Eftersom jag har fyra söner, varav tre….. nej två….som jag är ”aktiv mamma” till f n…eller kanske bara en, förresten…. Skitsamma! Det blir iallafall en massa kläder över. Jag rensar i deras garderober med ojämna mellanrum och får alltid ihop ett par kassar med fortfarande snygga t-shirtar och tröjor som dissats av Höge Herr Vederbörande. Och att ärva av Varandra i brödersskaran går INTE nuförtiden:

-”Jag kan väl inte ha den tröja som HAN haft fattaruväl!!” får jag höra medan Den Höge Vederbörande tittar på mej som om jag skulle sagt att vi ska äta bajs till mat idag.

Jag VET att det finns människor i vårt samhälle som inte har råd att köpa nya kläder, och som skulle bli överlyckliga över en cool  collegetröja och några snygga (ej urtvättade!) t-shirts, så jag sparar kläderna i påsar, för att fundera på VAR jag ska lämna dom, eller TILL VEM.

När jag frågade sönernas pappa häromsisten vad han gjort av alla kläder som Mellan inte ville ha längre (FULL FUNKTIONSDUGLIGA och SNYGGA tröjor, byxor och t-shirtar), för plötsligt blev dom liksom ”fel” – sånt som kan hända när man är en (bortskämd?) tonåring – så svarade han att han SLÄNGT dom!

Slängt snygga funktionsdugliga kläder !? En del med såna där viktiga märken på! Slängt?!? Varför då? Det finns ju stora klädmojänger utanför vart och vartannat bostadsområde där man kan lämna kläder man inte vill ha längre, och som går till folk som behöver.

SLÄNGT?!?

Faan, jag hade lust att sparka karln, men det gjorde jag inte. Man ska inte sparkas. Jag visade inte ens min upprördhet: Jag la band på mej. Jag sa bara lugnt: ”Nästa gång du rensar ut kläder så kan du väl ge dom till mej, så kan JAG ge dom till folk som behöver?”

”Okey”, sa han, som säger att han är Miljömedveten. Eller han SA det iallafall – förritiden. Det kanske har gått över.

Nåja.

I morse gick jag förbi vårt ”Ensamkommande-flyktingbarn-boende” där det bor ett gäng tonåriga killar (för i Verkligheten ÄR det ju faktiskt bara killar som kommer ensamma till Sverige….Tjejer får ju inte ens gå utanför husknuten ensamma, i deras länder.), och så ringde jag på och lämnade in två stora kassar med killkläder till personalen som öppnade. Oj, vad glad hon blev! Och oj vad hon tackade!

”Får jag ditt namn så vi kan tacka ordentligt!” sa hon. Men jag kände inte att det behövdes, för jag blev glad av att hon blev glad, och det kändes bra i hela mej att veta att kläderna kommer att komma till användning och kommer att göra ett gäng – eller iallafall några stycken, eller Någon kille – glada! DET känns som tack nog.

Så kära Alla Mina Medmänniskor:

Gör en God Gärning idag! Det känns jättebra. Inuti.

Den soffan som du inte längre vill ha; släng inte den, utan annonsera ut att du gärna skänker bort den till någon som inte har en soffa, och kör gärna hem den till dom, för dom kanske inte har bil….

Det där köksbordet som bara står och samlar damm i förrådet: Ge det till en familj som sitter och äter på golvet! Dom skulle bli jätteglada! Sätt upp lappar om det, eller annonsera på blocket.

Kläderna, som barnen vuxit ur; Lägg dom i den där containern för uppsamlade kläder, eller skänk dom till någon ensamstående mamma som kämpar med sin ekonomi.

Vi kan göra mer än vi tror. Ofta är vi bara lite lata och korttänka.

Goda gärningar är ju också att säga något snällt till någon – vemsomhelst! ”Snygg jacka!” kan man säga, eller bara LE åt någon. Visserligen kan dom tro att man är en galning, men det får man ta då. För NÄR det spritter till i Någon Annan pga Ditt Beteende så känns det så jättebra.

PLUS att Goda Gärningar smittar.

🙂

Min grundläggande Naivitet kommer en vacker dag att fullkomligt golva mej. Men jag kan inte något annat. Så är det. Antingen är jag JAG med den naivitet jag är född med, ELLER så går jag och lägger mej och kliver aldrig mer upp. Jag KAN INTE vara som ”folk är mest”….men ibland önskar jag att jag var det.

Jag önskar ibland att jag var mer Misstänksam, Ifrågasättande – att jag oftare utgick från att folk luras och hittar på ,och att jag misstänksamt avvaktande Nästa drag, istället för att som nu Hoppa in i, eller utgå ifrån att det som dom sa, och gjorde, var Sant.

Ändå är jag den av ALLA människor jag träffat i mitt liv, som menar att ”ALLA människor ljuger”, och ”Det finns ingen Sanning”. För alla småljuger lite hit och dit om allt och inget nästan jämt. Det GÅR INTE att alltid säga Sanningen. Då blir man asocial. Eller osocial. BARN kan säga sanningar, som ”inte passar”, men det är ändock Sanningar – sånt som dom känner och tycker, rakt ut.

Vuxna säger inte Sanningen. Och ändå håller vuxna på att tjata på sina barn att ”Alltid Tala Sanning”. Men va faan; Det går ju inte! Fatta det! ALLA småljuger lite jämt. Punkt, liksom.

Och trots att jag påstår ovanstående, och inkluderar mej själv (givetvis) i denna ”sanning”, så blir jag om och om igen förvirrad, irriterad, upprörd, ledsen, besviken på att människor medvetet, eller omedvetet (?), ljuger om viktiga saker, bara för att ”hämnas” eller ”ge igen” eller ”jag-ska-minsann-visa-dom”…..

….och så sitter man där och ska Kämpa för Det Goda! UTAN hämndbegär. Och blir helt….förvirrad, förtvivlad, upprörd, ledsen, besviken, arg….men det enda man/jag kan göra är att ”bita mej i läppen” eller i tungan eller kinden, och svälja förtreten eller ilskan eller vad det nu är som väller upp.

Ibland tänker jag att jag är helt utan förmågan att ”finna mej i” saker, och jag tänker ”SER dom inte??” eller ”FÖRSTÅR dom inte??” eller ”Varför har dom INGEN FÖRMÅGA ALLS att gå i Dom Andras skor?? Varför handlar det just nu bara om HÄMND (troligen) eller att VISA MAKT?” I slutänden blir vi ju alla Förlorare, när ”vi” inte har förmågan att släppa Prestigen, och bara försöker hålla kvar någon slags Maktbevis.

Jag kanske helt enkelt inte klarar maktspel.

Jag är så ”simpel” så att jag helt enkelt vill ha raka puckar i olika sammanhang.

”Hon ska minsann inte få tro….” eller ”Dom ska inte komma här och tro att….” osv.

Men HerreGud, hur gamla är ni, liksom??

Eller är det för att jag är terapeut, som gör att jag har en Unik Förmåga att SE och FÖRSTÅ saker som andra inte ser och förstår?

Jag kan inte göra så mycket åt saker ibland, för jag har inga MAKTMEDEL. Jag bestämmer inte. Jag skulle ibland vilja vara chefen, men jag skulle då behöva assistenter, eller vice-chefer som är bättre på det här ”spelet” och som är mer misstänksamma än jag, och som kan ljuga bättre (utan att förstå det själva, för vad jag förstår är det lättare att ljuga om man tror att man talar sanning….), som hjälp…..

Att vara chef verkar heller inte vara speciellt kul, för då ska alla som är ”under en” tycka och tänka om en, och så ska man ta en massa skit som egentligen hör hemma någon annanstans. Visserligen tar jag en massa skit ändå, men den är inte min.

Människor har helt enkelt inte förmågan att se sin egen del/sin roll i olika sammanhang, spel och vid konflikter. Eller?

För när vi sitter där och Han säger att ”Johooodå, det går!”, så ramlar jag nästan av stolen: ”GÅR det?? Det gick ju inte förra månaden!?! Jag trodde det var kört för alltid.”

Hade jag vetat att deras ”STOPP!” bara var ett spel för galleriet så hade jag kanske kämpat mer, men å andra sidan hade DOM makten på sin sida, och när man inte VET hur det förhåller sej, utan bara spelar ut sina kort rakt och tydligt, så åker man ju dit. Fast det var ju inte mej det drabbade. Men skitsamma! INGEN ska behöva drabbas av maktspel och hämnd. Och min roll är ju faktiskt att slåss för Dom Svaga. Den rollen sitter så ingjuten i ryggmärgen så jag vet inte vad.

Fast jag har å andra sidan svårt att slåss för MEJ SJÄLV. När JAG är svag. Då finns det ingen. Inte ens jag själv.

Men att slåss för ANDRA är jag en jävel på, även om det har mattats av något med åren….för det är jobbigt att vara den som STÅR UPP, om och om igen, med allt det innebär av att vara ”jobbig”, eller inte få dom fördelar (på arbetsplatsen) som ”dom fega och lydiga” får.

Å andra sidan skulle jag kanske också välja att höja ”dom fega och lydiga” om jag var chef….för dom som är som jag, blir kanske jobbiga i längden. Såna som SLÅSS för Rättigheterna. Och som inte står ut med Spel och allt som sker ”bakom kulisserna”. Såna som Kliver Fram och säger Sanningen (som alltså egentligen knappt finns…).

Pust!

NU skrev jag verkligen av mej.

Blev det något vettigt och blev det begripligt?

JAG vet iallafall vad jag menade.

Det får räcka så.

Såja.

In med alla julsaker i garderoben. Stänga dörren fort, och en upp med en lapp: ”Öppnas inte förrän 1 december 2014”.

Jag bestämde mej för att inte böka ner alla saker i källaren igen. Det är ju sånt jävla slit – både att böka ner allt och sen med att få upp allting därifrån varje gång.

I november varje år tänker jag att ”i år ska jag vara ute i GOD TID med att sätta upp alla julsaker!”….och så kommer Motståndet (mot att gå ner i källaren) och Tiden ivägen. Varje år.

Men detta år kommer det att gå! Allt ligger i garderoben. Det är bara att öppna, så rasar allt ut. Klart!

Tiden går ju så fort, så julen 2014 är snart här! Dags att börja förbereda….

Stackars barn har inte fått uppleva en Första Advent på Rätt Sätt på flera ååååår. Jag får sätta in mer pengar på ”Terapikontot” till dom, helt enkelt. Det blir inte ”10 gånger” – det blir säkert uppåt 1 åååår för var och en utav dom. Näe, inte Äldste Sonen. För honom är det redan kört. Fast han fick ”dubbelt upp” i många år istället. Hoppas han har det i ryggraden, för minns gör dom ju inte, har jag insett:

”Minns ni när vi tände adventsljusen tillsammans när ni var små, och hur mysigt det var att bygga pepparkaksborg och ställa ut alla små figurer?” *ler stolt*

”Nääääääää?!”

”Minns ni när vi hade påskris varje påsk med små prickiga ägg på, och när ni fick leta efter era påskägg i trädgården?” *njuter av minnet*

”Näääää?!”

”Minns ni när jag la en kärleksgåva på tallriken när det var Alla Hjärtans Dag förritiden?” *stolt*

”Näääää?!”

”Nämen, va faaan! Vad är Meningen med att göra sej till hit och dit när ni inte minns något!?! Minns ni att jag sjöng för er varje kväll när ni skulle somna? Jag sjöng mej nästan hes, och ni sa: ”En till! En till!”

”Näääää?!”

”Äh, skit på er!”

Hon har huvudet mer UNDER snön än ovanför när vi är ute och går. Eller ”går” är väl inte rätt ord direkt för henne, utan mer ruuuuuuuuuuuuuuuusar och skuttar och snor runt och sprätter!

Vi kommer till en kulle, och Fiona tvärnitar och säger: ”VOFF!” uppmanande. Jag tror hon säger till Milton att han ska leka med henne. Då hör vi ett:

”Voff!”

…tillbaka. Det ekar! Just där ekar det. Men det vet ju inte Fiona:

”VOFF??” säger hon.

”voff??”   

…svarar ekot, men Fiona tror säkert att hon startat ett samtal med En-som-är-likadan:

”VOFF!!”

”voff!!”

”VOV-VOV!”

”VOV-VOV!”

Wohooooo! Skitkul! Fiona snor runt – upp för kullen, ner för kullen, tvärnitar, lägger sej ner, sätter sej och:

”VOV!!”

”VOV!!”

Wohoooo! Snööööö-attaaaaaaaaaaaaack! Tvärnit. Ligga:

”VOV-VOV!!”

”VOV-VOV!!”

Milton står still och tittar rätt ut i Tomma Intet. Det är han bra på. Han ser helt nollställd ut. Det brukar han göra när Fiona får tokspel eller när jag står och pratar med någon. Han ställer in sig på ”Mode Zero” liksom.

Fiona har jättekul. Jag njuuuuter. Det är så njutningsfullt att se sin hund få tokspel och vara överlycklig.

Sen vandrar vi vidare.

Mot nya mål.

Något som jag verkligen hatar är martyrer. Bittra martyrer. Jag har såååå svårt för dom. Men dom finns. I mängder. Och jag får bita ihop och bita mej i läppen och i kinden, för att inte skrika: ”HerreGuuuud! Skärp dej, kvinna!!!” för oftast är dom kvinnor. Men dom finns i manliga varianter också.

Jag blev allergisk mot martyrskap när jag var barn. Jag kunde till slut lukta mej till en martyr.

60-talet myllrade av martyrer. 50-talet också, troligen. Det var kanske därför det behövdes ett 70-tal med en Explosion av känslor?!

Martyriskt föräldrarskap är otroligt effektivt. En martyr kan få sina barn att göra nästan vad som helst, och sen tycker barnen synd om sin mamma/pappa som har så ont/är så ledsen/mår så dåligt, och barnet kväver all sin ilska, och andra jobbiga känslor, som eventuellt kunde ha bubblat upp, och så lyder dom och sitter snällt på stolen och ler heroiskt.

Men så går jag då där gatan ner (eller upp) och känner hur bitterheten och martyrskapet riktigt hugger tag i mitt inre, och jag tycker så SYND om mej själv, och samtidigt tycker att ALLA ANDRA  är riktiga idioter, som inte fattar nåt! 

Puh!

Jag förvandlas till en riktig Bitterfitta!

Och så vill jag LEVA UT alla bitterfittakänslorna! Men var? Var? Var? Var? Var kan man leva ut äckliga, snuskiga, martyriska, egoistiska känslor när man är en vuxen och ”förståndig” (?) kvinna?

Inte  högt. Inte lågt. Inte där. Inte under. Inte över. Inte ute. Inte inne.

*suckar dramatiskt*

Men häääääääääääääääääär!!!

Tack kära bloggen för att ”du” finns.

Nu jävlar!

….näe, jag vågar inte….

😉

Milton får en liten jacka på sej när vi ska gå ut idag, för termometern visar på -8 grader, och inom mej sjunger jag: ”Varm luft stiger, kall luft sjunker” och konstaterar att det borde vara ett par grader kallare ”nere på marken” (eftersom vi bor på 4:e våningen).

Fiona behöver ingen jacka. Hon är så varm. Jämt. Och nu när snön kommit är hon så lycklig att hon blir varm av lyckan som sprillar runt i kroppen som värsta kolsyran. Tror jag. Hon är som en….ADHD-hund när vi kommer ut; Sååå lycklig!

Jag vill inte vara en sån där sur kärring som drar i kopplet och fräser ”stanna!” eller ”sluta!” eller ”FOT!”….fast det är svårt, eftersom 1. Hon är stark. 2. Det är halt. Så efter en liten stund blir jag tvungen att säga: ”Gå fint!”. Och arg bestämd måste jag låta också, för först vill hon inte lyssna. Sen tittar hon på mej med sina otroligt kärleksfulla ögon, som säger: ”Vad vill du??? Jag är ju GLAD och vill SKUTTA!!” Jag säger till henne att ”GÅ FINT!” och hon går fint intill min vänstra sidan en stund – samtidigt som jag ser hur det liksom spritter i henne hela tiden….. så när vi gått Över Vägen, säger jag: ”Okey´rå!” och hon skuttar iväg igen, så att jag måste ropa ”STOPP!”, för hon  glömmer att kopplet tar slut, liksom, och det blir då TVÄRSTOPP!

Så håller vi på en stund…tills vi kommer till ”Fårhagen”, där jag släpper båda hundarna. ”Tjohoooooooooo!” säger Fiona och ruuuuuuusar runt, hit och dit och upp och ner för backar och kullar, hit och dit och runt runt….”Tjohoooooooooo!”.

❤ LYCKA ÄR ATT SE SIN HUND FÅ FNATT-ANFALL OCH RUUUUSA RUNT. ❤

Hon lyckas också dra igång Milton i en lek där dom jagar varandra, men Milton försöker hela tiden parera Fionas angrepp, för han VET – av erfarenhet – att Fiona plötsligt kan få ”fel på bromsen” och springer då rätt in i Milton, och det gör ont. Milton är Hyperkänslig för smärta. Varje gång det gör lite lite ont är han döende. Så låter han iallafall: ”Iiiiiiiiiiiiiiiiii!” Fiona är tvärtom: Hon säger aldrig till – verkar ha hur hög smärttröskel som helst. Hon tappade tex en hel klo för någon månad sedan, utan att säga ett knyst!

Plötsligt skriker Milton till. Jag såg inte vad som hände, men han håller upp sin tass och ser otroooligt ynklig ut. ”Jävlar! Tänk om han bröt benet”, tänker jag och börjar känna igenom benet upppifrån och ner, och sen nerifrån och upp. Jag känner igenom hela tassen också. Allt känns okey och Milton säger ingenting. Sen kan han gå igen. Tyyyyypiskt Milton!

På vägen hem möter vi ett gäng hundar, och deras mattar, i olika storlekar (hundarna alltså). Hundarna får hälsa på varandra och dom berättar att dom ska gå till den stora footballs-planen och släppa hundarna lösa, så att dom får leka. Jag frågar om vi får haka på, vilket vi får.

Fiona får ett underbart lekpass med en utav deras hundar: En vit kungspudel. Oj, vad dom rusar runt och har kul! Milton står still bredvid mej och fryser, och morrar då och då åt lilla Sally, som är en norfolksterrier, men hon bryr sej inte. Ingen brukar bry sej om Miltons morrande…. Sheltien Nova skäller hela tiden, men är inte med och leker. Tyyyypiskt sheltiesar.

Efter en stund fryser alla mattar om fötterna, utom jag, som fryser om händerna.

På väg hem stannar Fiona flera gånger och biter i sina trampdynor. Det sitter isklumpar mellan tårna på henne, och jag får inte loss dom, trots att jag drar och sliter. Milton har också isklumpar mellan tårna, men dom får jag loss…

Väl hemma faller båda hundarna ihop. Dödströtta. Själv ställer jag mej i duschen och står där läääääääääääänge. Det är det bästa med att bo i hyreslägenhet: Man kan duschar huuuuur läääänge som helst!

Snart dags att krypa till kojs. Min kropp är inte snäll mot mej idag. Den värker både här och där, mest i knoppen, men jag försöker glömma bort det, så jag tänker inte skriva om det.

God natt!

Det känns som om Livet startade med mej, på något sätt. Så det är liksom MOI som startade människoarten på något vis. Storhetsvansinne? Jag? Näe. Mer fakta. Intuitiv fakta.

När mina söner får barn är det som om det var Jag som Började Allt, och det känns så stort. Frågan är om jag inte kommer att gå under av kärlek, och såna känslor, när barnbarnen föds….risken finns….

För när jag träffar alla mina söner tillsammans nuförtiden, så är det så fantastiskt så att det nästan inte finns känslor för det. Det finns inte ord för hur fantastiska jag tycker att dom är! Och det är jag som GJORT dom! Det är så otroligt!

Ja, ja, ja det behövdes en liten spermie till var och en, men sen var det jag jag jag. Hela tiden. Och med Äldste Sonen var det faktiskt jag jag jag nästan 100 % i 10 år, som fixade, uppfostrade och donade och höll på.

Ja, ja, ja, barn är 50% genetiskt mamman och 50% pappan och båda är lika viktiga. *suckar*

Och det ”predikar” jag i min andra blogg.

Men nu är det här min privata, och helt egoistiska, blogg och då får jag skriva och känna vad jag vill utan att vare sej vara klok eller vettig.

Och det är så skööönt!

Det finns ingen i hela världen som älskar sina barn så mycket som jag älskar mina barn! Och det finns ingen i hela världen som fått så fantastiska söner som jag.

Tänk er: FYRA STYCKEN. Perfekta!

HerreGud!

Nu kan jag inte gå och lägga mej och sova, bara för att jag är så upprymd!

Och dom är  inte bara vackra och kloka. Dom är snälla och schyssta och vettiga och helt….underbara. Också!

Puh!

Storhetsvansinne? MOI?

Näe.

Idag ska jag INTE sitta vid datorn och skriva för jag ska:

-Plocka undan gardinerna, blusen, t-shirten, strumporna, tidningarna, pyjamasen, filten och överkastet jag lagt på soffan.

– Rensa köksbordet från tom toarulle, tidningar, grythandskar, kökshanddukar, plastburkar och ljushållare.

– Gå ut med hundarna (långpromenad eller kort promenad? Hmmmmm….).

– Köpa läsk.

– Plocka upp bollar, tuggben, tomma kartonger (från stjärnor och juleljus) och strumpor från golvet.

Rent är det iallafall, för jag  dammsög och tvättade golven häromdagen. Men stökigt är det nästan jämt. Jag lägger saker överallt och ingenstans – jämt! Ajjabajja mej!

– Väcka Mellan och Minsting. Minsting är svårast – honom måste man muta med subways, eller hoppa på. Nej, jag har inte prövat att spruta vatten på honom (tycker det är taskigt, nämligen….men hamnar kanske där till slut…).

– Duscha (och då är det inte bara att duscha, utan tvåla in, schamponera, torka mej, smörja in mej, sminka mej, torka och fixa håret ….puh! Det är ju ett helt jävla företag för en Quinna!).

Jag minns när Stenis sa att han skulle duscha och att det skulle ta 5 minuter. ”Ha!” tänkte jag första gången. Sen tänkte jag aldrig mer ”Ha!”, för det tog faktiskt 5 minuter. *imponerad*

När allt ovanstående är gjort ska klockan vara 15.00 och då kommer ALLA mina söner (ja, två är redan här…) och vi ska fira att STORING FYLLER 19 ÅR IDAG!! WOHHOOOOO! Klackarna i taket och huvet i golvet!

4 år ”igår” – 19 år idag!

Unbelivable!

Nä, nu måste jag skynda mej!

Hej!

Ibland blir jag bara sådär lite diffust ARG på olika saker. Eller inte ”diffust” arg, utan mer bara ARG! Och inte lite. Mycket!

Vissa dagar har jag lust att skälla ut ”vem-som-helst” –  sådär lite random bara.

Idag kände jag plötsligt bah: ”GRRRRRRRRRRRRRRR!”

Jag blir så jävla arg på:

– www.spedd8.se . Fy faan! Jag upptäckte deras otroligt larviga och ojämlika åldersfördelning för några år sedan, och skrev då till dem och ifrågasatte detta. Jag fick ett trevligt, men larvligt, svar tillbaka – typ att ”folk vill ha det så”. Då är jag inte ”folk” för JAG vill inte ha det så! Jag har aldrig gått på någon speed-dating, och kommer aldrig att göra det heller (!) MEN det retar GALLFEBER på mej att DOM har bestämt att kvinnor SKA vara yngre än män, och tvärtom! Kan man anmäla till JÄMO, tro?

FY FAAN! *slänger speedd8 i soptunnan*

– Alla som ”skäller ut” mej någon, innan dom ens försökt ”be snällt”.

FY FAAN! *slänger skäll-ut:are i soptunnan*

– Alla som inte förstår hur det är att gå i Någon Annans Skor, men TROR att dom förstår.

Exklusive mej själv. För när jag förstååår, förstår jag. Så det så!

Håll käften!

FY FAAN! *slänger förståsigpåare i soptunnan*

– ALLA som gör MITT LIV sämre.

FY FAAN! *slänger er i soptunnan*

– Alla som tycker illa om någon utan att KÄNNA den, och som skriver elaka saker om personer utan att veta VEM den är osv….(tex såna som ”hatar” Justin Bieber, fast dom inte känner honom)

FYFAAN! *slänger alla dumma personer i soptunnan*

– Alla som hatar.

FY FAAN! *slänger alla som hatar i soptunnan*

– Alla som tror att dom är förmer än andra.

FY FAAN! *slänger dom i soptunnan*

– ALLA som inte fattar att det BARA handlar om TUR eller OTUR var vi fötts och vilka vi blivit – inte att det skulle vara några slags bättre eller sämre människor.

FY FAAN! *slänger alla såna i soptunnan*

Äsch! Idag kan faktiskt alla i hela jävla världen dra åt helvete en stund.

Blä!

*tänker*

Näe, förresten. Jag slänger BARA www.spedd8.com i soptunnan, för Bert (visst hette han så??) Sverker slängde väl bara EN sak i soptunnan varje gång, va? Och just nu vill jag vara som Bert. Sverker.

Fast argare.

………………………………………………………………………………………………………………………………….

Fotnot:

Det är jävligt synd om mej, för jag sov dåligt i natt och drömde väldigt konstiga saker, och vaknade hela tiden och hade ONT i hela kroppen, och speciellt i huvudet, så nu har väl en huvudvärksperiod börjat igen, och dessutom har jag ont i halsen och handen och magen och och och…. …och så kommer säkert 2014 bli ett skitår, och jag vill faktiskt älska någon och bli älskad och det kommer förmodligen aldrig att ske och dessutom är min laptop för jävligt dålig och seg och långsam hoppar hit och dit och byter rader och ändrar och är skitjobbig, och dessutom är det en massa saker till som är skitjobbiga och tråkiga i mitt liv och jag har inte lust att känna någon som helst tacksamhet över någonting, för allt är bara skit och dessutom ska jag gå och lägga mej och dra något gammalt över huvudet på mej själv, fast inte ens det går ju, för hundarna måste ut och mat måste lagas och och och….