Jag rensar på mitt skrivbord och i min Hemliga mapp och går igenom pappershög efter pappershög med ”Viktiga Papper” och kollar vad det är. Det är anteckningar och papper från 2016….

….och jag hamnar i Minnenas Allé och förundras över alla jag träffat och alla möten jag varit på och allt jag lärt mej….

…samtidigt som jag förundras över hur mycket jag faktiskt glömt.

Jag hittar några överklaganden som jag hjälpt människor att skriva och där vi faktiskt vunnit några gånger. Jippi!  #duktig #klapparmejpåaxeln.

Jag läser om ”Petra” och hur hon blev bortgift och fick sitt första barn när hon var 13 år och sitt andra när hon var 15 år och sitt tredje när hon var 18 år, misshandlad, våldtagen dagligdags, flydde till Sverige och fick avslag på ansökan om uppehållstillstånd: Hon kom från ”fel land”. Att hon flytt ifrån sin misshandlande man räckte inte. Henne träffar jag inte längre och jag vet inte vad som hände med henne. Jag vet bara att jag försökte hjälpa henne överklaga och att jag ringde runt till olika människor och myndigheter för att hon skulle få hjälp….

…..sen försvann hon.

Eller ”Cornelia” som också flydde från något land, tillsammans med sin man, som slog henne ”jämt” och som hon till slut rymde ifrån då hon fick höra att i Sverige får inte män slå sina fruar. Hur hon var gravid när hon flydde (men visste inte det) och hur hon fick veta att i Sverige FÅR och KAN man leva som ensamstående mamma…..

….och jag minns hennes lättnad när hon förstod att hon skulle överleva, och kunna fortsätta leva, trots att hon lämnat sin man OCH var gravid.

Henne har jag fortfarande kontakt med och hon är en av dom kvinnor jag beundrar otroligt mycket. Vilken kämpaglöd! Oj, vad hon har klarat av mycket! Trots allt hon genomgått har hon ett ständigt leende på sina läppar och hon fullkomligt strålar när hon ibland dyker upp och vill bara ”tacka för hjälpen”. Hon fick uppehållstillstånd. HON kom från ”rätt land”.

Sen är det alla dom som jag faktiskt INTE minns, hur jag än letar i hjärnan….”Sixten” med tre barn och en fru…näe! ”Oskar och Hanna”……näe!

Allt strimlas i GDPR:s namn. Amen.

Sen är det högen med böcker jag har läst, som ställs in i bokhyllan. Och alla papper jag fått från andra arbetsplatser….”Visstja, dom!”…..”Jahaaa, har jag träffat dom?”….”Visstja, dom!”…..

Sånt gör jag.

Ibland.

En del säger att det inte är ett värre virus än Svin-influensan var, eller HongKong- influensan eller ”Asiaten”….

…men det skrivs om det som om det är Värsta Värst – som om det är Pesten som brutit ut! Är det för att media vill ha läsare?

Den kommer att komma och vi kommer att ”drabbas” – så enkelt är det och så har det varit varje gång. Några kommer att dö av den, många vaccineras (när vaccinet kommer) och några kommer att drabbas, vara sjuka och tillfriskna – precis som det varit varje gång influensor kommit.

Man kan ju undra varifrån dom kommer….

Dom dyker liksom upp från Tomma Intet. Ligger dom där i Tomma Intet år ut och år in och så en vacker dag: ”HA! NU ska vi DRABBA dom” och då börjar dom oftast i Kina, för dom är så många och bor så tätt…och har kanske nedsatt motståndskraft pga luftföroreningarna.

Vissa länder har stängt sina gränser emot Kina. Flygplan stoppas och ingen från Kina får komma in. Men funkar det i VERKLIGHETEN för man kan väl flyga ifrån Kina till Indien till Spanien och sen till Australien (tex…).

I Sverige kollar man resenärerna från Kina om dom reser vissa flyg, men inte andra…Dom som flyger reguljärt kollas inte. Är dom immuna? Eller varför kollar man inte dom? Man kan ju tycka ”Alla eller inga”? Eller? Och hjälper det att kolla över huvud taget, kan man undra? Det tar 5,5 dygn innan influensan bryter ut. Det betyder ju att det inte räcker att kolla resenärer ifrån Kina på flygplatsen. Dom kan ju insjukna om 5 dygn.

Jag tror inte vi kan skydda oss ifrån detta virus (heller) men jag tror inte heller vi alla kommer att dö av den. Ofta är det ju ”dom med nedsatt immunförsvar, små barn och äldre människor” som det är farligt för. Vi andra, som är rätt så friska och krya i botten liksom – vi klarar den (även denna gång)…..

……men först ska vi oroa oss och vara rädda och prata om den och inte våga gå ut bland människor och köpa desinfektionsmedel och handsprit och…och….och…..

Han har ställt en IKEA-kasse full med grejer, pryttlar och kläder på bänken och jag frågar vänligt: ”Kan jag sitta här?” och pekar på den tomma ytan som blivit över. Jag tänker att han kanske tänkt sätta sej bredvid sin stora kasse.

”Aaa…”, säger han och nästan ramlar framåt. Han är FULL av….alkohol/droger?

Han har också en låda/kartong som är full av CD-skivor, kassettband, anteckningsböcker, böcker, grejer, prylar, saker…allt möjligt! Den lådan håller på att falla sönder. Jag förstår  INTE hur han lyckats frakta detta till en bänk på pendeltågsstationen. Obegripligt! Det skulle varit svårt om nog om han var nykter, men nu är han superpåverkad.

”Jag tror din låda håller på att gå sönder…”, säger jag och pekar på ett hörn som håller på att öppna sig. Allt kommer att trilla ut överallt, tänker jag och hoppas det inte händer. Hur ska han klara det?

”Aaaa, jag schka laga den”, säger han och börjar pilla bort en liten bit av en tejpbit som sitter på lådan. Pill pill pill pill…. ”Ja scha va på Boendet klockan fyra….”, sluddrar han. ”Hinner jag?” säger han sedan rätt ut.

”Nja, klockan är fem nu…”, konstaterar jag.

”Ojdå! Då kanske jag inte hinner….jag vet inte riktigt var det ligger heller….”, sluddrar han vidare.

”Vilket boende är det?” frågar jag.

”Schtadsmischionens….”, säger han.

”Jag kan kolla i min telefon om jag har numret dit. Jag jobbar på Stadsmissionen”, säger jag och tar upp mobilen. Jag har numret i kontaktlistan. Jag ringer.

”Hej, det står en man här som heter….vad heter du?….Leif…..Ok….Leif och han skulle vara hos er klockan fyra, men han är försenad…..”.

”Hej, ha ha ha….ja, han skulle varit här klockan tolv…”, skrattar kvinnan som svarar. ”Vad snällt att du ringer, men säg åt honom att raska på lite…”

”Jag tror inte han kan raska på…..han har en jättestor IKEA-kasse som är full av grejer och en låda som gått sönder som han håller på att laga….”, säger jag och tänker att uppdraget att ta sej någonstans över huvud taget för honom ser rätt…omöjligt ut.

”Okey, men då vet vi. Tack för att du ringde!”

Leif sätter den använda lilla tejpbiten på lådans hörn och ska sedan försöka lyfta lådan. Uppdraget är dömt att misslyckas. Tejpbiten släpper och jag säger: ”Det där kommer inte att gå.”

Sen kommer jag på att jag ju har en kasse med grejer, och om jag plockar över dom  grejerna till min ryggsäck så kan han få min kasse. Jag gör så och ryggsäcken  blir proppfull och sen säger jag:

”Här! Du kan ta den här kassen och lägga över grejerna i lådan i kassen, så blir det lättare att bära allt.”

”Åh! Tack!” säger Leif och skiner upp och börjar sedan flytta över grejer från lådan till kassen.

Sen kommer pendeltåget. Jag säger ”Hejdå!” och ”Lycka till!” till Leif och klivet på.

Om Leif kom någonstans över huvud taget vet jag inte, men antar att han virrar runt någonstans i Stockholm även fortsättningsvis….

En av alla hemlösa.

Det var en verksamhet som blomstrade, som andra företag ville bli som. De tog emot studiebesök och berättade om hur de arbetade och människor kom från hela Sverige, och till och med från andra länder, och imponerades av hur man lyckades att med sådan värme och omtanke ge så mycket gott till olika människor i verksamheten.

Arbetsglädjen hos personalen var påtaglig och smittande. Verksamheten lovordades och det skrevs om den i Den Viktiga Tidningen.

Chefen strålade, var tydlig och förde hela tiden verksamheten framåt, personalen utvecklades, engagerade sig, fick uppskattning och blev ännu bättre.
Överste-bossen kom någon gång om året, gick runt och myste över att det fungerade så bra. Hon var stolt och förmedlade det genom sina frågor och sitt engagemang.
Mellan-bossen kände tillit till Chefen och lät henne fortsätta styra sitt skepp med fast och kärleksfull hand.

Verksamheten utökades både med personal och insatser. Att utvecklas och ständigt bli bättre var viktigt för personalen som hela tiden ville bli mer effektiva och bättre, på allt. Ständigt fördes kloka och proffsiga diskussioner hur man kunde bli ännu bättre och göra ännu mer, för fler.

Sedan kom The Big OMORGANISATION och i samma veva slutade Överste-bossen. Det var omtumlande och oroligt i personalgruppen, som först minskades med en fjärdedel och sedan med en fjärdedel till.

Personalen grät, tröstade varandra, sjönk ihop lite grann, men peppade sedan varandra och reste sig och fortsatte på det spår som de tidigare varit på, fulla av tillförsikt: ”Vi klarar det!”

DÅ kom den nytillsatte Nederste-bossen och utan att fråga vilka personalen var,  vad dom gjorde och hur dom arbetade pekade hon med hela handen och sa:

”Bort med det och in med det!”

”Ska du inte först fråga vad vi gör här och hur?” frågade någon försiktigt.

”Det vet jag redan!” svarade hon.

Men när hon sedan pratade vidare tänkte personalen: Hon vet inte. Hon vet inte hur vi jobbar och vad vi gör. Det hör man.

Personalen frågade:
”Men varför ska det bort och det andra in? Det fungerar ju så bra! Vi gör ju vad vi ska och lite till. Vi är som en välsmord maskin som tuffar framåt och gör underverk dagligen. Människor ifrån när och fjärran kommer och vill veta hur vi gör, för vi gör det så bra. VARFÖR ska det då ändras?”.
”Det blir bättre så här. Det kommer ni också att tycka när förändringen är gjord”, sa den nya chefen utan att svara på frågan varför eller lyssna på att allt faktiskt redan fungerade bra.

Hur personalen än försökte berätta hur de arbetade och varför det inte skulle fungera på det sätt som Nederste-bossen föreslagit/bestämt, så fortsatte hon framåt, otydligt, rörigt, men framåt – eller snarare Bortåt – Ifrån Verkligheten.

”Fyra personer ska bort och därefter ska ni endast trycka på de röda knapparna,” sa hon vid nästa möte.
”Vi har inga röda knappar…” sa någon.
”Ni är helt enkelt inte öppna för förändring”, sa Nederste-chefen.
”Om fyra personer ska bort kommer inte verksamheten att kunna fortsätta…”, sa personalen.
”Jodå, det går om man trycker på de röda knapparna. Det är mer effektivt. Vi ska anställa tre nya personer som ska trycka på de röda knapparna.”

”Vi har inga röda knappar….”.
”Den som vill får söka tjänsterna.”
”Vi har inga röda knappar….”
”Och så ska vi anställa en chef till dom som trycker på de röda knapparna och den chefen ska arbeta dygnet runt från juni till augusti varje år.”
”Vi har inga röda knappar och vem orkar jobba dygnet runt hela somrarna, varje sommar?”.
”Såja. Det här blir bra. Allt är glasklart. Nu ska det bara förhandlas via facket.”
”Vi har inga röda knappar…”.
”Vad ni ser sura ut! Usch, vilken otrevlig arbetsgrupp….”
”Vi har inga röda knappar…”.
”Den 1 april startar den nya gruppen som ska trycka på de röda knapparna, och deras chef”.
”Vilka ur personalen måste sluta?”
”Det vet jag inte. Dom kan ju söka dom nya tjänsterna….som röda-knapp-tryckare….”
”Vi har inga röda knappar…”.

Jag har kämpat mej igenom nätterna nu under 1-2 månaders tid… Det är katten Theodore som ”håller låda” och rusar runt och är allmänt en PAIN IN THE ASS och jag får inte sova. Det är för jävligt jobbigt att inte få sova! Det vet ALLA.

Han välter golvlampan som jag har bredvid sängen, JAMAR jättehögt och mycket och hela tiden, hoppar upp och ner på sängen och alla andra saker man kan hoppa upp på när man är katt…

Han krafsar på dörrar och på sängen och det oavsett om dörrarna är öppna eller stängda….

Jag har blivit tröttare och tröttare…

….och försökt hitta Lösningar på Problemet.

ETT försök till lösning har varit att LEKA MED Theodore jättemycket på kvällen. Det funkade ”sådär”….han somnade när jag somnade, men vaknade sedan några timmar senare och körde sitt race.

Jag har bett hans ägare (jag är fodervärd) om råd och hon sa att han är i tonåren och att jag ska tänka mej att han liksom ”tonårstrotsar” (eller 3-årstrotsar – jag tycker 3-åringar är jobbigare än tonåringar…)….

….och att jag skulle stänga in honom i badrummet på nätterna med en filt för honom att sova på osv.

Jag har fått förslag att spraya honom med en vattenflaska när han ”bökar” och stoppa honom på så sätt…men då måste jag ju ändå vara vaken och göra det…

…och jag har stängt dörren till sovrummet och inte låtit honom vara i sovrummet och det funkade ”sådär” en natt, då jag tyckte det var lite lugnare, men det kan också ha varit så att jag var så trött så jag sov mej igenom JAMANDET och krafsandet…

…för nästa natt funkade det inte alls att stänga sovrumsdörren.

Så igår kväll bäddade jag i badrummet till honom (gjorde en liten hörna med filt etc) och tänkte stänga in honom. Jag sa det till Minsting och då sa han: ”Kan du inte prova att ha några lampor tända på natten – han kanske är rädd för mörkret?”. Samtidigt som han sa det tänkte jag samma tanke…

…eftersom han sover, funkar och är ganska okey på dagarna (förutom att han gärna välter golvlampor även på dagarna…)….

…så jag tände några fönsterlampor och gick och la mej. Med öppen sovrumsdörr. Theo fick vara ”överallt” inledningsvis och jag tänkte att ”jag låser in honom i badrummet om han sätter igång att JAMA och krafsa”.

Det blev en tyst natt där han delvis sov i min säng (! vilket han aldrig gjort förut) och delvis någon annanstans…

Kan det helt enkelt vara så att jag har en katt som är MÖRKRÄDD?!?

När jag började åka kommunalt i Stockholm hade man något som hette ”70-kortet” som man åkte med. Det var alltså som nuvarande SL-kort MEN det var ett litet kort där man hade klistrat dit sitt foto, och så hade man detta i ett litet plastfodral och så betalade man 70 kr och och fick åka på det en månad. Man var alltid tvungen att betala i slutet av månaden för att kunna nyttja det exakt en månad. Det gällde från den första till den sista varje månad OCH det var personligt.

Man gick igenom den BEMANNADE spärren och visade sitt 70-kort. Det satt alltså en människa där och tittade på ALLA kort. Kul jobb. Not. Men kanske roligare än det är idag då man sitter och….rullar tummarna mest (=kollar på sin mobil).

Sjuttiokortet hette sjuttiokortet rätt länge (tyckte jag, men allt förr/när man var ung varade i och för sej länge…). Sen steg priset så småningom och steg och steg….och jag minns inte när sjuttiokortet ”bytte namn” i folkmun och blev ”månadskort” eller SL-kort.

När jag kollar på nätet vad dagens kort skulle kostat idag om det kostat ”70 kr” fast i dagens prisläge som blir svaret 267,48 kr. Eeeeeh, WHAT!?!

270 kronor. TVÅHUNDRASJUTTIO KRONOR!!

Och vad kostar ett månadskort från och med den 1 januari 2020??

930 kronor. NIOHUNDRATRETTIO KRONOR!!

Jag blir stum.

STUM.

Och ordblind.

#SL #SLkort #ACCESS #sjuttiokortet #enormprishöjning #varskadetsluta #förmiljön #sänkprisernapåSL #vemskaharådatt åka #betalaförenhelfamilj #niohundratrettiokronor #åkakommunaltförmiljön #detbordevaragratis #tabortspärrarna #färrekontrollanter #flertrygghetsvärdaristället #chockadavprishöjningen #skärperSL

JULAFTON 2019

MIN och mina söners julafton firades den 25/12 och det gick precis lika bra att fira julafton dagen efter som på självaste Dagen. När det inte finns småbarn med i bilden kan man fira lite ”hur som helst” känns det som…

Vi träffades alla hemma hos oss och så fikade vi med kaffe och jättegod kaka. Sen satte jag sönerna i arbete: ”Äldste sonen skalar potatis och kokar den, Storing – fixar griljering på skinkan, steker köttbullar och prinskorv, Mellan kokar ägg, delar dem och fixar till dem så det blir goda….Minsting – gå ut med Milton och sen får du duka”. Alla okeyade utan bekymmer och sen blev det trångt i köket, vilket gjorde att jag mesta sprang omkring och var ivägen.

Men vad jag kom på var att jag kunde plocka undan skräp och fixa undan använda grejer så att det hela tiden hölls ordning i köket….typ. Eller nåt.

Egentligen borde jag satt mej i vardagsrummet med en mugg glögg, för EGENTLIGEN hade jag ju faktiskt handlat och släpat hem allt så jag hade EGENTLIGEN gjort mitt! Jag tycker att sånt här fixande ska delas av alla. Jag vill inte bli en slutkörd ”hemmafru” som står och panikandas i ett hörn när allt är färdigt….

Så började firandet! Vi åt massor och även om allt var färdigköpt och inte rullat och fixat från grunden, så var det gott ändå. Både jag och Äldste sonen hade köpt vin så det fanns i mängder! Och julmust. Och öl. Och lite snaps.

Äldste sonen sa: ”Vi ska väl inte sjunga en massa julsånger?” med skräck i blicken vilket gjorde att jag inte började sjunga ”Hej tomtegubbar…”, som jag brukar, utan istället började jag sjunga ”Ta nu glaset i din hand, tjofadderittan lambo….”. Jag vet inte om det uppskattades, men ändå….

                          Alla tre läser reglerna till White Elephant…

Efter att vi ätit oss mätta, dukades allt ut och vi gick in i vardagsrummet för att spela ”White elephant” som ska vara grunden till ”Julklappsspelet”. Först argumenterade vi en stund hur vi skulle lägga upp det hela och hade lite olika åsikter om hur vi skulle göra, men vi gjorde till slut som Äldste sonen tyckte, dvs körde Grunden till Julspelen: ”White elephant”. Det var trivsamt och kul. Alla fick ett par saker var och det kändes som att det var på en lagom nivå.

Sen gick vi ut i köket och spelade ”När då då?”. Jättekul, tyckte jag i alla fall. Jag älskar att spela spel! Det ger en härlig gemenskap. Storing vann.

Vaddå?! Jag har inte gjort nåt!

Ju längre kvällen led desto svårare blev det att forma munnen till ord….av någon underlig anledning, och sen åkte Äldste sonen och Mellan hem och kvar blev jag, Minsting och Storing. Minsting kröp in i sin grotta (sitt rum) igen och jag och Storing tittade på nån film på TV (minns inte vilken), medan Theodore attackerade Storings fot…

Sammanfattningsvis: En mysig julafton.

Barnen fick klä granen…

För fjärde året i rad har jag firat jul med drygt 120 personer i form av föräldrar och barn, mest barn. Ca 50 föräldrar och resten barn, tror jag. Den yngsta var 3 månader och den äldsta….vet jag inte, men det var en mormor där med sin dotterson…

En liten flicka sitter en stund mitt i allt ståhej och tycks prata med gubbarna som står innanför glasrutan…eller om hon räknade dom? Vet inte….

Det är en YNNEST (jag vet, gammeldags ord, men hittade inget annat nu) att få fira jul med alla dessa människor. Barnen är så glad och förväntansfulla när dom kommer och dom flesta har sin finaste klänning eller sin finaste skjorta på sej.

Vi bjöd på mat i MÄNGDER – jättegod mat (!) – och efter maten var det kaffe med mjuk hembakad pepparkaka och dessutom hade vi fått en mängd Alladinaskar som jag ställde ut på borden….SWISCH sa det (utan swisch) så var chokladen uppäten!

På övervåningen visades film för barnen, men dom flesta hade inte riktigt ro att sitta still hela filmen och titta…

I Öppna Förskolans lokaler var det pyssel i ena rummet och OJ vad det pysslades, klistrades och fixades!

I rummet utan möbler med bara en heltäckningsmatta lekte en av vår personal buslekar med killar som ville busa lite mer vilt…

…men en liten flicka hittade en vrå och lekte med sig själv där….

Två små skruttar stängde in sej under trappan och kunde leka ostört där. Smarta ungar!

En liten pojke berättade noggrant för mej om en vattenkran medan vi väntade på tomten på gården…Mycket viktig information.

I det stora hela var det ett mycket lugnt firande och så har det varit alla andra år också. Mammor och pappor är såååå tacksamma för allt och barnens ögon strålar hela julaftonen och hela tiden frågas det: ”Kommer tomten snart?”

Och tomten kom! Med massor av paket och ALLA barn fick tre paket var!

Och den mat som blev över la vi i folieformar och så fick föräldrarna ta hem den.

Dom var så nöjda och glada och TACKSAMMA, men vad jag försökte säga när dom tackade och tackade var att det är ett rent och skärt NÖJE att jobba med detta på julafton, för det är en FRÖJD att få vara med och uppleva glädjen, dom glittriga klänningarna och ögonen och föräldrarnas oerhört lättnad över att dom lyckades med att låta sina barn få en härlig julafton!

                       GOD JUL!

När man läser om SD som går så mycket framåt, om högerkrafter som sveper över vår jord, om kvinnor som misshandlas och våldtas, omskärs och inte respekteras….

Läser inlägg om ”dom/flyktingarna/invandrarna” som ”tar över” och som SD-anhängarna och trollen skyller allt ont på….

….då kan hoppet jag har om mänskligheten – att den i grund och botten är god, eller min tro att människor vill väl…..

….sjunka till botten på ett bottenlöst hav….

….ner i ett djupt svart hål….

….men så kommer december och julen närmar sej och plötsligt dyker det upp små änglar både lite här och där….

….och dom skänker paket och grejer och leksaker till barnen och hjälper till att fixa och restaurangägare bjuder uteliggare på mat, frisörer klipper fattiga människor gratis och man förstår att DET FINNS GODA MÄNNISKOR och dom onda har inte vunnit. Än.

Vi på Unga Station Söder får in tusentals julklappar till barn nu inför julen och vi slår in julklappar så svetten lackar! Idag räknade vi ut att vi slår in ungefär 5000 paket innan jul för varje barn ska få 3 paket var.

”Slår ni in alla?” frågar ni då. Ja, eftersom vi måste kolla varje paket. Det bästa är när vi får in oinslagna leksaker och grejer. Vi MÅSTE veta exakt vad som ligger i paketen. Det händer att ”troll” slår in paket…och det kan vi inte riskera. Det har kommit både använda stringtrosor och knöggliga tomburkar….men dom är väldigt få, som tur är.

Tack alla underbara människor!

Jag älskar mitt jobb!

Jag går upp på morgonen, tänder lampan i sovrummet, går ut i hallen och till köket, tänder och sen till vardagsrummet. Där brukar jag tända lampan genom att kliva på knappen på golvet bredvid soffan. Det är en stå-lampa, eller häng-lampa, som hänger över soffbordet. Jag klickar på knappen med foten. Lampan tänds inte. Jag trycker med handen. Nope. Kollar att kontakten sitter ordentligt i väggen. Jepp. Vickar lite på den och försöker sedan tända igen. Nope.

Skruvar ur glödlampan och byter till en ny. Trycker på knappen. Nope. Skruvar ur den nya glödlampan och skruvar i den gamla igen (för jag VET att den inte borde vara slut – det är  ju en sån där ”for-ever-Young”-lampa). Försöker tända igen. Nope. Observera att det är mörkt (eftersom lampan inte är tänd). Inte kolsvart, men mörkt.

Så ser jag något på sladden…något konstigt. Jag har inga glasögon på mej, och utan glasögon ser det ut som en…tuss. Jag tar tag i ”tussen” för att ta bort den:

”zsstzsssttsssszzzztsssrrrtsrtxxxxzzzzz!!!!!”

och

”AAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!”

Herregud, vilken stöt jag fick!!! Jag kunde ha dött!!!

Kattjäveln har tuggat på sladden till lampan och nu tog jag på den blottade och strömförande jävla ledningen!! Det var den som såg ut som en tuss i mörkret utan glasögon.

Kattjävel!!!

Jag kunde ha dött!

Och ingen Minsting dök upp, fast jag SKREK som en jävla galning (och han har sitt sovrum INTILL vardagsrummet)….

….efter en stund dyker Minsting upp, på väg till toaletten….Han har inte ens öppnat ögonen då jag berättar hela historien….

”Jahaaa, vad det därför du skrek?”, säger han och lufsar vidare in på toaletten.

Hemma hos oss kan man tydligen dö skrikande utan att någon (läs: Minsting) reagerar/agerar. 😛