Han har ställt en IKEA-kasse full med grejer, pryttlar och kläder på bänken och jag frågar vänligt: ”Kan jag sitta här?” och pekar på den tomma ytan som blivit över. Jag tänker att han kanske tänkt sätta sej bredvid sin stora kasse.
”Aaa…”, säger han och nästan ramlar framåt. Han är FULL av….alkohol/droger?
Han har också en låda/kartong som är full av CD-skivor, kassettband, anteckningsböcker, böcker, grejer, prylar, saker…allt möjligt! Den lådan håller på att falla sönder. Jag förstår INTE hur han lyckats frakta detta till en bänk på pendeltågsstationen. Obegripligt! Det skulle varit svårt om nog om han var nykter, men nu är han superpåverkad.
”Jag tror din låda håller på att gå sönder…”, säger jag och pekar på ett hörn som håller på att öppna sig. Allt kommer att trilla ut överallt, tänker jag och hoppas det inte händer. Hur ska han klara det?
”Aaaa, jag schka laga den”, säger han och börjar pilla bort en liten bit av en tejpbit som sitter på lådan. Pill pill pill pill…. ”Ja scha va på Boendet klockan fyra….”, sluddrar han. ”Hinner jag?” säger han sedan rätt ut.
”Nja, klockan är fem nu…”, konstaterar jag.
”Ojdå! Då kanske jag inte hinner….jag vet inte riktigt var det ligger heller….”, sluddrar han vidare.
”Vilket boende är det?” frågar jag.
”Schtadsmischionens….”, säger han.
”Jag kan kolla i min telefon om jag har numret dit. Jag jobbar på Stadsmissionen”, säger jag och tar upp mobilen. Jag har numret i kontaktlistan. Jag ringer.
”Hej, det står en man här som heter….vad heter du?….Leif…..Ok….Leif och han skulle vara hos er klockan fyra, men han är försenad…..”.
”Hej, ha ha ha….ja, han skulle varit här klockan tolv…”, skrattar kvinnan som svarar. ”Vad snällt att du ringer, men säg åt honom att raska på lite…”
”Jag tror inte han kan raska på…..han har en jättestor IKEA-kasse som är full av grejer och en låda som gått sönder som han håller på att laga….”, säger jag och tänker att uppdraget att ta sej någonstans över huvud taget för honom ser rätt…omöjligt ut.
”Okey, men då vet vi. Tack för att du ringde!”
Leif sätter den använda lilla tejpbiten på lådans hörn och ska sedan försöka lyfta lådan. Uppdraget är dömt att misslyckas. Tejpbiten släpper och jag säger: ”Det där kommer inte att gå.”
Sen kommer jag på att jag ju har en kasse med grejer, och om jag plockar över dom grejerna till min ryggsäck så kan han få min kasse. Jag gör så och ryggsäcken blir proppfull och sen säger jag:
”Här! Du kan ta den här kassen och lägga över grejerna i lådan i kassen, så blir det lättare att bära allt.”
”Åh! Tack!” säger Leif och skiner upp och börjar sedan flytta över grejer från lådan till kassen.
Sen kommer pendeltåget. Jag säger ”Hejdå!” och ”Lycka till!” till Leif och klivet på.
Om Leif kom någonstans över huvud taget vet jag inte, men antar att han virrar runt någonstans i Stockholm även fortsättningsvis….
En av alla hemlösa.
erviluca #mammatillfyrakillar 