Kategoriarkiv: Uncategorized

Många människor tror att vi terapeuter (och psykologer) kan ”trolla bort” sorg och elände hos personer på något sätt. Bara man skickar sitt barn, sin man eller någon annan som man tycker bör förändras, till en terapeut så ”Poff!” så Händer Det Något.

Givetvis ÄR det så.

Som när en lärare kom med en ung man (ca 14 år) och satte honom i mitt rum och förklarade för både honom och mej att han (läraren) trodde att den unge mannen var deprimerad. Läraren hade en lång, krånglig förklaring till varför han trodde det, och han försökte säga det så snyggt och försiktigt så att förklaringen blev alldeles intrasslad. Han märkte nog själv hur rörigt det blev, så han tittade på klockan och sa ”OJ!” och sen frågade han om vi kunde fortsätta ensamma. ”Of course!” sa jag (fast på svenska).

Läraren försvann och jag började prata med den unge mannen, som mest satt och såg snopen och bortkommen ut. Han satt stelt och blickstilla med huvudet på sned hela tiden och bara tittade förvånat rakt framför sej. Nästan som om han var i chock.

Antingen är han djupt deprimerad och sitter och håller sej från att börja storgråta, och/ eller så har han nackspärr, tänkte jag.

Jag började prata om mej själv lite grann, om vem jag är och att jag själv har fyra söner, som spelar TV- och dataspel osv (för jag visste att han tyckte om dataspel; Han är Spelberoende! hade läraren också sagt, vid ett tidigare tillfälle…och det brukar jag ta med en nypa salt, för nuförtiden är nästan ALLA killar Spelberoende, enligt Dom Vuxna), för att få honom att slappna av och våga börja prata.

Jag babblade på och ställde lite frågor som han kunde säga ”ja” eller ”nej” på, försökte komma på några dataspel att prata om (men märker nuförtiden att jag inte alls hänger med, som jag gjorde förr…), men han fortsatte sitta blickstilla och stel, med någon slags nackspärr.

Till slut frågade jag honom om han själv tänkte att han var Deprimerad, eftersom hans lärare trodde det. Och eftersom det var därför han satt där.

Då sa han:

”Jag måste bara fråga en sak….”

”Ja, fråga på du!”

”Vad betyder deprimerad?”

Jag är lite hejsan-hoppsan, som person. Ingen direkt struktur och inte mycket ordning och reda. Planra…pra…planare….pralen…p l a n e r a kan jag knappt stava till.

Det är inte alltid kul att vara sån, men med åren har jag ändå lärt mej leva med det. Ibland är det riktigt roligt. Och spännande! Och oj vad man blir duktig på att ”gilla läget” och hitta andra lösningar – snabbt.

Ingenting är omöjligt, är min paroll.

Fast det finns saker som ÄR omöjliga. Har jag lärt mej – the hard way.

Det blir mycket spring in i väggar, och ganska platt näsa (men varje gång har den poppat ut igen).

Typ.

Middagarna är nästan alltid ”hejsan-hoppsan-gjorda”. Sönerna är vana.

Oftast blir dom goda. Ibland inte. Då slänger vi maten och äter något annat.  Enkel match. Ingen ska behöva tvinga i sej äcklig mat.

”Slöseri”?

Nja, det är så sällan det blir oätligt.

Jag hatar att läsa recept! Hate it!

Eller andra bruksanvisningar.

IKEA-möbler har blivit ihopsatta åt fel håll många gånger, pga min idiotiska ovilja att läsa bruksanvisningar. Lego är roligt att bygga så länge man får hitta på själv. Bruksanvisningarna får andra följa. Not me.

Idag blev det väldigt typiskt lite hejsan-hoppsan när jag lagade middag.

Jag hade tänkt göra Lasange. Och det kom jag på under hundpromenaden strax innan matlagningen. Sagt och gjort: Hacka lök, skala och riva morötter (ja, det gillar jag att ha i köttfärssåsen), jättemycket köttfärs – tänkte göra dubbel sats, så jag har kvar till ”enannandag”….Oj, det fanns visst bara EN burk krossade tomater!? Hoppsan. Jaha, då blir det inte riktigt ”dubbel sats” – det blir Något Annat…mycket köttfärs, blir det.

Åsså bechamelsås…*sjunger*: ”Bechamel bechamel motjoooooooo….na na na na”.

Men hur var det nu man gjorde sån sås? Hm. Smör, mjöl (hur mycket? Äh, tar…2-3 matskedar), mjölk (hur mycket? Äh, tar 8 dl, typ)…röra röra…Ost! River ”familjeosten”. Åsså hälla/lägga i lager i en form. Men va faan?! Var det såååå få lasangeplattor kvar?? Jävlars! Man kanske kan lägga spagetti jättetätt bredvid varandra så blir det samma sak? Typ.

Åsså in i ugnen! Hur många grader var det nu igen? Det brukar vara 225 grader jämt. Det är alldeles för länge sedan jag gjorde lasange – det märker jag nu. Hur länge skulle den vara inne i ugnen? Hm…jag tar 30-40 minuter. *vrider på äggklockan*

Äh, jag tittar i en kokbok: ”…stå i ugnen 15-20 minuter.”

Ja, jag har en kokbok: Konsums blåvita kokbok (från 1982).

Jaha! *skruvar tillbaka äggklockan 10 minuter*

Blev lasangen god, frågar ni nu.

Jaaaa!

Ganska ”lös” – vattnig liksom (jag borde inte ha tittat i kokboken!) – men otrooooligt god! Den godaste jag ätit, tror jag.

Ha!

Nästan varje morgon när jag tar första promenaden med hundarna, går jag samtidigt som en pappa med två söner. Antingen går dom före mej, eller så går dom efter. Sönerna är ca 6 år och ca 2-3 år. En går och en sitter i vagn.

Att lyssna på när denna pappa pratar med sina barn är en fröjd för hjärta och öra! Han är så otroligt respektfull och underbar med sina barn. Flera gånger har jag funderat på att gå fram till honom och berätta vad jag upplever när jag hör honom och hur han kommunicerar med sina pojkar, och  hans förhållningsssätt mot dom. ALLA barn borde få ha en sån underbar pappa!

Men jag har ännu inte sagt något, för jag tänker att det kanske skulle hämma honom, när han inser hur andra (=jag) ”tjuvlyssnar”.

Vid något tillfälle var det mamman som tog pojkarna till dagis/skola, och då var det Helt Annorlunda: Hon var sur, irriterad och stressad vilket gick ut över killarna, och speciellt den äldre pojken konstrade och betedde sej som en ”idiot”, provocerade sin mamma och var ”skitjobbig”. Det var så tydligt att barnens beteende speglade den vuxnes känslor och beteende, för dessa två småkillar brukar ju vara fantastiska (med sin pappa).

Kanske har föräldrarna pratat hemma om vem som det funkade bäst för att lämna barnen, och så kom dom fram till att det var pappan. Kanske. Mamman kanske hämtar? Eller slipper helt den stressen? För det är en enorm stress i att lämna och hämta på dagis. Åh, vad skönt det är när det är över!

I vilket fall som helst njuter jag varje morgon när jag hör Den Fantastiske Pappan prata med sina två små söner.

Fram för fler såna pappor!

Idag har alla varit hemma.

The Sick Family.

Jag vaknade med dundrande migrän, så det var bara att krypa till kojs igen….fast ändå inte, för hundarna måste ju alltid alltid ut, oavsett mående. Men sen!

Minsting fick sova vidare. Hans hals ser fortfarande otroligt konstig ut, och han hostar ”sjukt” och är het av och till.

Mellan kom upp och sa att han försovit sej, sen sa han att han hade huvudvärk, tog 2 Alvedon och gick och la sej igen.  Tyvärr tror jag den stackars ärvt ”mitt huvud”…..

Jag drömmer om att EN gång få vara sjuk ensam. Näe, inte ensam ensam, utan det ska vara Någon som stryker mej över pannan och konstaterar att den är het, lägger på ett täcke till, öppnar ett fönster, hämtar ett glas vatten, och som då och då vänligt frågar: ”Hur mår du?”, fixar lite the, kanske lite lunch, gå ut med hundarna (utan att jag säger till) och vara allmänt omhändertagande.

That´s my dream.

So keep on dreaming, liksom.

Mitt ex var inte sån. Han stängde dörren till sovrummet, om jag låg där, och sen tittade han inte in en enda gång och frågade om jag behövde något, hur sjuk jag än var. En gång svimmade jag i vardagsrummet av magkramp och när jag vaknade till kröp jag in i sovrummet. Mannen stängde dörren om mej, och sen såg jag inte honom mer*. Jag kunde ha legat och dött där inne! Jävla karl!

Jag fick ju allt det där när jag var barn, så man kanske bara kan få det EN gång i livet. Och en del får det aldrig….Stackars dom!

Fast när jag var barn – på 1800-talet (kan man tro) –  fanns det varken dator, iPhone, mobiler, eller ens TV dagtid (!). Så man låg där i sängen och hade URTRÅKIGT! Ibland fick man en serietidning av sin kära mor, eller far, men däremellan bara låg man och stirrade i taket. Sooo boring!

Fiona och Milton borde vara glada och tacksamma över att vi är hemma hela dagen, men Fiona verkar mest….orolig o-rolig otålig och går omkring och stirrar på mej och säger ”VOFF!!” uppmanande då och då. Jag tror det betyder ”Gör nåt då!!” och sen när det kommer ett ”VOFF!” till betyder det nog ”NU!”.

Det är störtstressande, och jag säger ”NEJ!” och ”GÅ OCH LÄGG DEJ!”, vilket hon gör till slut, men då får jag dåligt samvete. Jag får jämt dåligt samvete för henne. För jag tycker hon borde få MER träning, MER uppfostran, LÄNGRE promenader, MER av allt!

Jag skulle vilja vara utan dåligt samvete. Helt.

Eller inte.

För  en gång träffade jag en kille som var helt utan empati/dåligt samvete. Han var förundrad över alla hans kompisar som ofta fick dåligt samvete. Men sen när vi pratade vidare insåg jag att det dåliga samvetet och empatin har en Viktig Funktion, för oj vad tokigt det blev när han INTE hade det. Jag försökte få honom att förstå att han inte skulle tända eld på papperskorgar och slåss med lärare och poliser,  och efter att ha träffat rätt många ”värstingar” i mitt jobb, visste jag vad jag skulle säga för att få en bråkig kille att ”tänka efter”, men icke sa Nicke! Inget bet på honom. Ingenting. Det var som att hälla vatten på en gås. En ung psykopat.

Klarar man sej i livet utan Dåligt Samvete och Empati?

Så egentligen är det tur att jag har det.

Men jag behövde ju inte fått så jävla MYCKET sånt!

Jag kanske fick hans också.

………………………………………………………………………………….

*Jo, jag såg honom ju sen när han gick och la sej, men inte förrän då. Och då var ju jag redan död. Nästan.

Det är en del att hugga tag i. Det är både bok-idéer (men dom flesta har jag skrivit ner på papper – ideerna alltså), bloggtankar/idéer och Andra Viktiga tankar. HerreGud! Det är ett under att inte hela skallen exploderar ibland!

Det måste ju ut! Annars går det till spillo, liksom –  rinner ut genom öronen, sväljs ner i ryggmärgsvätskan på nåt vänster, eller nåt. Jag vettefaan vart jättebraiga idéer, och tankar, tar vägen, när jag tänker efter, men ibland dyker dom faktiskt upp igen, och ibland är dom För Evigt Borta. Puts väck!

….och så en vacker dag har någon annan kommit på samma sak, och har gjort något av det och tjänar 28 miljoner kr på det! Och då svär jag inuti och önskar att jag var hen. Och så bubblar en Avundsjuka i mej –  het och frätande, som en djävulsdryck: ”Dzzzzittt-dzzzzittttt!”.

Såh! Nu försvann hälften av alla jättekloka idéer i inledningen. Jävlars! Måste tänka lite…..

– Ord jag inte tycker om….

 – Kåkstäder (mitt ansvar)…

….och en sak till….

*suckar*

Det var säkert en jätteklurig och BRA tanke, som nu bara hann rinna iväg. Vilket slöseri!

Säkert var den värd typ 396 426 kr!

*dubbel-suckar*

Life sucks!

”Jag förstår inte varför folk inte tycker om att gå till doktorn”, utbrister plötsligt Minsting. ”Jag tycker om att gå till doktorn!”.

Jotack, jag vet!

Knasiga unge!

Han har varit där några gånger, och snacka om lycklig kille….som när han för några år sedan fick blindtarmsinflammation:

Mitt i smärta och illamående log han nöjt, när jag sa att jag trodde det var blindtarminsinflammation, och att vi måste åka in till Astrid Lindgrens sjukhus. Och han njöt sej rakt igenom alla undersökningar, stick i armar och ben fingrar. Fast lite ledsen var han en stund när en nål satt lite knasigt så att en nerv kom i kläm, eller vad det var, för det gjorde så ONT (!), men däremellan:

Att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – i FOKUS. Det kanske inte är något man är van vid som lillebror, med tre äldre bröder.

Eller när vi trodde han brutit armen: ”AJ AJ AJ! DET GÖR SKITONT!” grät han och log och hoppades att den var bruten. Det var den inte. Som tur var för mej (för det är slitigt att vara mamma till ”ensombrutitarmen”. Det har jag ju provat på ett par gånger) , men tråkigt för Minsting, som säkert såg framför sej både operation och gips och hela fadderullan.

Ikväll kom han lufsande ut i vardagsrummet och såg hängig ut. Eftersom han dessutom är världens bästa illusionist hallucinationist hypokondrist vad-faan-heter-det ???:  ”en-sån-som-spelar-sjuk” så log jag bara lite överlägset lojt. Han rasade ner i soffan och suckade DJUUUUPT (en sån där suck som betyder ”fråga-mej-hur-jag-mår-för-jag-är-döende”). Eftersom jag inte sa något, utan började klia honom på ryggen istället (för det gillar han, precis som min mamma kliade mej på ryggen när jag rasade ner bredvid henne i soffan för hundra år sen…), var han tvungen att säga det själv: 

”Jag kan nästan inte svälja. Jag har jätteont i halsen!”.

”Drick vatten!” svarade jag sådär lite hurtigt.

Jag fick ingen kommentar tillbaka. Men så satte Det Dåliga Samvetet in hos mej, och jag kände att jag kanske skulle engagera mej liiite mer (han KAN ju faktiskt vara sjuk På Riktigt, även om han 100 gånger av 25…tänkte jag skriva…Dyskalkylin, igen. Nej, 97 gånger av 100 INTE är sjuk på riktigt). Så jag hämtade en liten ficklampa och bad honom gapa.

”Men HerreGud! Du är ju skitsvullen i halsen!”

Jag var tvungen att titta en gång till, och sen gå och titta mej själv i halsen för att jämföra. Och sen titta på hans hals igen. Usch, vad svullen.

Snacka om att han blev nöjd!

Minsting är sjuk.

Troligen halsfluss.

Och det är INTE synd om honom.

Han njuuuuter!

Ibland när jag sätter mej ner och skriver något, får jag en känsla av att jag skrivit det förut, och sannolikheten är ju stor förstås. Så om du som läsare känner: ”Nej inte nu igen!” så är det ju bara att klicka bort det. Jag vill skriva om det, trots känslan/intuitionen. Just idag får jag den känslan.

Det slog mej häromdagen, när jag fascinerades av en väldigt arg kvinna, att jag i hela mitt liv velat vara God och Snäll. Jag har alltid velat Väl – även när jag blivit riktigt arg och/eller besviken – så har jag någonstans längst in inte velat Göra Illa eller skada någon. När någon framfört till mej att jag sårat dem, eller menat att jag med flit skulle ha skadat någon, blir jag väldigt upprörd och förtvivlad, eftersom min grundinställning alltid är att vara snäll, rak och ärlig. Samtidigt har jag alltid försökt vara så rak som jag bara kan med vad jag själv står för och tänker.

HerreGud, det låter som om jag är någon slags Jesus-figur, och det kanske är därför det många gånger blivit så jobbigt och svårt, för det är knepigt att gå omkring och försöka vara ”rak, tydlig och ärlig kombinerat med snäll och god, och alltid vilja väl”. Ibland krockar det, och då har det varit svårt. Än mer svårt har det varit när den jag ”tampats” med själv inte haft samma grundläggande inställning, och trott att jag varit lika listig som den jag tampats med.

Jag vill så löjligt väl.

Och så slog det mej häromdagen: Till vilken nytta?! Om 70-80% av alla människor hela tiden försöker skydda sin egen rygg, och att ljuga, hitta på och manipulera då ingår i sättet att vara, samt alla dessa otäcka härskartekniker som finns, och som en del behärskar till fullo….Hur mår de jämfört med mig? Har de över huvud taget något samvete?

Jag, som verkligen försöker vara schysst, blir om och om igen utsatt för ”dom oschyssta” – dom som vräker ur sej elakheter utan en tanke på vad som händer på andra sidan, med den/dom som blir utskällda. Det är ju oerhört vanligt att bara gapa och skrika på folk som man tycker gör fel, istället för att ”be snällt”, eller ”respektfullt säga ifrån”. Speciellt barn råkar ut för detta – ständigt!

”Folk” är så snabba på att döma. Är man brottsling så tillhör man ”the bad ones”. Punkt. Inte en tanke på varför, hur, vem personen är, hur hen ska kunna ”resa sej” osv….

”Sköt dej själv och skit i andra”.

Fast vi skiter inte i andra heller. Eller; många vill att andra inte ska skita i andra. ANDRA ska bry sej om dom svaga och fattiga och utslagna, men ”inte jag”. Hur blir man svag och fattig och kriminell och drogmissbrukare? Är det ett val, tror du?

Äsch, vad jag hamnade snett nu! Det var inte det jag tänkte skriva om. Jag tänkte skriva om att jag ska försöka bli ”tom i huvet” och dum/elak.

Jag har börjat lite smått genom att inte be om ursäkt när ”folk” skriker (elakt) åt mej att ”KOPPLA HUNDARNA!!” eller andra saker som handlar om mina hundar, som är jättesnälla och inte gör en fluga förnär och inte borde störa någon – inte ens dom hundrädda. Alla år jag bad om ursäkt…det hjälpte inte! ”Dom” bara fortsatte skälla. Människorna alltså. Så jag blev tyst. Säger numera ingenting, utom den gången då jag började prata ”afrikaans” eller den gången jag gjorde ”löjliga ljud” och grimaser som svar. En gång låtsades jag vara döv….Ja, det finns många varianter, men jag ber väldigt sällan om ursäkt nuförtiden.

För jag orkar inte vara snäll. Det hjälper inte, och det är en bra början på att bli Elak.

För det är liksom Dom Elaka som ”vinner”. När jag ser mej omkring är det ofta Dom Elaka, eller ignoranta och egoistiska, som  blir chefer, och sen när alla anställda mår dåligt, har dom inget dåligt samvete alls, och tror inte att  något beror på dom, utan det beror bara på att det är fel på dom anställda. INGEN som helst självinsikt.

En SÅN vill jag vara och bli. Det verkar rätt skönt. Och högre lön får man också….

För att vara snäll lönar sej inte.

Det är jag ett levande bevis på.

….av en mix av trötthet-ont-i-magen-ont-i-ryggen och lite annat gott-och-blandat.

Han ligger i sin säng och ser faktiskt rätt döende ut. Han stönar effektfullt också: ”Ååååååååååååh! Aaaaaaaaaaah!”. När det blir tyst undrar jag om han har dött somnat. Jag tittar på honom och ser att han fortfarande andas är vaken.

”Näe, nu slutar vi med det här förhöret och så går vi och lägger oss!” säger jag, slår ihop religionsboken och säger att det är ju bra att vi kommer i säng i tid NÅGON kväll iallafall.

Då blir han klarvaken:

”Men jag vill ju spela!”

”Meh, du är ju så trött så att du är svimfärdig”, säger jag.

”Det är ju bara när du förhör mej…när jag gör läxan…för det är så trååååkigt så att jag blir så här trött.”

”Men låtsas att läxan är ett spel då”, säger jag så fiffigt.

Minsting tycker inte att det är ett dugg fiffigt. Han tycker att hela kvällen är sabbad om han inte får spela – ja, nästan hela dagen är förstörd i så fall. Han kan t o m tänka sej att säga att hela livet är förstört utan att ha fått spela alls  en kväll.

Kära nån! Det är klart att barnet måste få spela.

En hel dag utan dataspel är nästintill en ”näradödenupplevelse”, förstås.

Det fattar ju jag med.

Eller inte.

…..när vi är ute och åker bil, Minsting och jag, och Minsting plötsligt säger att han kanske ska bli stridspilot när han blir stor!

Och sen fullkomligt vräker jag ur mej haranger av ord, för att få honom att omedelbart släppa en sådan galen tanke!

”Stridspilot!? Varför då???”

”Jamen, pappa säger att det är hans drömyrke, och han tycker att jag ska bli det…”.

”VILL du verkligen skjuta ihjäl en massa människor?!? Civila? Vanliga normala människor! Vill du DÖDA??”

Han svarar att om man jobbar som stridspilot i Sverige, där det är fred, behöver man inte skjuta någon alls. ”Har pappa sagt”.

Men HerreGud! Det är ju själva Grejen! Att utbilda sej till att döda. Oavsett om det fred eller krig. Näe, jag förbjuder det! ”Bli vad du vill, men jag förbjuder dej att jobba inom Försvaret.” Punkt.

Sen förklarar jag att regler och lagar kan ändras, saker förändras. Att plötsligt ska alla svenska soldater skickas till…..tjottahejti! Man vet aldrig. Och saken är ju den att är man soldat MÅSTE man lyda. Punkt. ”Bajsa här!” ”Aj, aj, kapten!” (oj, det var visst mer båtsnack, typ). Men själva grejen med att vara soldat är ju att INTE TÄNKA SJÄLV och BARA LYDA ORDER.

Och mina söner får inte bli soldater.

Jag är ju en sån där ”värsta 70-talshippie”, som verkligen tror på fred och frihet!

Sen har vi en lång diskussion om terrorister, om Afghanistan, Syrien och andra länder där det är, eller har varit, krig. Vi pratar om vem som ska bestämma i ett land, och hur det ska beslutas, om demokrati och makt och så berättar jag lite om när jag var i Sydafrika när det var Apartheid och vad det innebar. Och så lite prat om Nelson Mandela också.

Jag kan väldigt lite om allt, men tycker desto mer, och det blir ett häftigt samtal, vilket det ofta blir med Minsting.

Sen frågar jag:

”Ska du fortfarande bli stridspilot när du blir stor?”

”Men det kostar jättemycket att bli vanlig pilot, så då är det smartare att gå utbildningen för att bli stridspilot för det kostar ingenting.”

”Vem har sagt det?”

”Storing. Men jag ska nog inte bli stridspilot när jag tänker efter…”

Pust…

….men han vågar väl inte säga annat, med tanke på min reaktion….

😉

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18224106.ab

Men! Vad är det med MÄNnen i Indien?!

Jag trodde, med min naiva tro, att vi alla föds goda, och att vi är MÄNniskor först och främst…men tydligen inte i Indien, för vad får MÄNniskor att beté sej som MONSTER – att vara sån ONDA? Att 15 MÄNniskor kan ge sej på EN enda liten människa, som råkar vara kvinna, och använda henne som en SAK – utnyttja – man efter man på en lång rad….

Det är så obegripligt!

Det är så fasansfullt!

Själv skulle jag inte velat ha överleva ett sådant övergrepp. Jag hade önskat att jag hade dött, efter att ”bara” en, eller två, såna där Onda Djävlar hade förbrukat mej….

Näe, jag finner inte ord!

Hur orkar dom – kvinnorna/människorna – i Indien?

😦