Jag kan trolla med knäna. Inte med händerna eller fötterna – med knäna. Inte med ett trollspö och inte med hjärnvågor (…), men med knäna.

Jag kan lösa problem som tycks vara olösliga (för andra/vissa). Det finns inga hinder höga nog för att stoppa mej när jag måste ha en lösning. Jag går runt, klättrar över eller tar en annan väg.

Det känns betryggande.

Risken är kanske bara att det en vacker dag dyker upp ett hinder som känns olösligt eller för högt.

Vad gör jag då?

Ber om hjälp?

Eeeeeh, knappast.

Det är min svaghet. Min svagaste svaghet; Jag har svårt att be om hjälp. ”Kan själv!” är mitt mellannamn, och så kan jag trolla med knäna.

Med dessa två egenskaper kommer man rätt långt ändå. FAST man inte kan be om hjälp….eller rättare sagt; har SVÅRT att be om hjälp.

Det finns människor som ber om  hjälp hit och dit och överallt och hela tiden – människor som inte klarar något själva.

Alla sorter finns.

Jag är en sort. Du är en.

Inget sätt att vara är mer fel, eller rätt, än det andra. Det är bara olika sätt.

Och sedan får man jobba på sin egen förändring – till att bli The Perfect One.

Liksom.

När dessa tankar är nedskrivna, ska jag nu fortsätta med min bok; The Book! Boken som redan är skriven, men ska skrivas om. Och bli lite bättre. Så att ett förlag vill ha den.

Bye!

Några få ord kan göra en hel dag – ibland kan ord följa en genom livet! Både bra ord och dåliga.

Några få enkla ord kan göra att det bubblar till som kolsyra inuti.

Igår fick jag uppleva det.

Jag träffade ett Ensamkommande Flyktingbarn, som jag träffade första gången i oktober, då han en vecka tidigare placerats i sitt nya familjehem. Han, som tusentals andra, hade flytt ifrån Afghanistan via X och Y och hela fadderuttan, till Sverige, och nu bodde han där, sedan en vecka,  – 13 år gammal – ute i skogen hos ett par, som ville bli ”föräldrar” till en flyktingpojke.

När han placerades var han rädd. Ville inte stanna. Ville bort! Vart, visste han nog inte riktigt, men bort iallafall. Han övertalades att stanna – inte av mej, utan av den som då ”hade jouren” och var med vid placeringen. Sedan dess ”lyser solen” ständigt hos den nyskapade familjen ute i skogen.

Allt går jättebra.

Efter 3 månader i Sverige pratar han förvånansvärt bra svenska, och vi kan hålla det mesta av konversationen på svenska (men med lite hjälp av telefon-tolk pratar vi också om saker som är svårare att uttrycka på våra respektive språk). Han tycker att det är ”lätt” att lära sej svenska. Han trivs och mår bra och nu ska han få börja i en svensk klass. ”Vad spännande!” säger jag. Ordet spännande har han inte  hört förut. Vi försöker förklara, men jag tror inte han förstår. Men han tycker det ska bli kul att få börja i en svensk klass, och han ser fram emot att ”få svenska kompisar”. Afghanska kompisar har han redan.

När besöket är färdigt och jag sitter i trappan i hallen och sätter på mej mina vinterkängor säger han:

”Jag blir glad av dig. Jag blir glad när du kommer  hit. Jag tycker om.” 

Dessa ord får mitt hjärta att göra glädjeskutt och jag känner hur jag sedan dansar (inuti) ut till bilen.

Iallafall vissa. Kanske mest dom främlingsfientliga. Eller inte.

Eller kanske är det bara så att det behövdes ”främlingar” som våldtar och förgriper sej på tjejer/kvinnor för att väcka dom svenska männen?

Vet inte, men plötsligt är det ”fruktansvärt” att ”dom” våldtar och trakasserar tjejer och kvinnor! Och jag håller med! Det är för jävligt: bura in dom!

MEN det ”ni” har missuppfattat är att det är ”männen från utlandet” som står för allt det här, och att ”detta hände minsann inte förut”.

Jag sätter i vrångstrupen och alla andra strupar också: Vaddå ”detta hände inte förut”? Närdå ”förut”?

Jag har varit liten flicka, blev tjej-tonåring och är nu en 50+ QUINNA. Jag har alltså levt med, och i, denna könstillhörighet i hela mitt liv. Och snacka om att man är ”lite utsatt lite nu och då” som kvinna, och till slut lär man sej hantera det – blunda för det, låtsas att det inte finns, strunta i det – för man orkar inte bli förbannad varje gång. Eller så vågar man inte. För det är så äckligt, korkat och knäppt!

*Nedan berättar om dom saker jag varit med om. Och jag tror inte jag varit mer utsatt än andra normala kvinnor….Eller?

”Detta hände inte förut…”.

Men hallå, i vilken verklighet har NI levt, ni som tror detta?!?

Jag, som kämpat för tjejer och kvinnor i hela mitt liv på olika sätt, träffat utsatta småtjejer, stora tjejer och kvinnor som olika killar och män förgripit sej på, på olika sätt, tvåtusenetthundrafyrtiotvå gånger – svenska kvinnor som utsatts av svenska män – och jag har alltid  undrat varför alla GODA män är tysta???

Varför är det bara KVINNOR som kämpar för kvinnor och barn, och varför håller DOM GODA MÄNNEN TYST??

Jahaaaaa! Det behövdes män från UTLANDET för att svenska män skulle vakna och säga: ”UTSÄTT INTE VÅRA KVINNOR FÖR ÖVERGREPP!”

Jahaaaaa!

Då kan man ju säga att det är POSITIVT att dom utländska männen beter sej som idioter, för då vaknar dom svenska männen –  ÄNTLIGEN! Fast det måste bli en ”liiiiten” rättning i leden: Övergreppen från män på kvinnor gäller i alla länder och överallt! Troligen är det mycket värre i ANDRA länder, men om ni tror att det inte händer i Sverige – dagligen – så är ni verkligen NAIVA.

Och om ni inte tror på dom kvinnor/tjejer som berättar om vad dom är utsatta för, så begår ni samma övergrepp som hela rättsväsendet, dvs ”Hade du kort kjol på dej??….Jahaaaaaa! /Gick du ENSAM hem??….Jahaaaaa! / Följde du med honom hem?? ….Jahaaaaa!”. Då får du skylla dej själv. En man styr inte över sin kuk, nämligen. Den styr sej själv.

Typ.

Summa av kardemumma: Vad POSITIVT det är att ni VAKNAT nu!

Fotnot_______________________________________________________

*Mina Upplevelser:

• En man står och onanerar alldeles intill ett buskage på vägen till skolan, varje morgon då jag cyklade till skolan, när jag gick i mellanstadiet. Jag vågade inte berätta för någon. Jag (!) skämdes. Jag minns fortfarande den stora röda äckliga kuken…. 😦

• Någon visslar i en buske i en park. Jag tittar dit = man som onanerar och flinar.

• En kille drar in mig i buskarna på vägen hem från ett disco. Han drar ner sin gylf för att utföra det han tänkt. Jag drar upp hans gylf och går! Ilsket. Inget mer händer.

• Jag promenerar på en sandstrand. Någon ropar ”Helloooo!”. Jag tittar dit. En kille visar sin ”stoltaste kroppsdel”…. Jag suckar ”Inte-nu-igen!”.

• Jag kliver in i bussen (Sthlm) och sätter mig på en stol. Bredvid mig sitter en man och ”läser tidningen” (har tidningen i knät). Han stöter lätt till mig, jag tittar dit, han lyfter på tidningen: ”Stoltheten” kommer fram. Uäck! 😦

• Jag är på väg hem ifrån ett disco. Bakom mig går ett gäng (svenska!) killar. Jag är ca 20 år. De är väl också i den åldern, antar jag. De börjar prata om att de ska ”sätta på den där tjejen som går framför”. De pratar högt och hetsar varandra. Jag är livrädd! De skrattar och pratar ”äckel” om vad de ska göra med mig. Inget händer dock.

• Jag har blivit blottad för så många gånger, att en gång när jag räknade efter visade det sig att det var ”över 30 gånger”, men jag minns inte alla gångerna nu. Man blir rätt trött på det…. När jag var ung sa de vuxna dessutom att ”män som blottar sig är inte farliga”… så jag ”behövde inte vara rädd”. Men ÄCKLIGT och TRÖTTSAMT var det!

Detta är ett axplock. Säkert är det fler saker som hänt, som tex när en man som skulle visa mig en bil, som jag kanske skulle köpa, ”råkade” nudda mina bröst när han skulle ”hjälpa till med säkerhetsbältet”….

Mycket av det som händer går inte att anmäla, och efteråt har jag varit besviken på mig själv över att jag inte SA IFRÅN – högt och ljudligt – men jag har blivit så kränkt och äcklad, så jag har blivit helt stum.

Fi faan!

Vem/vilka försöker vi lura?!?

Oss själva??

Livet är inte så jävla enkelt och ”tralalalalaaaaaa!”.

I denna tid håller vi på med att ”Fånga Dagen” och ”Tänka Positivt” och ”Se Möjligheterna” och ”Leva i Nuet” och ”tralalalalaaaaaa!”.

Men Det Svarta då? Sorgen? Ledsamheterna? Ilskan? Svårigheterna? Skiten och Eländet? ”Helvetes-jävla-skit-känslorna”? Får dom ens finnas?

Det ska vara ROLIGT och SPÄNNANDE och FANTASTISKT att vara barn och ung och hela fadderullan! Men när det känns SKIT och PISS och BLÄ då? Utan att man ens har något egentligt att skylla på….vad händer då?

”Får” barn och ungdomar ens känna sorg och ilska utan att känna skuld samtidigt? Eller vuxna med, för den delen?

Är Normala ”negativa”/svarta känslor förbjudna nuförtiden? MÅSTE vi hitta ”det positiva” i allt? Mitt i det! ?

Förhoppningsvis kan vi lära oss se ”ljuset längst bort i tunneln”, men när vi är mitt i tunneln borde vi få treva oss fram i mörkret, och känna sorg och elände, utan att bli skuldbelagda och tro att det är FEL på oss!

Jag vill själv någonstans att mina söner ska vara ”ständigt lyckliga”, men jag inser med mitt intellekt att SÅNT ÄR INTE LIVET!

Livet är fullt av sorg, kämpande, elände, svårigheter, ilska OCKSÅ! För HUUUR ska vi kunna känna LYCKA utan SORG?

Och huuuur ska vi kunna känna KÄRLEK utan HAT?

Och huuuur ska vi kunna SKRATTA om vi inte GRÅTER?

Så vi behöver inte BARA ”tänka positivt” eller ”se ljuset” eller ”fånga dagen” – vissa dagar vill man helt enkelt inte fånga!

Och alla dagar i livet är inte ett Äventyr. Vissa dagar är bara transportsträckor – kanske en väntan på. Vad? Ja, det vet man inte alltid.

Ibland behöver bara TIDEN göra sitt, utan att vi gör något. Ibland behöver vi styra. Ibland vänta. Ibland sörja UTAN att ”se det positiva”. Ibland vara arga och sura, UTAN att mitt i skiten inse att man ”lär sej något”.

Ibland behöver man faktiskt bara härda ut.

Sånt är livet.

För OM man tror att man alltid måste fånga varje minut, ständigt vara lycklig och i alla situationer se Det Positiva, så är risken STOR att man tror att man är DEPRIMERAD och KONSTIG så fort man känner vanlig normal livsleda, är sur eller helt enkelt arg.

Hostar, snorar och känner mej alldeles……..slut  …sjuk!

Det skorrar och låter i bröstkorgen, som om det bodde en liten motor där….ELLER kanske det är en spinnande katt: ”Rrrrrrr- rrrr- rrrr”, låter det.

Man blir så TRÖTT när man är…. sjuk….förkyld!

I alla fall när man är 50+. Givetvis inte lika sjuk och trött som en man, men ändå!

Fast jag VET ju att i ”övermorgon” är jag frisk igen. Och pigg som en nötkärna! Hur pigg nu en nötkärna kan vara…? Eller var det nötskrika?

Men det är en lögn. Jag blir inte pitt (ha ha ha! felskrivning, som får stå kvar) pigg som en nötkärna någonsin, ever again! Jag vet hur det känns, nämligen; När kroppen spritter och vill vill vill….springa, hoppa och DANSA runt! Så var det DÅ – nu är det NU. Sorgligt nog.

Det var en SKÖN känsla, den där pigga och ”vilja-springa-runt-och-hoppa-dansa-och-sjunga-högt”. Minns den så väl.

Minns hur det var att kunna springa upp för pulka-backen hundra gånger, åka ner i pulkan, och så springa upp igen. Minns hur det var att komma in i en dans-sal och dansa dansa dansa timme ut och timme in, utan att bli speciellt trött eller svettig.

Nu är det inte så.

Nu är det tvärtom.

Och jag är förkyld.

Men det går över.

Allt går över.

Sen dör man.

Slut.

Året började med arbete som skolkurator på en grundskola.  Stressad över att halva min tjänst försvann i slutet av december, startade jag året, och fick två skolor till att arbeta på. Jag, som tyckte att jag knappt räckte till, och hann, på EN skola, skulle nu försöka göra ett bra jobb på TRE skolor! Hur tänkte min nya chef där, liksom?

Jag fick snabbt inse att jag var tvungen att jobba mer ”på ytan” och mindre ”på djupet” – något som jag märkte inte passade mej alls. Att fixa till ”skönhetsfel” och vara en kurator för att skolor ska ha en kurator, var inget för mej. Så jag letade nytt. Igen.

Under tiden stressade jag runt på tre skolor och försökte göra mitt bästa.

Jag saknar fortfarande alla härliga elever jag fick förmånen att träffa!

Var på X antal intervjuver. Fick ett jobb som jag tänkte skulle passa mej som hand i handsken, med inslag som skulle passa mej perfekt! Men mitt i allt dök ytterligare ett jobb upp, med högre lön och med fler utmaningar. Jag valde det istället och tackade nej till det andra.

Mitt i detta blev det ett glapp mellan arbeten, eftersom jag sa upp mej då jag fick det första jobbet, men det jobb jag sedan tackade ja till, startade senare, så  det blev ett par månader där jag inte arbetade alls. Jag min idiot – eller med positive thinking: överoptimist – trodde att det skulle lösa sej av sej själv. Varför lär jag mej aldrig??

Min inneboende hyresgäst flyttade i samma veva. Kvar blev…inget. Ekonomin kördes i botten så inihelvete! Och jag kom efter – superefter!

Trött sommar, som väl aldrig blev en Riktigt Sommar- varken gällande sol eller ”åka-bort-på-semester”,  och utan pengar vandrade jag på långa promenader i skogen med hundarna istället, hela sommaren, och sönerna satt mest hemma…. Mammor, som är som jag, får då Dåligt Samvete och humöret sjönk och sjönk.

Jag gick dock ut en kväll i början av juli och tog en öl, med kompis, och så dök Pennan upp, slog sej ner och började prata. Han pratar fortfarande….med mej. Där och då klev han in i mitt liv. Och livet blev Annorlunda. Nytt, liksom.

I augusti började jag mitt nya jobb och det hade bestämts att jag skulle jobba dom första sex veckorna i Dalarna. Jag bodde på vandrarhem i Dalarna i veckorna och hemma i Åkersberga på helgerna, och hos Pennan.

Så började Olyckorna: Jag körde först över min nya laptop med bilen så att den slutade fungera, ramlade på en mattkant någon vecka senare och fick en spricka i ett revben…..

Ytterligare någon vecka senare blev jag omkulldragen av hundarna så att jag föll ner i ett dike, och hur jag tog mej därifrån är ett Under! Det visade sej att knäskålen var bruten och jag fick gå med kryckor i sex veckor.

Att köra bil gick dock, som tur var – eller inte! – för efter ett par veckor krockade jag med den splitternya bilen, så att krockkuddarna löstes ut, och så att den inte gick att använda efter det. Mina nya chefer tappade tron på mej och började tro att jag gick på droger (!). Inte för att dom uttalade det högt, men jag förstod det på vad dom sa…. Mitt i skiten föll ekonomin fullkomligt ihop.

Jag insåg också att jag inte räckte till för mina hundar – speciellt inte för Fiona. Jag kände att hon behövde MER än vad jag kunde ge henne, så jag annonserade efter ett nytt hem till henne och hon fick flytta till en ny familj på landet, där hon nu lever med två andra hundar och en massa hästar och katter. Hon har det bra!

Att bo på ett vandrarhem blev jobbigt i längden och när det bestämdes att jag skulle stanna kvar i Dalarna hela hösten, och inte bara 6 veckor, hyrde jag en liten stuga i Romme och bodde där med Milton i veckorna, och mer och mer hos Pennan på helgerna (i Åkersberga).

Jävlar vad jag har kört bil! Och fy vad rädd jag varit många gånger, efter krocken!

Hela hösten gick: Dalarna – Åkersberga – Dalarna – Åkersberga, och nu är jag hemma i Åkersberga på heltid igen.

Idag börjar det nya året och om några dagar börjar jag mitt nya arbete i Uppsala, som är samma företag som i Dalarna, men alltså i Uppsala. Det blir att starta på ruta 1 igen. Nästan.

Här hemma försöker jag nu hitta ett sätt att vara mamma till två vuxna söner, som BORDE försörja sej själva, men ännu inte gör det, och till Minsting, som går första året i gymnasiet.

Det var stressigt att vara mamma till tre små killar, kul att vara mamma till tonåringar men himla svårt att vara mamma till vuxna barn som bor hemma. Jag vill ju att dom ska flyga ut nu! Och börja pröva sina egna vingar, ta ansvar, försörja sej själva. Jag vill slippa tjaffsa om smulor och stök i kök och badrum, och slippa undra var dom är på natten. Och jag varken vill eller kan försörja två vuxna män.

Nåja. Det löser sej. Vet det. Är bara lite otålig.

Året slutade fint med Pennan, men började jobbigt med Värsta Förkylningen!

Hostar ”my ass off”!

Men i vilket fall som helst:

GOD FORTSÄTTNING på 2016 allihop!

WordPress.coms trupp av statistikapor skapade en 2015 årlig sammanfattning för denna blogg.

Här är ett utdrag:

Louvren i Paris har 8,5 miljoner besökare varje år. Den här bloggen besöktes cirka 250 000 gånger under 2015. Om den hade varit en utställning på Louvren, skulle det ta ungefär 11 år för att få lika många personer att se den.

Klicka här för att se hela sammanfattingen.

Jaha. Då sitter jag här igen.

Äntligen. Typ.

Och skriver.

Flera dagar har gått. Ligger bakom. Förbrukade. Upplevda, eller bortkastade och glömda.

Många dagar bara glöms. Om dom finns i en blogg, eller i en dagbok, kan dom återupplevas, inuti, och fnissas åt, eller förvånat smått återupplevas, återigen inuti.

Jag läser gamla blogginlägg och skrattar, eller bara minns. Tidigare bortglömda, men i minnet återupptagna och ”kvar” ändå.

Från Romme, till Åkersberga. Från Dalarna till Stockholm. Från Ensamheten där, till Tillsammans-heten här.

Bäst är ändå Tillsammans. Även om jag tycker det är skönt och härligt att vara ensam.

Det tyckte jag inte förr, men nu tycker jag så. Det är skönt att vara ensam också – när ensamheten är ett val.

Julafton 2015 är färdig. Paket inhandlades dagen före, som vanligt. Mat inhandlades dagen före, som vanligt. Julen firades med sönerna, som vanligt. Pennan var med, som…nytt.

Minsting har flyttat hem igen. Han bodde hos sin pappa under hela min vistelse i Dalarna. Nu är han hemma igen och det känns BRA.

Nu ska vi  hitta ett nytt sätt att leva och vara – killarna och jag, och Pennan och hans familj.

Det pratas om KLIMAT-hot, men människan har alltid flyttat över jorden på grund av klimatet. Vad är skillnaden nu? Att det är VI som skapar klimatet?

Det pratas om KRIGEN, och flykten ifrån krigen, men vad är skillnaden NU – människan har alltid krigat, flytt och skadat varandra och miljön?

Inte för att vi inte måste bättra oss och sluta kriga och sluta förstöra klimatet, men vad är skillnaden? Är vi värre nu än förr?

Eller borde vi helt enkelt ha lärt oss?

Och lär man sej av sina misstag?

Eller lär sej nästa generation av nuvarande generationers misstag?

Man kan ju undra.

Själv har jag alltid ”velat” göra mina egna misstag och springa in i mina ”egna” väggar. Tror inte jag är så unik.

Jo, jag ÄR unik – det finns bara en av mej – men same same ändå, liksom.

Och idag ska jag gå på bio två gånger.

Först ingen bio på fleeeeera år…..

….och när jag gick på bio, ”för hundra år sedan”, var det på KILL-barnfilmer.

Och idag TVÅ filmer på samma dag: ”En man som heter Ove” och ”Star Wars”.

Återkommer med recensioner.

Puss!

Nu sitter jag här framför datorn mina sista timmar i….Dalarna.

Det har varit en mycket händelserik höst, där jag råkat ut för fler saker än jag sammantaget gjort under hela mitt liv. Nästan!

Jag har lärt mej mycket – både i jobbet, men också privat, om mej själv. Fast det gör man ju alltid – varje dag, typ – eller hur?

Jag har i princip alltid varit bra på att ”laga efter läge” och att ”gilla läget” och att ”fixa till det” när det går tokigt eller inte fungerar. Jag har också alltid varit bra på förändring. Gillar förändring – både stora och små förändringar.

Jag har glömt saker hit och dit; Typ glömde lakan en vecka (fick låna), glömde handduk en annan vecka (köpte en ny), glömde handduk ytterligare en gång (torkade mej med papper). Glömde regnkappa när det spöregnade ute (satte på mej en svart plastsäck! Gjorde hål för armarna – det gick jättebra!). Glömde stövlar – blev plaskvåt om fötterna!

När det är MYCKET i ens liv är det lätt att glömma, så jag är förlåten.

I morse gick jag upp DIREKT när mobilen plingade. Och så började jag fixa och städa och plocka ihop allt allt. Jag packade och fixade så att svetten lackade. Jag är såååå fräsch nu – NOT!

Eftersom jag dammsög och gjorde grundstädningen i onsdags så var det bara packande och ytfix idag.

Hyresvärden kom ut på trappan till sitt (fantastiska!) hus när jag började bli klar. Han frågade om jag skulle avsluta nu, och jag svarade ”ja”. Han sa att jag var den bästa hyresgäst han haft (!) och jag sa att han varit en bra hyresvärd också.

Jag gick fram till honom och vi började prata. Han vinglade måttligt och skakade av abstinens, pikétröjan satt ut och in och geggan, som var på den sist jag såg honom, satt nu på insidan, men ny hade bildats på insidan/utsidan…

Han sa att hans ”sup-period” varat i 2 veckor nu, men det sa han sist också, så han har nog tappat lite begrepp om tiden, tror jag. ”Värsta sup-perioden jag haft varade 4 veckor”, sa han. ”Hur vet du när du ska sluta?” frågade jag. ”När alkoholen är slut”, svarade han krasst.

Han sa att han super till 4 gånger om året, och då föreslog jag att han skulle minska det till 3. Då skrattade han till.

Han bjöd in mej, för att ”titta på huset”, fast jag tror mest det berodde på att han behövde sej en återställare. Jag gick in i det otroligt fantastiska huset, som skulle kunna vara en Dröm av Läckerhet även inuti, men som är en Katastrof.

”Värsta knarkarkvarten, va?!” sa han. ”Nja, mer som en suparkvart”, svarade jag. Det låg tomma flaskor och burkar överallt och papper och påsar och… och….  och…. Sammanfattning: Ofräscht.

Så åkte jag till jobbet.

Jag har skrivit några rader till var och en av mina kollegor här, för alla har Speciella och Fina sidor, som jag ville uttrycka till dom.

Till Hela Arbetsplatsen har jag gjort ett Diplom, men tyvärr kom jag på när jag kom hem igår kväll att jag skrivit ”-centrum” istället för ”-center”, så det rättar jag nu innan jag åker.

Kära Dalarna:

Jag har älskat att vara här! Den friska luften, den OTROLIGT VACKRA omgivningen (ååååh, vad jag har njutit av alla fina hus och landskapet!!), den härliga dialekten och allt! Jag tror nog jag levt ett tidigare liv i Dalarna för jag känner mej verkligen HEMMA här!

Men nu drar jag ner till Stockholms kommun igen, där jag å andra sidan ALDRIG känt mej ”hemma”, och genom hela livet ”längtat bort” ifrån…

Men, men – ibland blir det som det blir.

Rätt ofta faktiskt.

Hejdå Dalarna!

Ibland (?) är jag lite tappad bakom en vagn. Vissa saker som ”alla andra” kan, kan inte jag. Ibland skäms jag över det och försöker LISTA UT hur man ska göra, eller vad det betyder, men för det mesta frågar jag bara rätt ut nuförtiden. Det är inte lika pinsamt nuförtiden att vara lite ”dum-i-huvet”.  Vem bryr sej, liksom?

Egentligen borde det vara VÄRRE nu än förr, eftersom jag är ÄLDRE, och ”BORDE VETA”….

EGENTLIGEN borde man veta ”nästan-allt” – iallafall vardagligt allt – när man är i min ålder, men det är väldigt mycket jag inte kan! Uj uj uj!

Troligen för att jag inte är intresserad. Och så har jag länge varit allergisk mot bruksanvisningar och människor som ska UNDERVISA mej – iallafall vad gäller VISSA saker.

Idag, tex, ”sa” min mobil att det var slut på ”gigabite” (TROR jag). Och jag bah: ”Eeeeeh, va?! VAD är slut och vad ska jag göra åt det?” samt ”HUR tog det slut?”. Det syntes inte och märktes inte. Det var bara slut. Säkert har telefonen ”varnat” mej, men jag har inte fattat vad den menar.

Sen frågade jag en ung människa. Hon sa att jag skulle vänta till månadsskiftet, för då får jag påfyllning. ”Jahaaaa!” Liksom.

Sen sa gulliga CL här att jag skulle få påfyllning. Så det fick jag. Hej och hå! Ifrån skyn rann det ner ett gäng ”gigabitar” ner i min mobil.

Världen är bra underlig!

Nåja.

Nu är det NÄST-SISTA dagen på det här jobbet. Konstigt! Jag började ju nyss! Sen ska jag vidare på nya Äventyr i Uppsala.

Det är bara att hålla tummarna för att det blir lika bra där som här – helst bättre, om det går.

Nu ska jag gå ut till min NY-UPPVÄRMDA bil!

Tja bah!