Vi har fått en ny familjemedlem. Hon heter Blinka och är supermjuk.

Jag gillar både katter och hundar. Jag är uppvuxen med hundar, men hade katter i flera år – lite som kompensation – för att jag inte kunde ha hund. Då ”lärde jag känna” katter och deras beteende. 

Jag insåg att katter är lika personliga/olika som hundar. Det finns smarta katter/hundar och korkade katter/hundar.

Det jag tycker med katter, som är lite knepigt är att dom inte har några ansiktsuttryck. Ej heller så många ”öron-uttryck”. Inte lika många som hundar i alla fall. Beroende på vad det är för ras, kanske….

#funderarvidarepådet

Jag och min första hund Netta ca 1971.

Jag har haft några smarta/kloka katter och några smarta/kloka hundar. Mina smarta katter hette Minus och Mimmi. Mina smarta hundar hette: Netta och Flisa. Resterande gäng var alltifrån jättekorkade till smådumma. Inte elaka – bara inte så smarta. Förresten var Bagheera rätt smart också. Han var en katt…..

Milton är inte smart. Det bara är så. Han är jättejättesnäll (och otroooligt anpassningsbar) men lite korkad. Jag pratar lika mycket med honom som jag gör med alla djur jag har, men blir förundrad över att han fortfarande inte fattar rätt många saker. Flisa fattade nästan allt! Jag kunde säga: ”Gå till Minsting!” så gjorde hon det. Milton förstår INTE det. Och han är ändå 13 år.

Det var nu inte det jag skulle skriva om, utan om att jag plötsligt har blivit med katt.

Det är en RAS-katt: En Cornish Rex. Jag har läst på om den kattrasen länge och tittat på bilder etc och tänkt att OM jag någonsin skaffar en katt igen (vilket jag velat) så ska det vara en Cornish Rex. Rasen är en ”vinthundsliknande katt” och har krulligt hår som den inte fäller. Den är extra bra om man är allergiker, men givetvis tål inte alla allergiker dom. Dom är också busiga/lekfulla och nyfikna samt ”pratar” mycket.

Såååå, för några dagar sedan hämtade jag Blinka, en snart 3-årig Cornish Rex. Sååå vacker. Smal, som en vinthund och nästintill hårlös. Hon har fått tre kullar ungar och har tappat hår efter den senaste. Hon är nykastrerad och har tidigare levt i en ”flock” bestående av några katter och ett par hundar.

Så kom hon då till oss…. Uj uj uj….Hon sprang runt och nosade och kollade på allt och eftersom jag märkte att Milton hamnade i ”jakt-mode” så kopplade jag honom och körde ”Cesar Milan-uppfostran” med lätta ryck och ”psch” när han betedde sig fel och mycket beröm när han betedde sig ”rätt”. Efter ett dygn hade han fattat.

TROTS att han är ”lite korkad”. 🙂

Nu beter sej Milton som om vi ALLTID haft katt hemma.

Blinka jamar mycket. Troligen säger hon: ”Var är jag? Jag vill åka hem! Jag längtar hem? Var är min flock? Var är mina människor? Var är mitt riktiga hem?”. Så säger hon om och om igen. Jag gosar, kramar, förklarar. Hon gosar tillbaka och är jättegullig, men vidhåller: ”Var är jag? Jag vill åka hem. Jag längtar hem? Var är min flock? Var är mina människor? Var är mitt riktiga hem?” 

Jag svarar: ”Du ska bo här nu”, men hon säger: ”Jag vill åka hem. Jag längtar hem? Var är min flock? Var är mina människor? Var är mitt riktiga hem?”

Stackars liten. Världen är konstig ibland. Jag hoppas hon snart finner sej tillrätta och  förstår att det är vi som är hennes nya familj/flock och att hon både kommer att få mat och en massa kärlek hos oss också.

Igår fick hon i alla fall en slick av Milton…

Jag har fått ett rätt känsligt kök som säger ifrån när det tycker att jag behandlar det illa…

PIP! säger olika grejer och saker. PIP!

Jag lägger något på spisen, och fast den är avstängd säger den ”PIP!” ”TA BORT!” (= ”AJ! Ont!”?) så att jag rycker till och flyttar saken jag lagt där.

Jag stänger inte kylskåpet direkt efter att jag tagit ut smöret, eftersom jag ska ta ut fler saker….”PIIIP PIIIP!” tjuter kylskåpet och jag förstår att det betyder: ”STÄNG DÖRREN!” (”Jag fryser svettas!?”).

Jag öppnar frysen och tar ut något och låter dörren vara öppen en kort stund….”PIIIP!!” .

Jag låter vattnet rinna i kranen: ”PIIIIP!”

Jag går på golvet och står sen stilla för länge: ”PIIIIP!”

Jag sitter för länge vid köksbordet och tar det lugnt: ”PIIIP!”

…………………..

Närå. Nu överdrev jag lite, men man kan aldrig veta….en vacker dag så….

……PIIIIP!!!

Never ending stooooryyyyy…..

Den här flytten tar liksom aldrig slut. Först var det att FÅ en lägenhet och sen det där med besiktningen som aldrig godkändes och sedan renovering av nästan allt….

…och sen att INTE bli godkänd av besiktningsmannen ändå. Sen var det packande av allt – och ändå blir det aldrig ”ALLT”, för det ligger alltid saker överallt som liksom inte ”fick plats/platsade någonstans”….

….åsså alla säckar med grejer som slängts och som skänkts….

….och rensning i källaren: Kasta, kasta, kasta (och ge bort)…. #dåligtsamvete – både för det jag kastade som jag kanske INTE skulle kastat och för det jag behöll, som jag kanske ”borde kastat”….

Sen hyrning av Största flyttbilen och så Dagen För FLYTTEN….och en hoppfull tro att allt kommer att få plats samt att flytten kommer att gå geswint geshwint  geschwind , vilket jag BORDE lärt mej att det aldrig gör, men ”hoppet är det sista…..”.

När man flyttar in alla sina gamla grejer i en ny (-renoverad) och fräsch lägenhet, blir ens grejer så…fula och…fula! Man vill liksom inte ha dom längre. Man vill ha NYTT. Men det har man inte råd med – att köpa allt nytt alltså – men man gör liksom ett litet försök….med nya gardiner och en ny…diskborste.

Fixa, tänka, fixa, tänka….Bära ner i källaren. Fixa lite mer….Och dessutom försöka LEVA som vanligt. Vakna, duscha, äta, gå till jobbet, jobba, åka hem (jättefort!), handla, gå  hem, gå ut med hunden, laga mat, äta, titta på TV, sova….typ. Som vanligt. Och sen allt det andra:

”Var är osthyveln/kniven/tillbringaren/sängen (?! nä…) /filtarna/kudden/handdukarna?”

och

”Jag borde möblera/städa/tvätta/kasta/gåtillkällaren/flyttabordet/sättaupptavlor…”

…..men jag ORKAR INTE!

Och så precis hämta andan så är det dags igen: Hyra flyttbil och ”ta det sista” och ”det som är i källaren” (som FAKTISKT är rensad).

……………………………………………………………………………………………………………………………..

I helgen hyrde jag så flyttbil igen. Min syster skulle köra. Jag kör numera helst inte bil alls och speciellt inte en flyttbil. Min syster är duktig på att köra. Och ganska orädd. Vi hämtade upp Mellan (som fräste i mobilen: ”Är ni utanför NU?!? REDAN?!? KOM INTE IN!!”) så vi väntade utanför…

Jag tänkte köpa ett skrivbord via blocket alldeles nära där Mellan bor, men sen visade det sej att skrivbordet var för stort (tänkte jag när jag såg det)….men senare när jag kom hem igen och tittade på väggen där Minsting skulle haft skrivbordet såg jag att det nog hade passat. Blir såååå trött på mej själv! ”Mätte du inte?” frågade Mellan. Och jag fick stå med mössan i näven och skämmas. As usual. Somliga lär sej aldrig. A L D R I G.

Vi åkte till Åkersberga och parkerade utanför McDonalds eftersom vi var så hungriga; Först äta – sen jobba. När vi skulle åka ifrån parkeringen efter att ha ätit råkade min syster svänga för snävt till höger och fastnade med flyttbilen på en betong-grej. Så hängde bilen där med hjulet snurrande i luften. Vi bah: ”Eeeeh, VA?!?” och Söstra Mi sa: ”Jag svimmar!” för hon tyckte det var så läskigt. Jag hoppade ur bilen, gick runt den och försökte TÄNKA. Det gick sådär….

Efter en kort stund stannade en bil med en man (som bröt på polska. ALLTID är det invandrare som är EXTRA hjälpsamma. ALLTID!) och han försökte ge oss tips vad vi skulle göra. När han såg hur handfallna vi var så hoppade han ur sin bil och fixade och trixade tills flyttbilen till slut kom loss. TACK för det!!! Sååååå snällt!

När vi senare lämnade tillbaka bilen fick jag betala 3000 kr i självrisk (för som tur var hade jag tagit den extragrejen med försäkringsskydd på ca 100 kr). Dessa 3000 kr skulle EGENTLIGEN ha gått till att köpa golv för….men det blir aldrig som man tänkt sej.

Vi åkte sen och hämtade grejerna som var kvar i lägenheten och källaren. Minstings cykel blev kvar eftersom vi inte hittade cykelnyckeln som hörde till låset. MIN cykel fick åka med. ÄNTLIGEN! I love my bike. ❤

Sen öste vi in all bråte i min nya lägenhet som blev ”nerslummad” direkt efter att ha varit så fiiin i ca 1 vecka… Jag fick springa upp och ner till källaren och ösa in grejer där också. Nu är källaren full kan jag säga. Och då har jag slängt allt jag kunnat. Säkert kan jag slänga mer, men någon måtta får det vara på vad man klarar i ett svep.

Underbara U var hemma hos mej och satt i mörkret och drack vin… 😛 när jag kom svettig tillbaka från att ha lämnat tillbaka flyttbilen. Han blev beordrad att göra mat medan jag duschade. Jag hade svettats som en gris (svettas dom??) så det var nödvändigt med uppfräschning.

Sen blev det god middag med vin. Mycket vin. Och TV-tittande. Minns inte vad jag såg. Så mycket vin blev det. Å andra sidan blev jag påverkad av ETT glas, så det var nog inte så mycket vin när jag tänker efter….

Nu är det bara omläggning av golv, omtapetsering av ett rum samt målning av två dörrar kvar.

PUST!

Det ska bli sååååå skönt när det är över och jag är klar med det gamla och kan njuta av den nya fullt ut på heltid.

…..när man blir gammal? Vad är SYFTET med att näsan blir större och tuttarna längre? Näe, att tuttarna blir längre förstår jag faktiskt: Tyngdlagen. Men näsan?? Och öronen?

”Det är för att jag ska kunna höra dej bättre.”

”Det är för att jag ska kunna LUKTA dej bättre….” Eh?!

Att man skrynklas ihop är kanske inte heller så konstigt, för huden tappar elasticiteten och DET begriper jag, men varför växer det ut tjocka hårstrån på konstiga ställen och varför bildas det vårtor och knölar?

Varför får man bruna fläckar överallt? Vad är liksom SYFTET och VITSEN?

Kroppen är ju en fantastisk ”uppfinning” som är genialisk på många sätt, och allt har ett SYFTE, utom blindtarmen (?).

Men detta åldrandets faser….Ska vi helt enkelt förfulas så mycket som möjligt för att ingen ska ”vilja ha oss”?

Varför blir ögonbrynen buskigare? I alla fall på män, men när jag tittar på mina egna tycker jag dom också börjar släppa lös lite väl mycket åt alla håll….

Att vi blir gråhåriga förstår jag också…pigmenteringen…eller nåt, som jag VET om jag läser på om det.

Men ÖRONEN…..???

När jag kommer hem till min nya, om än icke färdig-möblerade/fixade, lägenhet klickar det till av lycka i mej. Den är så FIN! Den är så RÄTT! Den är så JAG!

Dessutom tittar jag på klockan och jag har TID på mej att slappa, gå ut med Milton, fixa lite – VADSOMHELST – innan jag börjar med maten.

Tid är pengar = Jag är rik.

#varärpengarna

Fast rätt fattig ändå. Att FLYTTA är dyrt: Hyra av lastbil x 2, renovera x jättemycket, köpa nya gardinstänger (alla försvann!), gardiner och mattor och en massa annat. Att flytta är dyrt helt enkelt.

Jag är rik på kärlek och lycka. Och det ska räcka. Säger dom.

Pengar – blaha blaha….

…eller inte.

Men jag är sååå LYCKLIG över min fina fina lägenhet!!!

Ville bara säga skriva det.

#josefinnilsson

Jag tittar på dokumentären om denna otroligt begåvade, vackra, fina, livsbejakande, duktiga sångerska och skådespelare Josefin Nilsson och tänker ”OM jag bara vetat….”. Jag vet inte vad jag hade gjort om ”jag bara vetat”, men det känns som om jag BORDE gjort något eller SKULLE gjort något!

Kanske jag skulle ha SKRIKIT UT : STOPPA ÖRJAN RAMBERG! Eller kanske jag hade lagt en påse bajs i hans brevlåda. Jag vet inte, men det känns som om jag hade GJORT NÅGOT om jag vetat vad som pågick.

En del säger att ”alla visste juh”…. MEH! JAG visste inte. Och OM alla visste – varför gjorde ni inget?? Varför räddade ni inte Josefin från psykisk och fysisk misshandel och övergrepp? Varför fick han stå i kulisserna och viska elakheter i hennes öra när hon klev av scenen. Om alla visste – varför blev han inte PORTAD?!? Avstängd. För hennes skull.

Skulle en GALEN kvinna få slå och hacka på en man på detta sätt i teatervärlden, eller vilken värld som helst? Hacka och slå så att han kom till jobbet blåslagen, hacka och slå så att man fick ”sminka över blåmärkena”, hacka och slå så att ryggen fick skador så att han fick leva med smärtor dygnet runt resten av livet? 

Jag började engagera mej i KVINNOVÅLD när jag gick på Socialhögskolan, och den började för mej 1980….Jag hoppade av en sväng för att få barn etc och hoppade på sen igen och gick ut Sopis 1988. DÅ började mitt engagemang ”på riktigt”. DÅ visste vi att kvinnor blir slagna i hemmen. DÅ kämpade vi i grupper (med kvinnor – aldrig män) MOT kvinnomisshandel….men hur långt har ”vi” kommit 30 år senare…? ”

Han slog henne sönder och samman, talade in HAT och HOT på hennes telefonsvarare och fick fotboja….

NÄR ska männen sluta slå? Varför slår ni?

Och du din FEGA JÄVEL som FÖRSTÖRDE Josefins liv…. #örjanramberg (och för all del Lena Ohlins och Ewa Frölings också):

Hur många offer har du egentligen på ditt samvete? Förresten; Du har troligen inget samvete för om du hade det skulle du för det första inte slå kvinnor och för det andra stå RAKRYGGAD och BE OM URSÄKT – inte bara till dessa kvinnor utan också till dessa kvinnors barn, systrar, bröder, vänner, arbetskamrater och släktingar. Du skulle dessutom ERKÄNNA dina brott! Men det gör du inte din FEGA JÄVEL!

Men du skulle  också förstå att det inte hjälper att be om ursäkt; utan du skulle ta tag i DITT GALNA beteende och söka HJÄLP för det, och du skulle gå i terapi, och INTE HA NÅGON FLICKVÄN/KVINNA/FRU förrän du med ALL SÄKERHET visste att du inte skulle tortera och slå igen någonsin!

#ninnaprage

Och till din nya 30 år yngre flickvän Ninna Prage:

SPRING FÖR I HELVETE! SPRING!!

Hon har ”en procents hopp” kvar säger hon.

Hon har berättat sin historia om hur hon kom hit till Sverige med sin man och sitt lilla barn för flera år sedan och hur hon blev misshandlad och kränkt och utelåst på balkongen i 10 minusgrader, misshandlad igen, sönderslagen av sin man, trots att hon hade ett litet barn. Hur hon blev inlåst i lägenheten och hur han försvann i dagar och lämnade henne utan mat (”men det fanns ju vatten i kranarna”) och hur han kom hem  och misshandlad henne igen och igen, och hur en granne pratade med henne genom brevlådan och hur dom ringde polisen….

Hur polisen kom och att hon sedan förstod att en man inte får slå sin kvinna i Sverige och lättnaden över att dom tog mannen och låste in honom rätt omgående (vilket är väldigt ovanligt, men antar att hon var så sönderslagen) och hur hon blev placerad i ett skyddat boende med sitt barn.

Hur hon fick bo i skyddat boende ett tag, men att hon sedan fick flytta ut, eftersom mannen ändå var inlåst och hur hon sedan var en ensam mamma i ett främmande land, okunnig om kulturen, språket och allt. Samt med ett barn som drabbats av mutism av chocken av all misshandel.

Hur hon sökte om asyl och fick avslag, överklagade och fick avslag, överklagade igen och fick avslag.

Hur hon kämpade sej genom dagar, veckor och månader med ett litet barn – överlevde (hur?)  och lyckades skaffa tak över huvudet åt sej och sitt barn och mat på bordet. Hon är smal som ett streck, så hon äter väl inte så mycket, men ”äta bör man annars dör man”. 

Vi har beundrat hennes kraft och hennes mod,  hennes kampvilja. Hennes fantastiska förmåga att hitta boende och jobb, trots att hon egentligen inte ”borde”…. Och hennes fina sätt mot sitt barn, som fått växa upp med en kärleksfull och varm mamma, trots alla hinder och svårigheter.

Hon berättade för oss att mannen kom ut ur fängelse och hur han ”hotade” henne på olika sätt. Han är nu utvisad och hon hoppas att han har lämnat landet, men hon var inte  säker på det…

…men så fick hon veta genom ”olika källor” att han var tillbaka i hemlandet. Och hon blev lättad. Att polisanmäla en man och sedan skilja sej ifrån honom är ABSOLUT FÖRBJUDET i den kultur hon kommer ifrån. Om hon flyttar tillbaka till sitt hemland så kommer han eller hans släkt att döda henne.

Men det bryr sej inte Migrationsverket om. Det finns inga BEVIS att så skulle ske. Och hon behöver väl inte bo nära honom. Tycker dom. 

”Dom förstår inte”, säger hon.

Nu har ”sista tåget gått” och hon orkar inte längre. Hon har ansökt om uppehållstillstånd igen och fått ett och två avslag. Nu väntar hon på det sista avslaget och säger att hon orkar inte mer. Hon tänker åka tillbaka. ”Det får gå som det går – jag kan inte leva så här…olagligt otryggt.”

Barnet pratar svenska som en svensk, går i svensk skola, vill INTE flytta ”tillbaka” för hen har ”aldrig varit där”!

”Hur blir det för dej som ensamstående/skild mamma när du kommer tillbaka?” frågar vi.

”Det går inte att förklara….”, säger hon och gråter. ”Jag vet inte hur länge jag kommer att få leva….och jag kan inte söka arbete…och människor hjälper inte varandra som dom gör här….ingen tar emot en skild mamma med barn…”.

Såna är vi i Sverige. Vi räddar inte Kvinnorna som vågade stå upp mot Männen. För ”vi” tror dom inte. För det finns ”inga bevis”. Förutom ett par grannar som säger ”Jo, vi hörde att han slog – jo, vi såg att hon stod på balkongen, utelåst”….

….men DET räcker inte för att få uppehållstillstånd. Det går ju inte att bevisa att han – och hans släktingar och vänner – tänker slå ihjäl henne, eller möjligen misshandla henne så hon dör. Och om MI frågar ”landet” om hur man tar hand om en ensamstående och skild mamma så svarar dom givetvis: ”Jättebra! Oj oj oj, vi är sååå omhändertagande!”

Barnet var 1,5 år när hen kom hit. Nu går hen i årskurs 3…

En kvinna, som är utbildad till lärare (i sitt hemland) men som arbetar som städerska här. En kvinna, som skulle kunna göra GOTT för Sverige. Om hon fick chansen. Men hon fick den inte.

Det är en kvinna som vi sviker. En (f d misshandlad) mamma med ett barn. Ett barn som nu slutat prata igen. Ett barn som trodde hen var svensk, men nu förstått att hen inte är det.

Jag skäms.

Gör om – gör rätt!

Nya chefer behövs.

Bättre utbildning för socialsekreterare  behövs –  kanske byta namn på dom också. För det är inga SEKRETERARE – det är socialarbetare (men vet inte om det är ett bra namn heller).

Socialsekreterarna behöver kunna barns utveckling, barnpsykologi, förstå föräldraskap och helst ha några års erfarenhet innan dom jobbar i Barn- och familjegrupper.

Socialsekreterarna i mottagningsgrupper och ekonomigrupper behöver lära sej mer om Bemötande och Empati. Om det är så att dom enbart ska RÄKNA och AVSLÅ kan man istället sätta in ekonomer som utreder i den gruppen.

Det är som om soc sekr numera inte vet hur man BEMÖTER människor i kris.

Många soc sekr blir sjukskrivna och utbrända. Det är ont om dom och dom som finns måste jobba alldeles för mycket. Man anställer dessutom oerfarna/nyutbildade soc sekr och låter dom utreda barn och familjer utan att ha kunskapen och erfarenheten man behöver för att utreda familjers LIV och barns väl och ve.

Det är skrämmande vad som händer inom socialtjänsten.

Socialtjänsten måste dessutom hela tiden SPARA IN vilket gör att dom måste säga ”NEJ! Det går inte!” till höger och vänster och hela tiden, och dom människor i kris som dom möter måste dom vara iskalla emot – annars går dom själva sönder. Tror jag.

Jag hittar ingen annan anledning till varför dom behandlar sina klienter så illa. Ja, jag har suttit bredvid, som stöd för föräldrar, ungdomar och barn, i samtal med soc sekr och jag HÄPNAR över deras OKUNSKAP och över deras otrevliga och iskalla sätt. Dom kan ha NOLL förståelse för hur det kan vara att leva i ett utanförskap, utan pengar och utan bostad. NOLL förståelse.

Jag häpnar.

Även om dom inte kan/får/ska hjälpa, så kan dom vara respektfulla, förstående och trevliga.

Socialtjänsten ska HJÄLPA – inte STJÄLPA. Och OM en familj som har ”för mycket” pengar (över den s k normen) söker ekonomisk hjälp, behöver man inte kränka dom eller behandla dom som något katten släpat in. Man KAN vara trevlig och förstående ändå. 

Och ska man utreda hur BARN har det SKA man veta hur barn är funtade, man ska kunna om barns utveckling och psykologi, man ska kunna om anknytning och man ska KUNNA BARN OCH KUNNA PRATA MED BARN. Om man inte kan det ska man byta yrke. Alternativt utbilda sej tills man kan.

Det sitter en soc sekr och ska intervjua en ungdom…Jag sitter med. Jag ryyyser av soc sekr:s dåliga metod att prata med ungdomen. OCH hennes ”kalla sätt”. Hon ”utreder”. Denna utredning kommer inte att leda någonstans, eftersom  hennes sätt att intervjua ungdomen är fullkomligt galen och leder ingenstans.

SUCKAR HÖGLJUTT!

GÖR NÅGOT SOCIALSTYRELSEN ELLER POLITIKER ELLER VILKA DET NU ÄR SOM BESTÄMMER HUR SOCIALTJÄNSTEN SKA STYRAS, utvecklas OCH LEDAS.

För att inte tala om alla USLA chefer som sitter där och styr, och säger ”NEJ”, till alla behandlingar och ingrepp, och får veta från politikerna att: NI SKA SPARA.

Det socialkontor som sparar mest vinner och är bäst. Jag minns orden: ”Den chefen är sååå bra. Sedan hon började har vi dragit ner på hälften av försörjningsstödet”. Eeeeh, va?!? Så när en chef säger ”NEJ! Vi ska inte betala ut försörjningsstöd!” så är hen DUKTIG. DET är en BRA chef. Hen sparar. Och dom soc sekr som AVSLÅR flest ansökningar vinner och blir befordrad.

GÖR OM HELA SOCIALTJÄNSTEN OCH HELA UTBILDNINGEN!

Socialtjänsten kan förändra människors liv. Socialtjänsten kan både rädda människor och förstöra för människor/familjer.

Det är ett jätteviktigt jobb!

Gör något!

Punkt.

Eller rubriken: NÄR MAN GÅR UT PÅ KLUBB (som det heter nu…förr hette det ”gå ut och dansa” eller ”gå på disco”) eller på pub.  #gåpåklubb #gåpåpub

Det här är något jag funderat på sedan jag själv började gå ut och ”festa”, dvs i måååånga år. Och festat har jag gjort, så det ”räcker och blir över”.

I MITT huvud går man ut och festar på klubb (som det heter numera) för att både ha kul med dom man går ut med men också FÖR ATT TRÄFFA/lära känna NYA MÄNNISKOR. Det är liksom GREJEN med att gå ut. I alla fall var det det när jag var ung (för mej), och ända tills ”igår”.

Numera är jag rätt nöjd med att bara gå ut och titta på när ANDRA ”festar”….typ. Jag har hamnat i ”den åldern”.

Trodde jag. För att…..

…vi pratar om det här på jobbet och jag blir förvånad över att jag är så ensam om att tycka att det är rätt självklart att man borde vilja träffa nya människor – lära känna nya människor- när man går ut.

• ”Nej, jag går ut med ett GÄNG och vill ha kul med dom. Jag är inte ett dugg intresserad av att lära känna några nya”, säger Hedvig.
• ”JAG går ut för att DANSA. Jag älskar att dansa och vill helst dansa ifred. Jag blir bara irriterad om någon främling tar kontakt. Jag vill INTE lära känna nya människor när jag går ut”, säger Cecilia.
•  

Jag har frågat mina söner hur dom gör när dom går ut på klubb. Dom berättar att dom oftast går ut ”ett gäng”, hänger med varandra, står och hoppar/dansar på nåt dansgolv och att dom VÄLDIGT SÄLLAN – för att inte säga aldrig – lär känna någon ny person.

Tjejer blir ofta bara irriterade om killarna någon gång vågat ta kontakt, och avvisar dom ganska surt.

Är det här Typiskt Svenskt? Eller är det Typiskt Stockholmskt? Får man ENDAST ta kontakt med Andra Människor via nätet nuförtiden? HUR lär man känna nya människor om dom som befinner sej i grupper inte är intresserade av att lära känna nya människor?

Hur kan man vara så ointresserad av sina medmänniskor?

Varför är människor (i Sverige? Stockholm?) så ointresserade av att skapa nya kontakter? Är det rädsla? Ointresse? VAD? Man behöver ju inte umgås resten av livet bara för att man skapar en ny kontakt en kväll.

Tell me why!

……………..……………………………………………………………………………………………………………….

Själv pratar jag med ”främlingar” var och varannan dag, när jag hälsar på folks hundar eller kommenterar någons baby el dyl. 

När pratade du med en FRÄMLING sist?

Hur länge sedan fick du en ny vän? När lärde du känna dina vänner och hur?

Hurdan var du när du gick ut ”på klubb” förritiden och hur är du som går på klubb nuförtiden? Går du ut med dina vänner och skiter i alla andra eller tycker du det är kul att lära känna nya människor?

En flytt som liksom aldrig tar slut.

Först renovering av den gamla lägenheten med allt vad det innebär att flytta undan saker, ta ner gardiner, förvara saker i lådor, plocka undan etc. Sen väntan. Sen erbjuden ny lägenhet och planering inför flytt.

Man tror ALLTID att man har ”full koll” och att #jagharpackatallt, men neheedu! Den dagen kommer aldrig att ske. I alla fall inte om jag håller i spakarna.

På flyttdagen blev det kaosartat och jag BORDE inte bli förvånad, men jag blir det ändå. Varje gång. Det är ju inte första gången jag flyttar. Liksom.

Jag hyrde den största flyttbilen, och hoppades den skulle rymma allt. Nope. Jag HOPPADES in i det sista. Sen såg jag mej omkring och tänkte: ”Nehe….hur gör jag nu då?” Sen tänkte jag att ”resten ryms nog i Finaste Finastes bil” (dumt smeknamn kanske, men vad ska jag kalla honom – han som finns i mitt liv numera och är min ”pojkvän”? ”särbo”? ”mansvän”? ”fästman”? Vad är du?? Och vad ska du kallas här? ”UL”? ”Ljudmakarn”?).

Vi åkte dit en vecka senare och kämpade vidare. Det rymdes inte. Det är ett lass kvar och två cyklar. Och allt som förvaras i källaren.

Och i min nya lägenhet är det fullt. Den är jättejättefin och jag känner att den är JAG, men den har otroooooligt lite förvaringsmöjligheter. Det är INGA garderober i mitt sovrum tex, en ganska liten ”walk in closet” i hallen och städskåpet är ett skämt (inga hyllor och inga krokar), spishällen är tramsig med sina små dutt-knappar som piper när dom blir blöta (känsliga små saker) och ugnens knappar har inga siffror kvar.

Men jag har en härlig uteplats och jättebra planering av rummen och hallen och sånt. Läskig källare, men troligen inga inbrott eftersom det verkar omöjligt att ta sej in i dom olika källarutrymmena (två m?).

Ett stort vitrinskåp fick inte flytta med oss. Samt tvättmaskinen (den får inte plats i nya lägenheten – jag har börjat gå till Tvättstugan, som är ett helt blogginlägg i sej). Vill du ha? Fint vitrinskåp och fungerande tvättmaskin bortskänkes mot hämtning. Jag ska kontakta TipTap. Det gick ju så bra sist.

Jag har så mycket (onödiga?) grejer. Jag måste slänga. Det är svårt. Jag HAR slängt jättemycket, men jag måste slänga mer.

Vad gör du av dina fotoalbum? Har du dom framme eller ligger dom i källaren? Jag har dom i bokhyllan, men tar sällan fram dom och tittar i dom, men det händer. Var ska jag ha dom? Det är hela min barndom i bilder samt hela Äldste Sonens barndom (han har 10 album själv!). Sen har resterande bröder fått dela på tre album, fast dom sträcker sej till ungefär 6-8-årsåldern för Storing, för sen kom ju mobilkamerorna och nu har jag ingen koll alls på var alla bilder finns….på Facebook?? På omarkerade CD-skivor?

Livet finns på nätet nuförtiden. Och blir det ett stort INTERNETHAVERI så försvinner nog mycket av mångas bild-minnen. Gissar jag.

Men VAD skulle jag skriva om nu? Skärpning, Erviluca. Du skulle skriva om #flyttensom aldrigtarslut.

Men det orkar jag inte nu. Jag skriver om det sen. När det är över.

OM det är över ever.