”Vem ska bo i det andra rummet?”/erviluca

Den lilla 8-åriga flickan skuttar runt i lägenheten och ställer samtidigt frågor:

-”Var är möblerna? Vem ska bo i det andra rummet? La la la la la. Ska vi bo här?”

Jag förklarar att hennes mamma och storasyster ska få bo i lägenheten alldeles själva och att dom ska få möbler. Flickan stannar till och tittar på mej, som om hon måste stå still för att förstå:

-”Va? Ska inga andra familjer bo här? Bara vi?” säger hon och tittar frågande på sin mamma, som om det jag påstår är helt galet.

-”Ja, BARA vi ska bo här”, bekräftar hennes mamma.

-”I alla rum?” frågar hon igen.

-”Ja, i alla rum”, svarar mamman.

-”Ska det vara bara vårat kök också?” frågar flickan och pekar mot köket, som om det skulle vara osannolikt att det skulle kunna vara så.

-”Ja, BARA VI ska laga mat i köket och äta där också”.

-”Men det finns inget bord där”, konstaterar flickan.

-”Vi ska köpa ett bord. Och stolar. Och sängar….” säger mamman.

-”Ska jag få en egen säng??” frågar flickan förvånat.

-”Ja, en alldeles egen säng. Vill du ha det?” frågar mamman.

-”Jaaaaa!” ropar flickan och börjar skutta runt i den tomma lägenheten igen och sjunga:

”Jag ska få en egen säng, egen säng, egen säng. Jag ska få en egen säng, egen säng, egen säng.… La la la la la….”

-”Mamma, får jag berätta för Vera att jag ska få en egen säng?”

-”Ja visst får du det…men jag tror inte Vera tycker att det är så märkvärdigt faktiskt…”, säger mamma och jag ser hur hon nästan ser framför sej hur Vera säger ”Meh, det har väl alla!?” och att dotterns lycka kanske utbyts i ifrågasättande eller sorg….

Den lilla familjen har bott i Sverige i 8 år. Den yngsta dottern är född i Sverige. Därefter har dom flyttat runt, från rum till rum – från det ena osäkra boendet till det andra….aldrig fått landa någonstans, delat med andra familjer/människor, med andra behov och andra sätt att leva….

Pappan slog dom alla i hemlandet, men så fort mamman förstått att i Sverige är det olagligt att slå sin familj, så lämnade hon mannen. Flydde med båda barnen, bodde på ett jourboende ett tag, men bara ett kort tag eftersom man anses vara ”klar” efter några månader….

Hela familjen fick avslag på ansökan om uppehållstillstånd, överklagade, avslag, överklagade, avslag….

Var pappan finns någonstans vet dom inte. Mamman hoppas att han lämnat landet. Ibland har livssituationen varit så svår att hon tänkt att ”det vore kanske bäst att åka tillbaka….”, men direkt slagit bort tanken eftersom OM hon ”lyder” utvisningsbeslutet och åker tillbaka till sitt hemland med sina döttrar, kommer ALLT att förändras:

Hon kommer troligen att misshandlas till döds – man FÅR INTE lämna sin make! Man får inte ta av sej slöjan – hon har syndat och familjens Heder är förstörd pga henne.

Döttrarna kommer att tas ifrån henne direkt och dom kommer att utsättas för alla övergrepp som hon själv fått växa upp med; misshandel, kränkningar, lyda allt som männen/pojkarna säger till dom och dom kommer inte att få någon utbildning utan giftas bort tidigt.

Hon kan inte göra så mot sina döttrar. Dom har redan vant sej vid att ta plats, att våga säga vad dom tänker… Hon MÅSTE kämpa! Så hon fortsätter städa på nätterna, svart. Leva olagligt – egentligen mot sin vilja. Hon älskar vad Sverige gör för hennes döttrar, och hatar att Sverige inte förstår, och utvisar henne och hennes döttrar till våld och död.

Hon älskar när hennes yngsta dotter kommer skuttande mot henne när hon hämtar på fritids och berättar vad hon lärt sej, att hon blev arg på en kompis, att hon målat en tavla och att hon kan klättra högst upp i trädet.

Hon älskar när hennes äldre dotter berättar om sina kompisar, att hon är bäst i klassen på matte, att hon är hemligt kär i en kille i klassen (…”men du får inte berätta för någon!”). Hon njuter av att döttrarna får vara vanliga barn och att dom får växa upp till starka och förhoppningsvis modiga kvinnor.

Och just idag har dom fått erbjudande om att få hyra en lägenhet utan att betala en galen hyra. I ett helt år ska dom få bo på en plats, i en lägenhet med två rum och med ”egna” möbler (ja, dom ska få några möbler på Second hand, men dom ska få välja själva) och kanske lite gardiner i fönstren och med egna tallrikar och glas….. Hon ska betala 6000 kr/månad för lägenheten, precis som hon betalat 6000 kr för rummen dom bott i.

Aldrig har lillasyster haft en egen säng. Oftast har det bara fått plats två sängar i rummen dom bott i, och då har lillasyster fått sova i hennes säng. Hon är så glad och tacksam. Idag.

Men sen då? Hon oroar sej för framtiden….

Om hon ALDRIG får uppehållstillstånd? Hur länge ska hon orka leva som papperslös? Olagligt i ett land. Vad kommer att hända när barnen blir vuxna? Inga jobb, ingen utbildning mer……

Hon måste försöka fortsätta kämpa och hoppas att det finns en chans att dom får stanna, på riktigt, lagligt. Kanske, kanske MI lyssnar på henne NÄSTA gång hon söker uppehållstillstånd….

Hon MÅSTE hålla hoppet uppe.

Måste.