Året började med arbete som skolkurator på en grundskola.  Stressad över att halva min tjänst försvann i slutet av december, startade jag året, och fick två skolor till att arbeta på. Jag, som tyckte att jag knappt räckte till, och hann, på EN skola, skulle nu försöka göra ett bra jobb på TRE skolor! Hur tänkte min nya chef där, liksom?

Jag fick snabbt inse att jag var tvungen att jobba mer ”på ytan” och mindre ”på djupet” – något som jag märkte inte passade mej alls. Att fixa till ”skönhetsfel” och vara en kurator för att skolor ska ha en kurator, var inget för mej. Så jag letade nytt. Igen.

Under tiden stressade jag runt på tre skolor och försökte göra mitt bästa.

Jag saknar fortfarande alla härliga elever jag fick förmånen att träffa!

Var på X antal intervjuver. Fick ett jobb som jag tänkte skulle passa mej som hand i handsken, med inslag som skulle passa mej perfekt! Men mitt i allt dök ytterligare ett jobb upp, med högre lön och med fler utmaningar. Jag valde det istället och tackade nej till det andra.

Mitt i detta blev det ett glapp mellan arbeten, eftersom jag sa upp mej då jag fick det första jobbet, men det jobb jag sedan tackade ja till, startade senare, så  det blev ett par månader där jag inte arbetade alls. Jag min idiot – eller med positive thinking: överoptimist – trodde att det skulle lösa sej av sej själv. Varför lär jag mej aldrig??

Min inneboende hyresgäst flyttade i samma veva. Kvar blev…inget. Ekonomin kördes i botten så inihelvete! Och jag kom efter – superefter!

Trött sommar, som väl aldrig blev en Riktigt Sommar- varken gällande sol eller ”åka-bort-på-semester”,  och utan pengar vandrade jag på långa promenader i skogen med hundarna istället, hela sommaren, och sönerna satt mest hemma…. Mammor, som är som jag, får då Dåligt Samvete och humöret sjönk och sjönk.

Jag gick dock ut en kväll i början av juli och tog en öl, med kompis, och så dök Pennan upp, slog sej ner och började prata. Han pratar fortfarande….med mej. Där och då klev han in i mitt liv. Och livet blev Annorlunda. Nytt, liksom.

I augusti började jag mitt nya jobb och det hade bestämts att jag skulle jobba dom första sex veckorna i Dalarna. Jag bodde på vandrarhem i Dalarna i veckorna och hemma i Åkersberga på helgerna, och hos Pennan.

Så började Olyckorna: Jag körde först över min nya laptop med bilen så att den slutade fungera, ramlade på en mattkant någon vecka senare och fick en spricka i ett revben…..

Ytterligare någon vecka senare blev jag omkulldragen av hundarna så att jag föll ner i ett dike, och hur jag tog mej därifrån är ett Under! Det visade sej att knäskålen var bruten och jag fick gå med kryckor i sex veckor.

Att köra bil gick dock, som tur var – eller inte! – för efter ett par veckor krockade jag med den splitternya bilen, så att krockkuddarna löstes ut, och så att den inte gick att använda efter det. Mina nya chefer tappade tron på mej och började tro att jag gick på droger (!). Inte för att dom uttalade det högt, men jag förstod det på vad dom sa…. Mitt i skiten föll ekonomin fullkomligt ihop.

Jag insåg också att jag inte räckte till för mina hundar – speciellt inte för Fiona. Jag kände att hon behövde MER än vad jag kunde ge henne, så jag annonserade efter ett nytt hem till henne och hon fick flytta till en ny familj på landet, där hon nu lever med två andra hundar och en massa hästar och katter. Hon har det bra!

Att bo på ett vandrarhem blev jobbigt i längden och när det bestämdes att jag skulle stanna kvar i Dalarna hela hösten, och inte bara 6 veckor, hyrde jag en liten stuga i Romme och bodde där med Milton i veckorna, och mer och mer hos Pennan på helgerna (i Åkersberga).

Jävlar vad jag har kört bil! Och fy vad rädd jag varit många gånger, efter krocken!

Hela hösten gick: Dalarna – Åkersberga – Dalarna – Åkersberga, och nu är jag hemma i Åkersberga på heltid igen.

Idag börjar det nya året och om några dagar börjar jag mitt nya arbete i Uppsala, som är samma företag som i Dalarna, men alltså i Uppsala. Det blir att starta på ruta 1 igen. Nästan.

Här hemma försöker jag nu hitta ett sätt att vara mamma till två vuxna söner, som BORDE försörja sej själva, men ännu inte gör det, och till Minsting, som går första året i gymnasiet.

Det var stressigt att vara mamma till tre små killar, kul att vara mamma till tonåringar men himla svårt att vara mamma till vuxna barn som bor hemma. Jag vill ju att dom ska flyga ut nu! Och börja pröva sina egna vingar, ta ansvar, försörja sej själva. Jag vill slippa tjaffsa om smulor och stök i kök och badrum, och slippa undra var dom är på natten. Och jag varken vill eller kan försörja två vuxna män.

Nåja. Det löser sej. Vet det. Är bara lite otålig.

Året slutade fint med Pennan, men började jobbigt med Värsta Förkylningen!

Hostar ”my ass off”!

Men i vilket fall som helst:

GOD FORTSÄTTNING på 2016 allihop!