Det var en verksamhet som blomstrade, som andra företag ville bli som. De tog emot studiebesök och berättade om hur de arbetade och människor kom från hela Sverige, och till och med från andra länder, och imponerades av hur man lyckades att med sådan värme och omtanke ge så mycket gott till olika människor i verksamheten.
Arbetsglädjen hos personalen var påtaglig och smittande. Verksamheten lovordades och det skrevs om den i Den Viktiga Tidningen.
Chefen strålade, var tydlig och förde hela tiden verksamheten framåt, personalen utvecklades, engagerade sig, fick uppskattning och blev ännu bättre.
Överste-bossen kom någon gång om året, gick runt och myste över att det fungerade så bra. Hon var stolt och förmedlade det genom sina frågor och sitt engagemang.
Mellan-bossen kände tillit till Chefen och lät henne fortsätta styra sitt skepp med fast och kärleksfull hand.
Verksamheten utökades både med personal och insatser. Att utvecklas och ständigt bli bättre var viktigt för personalen som hela tiden ville bli mer effektiva och bättre, på allt. Ständigt fördes kloka och proffsiga diskussioner hur man kunde bli ännu bättre och göra ännu mer, för fler.
Sedan kom The Big OMORGANISATION och i samma veva slutade Överste-bossen. Det var omtumlande och oroligt i personalgruppen, som först minskades med en fjärdedel och sedan med en fjärdedel till.
Personalen grät, tröstade varandra, sjönk ihop lite grann, men peppade sedan varandra och reste sig och fortsatte på det spår som de tidigare varit på, fulla av tillförsikt: ”Vi klarar det!”
DÅ kom den nytillsatte Nederste-bossen och utan att fråga vilka personalen var, vad dom gjorde och hur dom arbetade pekade hon med hela handen och sa:
”Bort med det och in med det!”
”Ska du inte först fråga vad vi gör här och hur?” frågade någon försiktigt.
”Det vet jag redan!” svarade hon.
Men när hon sedan pratade vidare tänkte personalen: Hon vet inte. Hon vet inte hur vi jobbar och vad vi gör. Det hör man.
Personalen frågade:
”Men varför ska det bort och det andra in? Det fungerar ju så bra! Vi gör ju vad vi ska och lite till. Vi är som en välsmord maskin som tuffar framåt och gör underverk dagligen. Människor ifrån när och fjärran kommer och vill veta hur vi gör, för vi gör det så bra. VARFÖR ska det då ändras?”.
”Det blir bättre så här. Det kommer ni också att tycka när förändringen är gjord”, sa den nya chefen utan att svara på frågan varför eller lyssna på att allt faktiskt redan fungerade bra.
Hur personalen än försökte berätta hur de arbetade och varför det inte skulle fungera på det sätt som Nederste-bossen föreslagit/bestämt, så fortsatte hon framåt, otydligt, rörigt, men framåt – eller snarare Bortåt – Ifrån Verkligheten.
”Fyra personer ska bort och därefter ska ni endast trycka på de röda knapparna,” sa hon vid nästa möte.
”Vi har inga röda knappar…” sa någon.
”Ni är helt enkelt inte öppna för förändring”, sa Nederste-chefen.
”Om fyra personer ska bort kommer inte verksamheten att kunna fortsätta…”, sa personalen.
”Jodå, det går om man trycker på de röda knapparna. Det är mer effektivt. Vi ska anställa tre nya personer som ska trycka på de röda knapparna.”
”Vi har inga röda knappar….”.
”Den som vill får söka tjänsterna.”
”Vi har inga röda knappar….”
”Och så ska vi anställa en chef till dom som trycker på de röda knapparna och den chefen ska arbeta dygnet runt från juni till augusti varje år.”
”Vi har inga röda knappar och vem orkar jobba dygnet runt hela somrarna, varje sommar?”.
”Såja. Det här blir bra. Allt är glasklart. Nu ska det bara förhandlas via facket.”
”Vi har inga röda knappar…”.
”Vad ni ser sura ut! Usch, vilken otrevlig arbetsgrupp….”
”Vi har inga röda knappar…”.
”Den 1 april startar den nya gruppen som ska trycka på de röda knapparna, och deras chef”.
”Vilka ur personalen måste sluta?”
”Det vet jag inte. Dom kan ju söka dom nya tjänsterna….som röda-knapp-tryckare….”
”Vi har inga röda knappar…”.
erviluca #mammatillfyrakillar 