Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Så är det sommar och varmt igen. Precis som det blir varje år. På ett ungefär. Och man ska fläka ut sin tjocka vita lekamen i solen igen och krypa i en baddräkt. Eller bikini. För mej tog det slut med bikinibärandet efter fjärde sonen. Eller om det var efter tredje….eller andra…. minns inte.

Man vill liksom inte att magen ska hänga ÖVER bikinikanten. Inte snyggt. MÄN får ha det så; magen över kanten  = helt okey (men å andra sidan har dom inte ALTERNATIVET att sätta på sej en baddräkt).

Å tredje sidan kan män ha sin mage hängande över kanter närsomhelst hursomhelst utan att det blir några större åtgärder.

Jag tror att jag skulle vara mer van vid hängande mage om jag bodde i ett land där det ALLTID är varmt och man till slut tvingas sluta bry sej om sin hängande mage för att man blir liksom VAN att visa den för allt alla och man orkar inte bry sej till slut.

Jag tittar på baddräkter på nätet för någonstans inom mej TROR jag att det finns en baddräkt som jag kan se smal ut i. Jag VET! Det är så urbota korkat så jag skäms när jag skriver det. Jag är Den Ständiga Optimisten på ett otroligt Envist sätt: Jag kan se smal ut i en baddräkt, bara det är rätt baddräkt (TROTS ATT jag är ”tjock”, typ). 

Jag HAR en baddräkt som funkar, dvs den passar rätt bra och är en rätt fin färg, men jag ser ut som en kött-bulle med ben i den. Troligen ser jag ut som en köttbulle med ben i vanliga fall också, men det är lättare att dölja när man har tunikor och sånt, så det är egentligen inte baddräktens fel att jag ser ut som en turkos köttbulle med ben….

….men ändå. När jag ser alla slimma unga kvinnor med baddräkt i annonserna tänker jag att jag ändå kanske eventuellt skulle kunna se liiiite mer ut som en slim köttbulle med ben, och kanske det vore bättre med en annan färg…?

Jag är sååååå trött på att vara missnöjd med min kropp. Såååååå trött! Jag trodde det skulle gå över. Eller….jag trodde nog  helt enkelt inte jag skulle gå upp i vikt och bli….”tjock”.

Trots att ”alla” gör det vid en viss ålder.

Utom VISSA. Och dom kan gå och lägga sej.

Det är som om man blir mer älskad om man är smal och vältränad. Det är det alla reklamer säger: ”VAR SMAL OCH TRÄNA OCH ÄT RÄTT SÅ BLIR DU LYCKLIG!” eller

”Du ska inte gå omkring och tro att du är lycklig om du är överviktig och inte tränar.”

Punkt.

Antingen köper jag en ny baddräkt och inbillar mej att jag ser smal ut i den (jag är bra på att inbilla mej) ELLER så skiter jag i att befinna mej i baddräktssituationer i sommar….

…eller så BLUNDAR jag och sätter på mej den turkosa och INBILLAR mej att jag ser ”slim och vältränad ut”…..

…eller så växer jag upp:

Jag vill prata med den socialsekreterare som den unga mamman är aktuell hos – hon som skrivit utredningen som jag precis läst. Jag vill veta till vilket Socialkontor den unga mamman och hennes baby hör, eftersom hon flyttat.

Jag vet ju att Socialtjänstlagen säger att om man har ett ärende öppet inom socialtjänsten ska man fortsätta handlägga ärendet tills ärendet flyttas över till ett annat Socialkontor, som då bör TA EMOT ärendet. 

Mamman har flyttat ut från det nya boendet/rummet eftersom hennes baby skriker på natten, och familjen som bor i lägenheten orkar inte med det….

…så nu är hon bostadslös, och med nästan inget fungerande nätverk behöver hon prata med soc. Tycker jag.

Hon är rädd. Hon säger att ”dom kanske tar mitt barn”….men jag säger att Soc tar inga barn från föräldrar som fungerar. Och fungerar gör hon. Hon är en jättefin mamma som uppfattar babyns alla signaler och hon har en fin relation till sin baby, som hon helammar.

Så jag ringer Socialkontoret. Socialsekreteraren är på semester så jag ber att få prata med ”någon annan”. Någon annan blir chefen på Barn- och familjeenheten. Jag berättar om mamman och att hon inte vet var hon ska bo ”inatt” och framöver….Socialchefen säger att mamman ”borde ha planerat….” bla bla bla….

Varför säger dom alltid en massa ”BORDEN”? Självklart BORDE hon, men ibland gör LIVET kullerbyttor….och det är väl därför Socialtjänsten ska finnas där och hoppa in när det blir tokigt och ingen hjälp finns att få? 

”Ja, hon borde och hon försökte”, förklarar jag. ”Men hon blev utkastad ur rummet eftersom babyn skriker på natten”….. berättar jag vidare.

”Ja, men då är hon inte en bra mamma….” försöker chefen. Jag säger att hon är en jättefin och bra mamma och att hon har en väldigt fin relation till sin lilla baby som sitter och jollrar i hennes knä och ser ut att må fin-fint. Det har vi sett varje gång vi träffat henne och babyn.

”Barn har rätt att få ha tak över huvudet, men inte alltid föräldrar….”, säger chefen i telefonen. ”Eeeeeh, du menar inte att du säger att ni skulle kunna PLACERA BARNET/BABYN BARA och låta mamman bo på gatan? Är det FÖR BARNETS BÄSTA?” Nu blir jag hård i tonen.

Jag HÖR hur chefen snörper på munnen; Hon vill INTE ha kostnaden för denna mamma med baby! Hon vill INTE ha ansvaret! Hon, precis som alla andra chefer inom Socialtjänsten, vill KOMMA UNDAN SÅ BILLIGT SOM MÖJLIGT! Att HJÄLPA en UNG mamma med en baby ingår inte i detta.

Jag säger att mamman har INGENSTANS att bo I NATT med sin baby och fortsätter säga hur VIKTIGT det är för babyn att få vara med sin mamma.

Babyn HEL-AMMAS för i helvete!

Till slut säger chefen att deras ”jouravdelning” ska ringa mamman. Hon avslutar surt samtalet och jag HÖR vad hon tänker: ”Jävla kärring att lägga sej i!”. Inte en sekund under hela samtalet har hon tyckt att det är BRA att Någon bryr sej om en ung ensam mamma med en baby som inte har någonstans att bo.

Så ringer jouren och mamman och babyn får tillbringa några nätter på ett hotell. Därefter släpper dom iväg mamman helt utan planering, uppföljning, samtal etc ut på gatan igen och hon ringer mej och vi är på ruta 1 igen: ”Dom sa att jag skulle gå till ett annat socialkontor”, säger hon. Jag förklarar för den unga mamman att hon TILLHÖR det Socialkontor där hon är ett Pågående Ärende, och det VET Socialtjänsten, men ändå skickar dom henne till ett ANNAT Socialkontor…..

….och på det socialkontoret säger det; ”Men vi kan inte hjälpa dej – du tillhör ju XX kommun!”

Och det här är en UNG ENSAM MAMMA med en liten baby! Tänk dej själv när du var nybliven mamma…..allt man ville var att ha lugn och ro och få vara ifred med sin lille ängel…..

Nej, hon har inget fungerande nätverk och ingen som kan hjälpa.

Kan du? Har du ett boende till henne? Hon kan betala hyra eftersom hon har rätt till bidrag.

…………………………………………………………………………………………………………………….

Sånt här trassel försöker vi hjälpa människor med heeeela tiden inom vår verksamhet, som ombud för dom människor som far illa AV SOCIALTJÄNSTEN!

NÄR ska politikerna ta tag i hur Socialtjänsten fungerar??? Är det inte MENINGEN att Socialtjänsten ska hjälpa dom som har det SVÅRAST??

OM man ska  hjälpa dom som har det svårast SKA inte första tanken vara: ”Hur kan vi bli AV med den här sökanden?” och man kan inte ge trasiga, nedbrutna människor tusen uppgifter dom ska uppfylla för att ens få komma innanför tröskeln för….

…..MÅNGA har redan gått sönder och VÄNDER SEJ TILL SOC I SISTA HAND! 

Det är som om socialsekreterare nuförtiden har fått lära sej att:

1. ALLA försöker luras.
2. Dom HAR pengar/bostad/hjälp/inga behov redan
3. Försök få klienterna att gå iväg igen utan hjälp
4. Gör ALLT för att slippa öppna utredning/ge pengar/ge hjälp
5. Ju mer du sparar för kommunen desto högre blir din lön
6. Var så sur och iskall du kan så kan du få dom att gå
7. Ställ tvåtusen svåra frågor – gärna via väldigt svårbegripliga brev som måste besvaras inom en onormalt kort tid så att vi blir av med dom.
8. Hota gärna, men utan att det märks att det är hot: ”Vi kan ge BARNET tak över huvudet, men inte föräldern”, ”Kan du inte försörja dina BARN??? Jahaaaa….då måste vi nog placera dina barn”…..

Läs ovanstående så är du sedan en fullfjädrad socialsekreterare har jag förstått utifrån dom möten och telefonsamtal jag har haft med dessa dom senaste 3 åren.

Noll empati premieras.

GÖR NÅGOT ÅT SOCIALTJÄNSTEN!

När man söker hjälp, oavsett VAR det är och NÄR det är, SKA man känna sej respektfullt bemött och man SKA känna att personerna som ska hjälpa en gör sitt bästa och vill en väl. Det SKA finnas empati och omtanke. PUNKT. Allt annat beteende hos personalen är FEL.

Nu har alla möbler kommit!

Det var ett himla sjå att få till det med alltihop och det blev en massa mail skrivna och telefonsamtal ringda. Grejen var att jag inte fick något svar någonstans. Man blir ju TOKIG när man betalt en massa pengar för grejer, och så kommer dom inte!

När jag ringde var det en telefonsvarare som sa: ”Tryck 1 för att komma till XX, tryck 2 för att komma till ZZ, tryck 3 för att komma till QQ….” etc och så när man tryckt på 1 och 3 och 5 och vad det nu var, så började telefonsvararen om…. ”Tryck 1 för att komma till XX….”.

Så jag skrev här i bloggen, mailade (fick automatiskt svar: ”Vi kommer att svara senare”…bla bla bla) flera gånger och ringde flera gånger. Jag skrev också på deras FB-sida. Jag var ARG.

You don’t mess with me, liksom….I may be looking like an angel, but there is a devil inside. Typ. 

I fredags hamnade jag i telefonkö! Wohooo, liksom. Och till slut fick jag prata med Vincent. Jag berättade vad som hänt. Han kollade och så sa han att bordet hamnat i Segeltorp. Han skulle fixa det. Och en bruksanvisning.

SAMMA DAG på eftermiddagen kom mitt bord MED bruksanvisningen till stolarna i samma kartong! Give me five! Så det vara bara att sätta igång.

…..S U C K A R …..

Jag är liksom inte någon ingenjör…eller speciellt logisk och har aldrig varit bra på att bygga legogrejer efter bruksanvisning. EN anledning är att jag har varit allergisk mot bruksanvisningar. 

Ja, det är jättekonstigt! Jag har i hela mitt liv fått kliande utslag och svår ångest av bruksanvisningar. I dessa ingår recept.

Det har blivit bättre med åren, men fyfaan vad jag har haft svårt för bruksanvisningar/recept. Vet inte varför.

MEN nu kom alltså fyra stolar och ett bord som ett jävla plockepinn och så skulle jag – MOI! – sätta ihop detta. Jag trodde i min enfald att möblerna skulle komma ihopsatta/färdiga/redo att användas. Hade jag vetat att dom skulle komma i 374 delar hade jag inte beställt dom. Så är det. Jag HATAR att sätta ihop möbler, skruva och greja.

Jag har gjort min beskärda del av sånt genom åren. Har man en beskärd del? frågar du då. Ja, det har man. Och min del är gjord. Jag har varit en ”KAN-SJÄLV-MÄNNISKA” så länge (samt singelmamma i måååånga år) så att jag slagit knut på mej och vänt mej själv ut och in. Nu VILL JAG  INTE längre.

Så…..

I lördags dök Finaste Fina upp och han satte ihop bordet. Tack för det! Det var inte så enkelt faktiskt, eftersom det är lite ”finessigt” och ska gå att fällas ihop, men han fixade det förstås. För han är ju bara Bäst.

I söndags hade jag tänkt att mina söner skulle få sätta ihop varsin stol…. Dom är ju inte världens mest händiga söner, men dom är ju i alla fall….män. Typ. Det blev knappt två (inte ens) halva stolar. Sen gav dom/vi upp.

Nu ska det bli spännande att se när stolarna blir ihopsatta. Jag har sagt åt Minsting att skruva ihop stolarna när jag är på jobbet, men igår gav han upp när han inte förstod vilka skruvar som skulle vara var och vilka brädor och grejer som skulle sitta hur, så jag vet inte om jag tror på detta alls….men ”plötsligt händer det”….eller inte.

Det blir kanske en sommar utan utestolar….

Eller så får jag en släng av ”JÄVLARANAMMA!-KANSJÄLV!” igen och sätter ihop dom själv. Grejen är att blir jag riktigt irriterad på något som jag inte får ihop kan jag faktiskt ta fram spik och hammare och tvinga ihop grejer som inte passar ihop….

….men jag TROR jag vuxit ifrån det.

Det blir spännande att se hur ”vuxen” jag blivit….

…eller om jag är barnslig och lat…..

….eller möjligen klok, vuxen, tålmodig och händig!

När jag fyllde år fick jag pengar till att köpa trädgårdsmöbler. Jag kollade genom flera olika onlinesidor med trädgårdsmöbler och hittade det jag hade tänkt mej på en sida som heter #trademax.

Ett underligt namn kanske, som jag inte hade hört talas om förut, men….jag beställde trots det bord, stolar, två solstolar (”köp en – få två”), ett parasoll och en parasollfot. Sen gick det någon vecka eller två och så fick jag en anvisning på SMS att jag skulle välja VART mitt paket som var på väg skulle sändas. Jag valde hem till mej, eftersom jag tänkte att paketet var STORT.

Det var inte stort, ej heller tungt. Jag blev så förvånad! Paketet innehöll två små platta solstolar. Jag tänkte ”Erviluca….lär du dej aldrig? Billigt betyder skit….”.

Sen gick det någon vecka till och så kom det en ny avisering via SMS. ”Den här gången är det nog RESTEN”, tänkte jag.

Det var inte resten. Det var…..parasollfoten. Endast. Så gick det någon vecka igen och så kom en ny avisering via SMS och jag tänkte att ”NUUUU kommer bordet och stolarna! WOHOOO!”

Nope. Det var parasollet. Bara.

Så gick det ytterligare någon vecka och så kom en ny avisering på ett paket som vägde 20 kg. Jag tänkte att bord och stolar kanske kunde väga 20 kg så jag bad att få hem hela fadderullan och så kom ett platt paket, som inte alls såg ut att innehålla både bord och fyra stolar….  😦

Så öppnade jag paketet……

……och det innehöll……

……… trrrrrrrrumvirrrrrrvel……trrrrrrrr……….

…..PLOCKEPINN!!

Typ.

Ursäkta språket, men FAN-i-HELVETES-JÄVLAR!! Jag orkar inte!!! Plockepinn med små påsar med skruvar till. Ingen bruksanvisning.

HUR TÄNKTE NI där, TRADEMAX??

Jag är ingen finsnickare, ej heller speciellt händig. Jag klarar med nöd och näppe sätta ihop en enkel IKEA-möbel, men sist vi köpte en byrå fick Minsting (sonen) sätta ihop den. Jag fick kramp i fingrarna och ont knäna. MEN det fanns i alla fall en bruksanvisning! Det fanns det inte den här gången.

Jag beställde BORD och STOLAR.

Jag fick PLOCKEPINN!

Och det ser inte ut som om det finns ett enda bord att snickra ihop bland dessa pinnar och grejer!

Så: VAR ÄR BORDET?

Och VEM ska sätta ihop mina stolar?

Skickar ni nån från Trademax?

Eller ska jag skicka tillbaka hela jävla pinnhögen???

Grrrrrrrr.

IRRITERANDE är bara förnamnet.

Aldrig mer Trademax.

Jag ser en teaterpjäs och kommer att tänka på när jag själv spelade teater som ung.

Som 13-14-åring startade jag min egen teatergrupp och fick låna skolans lokaler för detta. Vi var ca 8-10 kompisar som hittade på pjäser och hade uruppföranden på föräldramöten….och kanske inför klasser någon gång….Jag minns faktiskt inte. Jag minns bara att det var kul att spela teater! Vi var med i TV också, i programmet ”I kikaren”, men det har jag skrivit om i ett annat blogginlägg, så det skriver jag inte mer om nu.

När jag gick på gymnasiet gick jag med i skolans teatergrupp; DRAFI (DRAmatik och FIlm). Gruppen leddes av en karismatisk äldre herre som kallades ”KG”. Han såg väldigt dramatisk ut. Han bestämde att vi skulle spela seriösa gamla pjäser. Den första pjäs jag var med i (och hade HUVUDROLLEN i) var ”Himlens hemlighet” av nån gammal känd ”stofil”, typ Lager…brandt/blad/gren? Nåväl.

Jag tror att Dom Vuxna förr (och ibland nu också, för den delen) tänkte att dom skulle väcka ungdomars intresse för gamla pjäser genom att visa dom. För min del tror jag precis tvärtom. Jag ÄLSKADE att stå på scenen och spela teater, men tyckte teaterpjäserna var helt kockobello och obegripliga. I min andra pjäs fick jag spela en grekisk amma…. Värdelöst.

Eleverna som (tvingades) tittade på blev nog mest bara uttråkade och fattade noll och tänkte att dom ALDRIG MER skulle gå på teater. Tror jag.

Jag tänker att vi borde fått spela teaterpjäser som BERÖRDE oss unga, men icke då! Obegripligt och konstigt var det som gällde.

I ”Himlens hemlighet” spelade jag en ung man som pratade om krigets fasor i en lååååång monolog genom hela pjäsen…..och under tiden satt en tjej och ryckte av huvudet, benen och armarna av en docka, en blind man gick förvirrat omkring och en galning snurrade runt där också….tror jag. Säkert en fin och djup pjäs för dom insatta och teaterkunniga, men för oss unga…..KOCKOBELLO! Det tog 20 år innan jag fattade vad pjäsen egentligen handlade om.

Denna upplevelse av DRAFI, plus lite annat, gjorde att jag inte sökte till någon scenskola senare. Jag var lite sugen, men….nä. Å andra sidan kunde jag tänka mej att bli både skådespelare, sångare, dansare, psykolog eller terapeut (fast trodde det var samma sak då), lärare och socionom. Och lite till. Att jag sen gick Socialhögskolan var lite av en slump: Jag kom in där. Jag sökte till Danshögskolan också, men var inte tillräckligt duktig.

Nåja. Pjäsen jag såg häromdagen fick mej att tänka på den Obegripliga pjäsen jag spelade på Kungshögskolan i Sala 1975.

Varför är det som att pjäser ofta är obegripliga….om man inte är SUPERINSATT TEATERINTRESSERAD och har SETT ALLT och det ”obegripliga bli begripligt”? Å andra sidan ska man kanske sätta sej in i vad det är man ska se, innan man ser det…?

Eller?

Åkte upp med flyg. Man tänker att ”flyg går fort” och det stämmer väl, MEN det tar först X antal timmar och EFFORT att ta sej till flygplatsen, därefter incheckning med allt vad det innebär….och sen V Ä N T A N….3 timmars V Ä N T A N…. nej, jag dricker inte alkohol när jag väntar på ett flyg….har liksom aldrig fått den vanan…och att dricka alkohol ENSAM på en flygplats…Nä.

Möttes av Storing och hans kompis Felix på Luleå flygplats. Felix hade lånat sin flickväns bil och vi blev skjutsade först hem till Storing, för all lämpa av väska, och sen vidare till en pizzeria/pub. Det var liksom den puben (utanför campus) dit studenterna gick. Där blev jag presenterad för ägaren som tyckte det var kul att träffa Storimgs mamma.

Vi beställde mat och öl och satte oss och snackade o åt, och sen dök Felix upp med flickvän och vi fortsatte prata om Livet, killgissningar och om hjärnans utveckling och andra Viktiga Saker. Jättetrevligt!

Sen gick jag och Storing hem till honom där vi ägnade resten av kvällen åt att titta på Stand up på Datorn/tv:n. Har du inte sett/hört Trevor Noah – gör det!! #trevornoah

Pö fredagen åkte vi in till Luleå Centrum där jag köpte examenspresent till Storing; en klocka och en kedja att ha runt halsen. Sen köpte vi med oss lunch och åkte tillbaka till hans lägenhet.

På em var det Examens-ceremoni i skolans aula: Det hölls ett par tal, Snapsakademien sjöng och sedan kallades eleverna upp en och en och en och fick motta examensbevis och sen stå på en ”ramp”. Det var fint och högtidligt. Efteråt hände det egentligen ingenting. Storing och hans kompis Kasper hade bokat bord på ett ställe så vi gick dit och åt och hade trevligt.

På lördagen var det FINAL, dvs Bankett. Jag ”sprang runt” i Storings lght och letade febrilt efter min svarta bh. Man kan väl inte ha vit bh under en svart klänning där överdelen är spets?? Jag hittade inte den svarta bh:n så det fick bli en vit – ett svårt trauma. Sen tog jag på mina fina svarta ”högklackade” finskor, och så kom Storings pappa med fru (och hon var sååååå vacker i sin gammalrosa långklänning!) och så gick vi. Storings pappa med fru tog bilen, vi hade bestämt att åka med bussen, för det var roligare för Storing att åka med sina kompisar.

Det var härlig stämning i bussen och när vi kom fram till Boden och festlokalen  så möttes vi av ett hav av vackra människor i långklänningar eller mörka kostymer. Vi slussades in i ett jättefint stort rum där vi fick ett glas champange.

Därefter gick vi in i en annan stor sal där det fanns en stor scen och många många dukade bord. Det var bordsplacering och som tur var fick jag sitta bredvid Storing. Sen följde en kväll av god mat, vin, uppträdanden av olika sorter och därefter var det dans. Jag hade såååå kul och dansade så fötterna glödde och svetten stänkte!

Stämningen var hög under hela kvällen och alla verkade ha det riktigt kul!

På natten nån gång gick jag iväg mot bussarna som skulle ta oss hem. Då hade jag så ONT i fötterna att jag var tvungen att ta av mej skorna….så jag trippade till bussen med skorna i handen, i strumplästen…

….och sen vingeltrippade jag vidare från bussen och till Storings lght i strumplästen med skorna i handen, och lovade mej själv att ALDRIG MER ha högklackat. Det är inte värt smärtan. VEM bryr sej anyway om vad jag har på fötterna?

Storing kom inrumlande på morgonkvisten och hade haft ”jättekul!”

Dagen efter fick jag se bilder på bl a mej själv, och Fyfaan vad jag ser 🤢🤡👹 ut. Men men….

Snart går planet till Luleå….eller snart och snart; på torsdag. I och för sej går det väl flygplan till Luleå varenda dag, flera gånger om dagen, men JAG ska åka till Luleå i överövermorgon.

”Voffo då då?” undrar alla små troll pysslingar vättar  rumpnissar då.

Jo, för att Storing tar Examen. Han blir STATSVETARE. Han vet nu ALLT om staten. Typ. Eller nåt.

Storing har alltid varit envis och kunnat ARGUMENTERA för sina åsikter. Nu har han blivit ÄNNU BÄTTRE på det. Att gå in i en diskussion med honom, och tro sej veta bäst, är ett självmordsuppdrag. Storing. Vet. Bäst. OCH kan argumentera för sej.

Jag tyckte att Äldste Sonen var rätt envis när han fick sina utbrott (som barn), men jag vann alltid när jag hade bestämt mej för det, och det var VIKTIGT. Jag trodde jag var DUKTIG på att sätta gränser och att vara KONSEKVENT…

Sen kom Storing.

Hej och hå.

I affären för 10 år sedan:

”Kan jag få en glass?”

”Nja….okey då! Men då får det bli någon av DOM HÄR glassarna.” *pekar*

”Okey…men dom glassarna kostar 15 kronor…kan jag få en dajm istället – den kostar också 15 kr?”

”Nej, nu frågade du om glass, och det var glass jag sa ja till.”

”Men det kostar ju lika mycket?”

”Ja, men det är skillnad på glass och godis. Som du vet äter vi bara godis på lördagar.”

”Jamen glass innehåller också socker och dom här glassarna är nästan som godis…”

”Jamen, då säger jag väl nej till glass också då…?”

”Du har redan lovat och både Mellan och Minsting har tagit varsin glass, så det är för sent….och man måste hålla det man lovar.”

”Men nu har jag bestämt att dajm är godis och glass är inte det, så välj en glass tack.”

”Men jag vill nog ha en tidning istället….här finns en tidning som kostar 15 kr…”

”Då vill jag också ha en tidning!” skriker Mellan

”Ja me!” tjoar Minsting utan att veta vad vi pratar om.

”Nej, Storing. Du frågade om glass och nu får du ta en glass eller ingenting, det är det som gäller!” svarar jag, irriterad nu.

”….men DEN HÄR kostar också 15 kr!” (pekar på en Annan Grej)

”Ta en glass nu!”

”Men, jag vill ha en glass som kostar 16 kr….kan jag få det?”

”Nej. Ta en glass för max 15 kr!”

Och så fortsätter vi så tills jag har blivit förvandlad till Kocko-Bello!

….och jag visste att om JAG blir arg och säger ifrån, skulle HAN få ÄNNU VÄRRE utbrott (än jag)! Och DET ville jag inte.

Storing KUNDE VERKLIGEN argumentera och ifrågasätta allt! I mina GODA stunder tänkte jag att ”han kommer att bli något STORT”. I mina frustrerade stunder tänkte jag:

”AIIIIAAAAAAAA!!!!”

Han blev något stort.

Puh!

Efter gymnasiet åkte han till Kina i 1 år och pluggade kinesiska. Sedan 3 år har han bott i Luleå och pluggat Statsvetenskap. Nu är han färdig och det ska firas till helgen. Han kommer att bli/vara Världens Bästa Statsvetare! Klok kille det där. Och duktig!

GRATTIS ÄLSKADE STORING!

Sedan politiker och religiösa ledare i Kvantilonien  insett hur mycket säd som går till spillo har dom slagit sina kloka huvuden ihop och kommit fram till följande:

Män får inte släppa ut sina spermier utom äktenskapet. Det är från och med nu dödsstraff på det. Dom äter sedan tidigare s-piller för att stoppa spermierna (en del män klagar på biverkningar såsom depression, olust, huvudvärk, pungvärk, svullnad pung etc. men det är smällar dom får ta. Och alla får dom inte.)

Om en kondom spricker eller om dom glömt ta ett s-piller, eller inte tagit det i tid, eller tillräckligt regelbundet, eller råkat spy upp det, och kvinnan vid samlag blir gravid, gäller 10 års fängelse. Om barnet dör vid förlossningen, eller under graviditeten är det mannens fel och straffet förlängs till livstid.

Barnet hamnar på barnhem om kvinnan inte vill ha det. Hon får dessutom ett skadestånd som räknas på hennes lön och dom besvär som graviditet och förlossning åsamkat henne. Detta skadestånd ska utbetalas av mannen som slarvat med utsläpp, och kontroll, av sin säd.

Om en kvinna får tag i en mans säd och gör sej själv gravid, är det mannen ansvar. Han SKA ha kontroll över sin säd. Han får därmed böta och har dessutom ansvar för att det barn som eventuellt blir till är ekonomiskt försörjt under sin uppväxt.

Kvinnor som lurar sej till säd, genom att locka mannen till ett samlag, är oskyldiga medan männen förblir dom som bör ha kontroll. Män som i sådana fall släpper ifrån sej säd, döms till 10 års fängelse.

Den Otroligt Välutbildade och Kloka samlingen som gemensamt bestämde dessa lagar bestod av 50 kvinnor i 50-70-årsåldern. Ordförande var landets Pavel, som är det högsta och viktigaste ämbete man kan ha. Eyla Lider är 75 år och har varit landets Pavel i 20 år. Det hon beslutar blir lag.

Fundering kring jämlikhet  #jämlikhetföralla

Jag satt och pratade med en 18-årig tjej häromkvällen. Hon hade en skoluppgift om jämlikhet och frågade mej om hur vi kan göra för att jobba mer på jämlikheten. Jag svarade då att vi måste jobba med killarnas sätt att (få) vara också och LÅTA bli att ställa så höga krav på dom kring hur dom ska och får vara etc.

Hon såg ut som ett frågetecken och började försiktigt protestera. Jag sa då att jag tycker det är orättvist att tjejer vill vara jämlika på VISSA områden, men inte alla. ”Vaddå?” sa hon. ”Ja, ni pratar ju om att det är KILLARNA som ska ta kontakt, killarna som ska ta första steget, KILLARNA som ska göra det ena och det andra….är det jämlikt? Killarna ska ta initiativet, killarna ska vara starka, killar ska kunna och veta.

Får killar ha kjol? Får killar klä sej hur som helst? Varför får tjejer ha byxor men killar inte klänning? Får killar sätta upp håret? Får tjejer vara korthåriga? Får killar vara blyga och försiktiga? Får tjejer vara skräniga och bråkiga?

Tänk om killen inte vågar ta initiativ? Och vad händer om man inte vågar som kille? FÅR man ta initiativ som tjej? Varför kan/ska inte en tjej ta initiativ?”

Hon funderade en stund. Sen sa hon: ”Det har du rätt i. Det har jag inte tänkt på….”

Tjejer får/ska vara avvisande, och ibland betyder avvisandet ett flirtigt ”jag-vill-men-kämpa-för-mej” och ibland betyder det att hon verkligen inte vill. Hur ska killen veta? Många tjejer avvisar ett initiativ av en kille på ett otroligt otrevligt sätt. Varför? Tror dom att killar är gjorda av sten? Killar har också känslor.

Tjejer vill att killar ska ha känslor, men helst bara när dom själva (tjejerna) vill det: ”NU ska du vara ledsen, men inte NU”.

För om en kille visar känslor på ”fel sätt” kan han anses som ”bögig” eller ”kvinnlig” och det är lika med döden om man inte är bög eller tjej.

Om en kille INTE tar initiativ är han inte intresserad, tror tjejer. Så är det inte. Han kan vara osäker och blyg också, men visa det med en hård mask, eller dra sej undan.

Varför tar inte tjejer initiativ själva år 2019?

Om vi ska ha jämlikhet måste tjejerna sluta vara så…..ojämlika.
Det är 2019 och vi pratade om det här redan på 70-talet. Utvecklingen går låååångsamt…kan man säga.

Om tjejer ska ha uppbullade (silikon-) tuttar som sitter under hakan och som till hälften blottas ”för att det är snyggt” (säger dom) kan ju killarna ha övre delen på snoppen tittandes ut genom byxan….eller varför inte en del av pungen? Sen får INGEN titta dit för då är den personen ”snuskig”.

”Han tittade bara på mina bröst!” säger en tjej upprört när man själv (som kvinna) har svårt att låta bli att titta på brösten, eftersom dom hänger till hälften utanför….

Och varför är det okey för tjejer att sätta på extrahår, extraögonfransar, extranaglar, extratuttar och sminka sej till oigenkännlighet när vi aldrig skulle ”godkänna” ifall en kille hade extramuskler fastsatta på överarmarna, magrutor på magen och tupé på huvudet. Då skulle vi skratta och håna honom! Är det rättvist?

Och alla reklamer där en kvinna ”bossar” över sin man skrattar gott åt i våra soffor….

…men om det var tvärtom att en man bossar över sin kvinna i en reklam – hur skulle vi reagera då?

Vi har inte kommit så långt i vår jämlikhet. Vi behöver komma längre. Inte för att vi är exakt lika, men för att vi ska behandlas jämlikt och ha samma rättigheter (och skyldigheter).

Den lilla 8-åriga flickan skuttar runt i lägenheten och ställer samtidigt frågor:

-”Var är möblerna? Vem ska bo i det andra rummet? La la la la la. Ska vi bo här?”

Jag förklarar att hennes mamma och storasyster ska få bo i lägenheten alldeles själva och att dom ska få möbler. Flickan stannar till och tittar på mej, som om hon måste stå still för att förstå:

-”Va? Ska inga andra familjer bo här? Bara vi?” säger hon och tittar frågande på sin mamma, som om det jag påstår är helt galet.

-”Ja, BARA vi ska bo här”, bekräftar hennes mamma.

-”I alla rum?” frågar hon igen.

-”Ja, i alla rum”, svarar mamman.

-”Ska det vara bara vårat kök också?” frågar flickan och pekar mot köket, som om det skulle vara osannolikt att det skulle kunna vara så.

-”Ja, BARA VI ska laga mat i köket och äta där också”.

-”Men det finns inget bord där”, konstaterar flickan.

-”Vi ska köpa ett bord. Och stolar. Och sängar….” säger mamman.

-”Ska jag få en egen säng??” frågar flickan förvånat.

-”Ja, en alldeles egen säng. Vill du ha det?” frågar mamman.

-”Jaaaaa!” ropar flickan och börjar skutta runt i den tomma lägenheten igen och sjunga:

”Jag ska få en egen säng, egen säng, egen säng. Jag ska få en egen säng, egen säng, egen säng.… La la la la la….”

-”Mamma, får jag berätta för Vera att jag ska få en egen säng?”

-”Ja visst får du det…men jag tror inte Vera tycker att det är så märkvärdigt faktiskt…”, säger mamma och jag ser hur hon nästan ser framför sej hur Vera säger ”Meh, det har väl alla!?” och att dotterns lycka kanske utbyts i ifrågasättande eller sorg….

Den lilla familjen har bott i Sverige i 8 år. Den yngsta dottern är född i Sverige. Därefter har dom flyttat runt, från rum till rum – från det ena osäkra boendet till det andra….aldrig fått landa någonstans, delat med andra familjer/människor, med andra behov och andra sätt att leva….

Pappan slog dom alla i hemlandet, men så fort mamman förstått att i Sverige är det olagligt att slå sin familj, så lämnade hon mannen. Flydde med båda barnen, bodde på ett jourboende ett tag, men bara ett kort tag eftersom man anses vara ”klar” efter några månader….

Hela familjen fick avslag på ansökan om uppehållstillstånd, överklagade, avslag, överklagade, avslag….

Var pappan finns någonstans vet dom inte. Mamman hoppas att han lämnat landet. Ibland har livssituationen varit så svår att hon tänkt att ”det vore kanske bäst att åka tillbaka….”, men direkt slagit bort tanken eftersom OM hon ”lyder” utvisningsbeslutet och åker tillbaka till sitt hemland med sina döttrar, kommer ALLT att förändras:

Hon kommer troligen att misshandlas till döds – man FÅR INTE lämna sin make! Man får inte ta av sej slöjan – hon har syndat och familjens Heder är förstörd pga henne.

Döttrarna kommer att tas ifrån henne direkt och dom kommer att utsättas för alla övergrepp som hon själv fått växa upp med; misshandel, kränkningar, lyda allt som männen/pojkarna säger till dom och dom kommer inte att få någon utbildning utan giftas bort tidigt.

Hon kan inte göra så mot sina döttrar. Dom har redan vant sej vid att ta plats, att våga säga vad dom tänker… Hon MÅSTE kämpa! Så hon fortsätter städa på nätterna, svart. Leva olagligt – egentligen mot sin vilja. Hon älskar vad Sverige gör för hennes döttrar, och hatar att Sverige inte förstår, och utvisar henne och hennes döttrar till våld och död.

Hon älskar när hennes yngsta dotter kommer skuttande mot henne när hon hämtar på fritids och berättar vad hon lärt sej, att hon blev arg på en kompis, att hon målat en tavla och att hon kan klättra högst upp i trädet.

Hon älskar när hennes äldre dotter berättar om sina kompisar, att hon är bäst i klassen på matte, att hon är hemligt kär i en kille i klassen (…”men du får inte berätta för någon!”). Hon njuter av att döttrarna får vara vanliga barn och att dom får växa upp till starka och förhoppningsvis modiga kvinnor.

Och just idag har dom fått erbjudande om att få hyra en lägenhet utan att betala en galen hyra. I ett helt år ska dom få bo på en plats, i en lägenhet med två rum och med ”egna” möbler (ja, dom ska få några möbler på Second hand, men dom ska få välja själva) och kanske lite gardiner i fönstren och med egna tallrikar och glas….. Hon ska betala 6000 kr/månad för lägenheten, precis som hon betalat 6000 kr för rummen dom bott i.

Aldrig har lillasyster haft en egen säng. Oftast har det bara fått plats två sängar i rummen dom bott i, och då har lillasyster fått sova i hennes säng. Hon är så glad och tacksam. Idag.

Men sen då? Hon oroar sej för framtiden….

Om hon ALDRIG får uppehållstillstånd? Hur länge ska hon orka leva som papperslös? Olagligt i ett land. Vad kommer att hända när barnen blir vuxna? Inga jobb, ingen utbildning mer……

Hon måste försöka fortsätta kämpa och hoppas att det finns en chans att dom får stanna, på riktigt, lagligt. Kanske, kanske MI lyssnar på henne NÄSTA gång hon söker uppehållstillstånd….

Hon MÅSTE hålla hoppet uppe.

Måste.