Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Om han slår dig. Gå.

Du vet, du har hört det förr. Du skulle ”AAAAALDRIG” tillåta någon slå dej men nu står du där med svidande kind efter en örfil, är chockad, förvirrad och älskar honom.

Ni har haft det fantastiskt och fint en länge. Han är ”världens goaste och finaste”, men så en dag så händer det: Ett slag. Kanske en örfil, en spark. Kanske mer….kanske mindre. Du blir upprörd, säger kanske ”Vad gjorde du?”. Han säger kanske ”Det var väl ingenting, du överdriver” ELLER ”Åh, förlååååt! Det var inte meningen! Jag ska AAAALDRIG göra så mer!” Om han slagit dej mycket, är han otroooligt ångerfull, köper rosor, en skinnjacka som du önskat länge eller kanske en ny mobiltelefon och han ber på sina bara knän om ursäkt, gråter, kramar och säger ”….aldrig mer! Jag älskar dej så otroligt mycket!”. Och du förlåter. Älskar honom ju.

Vad han än gjort och hur det än gått till så har han lossat på spärren till våld. Det är inte acceptabelt. Åk hem till en kompis, åk till dina föräldrar, till ett hotellrum – vart som helst (!) – eller be honom lämna ditt (?) hem och inte komma tillbaka förrän han gått i samtal/behandling. Var stenhård. Han behöver hjälp. Inte du.

Hans spärr har släppt och det är inte ditt fel. Hur mycket du än pressat, varit dum, skrikit, bråkat så är det inte okey att slåss. Givetvis inte för dej heller. OM du släppt din spärr behöver du (också) hjälp med att ta reda på varifrån detta kommer och hur du ska göra för att INTE kliva över till våld när du blir arg och frustrerad.

Jag blev intresserad av ”Mäns våld mot kvinnor” redan när jag gick min utbildning till Socionom i början av 80-talet. Numera kallar vi det för ”Våld i nära relation” eftersom man insett att våld förekommer också i samkönade relationer samt att kvinnor också kan vara våldsamma mot män i relationer. Det är inte bara män som slår och trakasserar, även om det troligen är FLER män som är förövare än kvinnor. Dock är mörkertalet stort.

Jag har träffar många kvinnor (och barn) som varit utsatta och levt i våldsamma relationer men också några män. Jag har också träffat förövare, som nästan alltid förnekar och/eller förringar våldet.

När jag började jobba som socionom pratade man inte så mycket om hur barnen mår i familjer där det förekommer våld. Numera gör man det. När en pappa slår en mamma (eller styvpappa slår mamma) eller mamma slår pappa etc, så far ALLTID BARNEN ILLA. A L L T I D ! !

”Dom hörde inte”, sa mammor. Jo dom hörde! ”Dom förstod inte”. Jo dom förstår. ”Dom påverkas inte.” Jo, barnen är väldigt påverkade och det kommer att påverka hela deras uppväxt och framtid.

VARFÖR slår någon sin partner? VARFÖR tappar vissa den spärren? I många fall för att dom själva vuxit upp med våld, i våld och själva varit utsatta på olika sätt. ”Barn gör inte som man säger – dom gör som man gör”. Inte alltid, kanske inte 100%, men ofta. Det finns också annan frustration, nästan alltid från uppväxten, som gör att en människa släpper spärren och slår och förgriper sej på din partner.

Hen kan ju vara psykopat också, men hur blir man psykopat och går det att bota? Jag kan inte tillräckligt om psykopati för att veta, men det jag tror och gissar är att en psykopat är en psykopat och det är förändringar i hjärnan som gör att dom inte kan känna empati och känner sej som Master of them all. Då är det ingen idé att tro att hen kan förändras. Stick! Spring! Fly! Långt.

En psykopat är ofta charmig och manipulativ, så akta dej!

Sammanfattningsvis: Lämna någon som gör dej illa, som är elak, säger elaka saker, kastar saker omkring sej och trycker ner dej. Lämna någon som tar till våld. Lämna den som tar dina pengar och din själ och trasar sönder din kropp. LÄMNA.

Om du har barn: Rädda barnen från att växa upp i ett Helvete. Barndomen är viktig. Den formar människan. Om du inte lämnar för din egen skull – lämna för dina barns skull.

Lämna IDAG. I morgon kan det vara för sent.

Om han slår ihjäl dej, blir dina barn föräldralösa. Du är värd någon annan och vad han än sagt, tex att ”Ingen annan man/kvinna vill ha dej!” så stämmer det inte. Någon annan vill visst ha dej. Alla är värda att älskas. Du är värd att älskas av någon som verkligen älskar dej.

Kärlek är inte att bli manipulerad, trixad med, lurad, utskälld, slagen!

Låt aldrig någon kliva över gränserna för dej.

Det KAN vara så att du själv vuxit upp i ett våldsamt hem, att dina föräldrar slogs eller att din ena förälder slog och misshandlade den andra på olika sätt. Upprepa inte våldet genom att leva i det. Sök hjälp. Både som utsatt och som den som utsätter.

Du behöver hjälp för att orka vidare och bli hel och sund.

Du är värd att leva i en kärleksfull och sund relation. Om du vill leva i en relation. Man kan också leva ensam. Även om man har barn.

Rädda dej själv.

Det finns också människor omkring den som blir utsatt som far illa. Dina vänner, dina släktingar, dina föräldrar: ALLA lider av att veta att du lever i en våldsam relation. ALLA oroar sej, har ont i magen av frustration, försöker hjälpa men vet inte hur, står på sidan och ser hur du trycks ner, mår sämre och sämre. Dom har sett dina blåmärken, sett hur du slutat titta i ögonen, ser hur du viker undan med blicken, ser din rädsla och hör ditt försvarstal.

Lämna henne/honom IDAG!

INGEN ska bli slagen och utnyttjad! INGEN.

Om du inte kan göra det för dej själv – gör det för dina barn (om du har några), dina föräldrar, dina vänner.

Du kan!!

Lovar.

Om du är misshandlad: Ring din kommun idag!

Eller ring Kvinnofridslinjen: 020-50 50 50

Terrafems jourkvinnor (kan många språk): 020-52 10 10

– – – – – – – – – – –

Om du misshandlar: Ring och be om hjälp!

Mansmottagningen (kolla om det finns en sådan där du bor)

Mansjouren tfn: 08-30 30 20

——————————————————————————————————

#kvinnatillkvinna #inteenkvinnatill #eftervaldetisverige #valdinararelation #talaomvald #loveandhope #man #atillayoldas #maskorsbarn #mansjouren #terrafem #mansjouren #mansmottagningen #kvinnojouren #nurackerdet #metoo #varningstecken #valdinararelation #kvinnomisshandel #våld #våldinärarelation #vald #attsla #attslånågon #attslå #hjälpmig #hjalpmig #utsattabarn #barnivaldinararelation #valdochbarn #våldochbarn

Du har alltid ett val, antingen att lämna eller förändra situationen och kan du inte förändra den situation som du befinner dig i så måste du acceptera den. Allt annat är vansinne.

Att leva i frustration utan att (kunna) göra något åt det, och fortsätta vara rädd/orolig/arg/ledsen gör bara att du blir uppäten inifrån. Lämna situationen. Idag.

Du kan. 

Det finns ursäkter för allt man inte vågar, eller egentligen vill eller det man inte orkar. ”Det går inte för att…..” MEN om du MÅSTE lämna/sluta/upphöra med så kan du. Med en pistol riktad mot dej själv (eller ditt barn!) så kan du. Och om du ändå inte kan, behöver du Gilla Läget och hitta andra sätt att förhålla dej till din situation. 

Du behöver inte älska det som är jobbigt, men du behöver skapa förståelse för dej själv och jobba på att tycka om det/livet/situationen, och förstå den/det, för att orka. I annat fall äts du upp inuti/inifrån.

Det är ett jobb att lämna/att förändras och det kräver sin man/kvinna. Det kräver ork, tålamod, kraft och den har du om du bestämmer dej och vill förändring. Det krävs envishet och att stå fast och vara tydlig och det krävs en jävla massa mod, förmodligen. Och det har du. Om du måste och bestämmer dej.

Att vara modig är att göra något du egentligen inte vågar men du gör det ändå. 

Det kan handla om att lämna någon/något eller att stå upp för någon/sej själv/något eller att säga ifrån gällande något/till någon. Det kan handla om att göra slut, lämna sitt föräldrahem, våga säga NEJ när man alltid sagt JA eller att ta upp en svår fråga med någon. 

Det kan handla om att våga prata om det svåra och svarta som ligger begravet och har gömts av någon anledning. Det kan handla om att erkänna något man gjort och kanske ljugit om och sedan burit på länge. Det kan handla om att säga be om ursäkt för något man gjort som man ångrar. Det kan handla om att lämna en person eller säga upp kontakten med någon som ändå bara gör en illa. Det kan handla om så många saker och det krävs kraft för att orka och våga. Men det går.

Allt går (nästan).

Du vågar.

I morgon kan det vara för sent. 

Jag har liiite liiite hosta av och till och det får man INTE ha nuförtiden. Speciellt inte när man åker pendeltåg. Det är som om jag får hosta av att veta att jag inte får hosta….

För att avhjälpa problemet köper jag halstabletter. Vicks halstabletter. Det finns en sort jag äääälskar och som jag aldrig lär mej hur påsen ser ut, så ofta köper jag fel sort, men när jag jäktar in på tobaksbutiken på morgonen i Skogås råkar jag köpa RÄTT påse för en gångs skull. Mums!

Så jag kliver in i tåget, känner att jag kanske börjar hosta, tar en halstablett och VOILA! Problemet är fixat. Jag tar 3-4 tabletter för dom är såååå goda.

Men sen jobbar jag. Och jobbar. Och tänker inte ens på halstabletterna.

På vägen hem i tåget: ”Oooooh, jag tror jag ska hosta!” Halstablett. Mums. Hostar inte. Gott!

Väl hemma är det hundpromenad, matfixning, tv-tittande och sen är det läggdags. Jag tar med halstabletterna. Bestämmer mej för att jag sover bättre om jag tar en uppfräschande halstablett innan jag somnar.

Jag ligger och läser och tar en halstablett….MUMS!

En till. MUMS.

Bara en till. MUMS!

EN till, sen är det slut. MUMS!

Jag KAN nog ta en till….varför inte liksom? Vem bestämmer över mej egentligen? Jag! Jag vill ha en till! Tack! MUMS!

Jag tror jag äter 6-7 halstabletter.

I bakhuvudet säger en liten Klok gumma: ”Du kan få ont i magen av dom här. Du KAN få diarre och magknip.” Jag bah: ”Det är inte säkert. Kanske inte den här gången…”. Jag säger åt kloka gumman att gå och lägga sej. Bums!

Jag vaknar på natten av FRUKTANSVÄRD magknip! Jag kan inte röra mej. Det gör så jävla ont så att jag ligger blickstilla och bara andas och funderar på hur jag ska ta mej ur den situationen. Det gör så ont så att jag inte kan gråta, inte prata, knappt andas, men jag måste andas! Andas in djuuuup….AAAAJJJ!! Andas uuuuut…. AAAAAJJJ! Fokusera på andningen.

Tankarna börjar gå igen: Om jag nu dör, hoppas jag att jag dör innan det gör ännu mer ont. Å andra sidan vill jag gärna hinna ringa 112, men HUR – jag kan inte röra mej!! Det gör för ont! Och OM jag lyckas ringa 112; Hur ska dom komma in i lägenheten? Det är ju en säkerhetsdörr! Andas djuuuupt!!! AAAAJJJJ!

Dom kanske kan krossa ett fönster och komma in därigenom? Eller ringa på hos någon granne? Vad ska grannen göra? Meh! Andas in djuuuuupt! Håll andan. Andas uuuuut! AAAAJJJJ!!! Kan det vara brusten blindtarm? Fast det känns inte så. Som om jag skulle veta hur det känns….det är ju till höger det sitter….Andas IIIIN….Andas UUUUT. AAAAAJJJJJ! Jag döööör!! Om dom slår in ett fönster kommer katterna att hoppa ut där, och vad händer med hundarna om jag blir körd till sjukhus? Sopar någon upp glaset? Sätter dom för rutan så att det inte står öppet? Stänger dom dörren till rummet där glaset är krossat?

Det går nog över ändå. Andas IIIIN djuuuupt. Håll andan. AAAAJJJ! Andas uuuuut! AAAAJJJJ! OM jag ringer 112, vilket jag ju inte kan ens (!) och åker in, kommer allt att gå över i ambulansen, eller när vi kommer fram. Så är det alltid. Andas iiiiin. AAAAAJJJJ!! Andas uuuuut. ALDRIG kan man få ha någon RIKTIG sjukdom, bara typ ”förstoppning” eller ”ätit för många halstabletter”…. Oj, halstabletter!?! Det är kanske inte brusten blindtarm. Det kanske är kramp av halstabletterna…dom innehåller ju….nåt medel som jag inte tål om jag äter för många av dom. Det visste jag ju….. Jävla idiot! Men tänk om jag tror det nu och det ÄR brusten blindtarm, eller en cancersvulst som brustit eller fått tarmen att brista….Men känner man inte det? Att det liksom är VÄRRE då….ANDAS…..

Jag tror jag kan röra mej liiiite nu….liiiiite….AAAAJJJJJ! Jag önskar jag kunde PRUTTA UT det som gör ont. AAAAAJJJ! Rör mej liiiite. AAAAJJJJ! Andas iiiin, andas uuuut. Inte svimma nu. AAAANDAS. Tänk om jag dör…..av ontet….. AAAAAJ! Andas…..

Jag överlevde.

Jag tog mej till toaletten till slut och skiten kom ut. Bokstavligt talat. Rätt väg.

Men det var nära slutet kan jag säga.

Inga fler GODA halstabletter för mej. I alla fall inte så många på en gång. Frågan är om jag klarar att ta EN och sen vänta till nästa dag, eller vad man nu måste göra.

Jag får helt enkelt inse att jag är en nykter halstablettoman.

”Hej, jag heter Erviluca och är halstablettoman”.

I min familj/släkt lider flera av oss av nattliga kramper i benen och då framförallt i vaderna.

När jag var gravid var kramperna för jävliga och satt lite här och där, men framförallt i vaderna och fötterna/tårna. Jag kunde stå i hallen och sätta på mej skorna, så plötsligt stod tårna åt alla håll och det gjorde fruktansvärt ont. Det bästa sättet att hantera det i stunden var då att ”trycka emot” och vänta på att det skulle gå över.

Om jag klev i med fötterna i kallt vatten när jag var barn: KRAMP i foten! När jag simmade: KRAMP i foten och tårna (om vattnet var kallt). Det gör så ont att man inte bara kan strunta i det utan man MÅSTE hantera det på något vis. Ibland hinner man inte och måste då ligga/stå och vänta ut krampen. FIFAAN!

Jag minns dom vuxna som sa: ”Bada inte efter maten för då kan du få kramp”, vilket jag ju fick ändå i tid och otid. Å andra sidan trodde jag att den krampen som vuxna då pratade om var en jävlig KROPPSKRAMP, om det nu finns…. Jag såg framför mej hur hela kroppen krampade (som ett epilepsi-anfall) ungefär.

Kramp gör jävligt ont! Jag minns också en f d manlig chef som kom till jobbet en morgon och berättade att han nästan inte kunde gå på ena benet och att han måste till läkare för han hade upplevt en fruktansvärd smärta i benet på natten och det lät på honom som om han trodde han hamnat i dödens väntrum. Två av oss kvinnliga kollegor sa: ”Det var kramp. Det är inte ovanligt.” Han trodde oss inte. Han var nästintill döende. ”Det gjorde fruktansvärt ont!!” förklarade han. ”Vi vet”, sa vi.

Jag kom på för några år sedan att om jag tar TVÅ Magnesium brustabletter innan jag går och lägger mej slipper jag kramper på nätterna. Ingen läkare kunde tala om det, även om jag inte direkt sprungit hos läkare och tjatat. Jag är en sån som ger upp DIREKT när det kommer till läkare som inte har svar som hjälper: Vet läkaren inte och/eller ger mej medicin eller ett råd som HJÄLPER, så går jag inte tillbaka. Jag härdar ut och kanske jag letar svar på nätet. Eventuellt.

För några nätter sedan vaknade jag av KRAMP i BÅDA benen! Det har nog aldrig hänt förut. Jag FLÖG upp men ramlade när jag kommit ut sängen eftersom inget ben tog emot på golvet (eftersom båda krampade), rasade i golvet och slog i huvudet och ena armen i sänghurtsen. Sen låg jag där i en halvkonstigt position – halva jag i sängen och halva jag på golvet – med kramp i benen och smärtande huvud och ont i armen. Det var bara att ligga där tills krampen var över. Jag ANDADES djupt för att inte svimma (vilket jag också är ”bra” på… ) och försökte hantera smärtan.

Matilda (ena hunden) slickade mej häftigt – antingen för att jag betedde mej så konstigt och hon trodde det var en kul lek, eller för att hon ville liksom ”väcka” mej/få mej att må bra och vara vanlig. Elsa (andra hunden) låg en bit ifrån och tittade oroligt på mej, men gjorde inget. Hon kom fram och nosade på mej när allt var över.

Jag hann tänka ”Vad skulle hända om jag råkade ut för en olycka hemma och faktiskt svimmar/dör??”. Jag är ju ensam!? Å andra sidan, som jag sa till mamma någon gång när hon oroade sej för att dö och ligga död länge och ingen märker det: ”Det gör väl inget för då är du ju död”. Ja, hon har verkligen en inkännande dotter (är ju familjeterapeut!). Ha ha ha!

I vilket fall som helst överlevde jag och krampen släppte och jag kröp upp i sängen igen och vaknade till liv och blev vanlig igen.

Flera dagar senare har jag fortfarande ett blåmärke på ena armen och en bula i huvudet. Som minne.

Nu har jag detta blogginlägg som minne också.

#krampibenen #kramp #ramla #olycka #vadgörhundarvidenolycka #hundar #ryskgatuhund #visomharryskgatuhund #erviluca #mammatillfyrakillar #familjeterapeut #familjebehandlare #hundarochkatter #magnecium #familjen #ramla #ramlaursängen #mittinatten #blåmärke #bula

Jag förstår inte varför kvinnor ”går på” alla dessa grejer som vi ska fixa och ha för att ”vara snygga”. Det är som om vi är värsta julgranarna som man ska hänga saker på för att vara snygga (för vem/vilka?). ”För mej själv”, säger tjejerna och fnittrar. SURE! Jättejämställt och jättefrigjort! Tingeltangel på hela människan liksom.

Det ska vara lösögonfransar och en massa smink och fixat hår med någon färg och medel i så man inte kan gå ut i regn och rusk för då kan lösögonfransarna åka av och sminket rinna och håret förstöras.

Det ska sprutas in fett/silikon i läpparna också, så att dom blir hårda och stora och så att munnen putar rätt ut. Kan man ens prata normalt? Nyttigt med silikon i läppar? Ska man vara någon slags utställningsföremål? ”Titta på mej, vad jag ser sexig ut!”

Sen ska det vara silikon i tuttarna vilket innebär att kvinnor puttar in plast i sin kropp och dessutom opereras dom, vilket inte är helt ofarligt. Sen ska tuttarna masseras för att inte stelna.

Det ska vara långa naglar som gör att kvinnor inte kan röra på händerna normalt (”Joodå det kan vi!” kvittrar alla tjejer som har långa naglar). Nej, det kan ni inte! Punkt. Det är många saker ni inte kan göra med långa naglar.

Det ska vara högklackat så både fötterna blir ihopklämda och tjejen går omkring på tårna. Det gör att tjejerna inte kan springa fort, utan stolpar fram och får kramp i tårna, fötterna och vaderna. Men när dom vant sej kan dom ändå gå någorlunda normalt, men kom inte och säg att det är bra för fötter, ben eller rygg! Och kom inte och säg att det går att springa och röra sej normalt i dom!

Tripp tripp tripp.

Sen ska kvinnor också klämmas ihop i korta och snäva kjolar så att hon inte kan gå normalt, utan mer som om hon är kroniskt kissnödig, kan inte sitta normalt eller röra sej normalt.

Kläm ihop tuttarna också så att det hela tiden finns risk för att tuttarna trillar ut och då måste tjejen ha koll på det också.

Så tjejen som kommer där och har silikon-ihopklämda tuttar, lösögonfransar, påklistrade långa naglar, kort snäv kjol och liten blus med tuttarna uppe vid hakan, silikonläppar och smink i hela ansiktet samt högklackade skor kan knappt gå normalt, absolut inte springa, inte gå ut i regnet och inte slappna av för två sekunder.

”Tjohooo! Här ska festas!”

Sen kan man ju bli gaaalen på tjejer med alla dessa attribut, som plutar med munnen och besviket suckar: ”Varför vill killar bara ha sex med mej?” eller ”Varför ser han bara min utsida?”. Eeeeeh, va?!? Det är ju den du visar upp: ”Jag-är-en-Barbie-med-alla-sexattribut-du-kan-tänka-dej”.

Eller att putta upp tuttarna till hakan varav hälften hänger utanför kläderna och sen undra varför folk ”bara tittar på brösten?”. Eeeeh, va?!? Inte ens jag, som inte är speciellt intresserad av bröst, kan låta bli att titta när dom nästan trillar ut: ”Aaaakta! Dom faller ut!”.

Wohooo, vad vi är jämlika! Wohooo, vad vi är naturliga och avslappnade och är ”bara oss själva”!

NOT!! 70-talet kom tillbaka! DÅ kämpade vi för jämlikhet.

Fattar inte vad som hände….

För att inte tala om när en kille går hem med en tjej med lösögonfransar, löshår, silikontuttar, putande mun, långa naglar och höga klackar. Han har ju ingen aaaaning om hur hon ser ut EGENTLIGEN.

Tänk om killar hade lös-axlar (för att se bredaxlade ut), lös-kuk (för att det ska se ut som om dom har större än dom har), skor med inlägg fram (så att skorna är större än vad fötterna egentligen är) med extratjock sula i skorna så att han blir längre än han är, plus löshår. Eventuellt lite silikon i överarmarna också, så det ser ut som om han har muskler. Kanske en hård platta på magen så att man tror att han har magmuskler….

Allt detta åker av  när dom går i säng, och VOILA! Fram kommer Jöns-Petter:

Tunnhårig, smal, flaskhals-axlar, liten snopp och små fötter.

 Och du får inte säga något för då är du sexistisk.

Bit ihop, blunda, ha sex och fantisera om den där mannen du trodde han var.

Jag hittade den här bilden när jag sökte bilder med sökord Loneliness, på Google bilder. Den är fin och säger mycket och jag känner mej träffad.

Jag har i hela mitt liv varit Den Givande – den som Ger. Jag har ett jobb där själva vitsen är att jag ska GE….och hjälpa…och vara ett stöd – det är det som jag är BRA på. Det är det jag själv mår bra av.

MEN jag kan inte be om hjälp själv, knappt ens ta emot den, om jag får den, för jag vet inte hur man gör. Jag är så van att ge ge ge – vara den Goda, Den Snälla, den Förstående.

Jag är så DUKTIG i mitt jobb och på att hjälpa andra, men vem hjälper mej? Jag hjälper knappt mej själv.

Vem ska trösta ”Knyttet”?

Å andra sidan känns det oerhört obehagligt när jag hamnar i en hjälp-situation där jag är svag och någon annan stark. Jag vill bara krypa under en sten och gömma mej. Jag skäms.

Jag kan inte ”vara svag”. Jo, jag KAN vara svag när jag är ensam, men inte i det offentliga – inte inför någon/några. Jag ryser bara av tanken, trots att jag tycker det är helt normalt att vara svag ibland. Dessutom träffar jag ständigt människor som är svaga inför mej och jag uppmuntrar dom att visa sej svaga och jag säger ”Gråt du!” när jag ser att ögonen fylls av tårar. Det är till och med lättare för mej att jobba med människor som visar sina svaga sidor, för då öppnar dom upp sitt inre och det är där inne jag vill vara och gräva.

Men själv är jag den där som ler och säger att det är okey, fast det inte alltid är det, för att jag inte vill eller kan visa mina svaga sidor.

Jag litar inte på någon. Jag litar inte på att någon kan hjälpa och stötta mej när jag är svag. Inuti mej är jag svag när jag gråter så det gör jag bara i ensamhet. Och knappt ens det.

Jag är så jävla motsägelsefull så jag blir alldeles trött på mej själv.

Hon bär Världen på sin rygg

Bågnar under trycket

Utåt leende och snygg

Bär alldeles för mycket

När hon inte vill och orkar

Smyger undan gömmer svaghet

Undanskymd hon tårar torkar

Vill inte att någon annan vet

Andras bördor väger lätt

Hon kan bära mycket

Egen börda rätt och slätt

Hon faller under trycket

Ryggradslös som en amöba

ändrar hon form

blir en bitterfitta

med vassa kanter

Mjukas upp

rinner ut

följer med

rännstenens smutsvatten

forsar förbi

ner i brunnen

faller flera meter

mot svart hål

plaskar mot illaluktande

mossbeklädd betong

rinner med fimpar

skithuspapper

grus

olja

piss

mot havet

Sjunker i bottenlöst hav

mot det svarta

kalla

syrefattiga

Tappar andan

förlorar syret

försvinner i Tomheten

Finns inte mer

Skönt

Kära jag själv.

Du måste inse fakta. Du borde ha lärt dig vid det här laget. Du har ju liksom dansat den här dansen förut, gått den här vägen och du vet; Han vill inte ha dej. Kära du (jag); du är värd kärlek!

Du är värd att drunkna i någons kärlek, precis som någon ska drunkna i din.

Eller har jag läst för många Starlet som ung?

Å andra sidan har jag drunknat några gånger förut, och borde vara glad, nöjd och tacksam.

Men om jag inte är det då?!

Om jag inte tycker att jag är ”färdig”? Om jag tycker att jag är värd En Gång Till. Om jag till och med KRÄVER av livet att jag ska få älska och bli älskad en gång till?

Får man kräva av livet?

Kan man kräva av livet?

”Han/kärleken kommer när du minst aaanar”, säger dom som inte är jag.

Säger dom som lever i förhållanden, tråkiga, slentrianiga, jättefina, kärleksfulla och allehanda andra relationer.

Säger dom som inte VET hur det är och KÄNNS att vara jag – jag som vill BRINNA – jag som vill ha MER – jag som vill KÄNNA och LEVA.

Jag vill också ha det lugnt och tryggt. Jag vill också vila i tvåsamheten. Jag vill säga: ”VI ska bara vara hemma och göra ingenting i helgen” eller ”VI ska åka till IKEA och köpa lite grejer” eller ”VI ska…..”.

Jag vill säga VI. Jag vill vara med i ett VI. Jag vill tillhöra. Jag vill höra till. Jag vill Vara Utvald.

MEN jag vill inte höra till ”någon-vem-som-helst”. Jag vill KÄNNA. Jag vill känna att jag vill röra vid min Andra Hälft. Ta i honom. Stryka honom över armen. Le in i hans ögon. Jag vill inte gå bredvid någon jag inte älskar. Jag vill ha ett VI som funkar.

Kanske är jag orealistisk. Kanske är jag för romantisk. Kanske kanske inte, men så känner jag och så tänker jag.

Jag lever här och nu. Och här och nu vill jag LEVA. På riktigt.

När kärleken inte finns i livet känner jag mej halt. Eller halv.

Trots att jag är den starkaste av starka. Klarar det mesta. Orkar och vågar. Står på två starka ben, med huvudet i molnen tittandes mot stjärnorna. Jag flyttar på månen om jag måste. Så stark känner jag mej ibland.

Men mitt i allt är jag ett litet osäkert skrutt. Som vill bli älskad. Som vill hitta sitt knytt.

Så jag går där i skogen och letar…… haltar liksom fram. Men jag vågar.

Jag vågar gå i skogen fast det är mörkt och kallt och fast jag fryser och trots att det är hattifnattar i träden som skickar ut elektriska vågor.

Jag vågar för att jag vill.

Och viljan är starkare än rädslan.

I will win!

Jag undrar vad Priset är….

….och då svarar mina systrar i kör: Kärleken till dej själv.

Och jag bah: ” ZZZZZZZZZZZZZZnark!”

---

#kärlek #tvåsamhet #relationer #relation #närhet #rädsla #trygghet #knytt #skrutt #romantisk #tillsammans #attvaratvå #attvaraensam #ensamhet #närhet #relation #viljanärstarkareänrädslan #levalivetfulltut #våga #ensam

Jag har egentligen två knas-hundar, men Matilda är liiiite (eller kanske mycket?) knasigare än Elsa.

Matilda är en SUPERTRYGG dam i sina bästa år. Hon är adopterad från Yakuts (stavning?) i Sibirien. Där hittades hon på en gata mitt i staden för några år sedan. TROLIGEN hade hon inte levt på gatan så länge när hon hittades eftersom hon är så GENOMTRYGG och NÖJD med ALLT.

I den här föreningen, som mina hundar är adopterade genom – #allavilllevahund – får hundarna som hittas på gatan en fosterfamilj att bo hos. Några få hamnar i hundgårdar/stall och har det då inte lika bra, förstås. Matilda hamnade i en familj. Elsa i något slags hundstall.

Matilda bodde i nästan 1 år sin fosterfamilj innan jag adopterade henne. Första gången jag såg filmer på henne var hon tjock. Hon är fortfarande tjock, trots mina försök att ”banta” henne (genom att ge henne light mat). Hennes nr 1 bästa av allt är MAT! Som nummer 2 kommer MAAAT!!! Eller snarare Allt Ätbart. Hon hittar mat ÖVERALLT och det kan vara en kvarleva från när hon bodde ”på gatan”.

Hon är en knasig hund och jag älskar knasiga och personliga hundar. Och katter. Och människor.

Hon ”pratar” tex. Inte så att hon säger ”I love you” eller något sånt sofistikerat (som jag sett på Youtube att många hundar kan), utan när hon är riktigt glad över något – tex när jag kommer hem från jobbet (eller när jag vaknar på morgonen) – så säger ”YAYOYIUUUOOOO!” och ”YAOUUUYAYAYOOO!”. Sååå gulligt!

Sen har hon en ide om att hon absolut inte vill vara kopplad. Det betyder att när hon måste vara kopplad orkar hon knappt gå. Det ser ut som om hon är 100 år gammal när hon låååångsamt lufsar bakom mej och jag får draaaa med henne. ”Oj, mår hon inte bra?” / ”Är hunden gammal?” / ”Har hon ont?” frågar folk. ”Näe, hon vill bara inte vara kopplad”, svarar jag och människor tittar på mej som om…”näe, hon ljuger”.

Men så fort jag släpper henne lös är hon hur pigg och glad som helst, springer före, skuttar, upp och ner för berg, och över stock och sten: ”Tjoheeeej!”. Pigg som en liten…lärka.

Matilda är robust, lugn, stadig, cool, knasig och otrooooligt trygg. Jag tror små barn skulle kunna klättra på henne och hon skulle bara sova vidare – på rygg – med benen i fyra väderstreck.

Hon bekymrar sej aldrig för något. Det smäller – ”who cares?”, något faller – ”zzzzzzzz…”, vulkanutbrott – ”couldn´t care less”, jordbävning ”vem bryr sej?”.

SÅN är Matilda.

---

#allavilllevahund #allavillleva #ryskgatuhund #ervilucah #instagram #blandras #blandrashund #hundarochkatter #mammatillfyrakillar #skogås #vinter #hundarsompratar #tjockis #tjockhund