna på Irland och skrek ut sin ilska över sophämtarnas villkor (eller vad det var)!!! Dom välte bilar och satte eld på butiker!”

Jag tittar på bilderna som dom visar på TV: MÄN, bara MÄN!

Om det hade varit BARA kvinnor, hade reportern inte sagt MÄNNISKOR, då hade han sagt ”KVINNORNA på Irland”!

När kvinnor gör något är det KVINNOR som samlas och gör saker. När män gör något är det MÄNNISKOR som gör något, oavsett om kvinnorna lyser med sin frånvaro. Varför är det så?

Jag vill inte vara del av ordet MÄNNISKOR när det bara är MÄN som gör så! Och vad jag vet är jag en MÄNNISKA.

Så länge vi är KVINNOR som spelar DAMfotboll och Damtennis och DAMallsvenskan – medan männen spelar fotboll, tennis och är med i allsvenskan….så länge det är MÄNNISKOR som går ut på gatorna och slåss (fast det bara är män) eller KVINNOR som slåss för sina rättigheter (när det bara är kvinnor) så är vi inte jämlika!

När mannen är MÄNNISKAN (regeln) blir kvinnan undantaget.

Så länge cheferna överrepresenteras av män, så länge män har högre lön än kvinnor (för samma arbete), mammor är hemma mer för vab, pappor tar ut mindre del föräldraledighet etc så är vi inte jämlika.

Vi ÄR olika skapta. Vi ÄR olika. Jag menar inte att vi ska vara LIKADANA eller tycka och tänka exakt likadant, eller att kvinnor ska få snopp och män snippa. Jag menar att det ska vara samma villkor, om en man och en kvinna väljer att göra samma sak. Jag menar att pappor ska vara lika viktiga för sina barn som mammor. Jag menar att vårt samarbete ska präglas av hjälpas åt. Jag menar att våra olikheter ska uppskattas och upphöjas och att vi ska göra det vi trivs med och är bra på, och att vi ska se till att samhället uppskattar våra olikheter och värdesätter dom så att inte kvinnor rakt av får sämre lön, löneförmåner och pension osv.

Jag menar att domstolarna ska inse att ett nej är ett nej, och att våldtäkter på barn och kvinnor ska tas på samma allvar som ekonomiska brott eller andra brott som också drabbar män.

Jag menar att arbeten som drar kvinnor till sig ska värdesättas minst lika mycket som arbeten där männen trivs bäst.

Jag menar att om du tror att samhället är helt jämlikt, så tror du fel, och om du är MÄNNISKA bör du vara feminist – om inte annat så för att ställa upp på Världens Alla Kvinnor som far illa just för att dom är kvinnor, och inte av någon annan anledning.

Är du feminist?

JAVISST!